Per Albins första politiska minne var sorgetåget vid Axel Danielssons begravning i januari 1900. Danielsson dog på ett sanatorium i Tyskland den 30 december 1899, nyss fyllda 37, svårt söndersupen, fysiskt nedgången och marterad av tvära själsliga kast: perioder av svartsyn inför arbetarrörelsens tröghet och besvikelse över det futtiga i hans livsgärning blandades med uppflammande arbetsiver.
När han till sist kom hem kunde man glömma de sista, förnedrande åren och återkalla pionjärtidens hänförelse. I Folkets hus’ festsal lades Axel Danielsson på lit de parade, omgiven av sex praktfulla kandelabrar; det var en stormans begravning, och i skenet från de brinnande stearinljusen transmuterades den skröpliga människan till myten Axel Danielsson, ”arbetarklassens befriare, gissel och vän”, som det står på gravstenen.
Per Albin skrev långt senare, att han bara hade dunkla minnen från dessa gråkalla januaridagar år 1900. Uppenbarligen marscherade han inte själv med i det väldiga sorgetåget från Folkets hus till begravningsplatsen, Malmöarbetarnas dittills största manifestation. För Axel Danielsson var 80-talets förlorade maktstrid på Social-Demokraten en gnagande plåga livet ut, ställningen som banérförare i Malmö ett sekunda substitut för ledarposten i Stockholm. Men inför döden kunde allt detta glömmas, Danielsson älskas långt mer än i livet: rörelsen var på väg att få sitt första helgon.
Det var säkert för att stoppa en alltför långtgående kanoniseringsprocess, som Branting djärvdes erinra partimedlemmarna i Malmö om att synen på Danielssons gärning skiftat genom åren: Danielsson, ”som en gång var beundrad och förgudad … kände sig på sistone alltmer ensam, ja, delvis främmande inför de makter han själv manat fram”, hette det i Brantings dödsruna, som Arbetet publicerade under reservationer mot dess ”öfverdrifter”. Avsikten med Brantings påpekande måste ha varit, att ställa själva rörelsen framför dess ledare, att inympa insikten om att Danielssons hänsynslösa självförbränning i arbetarrörelsens tjänst i själva verket syftat till att göra honom själv överflödig; socialdemokratin behövde visserligen i sin begynnelse personer som tände elden, men den var nu en rörelse, som bars fram av sin egen kraft och vars helhet var långt större än summan av de enskilda individerna, hur betydelsefulla de än syntes ha varit under sin levnad.
Brantings ord var profetiska; snart skulle han vara den ende överlevande ledaren ur partiets pionjärgeneration, eftersom både LO-ordföranden Fredrik Sterky och partisekreteraren K M Ziesnitz inom kort skulle följa Axel Danielsson i graven. Men grunden var redan så stabilt lagd, att ”hinder och svårigheter endast avla växt och gröda för det socialistiska utsädet”, som det hette i en tillbakablick.
Under Per Albins uppväxtår förvandlades socialdemokratin från en sekt till en rörelse och vid sekelskiftet hade partiet 44100 medlemmar, mer än en tiodubbling sedan starten elva år tidigare. Konturerna av det institutionella nätverk, som i dag omger arbetarrörelsen, kunde redan skönjas: LO hade bildats 1898, det fanns ett ungdomsförbund, en kvinnoorganisation, ett embryo till dagens Unga Örnar i den sk sagostundsrörelsen, en egen nykterhetsorganisation och överallt välvdes planer på ett eget Folkets hus och en egen Folkets park efter föredöme från Malmö. Per Albin kunde med egna ögon se förändringarna, när han hade vägarna förbi barndomshemmet i Fosie: där han och modern krupit på betfälten, vajade nu partiets röda fana över Folkets park.
Per Albins väg in i arbetarrörelsen gick via två från partiet formellt fristående organisationer, nykterhetsorden Verdandi och kooperationen: i den ena blev han medlem och i den andra anställd som bodbiträde. Verdandi hade bildats 1896 som en reaktion mot kraven på kristlig trosbekännelse i IOGT och andra ordnar; namnet syftade på en av de nornor som i den nordiska mytologin spinner garnet till framtidens väv och användes ofta av radikala organisationer, exempelvis den välkända studentföreningen. Sin historiska insats gjorde Verdandi genom att 1910 torpedera de olika nykterhetsorganisationernas långt framskridna planer på att bilda ett gemensamt politiskt parti, för socialdemokratin en potentiellt besvärlig konkurrent som därmed eliminerades. Kooperationen kom sent till Malmö, och introducerades först 1898 genom Axel Danielssons påskyndan. Det var säkert på hans förslag, som den nya konsumtionsföreningen fick det dubbeltydiga och symboliska namnet Pan: den antike skogsguden hade bockens kropp och människans huvud och kunde med sin herdepipa både locka hjorden med sig och skapa den skräck, som efter Pan själv kallas panisk.
Till nykterhetsrörelsen kom Per Albin, som så många andra, av en tillfällighet, ditlockad av kamrater och säkert på jakt efter flickor: ”Jag tror inte att det var något medvetet nykterhetsintresse som drev mig”, skrev Per Albin senare, men väl inne blev han under ett par år mycket aktiv, först styrelsemedlem och senare sekreterare i logen Framtiden. Han blev också kurator med uppgift att förmana medlemmarna till ett helnyktert liv och gjorde sina första lärospån som agitator.
Verdandi var bara en kort episod i Per Albins liv, även om han kvarstod som medlem i ett tiotal år och var en aktiv nykterist ännu i början på tiotalet; i strid med bl a Branting röstade han både 1911 och 1914 för att förbudslinjen skulle skrivas in i partiprogrammet. I tidningen Frams spalter predikade han alltid nykterismen som föredömlig livsstil och ville se ett slut på vanan, att utbringa leven för socialdemokratin med punschglaset i handen: dylika manér vore ovärdiga ungdomsrörelsens höga ideal och mål. Att Per Albin så snart lämnade uppdragen i Verdandi berodde inte på att han ändrat uppfattning om nykterhetsarbetets betydelse: han hade, skrev han, ”tröttnat på de diskussioner om parlamentarism eller generalstrejk, som ungsocialisterna ständigt ställde till med inom logen, eller rättare sagt logerna, ty jag tillhörde en tid även logen Allvar”.
Per Albin skrev ner dessa korta rader på 30-talet, och kanske mindes han inte särskilt mycket mer av sin tid i logerna Framtiden och Allvar. Trött på politiken lär han knappast ha varit, snarare torde den politiska ungdomsrörelsen ha tett sig som ett mer lockande arbetsfält än den snäva och ganska testuggande nykterismen. De diskussioner, som Per Albin påstod sig led vid, präglade dessutom i ännu högre grad den ungsocialistiska klubben under hela hans första år som medlem, från sommaren 1902 till brytningen med ungsocialismen och grundandet av det Socialdemokratiska ungdomsförbundet våren 1903.
Den första ungsocialistiska klubben hade bildats redan 1892 i Stockholm, men ungdomsrörelsen förblev svag och bräcklig hela 90-talet, delvis beroende på att den socialdemokratiska ledningen ju fortfarande var så ung, att ett ungdomsförbund tedde sig överflödigt. Ungsocialismen kom snart att domineras av s k anarkiserande riktningar och dess tidning Brand blev vid sekelskiftet en ständig irritationskälla för Branting, Thorsson och andra ledare. I Brand ifrågasatte ungsocialisterna reformismen och predikade revolutionen under parollen ”dolken i köttet”: några småmord skulle sätta skräck i borgerskapet, som Hinke Bergegren brukade säga. Bergegren – som kom ur en burgen familj och länge blandade sina anarkistiska appeller med ett stilla, borgerligt familjeliv tillsammans med sin mamma – blev senare ungsocialismens centralgestalt, men vid Per Albins inträde leddes förbundet av Albert Jensen i Landskrona. Denne skulle bli mest känd som den svenska syndikalismens ledande teoretiker, chefredaktör för tidningen Arbetaren och så småningom gift med sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen, som tillsammans med bl a Hinke Bergegren grundade Sällskapet för humanitär barnalstring. Det bytte sedan namn till Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), med sina gröna mambor och knottriga kondomer därmed den svenska anarkismens enda bestående resultat.
Den ungsocialistiska rörelsens ledare var mera intresserade av att skriva i tidningen och debattera ideologi än att organisera lokalavdelningar, så medlemmarna var inte fler än 800 vid Per Albins inträde, därav hälften i Malmöklubben och resten på ett tjugotal orter. På kongressen 1903 deltog heller inte mer än 17 ombud från 12 klubbar med en klar dominans för de unga skåningar, som omedelbart därefter skulle bryta sig ur och bilda eget.
Per Albins beslut att gå in i politiken kan dateras till den 15 april 1902, enligt vad han själv berättat. Han fick den avgörande impulsen på Malmö centralstation, när Malmöombuden kom hem från den extra partikongressen med beskedet, att ministären von Otters förslag om utvidgning av den manliga rösträtten skulle bekämpas med en storstrejk. Bland de dryga 1000 personer, som i sena kvällen hyllade ombuden med röda fanor, allsång och en improviserad demonstration genom Malmös gator, fanns den snart 17-årige Per Albin Hansson.
Den extra partikongressens beslut var en typisk kompromiss mellan socialdemokratins radikaler och dess mera försiktiga reformister: i stället för en total arbetsnedläggelse i syfte att driva igenom partiets rösträttskrav lanserades ”den stegrade opinionsyttringens strategi”: arbetarna skulle demonstrera varje söndag fram till riksdagsbehandlingen, arrangera sk rösträttsaftnar på vardagarna och till sist ackompanjera den avslutande riksdagsdebatten med en storstrejk under ett par dagar, möjligen tre om riksdagsledamöterna var mer pratsamma än beräknat.
Regeringen von Otters förslag var, med Brantings ord, ”ett dödfött kungligt skrivbordsprojekt”, tillgodosåg inte ens måttfulla krav på vidgad, manlig rösträtt och var redan dömt att fällas genom liberalernas motstånd: det skulle bli skiljaktiga beslut i kamrarna. Polisens brutala attacker under den första demonstrationsdagen i Stockholm gav emellertid socialdemokratins aktioner en flygande start, förstärkte sammanhållningen bland arbetarna och ledde till att också välkända liberaler anslöt sig; söndagen därpå var demonstrationståget fyllt av män i höga hattar och studentmössor, så polisen höll sig i fortsättningen lugn, lät sablarna vila i skidorna och nöjde sig med att bevaka ordningen. I själva storstrejken 15-17 maj deltog 120000 arbetare, drygt 40000 i Stockholm och 12000 vardera i Malmö och Göteborg. All spårvägstrafik låg nere, likaså släcktes all belysning utom i riksdagshuset. Det var socialdemokratins första och hittills enda politiska storstrejk och betraktades som en stor framgång, en demonstration av både rörelsens styrka och disciplin.
Vid strejkmötena i Folkets park fick Per Albin inte vara med; han berättade att han vankade utanför, förmodligen i sällskap med sin gode vän, konfirmationskamrat och logebroder Adolv Olsson, sedermera framstående nykterhetsman och riksdagsledamot (s). De två upptogs som nya medlemmar vid Malmöklubbens möte den 15 maj, Per Albin under yrkesbeteckningen ”handelsbiträde.”
Han var då nyanställd i den kooperativa föreningen Pans filialbutik på Ringgatan, troligen på rekommendation av sin äldste bror Johan, som satt i styrelsen för den expansiva men ekonomiskt skakiga föreningen; drygt 1000 medlemmar förväntades göra sina inköp i de fyra butikerna, varav en låg i Trelleborg. Pan trängde sig in i en redan kraftigt överetablerad bransch, ty Malmö var fullt av hökare med långa öppettider och liten omsättning, men med ett fast grepp om sina fåtaliga kunder genom kreditsystemet. Liksom allt annat var även handeln klassbunden, varorna försämrades och priserna steg i takt med avståndet från stadskärnan och den sjunkande betalningsförmågan. I Konsumbutikerna hade inte föreståndarna någon svart, liten kreditbok, utan allt betalades kontant, en enkel och effektiv symbol för den skötsamhet och redlighet som kooperationen eftersträvade, men naturligtvis också ett problem vid rekryteringen av kunder från den kreditgivande privathandeln.
När Per Albin tillägnat sig bodbiträdets elementa, strutformning, påsvikning och paketinslagning, förflyttades han till huvudaffären på Föreningsgatan, troligen i början på 1903. I en liten minnesartikel lämnade han några interiörer från den tidens butiker, exempelvis att han lärde sig ”bästa sättet att realisera jäst ansjovis, att göra läcker potkäs av dålig ost, att genom lutning göra annars osäljbar långa åtråvärd och att mala in förbränt kaffe i just så avvägda kvantiteter att aromen blott blev litet pikantare”. Ledningen klagade ibland på hans trumpna uppsyn bakom disken, men själv påstod han sig vara populär hos kunderna ”för att han gav god vikt”. Försäljarrollen tycks emellertid inte ha tilltalat honom, hellre vistades han ute i lagret eller satt böjd över bokföringen. Till glädjestunderna hörde att pröva krafterna på hundrakilossäckarna med mjöl, antagligen för att han därmed motbevisade faderns tal om sin klena kroppsbyggnad.
Efter avslutade aftonkurser i dubbel italiensk bokföring skickades Per Albin till Trelleborg för att avveckla Pans filial, det första förebudet om föreningens vacklande ekonomiska ställning. Sedan stora förluster plötsligt kommit i dagen stämde styrelsen sin förre föreståndare för bokföringsbrott och trolöshet mot huvudman, en aktion som väckte stor uppmärksamhet och gav kooperationens belackare vatten på sin kvarn. Per Albin tillbringade några månader i Trelleborg, en glädjelös tid: ”Inga bekanta, ingen idé att skaffa sig några, självhushåll med kinesning på kontoret och så en medhjälpare som jag gång efter annan måste hota med stryk, fastän han var dubbelt så stor som jag själv”, skrev han.
Hemkommen blev han indragen i striderna om föreningens ekonomi och tog, enligt egen utsago, styrelsens parti. Han avskedades av den nye föreståndaren efter en tvist om ”lämpligheten av att bokföringsmässigt förgylla upp en dålig affärsställning”, men återanställdes samma kväll av styrelsen. Pan avvecklades dock sedan högsta domstolen avvisat klagomålen mot föreståndaren, delar av styrelsen tog nya tag under namnet Seger, men först med etableringen av Solidar några år senare fick kooperationen fast mark i Malmö.
Då hade emellertid Per Albin sedan länge inlett sin livslånga bana som organisationsproffs och heltidspolitiker: i mitten på 1904 anställdes han som expeditör på Arbetet och ett halvår senare blev han redaktör och expeditör på ungdomsförbundets tidning, Fram. Han mer än fördubblade lönen under detta år, från 55 kr i månaden i Pan, 75 kr på Arbetet till först 100 och sedan 125 kr på Fram; omräknat i dagens penningvärde steg inkomsten från cirka 1 500 till knappt 4000 kr per månad: ”Jag kunde börja tänka på att gifta mig …”, skrev han i sin artikel om de här åren.
Han hade börjat sällskapa med Sigrid Vestdahl och därmed också fått in en fot i arbetarsocieteten i staden. Sigrids mor hette Sophia Vestdahl och var en av kvinnorörelsens pionjärer, en kraftfull dam som knäppte Axel Danielsson på näsan för dennes bristande tro på att kvinnan hade en vidare kallelse än hem och barn: ”Hellre slåss jag med en legion djäflar än med anarkistfruntimren inom Malmö hank och stör”, skrev Danielsson sedan Kvinnliga arbetareförbundet ratat hans kandidatur i ett kongressval. Dessvärre blev konflikten början till sammanbrottet för denna tidiga kvinnoorganisation, men Per Albins påtagliga intresse för kvinnofrågor under tiotalet var nog frukten av kvinnorna Vestdahls samlade påverkan. I ett brev till Sigrid berättade Per Albin, att han faktiskt själv lagat en middag på ärter och fläsk:
Som du finner blir jag allt lämpligare för inträde i det äkta ståndet – även med en emanciperad kvinna vid min sida. Ty du är ju emanciperad.
Som vanligt blandades dock radikalismen med praktisk försiktighet: sedan Malmöklubben 1905 avvisat Per Albins förslag om att kvinnor skulle få tillträde till studiecirklarna – ”det blev ingen reda med arbetet” var ett av argumenten – så pläderade han i fortsättningen för särskilda kvinnliga, men strikt proletära, rösträttsföreningar. I Fram varnade han för samröre med överklasskvinnornas strävan till emancipation och skrev, att ”man kan utan tvekan här göra en liten omskrifning av Marx’ ord: kvinnornas frigörelse måste vara kvinnornas eget verk”. När de flyttade ihop i oktober 1906 – blivit ”sittande i mitt och Sigrids lilla paradis”, som han skrev till Kata Dalström – mattades dock intresset för kvinnans frigörelse. ”Hon vill ha sitt eget lilla hem för sig själf’, konstaterade Per Albin i en diskussion 1907, och därvid blev det resten av livet. Sigrids korta period som aktiv klubbmedlem var också över vid den här tiden.
På mindre än tre år löpte Per Albin från menig medlem i Malmöklubben till posten som förbundets förste heltidsanställde funktionär, en rask marsch också med tidens mått mätt. Det första halvåret förekommer han inte i klubbens protokoll annat än som deltagare i en cirkel om mötesteknik, en tidig och för Per Albin karakteristisk inriktning på organisationens formalia, dess stadgar och arbetsformer. Redan i slutet på 1902 valdes han in i klubbstyrelsen och gled därefter snabbt in i rollen som en blivande ledare. Journalisten Axel Uhlén mindes honom som en välklädd yngling, passionerad kaffedrickare och storrökare av cigarren ”Konsales”. När de mera yviga klubbmedlemmarna, som skalden K. G. Ossiannilsson, stötte sin käpp i golvet och ropade ”jag är en våldets man – gif mig en revolver!”, höll sig Per Albin på defensiven; enligt Uhlén ”sutto han och hans vän (Adolv Olsson) tysta, småsmilande åt bullrandet”.
Malmöklubben dominerades vid Per Albins inträde av journalisten Fabian Månsson, en redan då välkänd och framgångsrik agitator, sedermera riksdagsman och succéförfattare av historiska romaner. Månsson är ju en av socialdemokratins mest legendariska gestalter, och hans socialism rymde både revolutionär glöd, fascination inför frireligiositeten och kärlek till bondens torva; hans mest kända dikt heter Frihetssången och dess välkända inledning, ”Jag skulle bli slaf, nej, så jävlar anamma”, lästes första gången på ett klubbmöte, innan dikten sedan publicerades i Fram.
Vid Fabian Månssons sida fanns alltid Maria Qvist, ”min hustru, fröken Qvist”, som han brukade säga. De levde i ett samvetsäktenskap och blev normerande för större delen av ungdomsförbundets ledning, bl a Per Albin, Gustav Möller och Emil Wallin. Eftersom de ”oäkta” äkta parens föräldrar sällan delade ungdomarnas radikalism, var äktenskapets former ett ofta återkommande debattämne, innan riksdagen 1908 beslöt införa borgerlig vigsel vid sidan av den kyrkliga. Vid en diskussion 1907 tog dock Per Albin avstånd från både kyrkliga och borgerliga äktenskap: båda gjorde kontrahenterna lika ofria gentemot varandra, menade han, och förordade i stället samvetsäktenskapet, ty ”sakens ekonomiska sida kan ordnas genom juridiskt bindande kontrakt, likaväl som arvsrätten för eventuella barn kan ordnas genom testamente”.
Sigrid Vestdahl tycks dock inte riktigt ha delat hans frustande entusiasm för rebellismen på samlevnadsområdet, förklarligt nog eftersom kvinnans position var så mycket svagare och skammen hennes, om det blev barn och mannen lämnade familjen. När Per Albin gjorde sin militärtjänst 1906 försökte han i ett långt brev övertyga henne om att deras samliv skulle bli annorlunda, en gemenskap som inte ”smutsats och orenats av prästers pladder och ritualer, utan ett äktenskap, rent och ädelt, ingånget av tvenne älskande, som ansågo sin kärlek vara bästa bandet dem emellan – men det bandet är, starkt, ja oslitligt”. Sin beskrivning av detta ideala tillstånd hämtade Per Albin från Atterdag Wermelins novell ”Madonnan”, vilken gripit honom djupt och som han senare publicerade i Fram. Från sitt tillfälligt förhyrda rum i Ljungbyhed manade han Sigrid att slå följe med honom i korståget mot tidens äktenskapliga konventioner:
Vi skola ju också trotsa världens fördomar och dålighet. Vi få nog också, särskilt du, lida härför om man också inte kan bli så raffinerat grym som mot Wermelin och hans madonna, men jag vet att du skall slåss jämte mig för vår rätt att älska rent och ädelt, och att du skall bli samma trotsiga, modiga, stolta madonna som ”Wermelins sköka.” Jag vet att du så skall bli och jag motser med ljuv förhoppning och hävdat mod den dag vi få börja kampen. Och vi skola bli lyckliga och i vår helgedom skall ingen svart prästsatan komma och ohelga.
Vad Sigrid svarade vet vi inte – hennes brev finns inte bevarade – men hon böjde sig förstås: de levde ogifta i alla år. I samband med flyttningen till radhuset på Ålstensgatan i Bromma strök hon emellertid namnet Vestdahl och kallade sig i fortsättningen bara Hansson, inte Hansson-Vestdahl, som hon tidigare hetat i kyrkböckerna. Inför världen var de gifta, ett konventionellt äkta par som gick på kungamiddagar och gifte bort sin dotter med ärkebiskop Nathan Söderbloms son vid ett av tidens kändispress hårt bevakat societetsbröllop. Sådant var möjligt före personnumren, och deras lilla hemlighet upptäcktes inte förrän efter Per Albins död; för att Sigrid då skulle få änkepension tvingades regeringen i all diskretion behandla frågan och särskilt utanordna medel till henne.
Att döma av Per Albins engagemang måste samlevnadsformen ha haft ett högt symbolvärde för de unga männen i ungdomsförbundets ledning, en individuell revolution i väntan på den kollektiva. Rebellismen blev ju också för Per Albins del lättare att hävda, eftersom den delades av andra klubbkamrater, främst då förstås Gustav Möller, senare partisekreterare och socialminister och vid sidan av Per Albin den mest framgångsrike i detta gäng av ovanligt framgångsrika personer. Andra kända namn var den redan nämnde Adolv Olsson, som i likhet med Anton Hjalmarsson, Gustaf Nilsson, August Åkesson, Emil Wallin och Sigfrid Hansson (Per Albins bror) senare skulle bli riksdagsledamöter eller stora män i staten och socialdemokratin, vanligen bådadera. Wallin var t ex först ungdomsförbundets kassör och hade senare i många år samma syssla i SAP, Sigfrid Hansson blev generaldirektör i Socialstyrelsen och August Åkesson administrativ chef för Ny Tid i Göteborg.
Gustav Möller och Per Albin träffades första gången sommaren 1904 och inledde redan på hösten samma år sitt första gemensamma projekt: en fackförening för manschettproletärerna i butikerna och på kontoren, ”fria slafvar” som Per Albin kallade de tilltänkta medlemmarna i sitt första signerade inlägg i Fram, undertecknat med signaturen ”Handelsbiträde”. Ett 100-tal intresserade mötte visserligen upp vid det första mötet, men initiativtagarnas fackliga strävanden väckte ingen större anklang och föreningen självdog snart. Möller arbetade vid den här tiden som kontorist åt den tidigare nämnde Lommakungen RF Berg, vilken i sin unge skyddsling såg en framtida industriledare, en karriär som dock Möller försakade till förmån för en expeditörsbefattning på Arbetet. 1907 flyttade han till Helsingborg och dennystartade tidningen Skånska Socialdemokraten för att sex år senare utnämnas till partiförlaget Tidens förste chef.
Per Albin och Möller skulle i 20 år stå varandra nära, umgås privat och samarbeta intimt, även om åsiktetna inte alltid var gemensamma och samarbetet under ungdomsåren stundom kändes påfrestande för Möller, åtminstone att döma av ett brev till Zäta Höglund: Möller hade erbjudits arbete på ungdomsförbundet, men föredrog att flytta till Helsingborg, uppenbarligen för att han inte ville vara underställd Per Albin. 1 mitten på 20-talet formaliserades deras relationer och vänskapen gled över i en strikt politisk allians, säkert under påverkan av striden om partiledarposten; Möller var en lika självmedveten herre som Per Albin med samma drift att söka makt och att muta in egna, ointagliga revir. Zäta Höglund, som inte tillhörde Per Albins beundrare men som respekterade Möller, påstod att Möller vid den här tiden ”betraktades som den bättre intelligensen och Per Albin som den starkare viljan”. Han konstaterade också, lite surt och säkert med tanke på sitt eget öde, att ”viljan rår alltid på intelligensen”.
Ur ungdomsförbundets ledning, distriktsstyrelser och klubbar rekryterades hela socialdemokratins ledning i generationen efter Branting och Thorsson, folkhemsbyggarna i kommunerna, landstingen och riksdagen. Inmalningen av akademiker med över- eller medelklassursprung skulle visserligen senare bli betydande, men det nya förbundets första uppsättning förtroendevalda dominerades av arbetare, mest hantverkare med yrken som tapetserare, spinnare, gjutare, sadelmakare, målare och murare. De var alla i 20-årsåldern utom Fabian Månsson och den tidigt bortgångne journalisten Herman Österdahl, vilken tillsammans med Fabian tog initiativet till brytningen med ungsocialismen. Under ungdomsförbundets första år redigerades Fram av Österdahl, innan Per Albin successivt tog över under 1904.
I historiens klara ljus ter sig ju skälen till utbrytningen logiska och klara: de unga socialdemokraterna var reformistiska socialister, den fredliga samhällsomvandlingen deras mål och parlamentarism och allmän rösträtt deras medel. För samtiden var emellertid gränslinjerna inte alls lika klara och Per Albin tillhörde dem som motarbetade splittringen; motsättningarna var inte större än att de kunde överbryggas, menade han, gällde mera form än sak. Det ungsocialistiska förbundet hade ju ingen avvikande mening i frågan den allmänna rösträtten, men Albert Jensen och Hinke Bergegren tyckte att den fick för stort utrymme i agitationen; partiets inriktning på rösträtt skymde det stora målet, socialismen själv. Likaså fanns en opposition mot alliansen med fackförbunden, tröga organisationer som släckte glöden i den politiska kampen genom sin inriktning på kortsiktiga, små förbättringar i stället för stort anlagd omstöpning av hela samhället.
Ungsocialisterna var en sorts politikens pingstvänner, trodde på löftena i skrifterna och kunde inte acceptera partiets successiva förvandling till en apparat med anställda funktionärer: socialismen behövde ju ingen egen byråkrati. Det fanns en dröm om frihet i ungsocialismen, en sorts individuell lyckomoral mitt i tron på den stora, befriande kollektiva aktionen, alltsammans prat som för fackets och partiets äldre, ärrade kämpar naturligtvis tedde sig naivt och verklighetsfrånvänt. De hade dessutom svårt att förlika sig med den idealistiskt präglade kritiken från ungsocialisterna, blev irriterade när fackföreningarna och partiet karakteriserades som påvedömen, upprördes över romantiseringen av våldet och såg ungdomligt oförstånd i agitationen för generalstrejken, det enda men välriktade slag som troddes räcka för att lägga det borgerliga samhället i grus och aska. Fackförbundens män ville inte riskera sina mödosamt uppbyggda strejkkassor på fältslag med så osäker utgång, kanske inte heller sin respektabilitet inför det borgerliga samhälle, som de själva blivit en del av.
Den tändande gnistan till bildandet av det socialdemokratiska ungdomsförbundet blev skärpningen av den gängse antimilitarismen till krav på värnpliktsstrejk, angreppen på ”andens rackarfölje” i stats- och frikyrkor och fördömelsen av nykterhetsrörelsens krav på absolutism, alltsammans exempel på otillbörliga inskränkningar i den enskildes frihet, enligt den radikala, anarkistiskt färgade ungsocialismen. Resolutionerna i samtliga dessa frågor drevs igenom med små majoriteter – ombuden var, som nämnts, inte fler än 17 – och under främst Fabian Månssons livliga protester; Månsson var ju patriot och såg på den tiden -han skulle senare ändra sig – den folkliga milisen som framtidens försvar. Att uppmana till värnpliktsstrejk var visserligen liktydigt med samhällsomstörtande verksamhet, men det hade Månsson och hans likasinnade möjligen kunnat stå ut med, om inte de samtidiga attackerna på nykterheten och religionen inneburit en frontalkollision med i partiet allmänt omfattade levnadssätt: både nykterhetsordnarna och frikyrkorna rymde nu stora skaror arbetare, ty socialdemokratin hade lämnat puberteten och började bli respektabel.
Att bilda det nya förbundet tog inte mer än en dryg månad. I den kommitté, som klubben tillsatte omedelbart efter Månssons och Herman Österdahls hemkomst, lade Per Albin sin röst för status quo, men förlorade stort; majoriteten ville uppbrott. Vid det avgörande klubbmötet den 19 mars 1903 valdes han till mötesordförande och deltog därför inte själv i debatten, där ungsocialisterna företräddes av sin ordförande Albert Jensen. ”Jag skulle tro att det var för att hålla mig borta från den avgörande debatten, som de äldre klubbkamraterna sörjde för att jag hedrades med ordförandeskapet”, berättade han, något självmedvetet, i sin minnesartikel.
Av protokollet framgår, att Jensen sökte snöda, personliga motiv bakom utbrytningen: opponenterna påstods lida av ”ledarhunger” och ville själva ta över förbundstidningen Brand. Per Albin blev, enligt egen utsago, upprörd över Jensens argumentation och bytte därför fot under diskussionens gång; oppositionens argument hade visserligen inte övertygat honom, men Jensens sätt att försvara den egna saken avgjorde saken: ”Med glädje”, skrev han, ”klubbfäste jag mötets beslut: utträde ur förbundet”.
Det nya förbundet höll sitt första möte redan den 24 mars 1903, antog namnet Socialdemokratiska ungdomsförbundet och valde Per Albin till kassör i den nio man starka centralstyrelsen. Ordförande blev tapetseraren August Lindqvist, kort därpå efterträdd av skalden K. G. Ossiannilsson, en kortvuxen, självupptagen och skäggprydd dandy som var mera hänryckt än gripen av socialismens idé; hans bestående insatser var kampsången ”Ungdomsmarschen” och dikterna ”Tiggarnas fosterland” och ”Proletär”, som alla sjöngs och deklamerades vid klubbarnas möten långt efter det att skalden själv i sårad fåfänga lämnat förbundet. Ännu sent i livet brukade Per Albin i uppsluppna stunder både sjunga marschen och högläsa dikterna ur minnet:
Vårt hemland, det är våra trasor
vårt hemland vår tiggarekost.
Blott sommaren tänder oss brasor
för vinterns och vårarnas frost.
Vårt hemland är stenhårda marken
och stenhårda herrars förakt,
vårt hemland är knuffen och sparken
av envar som har lust och har makt.
Några veckor senare, under pingstdagarna, hölls den konstituerande kongressen i Folkets hus’ festsal med elva ombud plus centralstyrelsens folk. Ett tiotal klubbar hade anslutit sig under våren och medlemssiffran angavs till 1200, dock fortfarande med tyngdpunkten i södra Sverige. Under sommaren spred sig emellertid den nya rörelsen snabbt över landet, även om flertalet nya medlemmar under hela det första året fortfarande rekryterades i Skåne och Småland. Förklaringen till denna geografiska skevhet var rent praktisk: förbundet hade dåligt med pengar och koncentrerade agitationen till orter, som styrelsens medlemmar kunde nå under veckosluten. Bara undantagsvis sändes agitatorer längre norrut, vanligtvis dock med hyggliga resultat.
Kongressen lämnade ingen möda ospard för att betyga partiet sin lojalitet, och partiprogrammet godkändes utan reservationer som det nya förbundets rättesnöre. Att troheten mot partiet kom att betonas så starkt berodde delvis på att revoltörerna i Malmöklubben mötte mera misstro än jubel bland de äldre partivännerna. Branting hade visserligen ingenting emot det nya förbundet, men svarade ändå nej på Herman Osterdahls och Fabian Månssons begäran om officiellt erkännande från partiets sida; ekonomiskt stöd kunde det heller inte bli tal om, ty Branting ville inte driva konflikten med ungsocialisterna till sin spets och därmed riskera partiets enighet. Han skulle dock snart ändra sig, även om ungdomsförbundet inte fick officiell status förrän 1908, när partikongressen godkänt partistyrelsens preliminära uteslutning av Hinke Bergegren, ett av ”lössen i den röda fanans veck”, som Bengt Lidforss skrev.
Det fanns förstås också en och annan avvikare från Brantings linje, framförallt Arbetets chefredaktör August Nilsson, ”Kabbarp” kallad och som Axel Danielssons efterträdare mera respekterad än omtyckt; han hade några år tidigare personligen säkrat Arbetets överlevnad genom att satsa ett arv på 5000 kr i det vacklande tidningsföretaget. Nilsson skrev entuasiastiska ledare om det nya förbundet, men med ringa verkan på partimedlemmarna: på första maj 1903 öste demonstranterna glåpord över ”sprängförbundarna”, som efter ett forcerat arbete kunde presentera det första numret av sin tidning, Fram: ”Det står rätt livligt för mitt minne hur svettigt det var att sälja Fram”, skrev Per Albin i en liten jubileumsartikel 1928. Men stämningarna blev efter några veckor annorlunda, de unga socialdemokraterna snart mer respektabla än ungsocialisterna bland Malmös organiserade arbetare.
Det nya förbundet såg som sin uppgift att fostra ungdomen till ”vakna, handlingskraftiga och intelligenta män och kvinnor”, skrev Herman Österdahl i Frams premiärnummer. Genom en av Ossiannilssons dikter beskrev han samtidigt vad ungdomen definitivt inte fick bli:
Ett folk af stora ord,
som älskar titeln af rebeller,
som svär revolt vid glasen vid sitt bord,
men tiger när det gäller.
Även om den polemiska udden mot de yviga ungsocialisterna är klar, så är ju också dikten indirekt en beskrivning av arbetarrörelsens arketyp: den lite satte, stabile och pålitlige förtroendemannen, gråsossen med portfölj och mörk cheviotkostym, som utan större åthävor fullgör sina uppdrag. Typen var fullt utbildad redan vid den här tiden, framförallt bland de fackliga förtroendemännen; i Malmö härskade t ex Nils Persson och i Ystad F W Thorsson, båda nyblivna riksdagsmän och myndiga farbröder. Sett i tidens perspektiv var de knappast några dåliga ideal för arbetarklassens ungdom, levande vittnesbörd om att arbetaren inte var dömd att kräla på samhällets botten. Kanske fanns det också ett mer eller mindre medvetet klasstänkande: Nils Persson, Ernst Blomberg, Herman Lindqvist och alla deras likar runt om i landet i generationen före Per Albin väckte visserligen ingen flammande hänförelse, deras ideologi smakade pragmatism och deras språk var prosan, men de hade trots allt stigit socialt, i klassens tjänst själva höjt sig över sin klass. I sin gärning och sin personliga utveckling demonstrerade de, att tålmodigt, praktiskt vardagsarbete också kunde leda till förändringar, mera djupgående än någonsin snabbt bortglömda appeller om generalstrejk och revolution. I Per Albins syn på Axel Danielsson speglades den här kluvenheten mellan socialismens höga mål och valet av metoder för att sprida läran: han beundrade Danielsson, ”hans vilja av järn, hans glödande tro och hans oerhörda andliga kraft”, som han sade i ett tal 1909, men reserverade sig samtidigt för taktiken, inriktningen på konfrontation och stora dramatiska utspel:
Kanske smyger sig också in i ens hjärna en snusförnuftig reflektion: kunde han (Axel Danielsson) inte ha varit mera försiktig, och förledde honom inte hans ungdomliga övermod att onödigtvis sätta sin för rörelsen så värdefulla frihet på spel? Men var tid har ju sina metoder.
Per Albin var 24 år, när han höll detta tal, således yngre än den Danielsson, vars ungdomliga övermod han satte bock i kanten för; han var ingen vän av den öppna provokationen, och dem som sökte martyrium i fängelsedomar mötte nästan mer irritation än förståelse, exempelvis gode vännen Adolv Olsson, som 1906 fick en visserligen inlindad men väl så tydlig örfil för sin oförsiktighet att låta sig både åtalas och dömas till fängelse för ett militärupprop. Socialismen var ju både en dröm och en karriärväg, så bland dess unga anhängare fanns både en romantiserande och en mera praktisk syn på partiets uppgifter och möjligheter, speglingar av deras skiftande motiv för att ansluta sig till rörelsen. I valet av signatur under tidningsartiklar och i broschyrer reflekterades deras personlighet, både hur de uppfattade sig själva, ville bli sedda av omvärlden och hur de uppfattade sin egen roll i utvecklingens stora drama; signaturerna motsvarade ungefär nutidens köp av bil eller motorcykel, ett enkelt men ofta avslöjande karaktärstest.
Av de tidiga socialdemokraterna framträdde Hjalmar Branting i unga år under signaturen Eleuteros, en botanisk term för en blomma med fristående kronblad, en sorts oåtkomlig solitär alltså. C N Carleson, mångårig medarbetare på Social-Demokraten och bister intelligensaristokrat, lånade sin signatur från Spartacus, ledaren av Roms största men så småningom underkuvade slavuppror. Från antiken hämtade även partiets store kulturskribent, Erik Hedén, sin signatur, ty Kyniskos syftade på den s k kyniska filosofiskola, vars namn i dag lever kvar i ordet cynisk och som ursprungligen anspelade på anhängarnas frigjorda syn på samhällets konventioner. Axel Danielsson valde det franska borgerskapets skräck, Marat, som nom de guerre. I den yngre generationen sökte sig också Zäta Höglund till franska revolutionen: hans förebild var advokaten och vältalaren Elie Guadet, avrättad 1794. Fredrik Ström kallade sig Fredrik Brand eller Sankt George, en tydlig bild av hans vacklan mellan revolutionism och godhjärtad reformism. Att Fabian Månsson hade Dacke som signatur är inte heller svårt att förstå: den småländske 1500-talsbondens uppror mot Gustaf Vasa stämde väl överens med hans egen syn på folkmakten contra herremakten.
Per Albin satte oftast sina initialer under artiklarna, ibland P A H, ibland P A H-n och som regel Per Albin under lättare stycken. Hans två andra signaturer är emellertid nästan översymboliskt tydliga mot bakgrund av hans senare karriär: den ena var Moses och den andra Cajus. Moses ledde ju judarna till det utlovade landet, medan Cajus rimligen syftar på den romerske folktribunen Gracchus, som gav stadsproletariatet subventionerat spannmål och förstatligade adelns jordegendomar för småfolkets räkning, men naturligtvis också kan anspela på Cajus Julius Caesar och ur vars namn ordet kejsare härletts. I vilket fall var Per Albins förebilder utpräglade ”doers”, framgångsrika entreprenörer snarare än enbart eldande revoltörer.
Vid den här tiden var Per Albin en smärt och skönlockig yngling; på fotografierna är han alltid klädd i kostym med väst och klockkedja, bär aldrig de vanliga fadermördarna runt halsen, utan antingen en slips, en fluga eller den lite slarvigt knutna halsduk, som var poetens och radikalens symbol. I enlighet med tidens anda skrev han mycket dikt, ty idealen var humanistiska, ekonomi och politik blandades med skönlitteratur och traditionell klassisk bildning. De unga socialdemokraternas strävan till kunskap rymde ett tydligt borgerligt bildningsideal: även om agitatorerna kunde vara råa i käften för att bonddrängarna och arbetarna skulle uppfatta budskapet, så skulle själen vara förfinad och poesin kännas lika nödvändig som det dagliga brödet.
Fredrik Ström skrev i sina memoarer, att Per Albin ”såg ut som en ung skald med flammande eller elegiska dikter i sin skrivbordslåda”, men det var en överdrift: poesin var betydligt mer flammande än elegisk. Som politisk poet hade Per Albin definitivt talang, såväl en formell skicklighet i sina versbyggen som en avslutande snärt för att stämma åhörarna till både eftertanke och handling – dikterna skulle ju inte bara läsas, utan framförallt deklameras inför andäktigt lyssnande klubbmedlemmar. Mest känd blev kanske hans prosadikt om den finske patrioten Eugen Schaumanns mord på landets ryske generalguvernör Bobrikov, en för Per Albins del sällsynt hyllning till det politiska våldet. Tsardömet intog dock en särställning, sin tids Sydafrika ungefär, och ryssen var ”inkarnationen af våld och förtryck, despotismen personifierad”, som det heter i dikten. ”Slaven” hette ett annat stycke, vars symbolik hade ett mycket didaktiskt syfte: den skildrar en träl, som av egen kraft spränger bojorna kring armar och fötter, därmed demonstrerande att friheten finns inom räckhåll för den som följer exemplet. Så här slutar dikten:
Trälehopens undran
över slitbar boja
kommer den att pröva
egna bojors styrka. –
Brak av sprängda bojor blir till frihetshymn.
Per Albin skrev säkert mycket mer än vad han publicerade, ty ”boddisken blev ibland mitt författarebord”, som han skrev i en av sina artiklar om ungdomsåren. Metaforen med bojorna och längtan till friheten tycks ha varit ett av hans poetiska ledmotiv, ty det återkommer också i en annan dikt. Temat var ju i och för sig inte originellt, men i Per Albins variation blev budskapet enkelt och prosaiskt: förändring är en fråga om vilja:
Oss höfves att skingra grånande dimma,
som lägrat sig tjock över själarnas haf,
och slåss tills den slagit, frigörelsens timma,
som bojlagda tankar friheten gaf.
I Per Albins poetiska kvarlåtenskap finns därutöver två kärleksdikter till Sigrid Vestdahl, men känslor var inte hans bästa bransch, inte ens som nykär:
Sen blott ett år du ständigt varit
Den bild som i mitt hjärta bott.
För den har hatet ur mitt sinne farit
För den har uppå kärleken jag trott.
Per Albin talade mycket om sin kärlek i breven till Sigrid, de flesta skrivna under hans militärtjänstgöring på Ljungbyhed sommaren och hösten 1906. De hade då varit tillsammans i fyra år, enligt ett av Per Albins brev, där han erinrade Sigrid om deras första ljuva minnen, hur de träffades som 17-åringar och skrev vykort till varandra varje dag. Flera av breven – sammanlagt 28 stycken från åren 1906 till 1908 – handlar om förberedelserna för inflyttningen i deras gemensamma hem, men att de redan legat med varandra framgår av Per Albin många djärva antydningar:
Men skulle jag icke få permission, så måste du komma, hustru. Det är ett vulgärt uttryck, att ”det är dåligt att vara gift och ingen kärring ha”, men jag tror nästan att det besannas för mig, ty trängtan efter min lilla kärring är stark som – – – ja, jag vet inte vilket uttryck som lämpar sig bäst. Tänk dig, hela 14 dagar sedan vi råkades. Det är hårt.
De många kärleksförklaringarna till trots tycks Per Albin ibland ha besvärats över sina känslor. Sin kåthet begrep han, brånaden var en normal och manlig arvedel, men känslans ibland okontrollerbara förnuftsflykt generade honom; i efterhand hade han svårt att acceptera det känslorus, som kunde styra hans penna, exempelvis den kväll i Mölle, när truppen slagit läger efter en övning och ”solen vackert röd dalade i väster och sjönk, gled stilla och ljudlöst ner i böljornas famn”:
Sedan gick min tanke till dig och jag drömde mig en hydda utmed stranden, långt från onda människors boningar. Det var ett nytt Eden, där jag var Adam och du Eva och där vi åto av kunskapens träd och lärde oss förstå vad ont och gott var. Men inga mytens gudar körde oss därifrån och inga ceruber vaktade grindarna.
Ett par dagar senare tackar han henne för två brev: båda hade kommit samma dag som han själv postat ”sina utgjutelser om naturens skönhet”. En annan gång försjönk han i drömmar om den tid som väntade efter militärtjänsten, när de skulle flytta in i sitt hem ”med stora, ljusa fönster … och det kära ekeskrivbordet”:
Nej, jag får sluta med den här trallen, ty den föranleder mig att jollra som en förnöjd kärleksnarr, och det är jag inte, fast jag älskar varmt den flicka som skall bli mitt blivande hems ängel – dig.
Jag tror vi övergår till den mera prosaiska prosan.
Ett och annat pliktbrev kände han tydligen att han måste skriva, kanske också uppfostra sin ”lilla glädjeflicka”, som han ibland kallade Sigrid. Ambitionerna att per brev diskutera förutsättningarna för en eventuell sammanslagning med ungsocialisterna blev honom emellertid nästan övermäktiga, och till sist utbrast han:
Jag har gett mig fanken på att fylla detta ark med allvar, ty vår kärlek och de brev den föder, bör även vara en diskussion oss emellan; vi skola skola och fostra varandra genom tankeutbyte av denna art.
Sigrid var uppenbarligen inte alltid så förtjust i hans skolmästaraktiga inställning och tycks då och då ha efterlyst mera äkta bevis på hans kärlek än ordsvallet i breven. Hon grät alltid när de skildes efter sina korta möten, något som gjorde Per Albin både ledsen och glad, ”ledsen emedan jag ej kunde trösta dig och glad därför att jag i dina tårar såg min kärlek speglad”. Själv grät ju aldrig Per Albin, och när Sigrid en gång frågat efter hans egna känslor i avskedets stund, svarade han:
Hur skulle jag kunna vara det (ledsen). En sådan härlig söndag som vi haft tillsammans. En äkta lyckodag då livet lekte. Nej, käraste, så lätt kan inte ledsnaden besegra glädjen. Visserligen är jag ”kynnig” många gånger, och kan helt omotiverat ramla från glädjehöjden ned i missmodets klyfta, men det hör dock till sällsyntheterna. Att skilsmässan var lite tråkig och hjärtegripande är ju förklarligt, men min sunda reflektion sade mig, att jag hällre skulle glädjas åt dagen än sörja för kvällen. Och för övrigt gick jag upp och arbetade på expeditionen, läste Fram etc.
För Per Albin var steget kort mellan arbetets plikt och kärlekens nöjen; medan Sigrid grät av längtan, arbetade han på sitt förhyrda rum, tillika Frams tillfälliga expedition under militärtjänstgöringen vid Ljungbyhed. Han visste, outsagt men självklart, att hennes kärlek till honom var starkare än hans till henne, hennes beroende av honom mycket djupare än hans av henne. Hennes kärleks ängslan förstod nog aldrig Per Albin, inte för att han inte ville, utan för att han inte behövde och kanske inte heller kunde; den sunda reflektionen spärrade förmågan till inlevelse. När Sigrid en gång klagat över uteblivna brev, blev han irriterad och adresserade sitt svar till ”Lilla fröken anspråksfull!”:
Att jag skrev först i tisdags hade visst sina randiga skäl. Vilka minns jag ej. Men du tror väl inte att det är glömska, min kärlek behöver du väl ej ha styrkt med brev. Och att skriva samma dag som man varit hemma – det är allt lite väl fort. Eller hur?