Advokaterna träffades på Slättås byrå, Bennet, Thomasson & Partners. De satt i det största konferensrummet som skulle ha räckt till tjugo personer. Det var ett riktigt maktrum med långt, skeppsformat styrelsebord. Bordsskivan blänkte.
Man var där på nytt för att se över sina respektive taktiker efter rättegångens tredje dag. Klingspor var oroad. Han menade att hans klient, Sonny Hansson, var oskyldig till skillnad från vissa andra. Slättås undrade stridslystet vad han menade. Klingspors uppfattning var kort och gott den här: Hansson var ett lika stort offer som vem som helst. Johnson, Hoseins advokat, och Nilson, Mahmouds advokat, var inte sena att utnyttja tillfället.
”Det ligger någonting i det”, sa Johnson tankfullt och försökte se ut som om han faktiskt inte alls övervägt detta tidigare.
”Det gör det”, sa Nilson och gned sig om hakan. Han sneglade på unge Klingspor och höjde uppmuntrande på ögonbrynen. Klingspor nappade direkt.
”Precis! Min klient hävdar att han inte ville vara med om det här! Han ville inte ha hem några kvinnor. Han lever ett lugnt och normalt liv annars, han har inte varit i närheten av en kvinna på evigheter.”
Johnson funderade på Ali Hoseins inställning. Mannen hade verkligen inte velat delta, men hade fallit offer för grupptrycket. Dessutom var det Slättås klient som var den drivande. Borde inte han ta ett större ansvar – till förmån för Johnsons klient? Han kom fram till att så var det nog.
Slättås trodde inte sina öron. Redan efter tredje rättegångsdagen var de här oprofessionella stollarna redo att bryta pakten.
”Det handlar inte om vem som är skyldig till vad. Det handlar om att åklagaren inte kan bevisa att en våldtäkt verkligen ägt rum. Jag struntar fullkomligt i vad era klienter sagt till er. Min klient har inte gjort något som era klienter inte gjort, så detta leder ingen vart.”
”Han uppviglade min klient!” utbrast Klingspor.
”Han hånade min klient och kallade honom impotent!” utropade Johnson högljutt.
”Men han gjorde ju allt för att bevisa motsatsen, eller hur?” röt Slättås. ”Vilken idiot! Det enda det bevisar är att han har mindre hjärna än min klient!”
”Jisander kallade min klient svartskalle!” hävdade Nilson.
”Stäm honom då. Det har fortfarande inte med detta att göra.” Slättås var ursinnig.
Klingspor justerade omständligt sin slips och såg sig omkring. ”Det är dags att vi reder ut vad som verkligen hände den där natten.”
Slättås bestämde sig för att inte tappa kontrollen. Vad som hände den där natten? Det hade de ju redan bestämt. Flickan var inställd på att ligga med de fyra männen. Hon älskade gruppsex. Punkt.
”Jag menar”, sa Klingspor, ”att vi behöver enas om vem som faktiskt gjorde vad hemma hos min klient. Vi behöver utreda hur skuldfrågan ska fördelas.”
”Det finns ingen skuldfråga. De är alla oskyldigt anklagade för våldtäkt. Det gäller min klient, det gäller din, det gäller deras.” Hon gjorde en gest med handen.
”Där är vi kanske inte överens”, sa Klingspor.
Slättås lutade sig fram över bordet. Hon fixerade Klingspor med blicken.
”Lyssna ordentligt nu, för jag kommer bara att säga detta en enda gång. Min klient sitter i samma båt som din klient. Om min klient är oskyldig så är din det också. Detsamma gäller motsatsen.” Hon höjde ögonbrynen och pekade med finger runt bordet. ”Om min klient är skyldig så är även din det.”
”Så du medger att han är skyldig!”
”Jag medger ingenting”, sa Slättås. ”Men oavsett vad som händer med min klient kommer samma sak hända med din. Lärde du dig ingenting i skolan, grabben?”
Rödfärgen steg i Klingspors nacke.
”Om vi tittar på statistiken”, sa Slättås och rätade på ryggen, ”ser vi att rätten antingen fäller alla eller ingen. Jag har tittat på sexton olika domar i gruppvåldtäktsmål från de senaste tjugo månaderna, och svaret är entydigt: alla eller ingen.”
Så fanken heller du har gjort, tänkte Yngveson, assistenten. Det var nämligen han som tröskat igenom en container dokument i jakten på ett mönster. Dessutom hade han funnit minst fem fall av gruppvåldtäkter där vissa inblandade dömdes medan andra gick fria.
”Alla eller ingen? Ha!” Klingspor var sannerligen inte imponerad.
”Är det så?” sa Nilson.
”Alla eller ingen?” sa Johnson.
Slättås nickade.
Klingspor var inte nöjd.
”Misshandelsförsöket, då?” utbrast han.
”Min klient satt i häktet då. Han kunde inte misshandla någon annan än sig själv.” Hon log triumferande mot honom. ”Det var tre personer i hennes lägenhet.” Hon pekade på de tre advokaterna en i taget. ”En. Två. Tre.”
Ett vilt gräl bröt ut. När de tre inbjudna advokaterna lämnade rummet blängde de intensivt på framförallt Slättås, men även på varandra.
Sprickan växte.