Två dagar senare stod Sara i sitt kök och såg på medan korvbitarna åkte runt i pannan. Värmen var alldeles för hög, men det spelade ingen roll. Maten lagade hon för att hon var tvungen att äta. Helst av allt ville hon bara gå och lägga sig och sova ännu mer. Varför var hon så trött? Senaste veckan hade hon sovit femton, sexton timmar per dygn.
En snabb blick på buren. Visst ja, måste mata hamstern. Hon skulle bara äta själv först. Han hade säkert ett lager inne i sitt lilla hus.
Sara betraktade makaronerna medan vattnet sakta steg i kastrullen och började rinna ner över kanten. Hon föste undan gammal disk och satte sig vid bordet. Det fanns en flaska ketchup i kylen, men hon orkade inte hämta den. När hon ätit klart lät hon allting stå kvar på bordet. Hon svepte innehållet i glaset, kände värmen sprida sig i kroppen. Hon gick till sovrummet där hon lade sig på den obäddade sängen. Efter att ha funderat på om hon behövde gå på toaletten nickade hon till.
Dörrklockan väckte henne. Det tog en lång stund innan hon förstod vad det var. Efter att ha lyssnat till signalen i gott och väl en minut tog hon sig till slut upp ur sängen och gick och öppnade.
Förvånat stirrade hon på åklagare Ramén. Han nickade mot henne, drog fingrarna genom håret. Han harklade sig. ”Kan jag komma in?”
När han klev över tröskeln studerade han hennes tillplattade, okammade hår och den fläckiga luvtröjan. Sara visade in honom i ett rörigt vardagsrum. CD-skivor låg strödda på golvet och en trave böcker hotade att välta omkull intill en soffa. Hon pekade på soffan och när han satte sig med rocken på sa han:
”Du får ursäkta att jag dyker upp så här, men det är viktigt.”
”Du kunde ha ringt.”
Han fick syn på en telefon på soffbordet och plockade upp den. Han tryckte på knappen och möttes av tystnad. ”Du har lagt av en lur någonstans.”
Just det, hon hade lagt av luren i sovrummet för att få sova. Hur länge sedan var det? Flera dagar sedan? Och hon hade inte lyckats skaffa en ny mobil ännu.
Han betraktade henne under några ögonblick, rynkade pannan en aning.
”Har du druckit?”
”Och om jag har det då? Vad ska du göra åt det?”
Ramén sa ingenting på några sekunder. Så rätade han på sig, tycktes bestämma sig för att det inte var hans sak.
”Kommer det här verkligen att gå vägen?” sa Sara.
”Givetvis vinner vi. Vad menar du?”
”De andra verkar så jävla sammansvetsade. De har verkligen snackat ihop sig.”
”Tro inte att de saknar konflikter i det andra laget”, sa Ramén. ”De bråkar lika mycket som vi. De visar det bara inte. Du, jag undrar över några saker. Jag måste bara förstå det bättre. Är det okej?”
”Ja, ja”, sa Sara.
”Jag har gått igenom Mari Näslunds vittnesmål från början till slut. Det intressanta är att ni ger identiska versioner med en liten skillnad: ni har helt vänt på rollerna. Allt du säger om henne säger hon om dig. Är inte det konstigt?”
Sara suckade långsamt.
”Jag har ju förklarat vad som hände.”
”Jag vet”, sa Ramén och lutade sig framåt. ”Jag behöver ställa fler frågor till Mari, men som du kanske hört hittar vi henne inte. Hur tror du det kommer sig?”
Sara ryckte på axlarna.
”Men du vet ingenting?”
Sara ryckte på axlarna. ”Nej.”
”Sara, vad hände egentligen den där kvällen?”
Hon stönade. ”Mari uppträdde billigt som fan, hon satte sig i knäet på dem, hon visade magen, hon pratade snusk så det räckte. Sedan drog hon.”
”Hur gick det till när hon åkte hem?”
”Du har frågat minst tio gånger.”
”Försök igen.”
”Precis när Jisander blivit närgången, riktigt närgången, fick hon huvudvärk. Hon satt i en taxi innan jag hunnit reagera.”
”Vad sa hon?”
Sara tänkte efter. Hennes ögon smalnade av.
”Det har jag faktiskt inte tänkt på förrän nu. Varför kom jag inte ihåg det?”
”Vad?”
”Jag minns att hon hade tårar i ögonen.”
”Tårar i ögonen?”
”Hon grät inte, men hon hade tårar i ögonen.”
”Hon grät inte, men hon hade tårar i ögonen.”
”Är det här Följa John?” sa Sara.
”Varför hade hon tårar i ögonen?”
”Jag vet inte. Men hon sa en sak jag faktiskt glömt. ’Förlåt mig’, sa hon.” Sara satte en hand för munnen. ”’Förlåt mig.’ Jag trodde att det var för att hon drog och lämnade mig ensam. Nu vet jag inte längre.”
Ramén stirrade på henne som om han med bara blicken till hjälp kunde locka ur henne mer. Men det fanns inget mer.
Tårar.
Förlåt mig.
På vägen hem ringde Ramén Nina på nytt. Han blev glad bara av att höra hennes röst. Hon höll visst på med ett mord och var strängt upptagen. Men när han bad henne förnya sökandet efter Mari Näslund sa hon ja med ett skratt. Han förklarade att det var någonting jävligt skumt med den tjejen, men han kunde inte för sitt liv komma på vad det var. Han måste bara helt enkelt få tag i henne.
Han lade ifrån sig mobilen efter att ha pratat väder och vind med Nina en stund. När han kom hem fann han sig själv vissla.