”Vilja de unga akademikerna gå före i striden, skola vi gladeligt följa dem, men stå de oss emot, så: en garde!”
De här raderna skrev Per Albin i Frams januarinummer 1909 i en recension av den förre förbundsordföranden K. G. Ossiannilssons roman ”Barbarskogen”, den första skönlitterära uppgörelsen med socialdemokratin. Ossiannilssons gästspel i ungdomsförbundet blev visserligen kort, men hans blandning av fascination och olust inför arbetarrörelsen kännetecknade många av tidens radikaler. Vad som skrämde Ossiannilsson var klassandan, ”solidaritetens tyranni, … som inte tål självständigheten, vare sig andligt eller praktiskt … och som förutsätter svag individualitet, böjlig vilja och grova instinkter”. Många liberala intellektuella reagerade som Ossiannilsson, ryggade inför socialdemokratins förvandling från en radikal sekt till en fast, sammanhållen rörelse: sekten hade de känt sympati för, men i rörelsens utbredning såg de just en vilt växande barbarskog, eländets sly, nässlor och törne, som förkvävde och förmörkade allt i sin väg, utplånade individuell särprägel, frihet och moral och offrade kulturen på klasshatets altare. ”Medborgarsångens” prisade författare, Verner von Heidenstam, anlade aristokratens patriarkaliska synsätt, respekterade de praktiskt lagda ledarna som Branting och LO-ordföranden Herman Lindqvist, men såg i rörelsens akademiker kulturförfallets anförare: de ”smeka och smickra arbetarnas barbariska instinkter”, som han skrev i ett brev.
Verner von Heidenstam syftade säkerligen på socialdemokrater som Zäta Höglund och Fredrik Ström, i borgerlighetens ögon förrädare mot den egna samhällsklassen och samtidigt en sorts moderna råttfångare, som med fagert och demagogiskt tal lockade arbetarna till kamp mot det bestående: proletariatet ansågs ju särskilt mottagligt för budskapen från borgerligt bildade agitatorer, en självklar reflex av klasshögfärden. För Höglund och Ström, liksom för andra missionerande socialister, var målsättningen den rakt motsatta: att lyfta arbetarklassen ur barbariets sump och inympa kultur i stället för djurisk instinkt. De hyste emellertid samma känslor inför arbetarklassen som von Heidenstam, Ossiannilsson och andra, suckade och stönade i sin brevväxling över det ”andens patrask” som ledde ungdomsförbundet och klagade över Per Albins ”uppkomlings- och byråkratfasoner”. Så här lät det i ett av Höglunds många klagobrev:
Jag är som skadskjuten. Om det är sviter efter fängelset eller vad det är – men jag är icke mig själv. Min energi har förkolnat, min handlingskraft dött bort. Jag kan icke arbeta med min forna tro. Allt inom detta parti synes mig så smått, så lumpet, så fegt, när man kommer det närmare in på livet. Bäst är att stå på avstånd, så har man perspektiv och illusionen blir förförisk. Jag tänker naturligtvis icke överge socialdemokratin, men gärna skulle jag vilja överge socialdemokraterna.
”Barbaren” var också deras interna arbetsnamn på Per Albin, en beteckning som förekom i ett av Höglunds brev från våren 1908, ungefär som en blinkning av samförstånd mellan dem som ägde kulturen och som slogs mot naturen. Höglunds och Ströms tidstypiska epitet var förstås obekant för Per Albin, men däremot visste han, att 1909 skulle bli ett avgörande år i striden mellan honom själv och kretsen kring Zäta Höglund: orden om akademikerna i recensionen av Ossiannilssons bok hade således en vidare syftning, handlade om makten över förbundet, dess framtida inriktning och arbetsformer.
Vid årsskiftet 1908-09 balanserade ungdomsförbundet mellan stagnation och tillbakagång, en ovan situation efter de första fem årens oavbrutna medlemsökningar. Ännu vid kongressen 1907 härskade en anda av framgång, men med de 14505 medlemmar som redovisades vid detta års slut, hade också taket nåtts; antalet klubbar fortsatte visserligen att öka från 328 under 1907 till 361 året därpå, men medlemsavtappningen blev successivt större än nyrekryteringen. 1908 var dock medlemsminskningen relativt beskedlig jämfört med raset under storstrejksåret 1909, när förbundet inte redovisade fler än 8194 medlemmar, ett tapp på över 6000 mellan kongresserna 1907 och 1909.
På kongressen 1907 restes för första gången kraven på att flytta förbundsledningen från Malmö till Stockholm, men även om det avvisades så bröts det gamla beroendet till Malmöklubben: förbundet fick för första gången en rikstäckande centralstyrelse och ett särskilt verkställande utskott, det sistnämnda dock fortfarande med enbart malmöbor som ledamöter. Gustav Möller valdes till ordförande, en post som Per Albin övertog några månader senare, när Möller började arbeta på den nystartade tidningen Skånska Socialdemokraten i Helsingborg. Som ordförande, expeditör, redaktör för Fram och chef för bok- och broschyrutgivningen hade Per Albin därmed koncentrerat makten över förbundet till sig själv, var både ordförande och verkställande direktör och hade bara den heltidsanställde kassören, Emil Wallin, vid sin sida plus tillfälliga inhopp av andra, däribland Adolv Olsson och August Åkesson. Han satt också i styrelsen för Malmö arbetarekommun och invaldes dessutom i partistyrelsen vid kongressen 1908, så i sin marsch mot stjärnorna hade han således kommit en lång bit på väg.
I 1907 års centralstyrelse fanns bland de 15 ledamöterna bara tre nykomlingar, vars inval Per Albin torde ha ogillat på grund av tidigare konflikter: Zäta Höglund, ”Texas” Ljungberg och Hjalmar Gustafson. Den sistnämnde var metallarbetare från Stockholm, journalist och agitator, och ansågs av Per Albin som allmänt velig och opålitlig; några månader efter kongressen kom de dessutom i bråk om pengar sedan Gustafson fuskat med en reseräkning från en agitationsturné. I ett brev till sin bror, Sigfrid, nöjde sig emellertid Per Albin med att gyckla över Hjalmar Gustafson – dennes ”roll var pajasens” – och andades i övrigt idel belåtenhet över kongressens förlopp:
Z var präktig. Försökte mucka litet vid revisionsberättelserna om processen, men föll till föga och sedan vardt allt gott … På kongressen hade vi mycket präktigt folk och ovärderliga vinster för vårt förbund är män som Rickard Sandler och Oscar Olsson, vilka båda insattes i centralstyrelsen.
Rickard Sandler, som nu inledde en mer än 50-årig politisk bana, hade radikalt påbrå: hans far, Johan, grundade Hola folkhögskola i Ångermanland, som jämte Brunnsvik ansågs som landets mest samhällsomstörtande läroanstalt. Sandler följde fadern i spåren, på tiotalet satt de några år båda i riksdagen i var sin kammare och för båda var bildningsarbetet huvudintresset: på Sandlers initiativ lanserades Brunnsvik som arbetarrörelsens skola och 1912 tog han initativet till ABF, Arbetarnas bildningsförbund. Sandler var fil lic i geografi, men i den mån det fanns någon passion bakom den kyliga, strikt intellektuella fasaden, så gällde den statistik: i den flitigt citerade boken ”Samhället sådant det är” blottlade han tiotalets ojämlika Sverige i siffrornas kalla ljus. Som värnpliktig fänrik hade också Sandler blivit ett riksbekant namn, när han 1905 ertappats med att dela ut det antimilitaristiska flygbladet ”Kamrat i vapenrocken”, skrivet av Per Albin och Gustav Möller.
Oscar Olsson var gymnasielärare i Karlstad och som 30-åring ovanligt ålderstigen i centralstyrelsen. Han kom från en hantverkarfamilj i Helsingborg, och var under studietiden i Lund på 1890-talet en särling i det spritdränkta akademikerlivet: både godtemplare och socialist. Det var Oscar Olsson som introducerade studiecirkeln, den fria cirkeln som han kallade sin pedagogiska metod, och redan på tiotalet blev han genom sitt långa skägg en känd riksdagsprofil, ”Skägget” gemenligen kallad; under sin vänliga yta dolde han en talang för skarpa sarkasmer och talmannen, Hugo Hamilton suckade en gång, över hans talekonst, ”en underlig blandning av honung och ättika”. Oscar Olsson blev senare statsråd och ordförande för hela den internationella IOGT-rörelsen.
Den nya styrelsen var inte alls lika socialt homogen som den tidigare, och redan efter ett år kom motsättningarna i dagen mellan kamratgänget i Malmö och övriga ledamöter: Zäta Höglund och Per Albin ledde var sin fraktion, men när Rickard Sandler lierade sig med Höglund försköts maktbalansen. Förloppet är inte lätt att reda ut, det finns många dunkla punkter, men vill man lyfta striden över den rena personkonflikten – vilket i och för sig kan diskuteras – gällde den i så fall förbundets relationer till moderpartiet i allmänhet och graden av självständighet i synnerhet. I efterhand kan man se, att trådarna till 1917 års partisprängning rotfästes i 1907 års centralstyrelse; Ernst Åström och ”Texas” Ljungberg skulle båda följa Höglund och Fredrik Ström, medan Hjalmar Gustafson och Hjalmar Larsson i sista stund skyggade inför boljesvismen och blev kvar i socialdemokratin.
Det är frestande att spekulera över ungdomsförbundets utveckling, om Per Albin vunnit striden och suttit kvar ytterligare några år. Det fanns visserligen ingenting som han predikade oftare än samhörigheten med partiet, men trots de många proklamationerna om enighet kom ungdomsförbundet efter 1905 att alltmer framstå som en välorganiserad fraktion inom socialdemokratin. De första åren efter sekelskiftet var en tid av obruten framgång för alla socialdemokratiska organisationer, men partiet växte mindre genom egen styrka än genom fackföreningsrörelsens expansion: kollektivanslutningen garanterade helt enkelt ett jämnt flöde av nya medlemmar. Ungdomsförbundet var visserligen bara en tredjedel så stort, men det bars upp av ungdom och entusiasm, rymde proletariatets första självmedvetna generation, dessutom med en tillsats av radikala akademiker. På många håll kom ungdomsklubbisterna snabbt in i ledningen för arbetarkommunerna, och runt om i landet fanns många lokala Per Albins, starka ledartyper med ett fast grepp om både partiet och ungdomsklubben. På 1905 års partikongress var ungdomarna ännu ganska få, men deras antal ökade starkt vid den extra kongressen 1907 för att vid den ordinarie året därpå utgöra drygt 40 procent av ombuden.
Inom partiet höjdes då och då bekymrade röster över ungdomsförbundets lösliga anknytning, och på ett VU-sammanträde i januari 1908 klagade Branting över att ”ungdomsförbundet söker träda fram som ett likmätigt parti vid sidan av partiet”. Att ungdomsförbundet insisterat på egen representation vid Socialistinternationalens kongress i Stuttgart ansågs särskilt ominöst för framtiden, ett tecken på att inte heller Sverige skulle undgå de inre strider, som skakade socialdemokratin på kontinenten. Per Albins många vädjanden om officiellt erkännande av partiet lämnades dock obeaktade av Branting; först när de ungsocialistiska ledarna Hinke Bergegren och Carl Schröder uteslutits på kongressen 1908 fick ungdomsförbundet status av partiorganisation. Då var det dessvärre för sent, låt vara att den formella partisprängningen kom att dröja ytterligare nio år.
Per Albin var väl medveten om ungdomsförbundets makt och inte heller särskilt imponerad av partiets ledande representanter, frånsett förstås Branting. ”Gällde det endast talegåvan vore de flästa av oss agitatorer nära nog bättre skickade till riksdagsmän än flertalet av de närvarande”, skrev han 1907 till Sigrid Vestdahl under ett besök i Stockholm. Det är dock svårt att tro att han skulle ha låtit sig frestas av den egna styrkan: Per Albin var alltför mycket ”apparatchik” för att, som Zäta Höglund, försöka erövra partiet via en sidoorganisation. Han hade säkert i stället befäst sina positioner inne i partiet, kanske rent av nått toppen alltför tidigt och därmed inte heller kunnat utnyttja oroligheterna 1917-18 för sitt personliga genombrott. Och en partisprängning hade det nog under alla omständigheter blivit, eftersom bolsjevikernas revolution i Ryssland förgyllde den revolutionära drömmen och förgråade den reformistiska vardagen.
Efter 1907 års kongress skrev Per Albin, att ”vår särorganisation tillkommit för att till gagn för partiet ta hand om de viktiga uppgifterna bildningsarbetet och militäragitationen”, således i Per Albins ögon snarast en rationell arbetsfördelning mellan partiet och dess sidoorganisationer. Bortsett från militarismen stod visserligen ungdomsförbundet i allt väsentligt på samma linje som partiet, men redan 1906 hade ungdomarna börjat bli mer ostyriga, pådrivande och pockande i både rösträttsfrågan och det parlamentariska samarbetet med liberalerna under Karl Staaff. De nya tongångarna noterades med en viss irritation i partiet, och när Branting på hösten 1906 dessutom snappade upp rykten om en förestående fusion mellan ungsocialisterna och ungdemokraterna, blev han bekymrad: i ett brev till Per Albin sade han sig ”med uppriktig ledsnad ha sett Edert namn bland dem som skola söka få till stånd en sammanslagning mellan det socialdemokratiska och anarko-socialistiska ungdomsförbundet”. Han tillade också, att ”vårens Staafflagar därmed skulle ha medfört sin allra sorgligaste frukt”. Förhandlingarna med ungsocialisterna var, som tidigare nämnts, snarast en avledningsmanöver, och Per Albin kunde snabbt skicka ett lugnande besked till Branting, samtidigt som han än en gång vädjade om partiledningens officiella erkännande av sitt ungdomsförbund:
Ärade partivän!
Ehuru ingenting ännu får publiceras i sammanslagningsfrågan om förhandlingarna mellan styrelserna vill jag giva Eder underrättelser, som att döma av Edert brev skall glädja. På möte i söndags strandade underhandlingarna i sammanslagningsfrågan. Det var förnämligast taktikfrågan, där vi gentemot deras anarkistiska generalstrejk hävdade socialdemokratins taktik, sådan den formulerats i partiprogram och resolutioner. Vinsten av det arbete som nedlagts … är förnämligast den, att det gjorts fullt klart att förbundens skillnad är principiell och icke beroende av personligheter. Vi hoppas därjämte ha effektivit tystat sammanslagningsskriket.
Kravet på en sammanslagning mellan de två ungdomsförbunden hade främst drivits i Arbetarbladet i Gävle av Fabian Månsson och av Hjalmar Gustafson i Eskilstunatidningen Folket, två politiska virrpannor i Per Albins ögon. Någon starkare opinion tycks inte ha funnits inom ungdomsförbundet, men däremot var Brantings oro för följderna av Staafflagarna mycket befogad: känslan av besvikelse över Staaffs svek i en så grundläggande fråga som tryckfriheten bidrog till skärpningen av den antimilitaristiska agitationen, och förvandlade en latent skepsis mot liberalerna till ett öppet och länge kvardröjande motstånd mot allt samarbete i riksdagen. I ett av Per Albins brev till Sigrid speglas den något uppjagade stämningen gentemot den liberale ledaren under sommaren 1906:
Jag hade den tvivelaktiga äran att åka i vagnen bredvid högst densamme, den bleka liberalismens store man, Karl Staaff, från Röstånga till Ljungbyhed. Det var icke utan att jag hade lust att gå in och påminna honom om att han en gång motionerat om en militieombudsman. Men ”klasskillnaden” hindrade ett närmande. Han tillhörde 2 och jag 3 klass. Vilket vi väl göra i samhället också.
Staafflagarna beslutades av riksdagen på våren 1906, och blev därmed den trista slutvinjetten på Karl Staaffs första försök att vidga den manliga rösträtten. I maj avgick hans regering sedan första kammaren förkastat det liberala rösträttsförslaget och kungen vägrat gå med på Staaffs krav på nyval till andra kammaren för att därigenom sätta ytterligare press på högern; andra kammaren hade ju godtagit förslaget, och kungen ansåg sig inte kunna upplösa en församling, som accepterat majestätets proposition. Spänningen mellan Staaff och Gustaf V, som 1914 skulle kulminera i borggårdskrisen, var redan uppenbar, men den dåvarande kronprinsens missnöje berodde inte bara på politiska motsättningar, utan också på Staaffs förhastade löfte, att riksdagen skulle ersätta det bortfallna apanaget från Norge med skattemedel. Staaff ansåg dock att initiativet skulle utgå från riksdagen, men när han inte hittade någon motionsvillig liberal, lät han saken falla.
Möjligen skall Staafflagarna ses i sammanhang med den liberale ledarens problem med både kungahuset, den starka högermakten i första kammaren och en försvarsvänlig opinion i det egna partiet: alla upprördes av agitationen mot militären, t ex Per Albins påstående att ”av alla yrken är krigarens, människoslaktarens, det mest föraktliga”. Staaff förnekade visserligen, att den skärpta lagstiftningen mot den antimilitära agitationen skulle ses som en misslyckad, politisk byteshandel med högern, men blev lika lite trodd som när han försäkrade, att Staafflagarna enoait riktade sig mot anarkisternas försvarsnihilistiska agitation och inte mot den antimilitaristiska propagandan i socialdemokratisk regi. Även om Staaff själv uppfattat skillnaden, så gjorde inte domstolarna det, och socialdemokraten Olov Sundström blev redan på sommaren 1906 den skärpta lagens första offer. Karl Staaff, som var advokat, blev själv upprörd över den ettåriga fängelsedomen och erbjöd sig att gratis företräda Sundström i hovrätten: straffet halverades visserligen för Sundström, men över Staaff själv stod domen fast.
Fredrik Ström inledde knivkastningen mot Staaff i Frams julinummer 1906 med den sedan så flitigt citerade parollen, ”bort från de liberale!” Branting hade naturligtvis varit emot den så kallade munkorgslagen – liksom för övrigt också en stor del av Staaffs egen riksdagsgrupp – men sedan den liberala regeringen fallit, hade han i vaga ordalag uttalat sig för ett fortsatt samarbete i rösträttsfrågan, dvs partiet skulle rösta liberalt sedan dess eget förslag fallit i den inledande voteringen. Det innebar, att socialdemokraterna i riksdagen skulle fortsätta en redan tidigare svårsmält politik, eftersom Staaffs förslag begränsade rösträtten till män som fyllt 24 år, som fullgjort värnplikten och som till sista öret betalat sina skatter, det så kallade utskyldsstrecket. Dessutom förblev första kammaren opåverkad: den skulle som tidigare väljas av landstingen på basis av den graderade röstskalan, enligt vilken antalet röster varierade från en till fem tusen.
Redan i juni 1906 hade emellertid Branting tänkt om, och i partistyrelsens olika uttalanden på sommaren och hösten förordades en genomgripande författningsrevision: båda kamrarna skulle väljas med allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. I praktiken tolkades socialdemokratins utspel som ett krav på första kammarens avskaffande, helt i enlighet med vad ungdomsförbundet tidigare förordat.
Socialdemokraterna hade aldrig utformat något eget författningsalternativ vid sidan av de självklara kraven på att rösträtten skulle vara lika och allmän och att kungamakten skulle begränsas: republikkravet doldes vid den här tiden av taktiska skäl bakom begreppet ”demokratiskt styrelseskick”. I praktiken kom därför partiet att starkt påverkas av Karl Staaff, som tänkt desto djupare på de rent tekniska författningsfrågorna och vars ideal var engelska: i likhet med överhuset skulle • första kammaren visserligen bli kvar, men mera som en ceremoniell inrättning. Den politiska makten låg däremot i andra kammaren, vars ledamöter skulle väljas med majoritetsval i enmansvalkretsar. Staaff hade ingen förståelse för kraven på proportionella val, utan ville efter engelskt föredöme säkra stabila regeringsunderlag genom en valmetod, som eliminerade alla småpartier.
Den sistnämnda delen av Staaffs program kom ungdomsförbundet att hålla fast vid, också när Arvid Lindmans högerregering i februari 1907 presenterade ett i många avseenden mera radikalt rösträttsförslag än Karl Staaff. De stora nyheterna var att den så kallade fyrkskalan i kommunala val begränsades till 40 röster och att valen skulle bli proportionella. Kvinnorna var förstås fortfarande utestängda och första kammaren skulle även i Lindmans system förbli en högerbastion, om än uppmjukad med flera liberaler och t o m en och annan socialdemokrat. Denna relativa demokratisering av första kammaren tilltalade inte alls Per Albin, som föredrog den polariserande effekten av Staaffs författningslinje, en folkvald kammare ställd mot en överhetsvald. Inför perspektivet av en lätt demokratiserad första kammare och en högerminoritet i den andra till följd av proportionalismen fruktade han, att motståndet mot allmän och lika rösträtt skulle bli segare och mer kompromissfyllt än med ett valsystem, där folket och överklassen kom i direkt kollision. Högerförslaget bedömdes som hopplöst också av andra skäl, ja, var närmast att betrakta som en skymf, eftersom huvuddelen av förbundets medlemmar berövades sin rösträtt genom att Lindman höjt gränsen till 25 år; Per Albin ansåg, att rösträtten skulle följa med uppnådd myndighetsålder, 21 år.
Ungdomsförbundet fortsatte därför sin alltmer intensiva agitation för en storstrejk i rösträttsfrågan, vilken i mars 1907 fullföljdes med ett öppet brev till Branting: ”Blir det extra partikongress?” löd rubriken på Per Albins artikel. Per Albin var vid denna tid en trosviss anhängare av storstrejken, det relativt korta men välriktade slag som troddes räcka för att fälla det borgerliga motståndet och genomföra rösträtten. Han hade gått in i partiet under dess dittills enda storstrejk 1902, förgäves predikat storstrejk 1905 och hoppades nu att ungdomsförbundet – med Fredrik Ströms ord – ”skulle tända den eld som slocknat hos de gamle”. Den politiska storstrejken var socialdemokratins motsvarighet till anarkisternas generalstrejk; skillnaden var främst att storstrejken betraktades som ett taktiskt vapen för att nå begränsade mål, medan generalstrejken i anarkisternas ögon utgjorde den genaste vägen till socialismen. Eftersom generalstrejken aldrig prövats och storstrejken bara generalrepeterats 1902 kunde debatten hållas vid liv, dessutom närd av de belgiska arbetarnas framgångsrika storstrejk för rösträtten några år tidigare.
Per Albin saknade ingalunda fränder i tron på storstrejkens möjligheter: i omröstningar 1904 och 1907 hade en knapp men dock majoritet av partimedlemmarna förordat politisk storstrejk. Partistyrelsen var emellertid emot, dels för att de ekonomiska riskerna var betydande och dels för att utgången trots allt var osäker. Ledningen föredrog att hålla hotet om storstrejken levande hellre än att sätta den i scen, ty från taktisk synpunkt var agitationens ”mullrande åska” mer verkningsfull än själva urladdningen. Till oviljan bidrog också, att bara hälften av medlemmarna deltagit i omröstningarna och att majoritetens ja till storstrejk ingalunda matchades av någon motsvarande beredskap till ekonomiska uppoffringar: man var för strejk under förutsättning att uteblivna inkomster kunde täckas av insamlade medel. Dessvärre gick insamlingarna trögt, och på våren 1907 betalades inte mer än 35000 kr in till storstrejksfonden, en struntsumma som visade att partiets uppmaningar till dagsinkomstinsamlingar förklingat i stort sett ohörda. Med tanke på att opinionen för storstrejk var särskilt kompakt bland malmöombuden var det klena insamlingsresultatet just i Malmö förvånande: Per Albins hemstad redovisade inte mer än 571 kr att jämföra med 6986 kr i Göteborg och 2243 kr bland de mycket stridsvilliga kirunaborna.
Den misslyckade insamlingen förklarade Per Albin med ”det förbannade fast berättigade misstroendet (mot partiledningen)” – bleve det bara beslut om storstrejk skulle ”omedelbart 2 till 300000 kr till flyta in”, heter det i ett brev till Sigrid, skrivet i sena kvällen på ett pensionat på Regeringsgatan 67 i Stockholm den 24 april 1907, Per Albins debutdag i storpolitiken. I hantverksföreningens lokaler på Brunkebergstorg hade den extra partikongressen samma dag avslutat sitt första sammanträde, varefter Malmöombudet P. Albin Hansson tillbringat kvällen på krogen. Nu satt han på sitt förhyrda rum och berättade hemligheter för hustrun hemma i Malmö: ”Mycket privat”, skrev han i hörnet och strök under med dubbla streck, samtidigt som han också manade Sigrid att förstöra brevet efter avslutad läsning, ty varken uppgifterna om det svaga insamlingsresultatet till storstrejksfonden eller partiledningens svala entusiasm för storstrejken fick spridas. Kongressen var stängd för utomstående, dess diskussioner refererades inte i partipressen, men rapporterades förstås ryktesvis i de borgerliga tidningarna, helt i enlighet med Brantings planer: han ville nämligen lägga maximal press på rösträttens motståndare i de förhandlingar om regeringen Lindmans rösträttsproposition, som samtidigt pågick i riksdagshuset. Högern skulle höra åskmullret från den hastigt inkallade partikongressen – så hastigt att Folkets hus var upptaget – men självklart inte veta, att det bara var tänkt som teateråska. Helt säker på kongressens utgång kunde dock inte partiledningen vara, så det gällde att hålla alla alternativ öppna, också i värsta fall en storstrejk.
Partistyrelsens problem var att regeringens förslag visserligen inte gick lika långt som partiets eget, men ändå kunde anses relativt tillfredsställande, speciellt efter liberalen Daniel Perssons tillägg med bl a sänkta kvalifikationskrav för första kammaren och arvode åt dess ledamöter. För partiledningens räkning fick F V Thorsson meddela den lätt chockade kongressen, ”att vi ha allt att vinna men inget att förlora” på regeringens proposition. Enligt Thorsson fanns bara två alternativ, antingen stå fast vid majoritetsvalen i enmanskretsar och därmed ”rädda liberalismens sjunkande, skuta”, eller att följa broderpartierna i ”hela den civiliserade världen” och godta proportionalismen. Valet var inte svårt, menade Thorsson, som pekade på att socialdemokraterna, trots den 40-gradiga skalan, skulle få bortåt en tredjedel av fullmäktigeledamöterna i de små och medelstora städerna.
Därmed hade Thorsson sagt vad många anat och Per Albin möjligen fruktat: att storstrejken också den här gången skulle skjutas på framtiden, partiet tills vidare nöja sig med en halv reform i stället för att slåss för sitt program. På kongressen gick han i polemik med Thorsson och ”beklagade att även våra representanter nu givit sig in på den politiska hästmarknad, där de liberala och konservativa riksdagsmännen förut ensamma tumlat om”. I likhet med flera andra talare ville inte Per Albin att socialdemokratin skulle rösta för vare sig liberalernas eller högerns förslag sedan partiets eget voterats bort: ”Vi måste se bort från tillfälliga fördelar och driva ideell politik, ej ständigt kasta principerna över bord”, förklarade han för kongressen, ungdomligt övermodigt och högst självmedvetet.
”Gubbarna är nervösa av bara tusan”, rapporterade Per Albin när han samma kväll skrev hem till Sigrid. Efter sin kritik mot partistyrelsen för dess vacklan i storstrejksfrågan väntade han sig ”en avrivning från gubbarna” och skrev att både Branting, Thorsson och LO-ordföranden Herman Lindqvist ”ha mer eller mindre anledning att giva sig på mig”. I polemik mot Brantings beskrivning av storstrejken som ett försvarsvapen hade Per Albin hävdat, att ”det var nog allt från Folkriksdagarnas tid (på 1890-talet) i Sveriges arbetares tankar även ett anfallsvapen”.
På den här kongressen träffade Per Albin för första gången partiets ledare; i en minnesartikel berättade han om sin ”förvåning, när den högreste Branting lade sin smala hand i min stora näve”. På tåget hem till Skåne hade Thorsson fortsatt polemiken och inte heller försummat att ”undervisa mig om hur lätt man kan bli delaktig i en hästbytarpolitik”. Möjligen syftade Thorsson på att Per Albin själv på kongressen lämpat en del av sina principer över bord, ty på klassiskt vis hade hans öppna opposition neutraliserats genom invalet i kongressens slutna redaktionskommitté. Den enades också planenligt om att tills vidare avskriva storstrejken, men inte utesluta att den senare kunde komma till användning; den sista delen betraktade Per Albin som sitt bidrag i detta sitt första uppdrag som kongresskompromissarie, dvs storstrejkstanken hölls ännu levande, om än på sparlåga.
Socialdemokraternas något kluvna syn på Lindmans rösträttsreform, som redan 1914 skulle göra partiet till andra kammarens största, innebar att riksdagsbeslutet i maj 1907 möttes med likgiltighet eller av spefulla glosor: ingen var faktiskt nöjd, varken socialdemokraterna, liberalerna eller de högermän, som böjde sig under statsministerns piska. I motsats till representationsreformen 1865 saknades således karnevalsstämning, och ”det svenska folket företräddes av en ensam droskkusk, som i nattens sena timme framför rikstrappan väntade på att få betalt”, rapporterade Dagens Nyheter från den historiska voteringen. Två år senare, när riksdagen konfirmerade grundlagsändringen, skrev Per Albin, att omröstningsdagen skulle ”kvarstå som en av de svartaste fläckarna i vårt lands historia”, eftersom riksdagen då slutförde ”den sedan länge planlagda stölden av ungdomens medborgarrätt”:
Och de frisinnade, dessa släta, liberala ynkryggar, som ha Staaff till sitt orakel, de voro utan blygsel med om att föröva dådet. – – –
Nu är hämndens tid, hämnden för liden skymf, som må gäldas med en den hänsynslösaste agitation mot gubbvälde och köpslagan och för folket som herre i eget hus, för ungdomens rätt, för oförfalskad demokrati, för socialismen.
Branting var bekymrad och Karl Staaff, naturligt nog, irriterad över tillvitelserna från ungdomsförbundet. De båda var ungdomsvänner och hade länge umgåtts privat, men vänskapen falnade under de här åren. Branting ogillade Staafflagarna och Staaff harmades över smädestrafiken i den socialdemokratiska pressen, exempelvis när Ystadstidningen Aurora kallade honom ”liberalt vindelägg” och ”politisk schackerjude”, eller när kritiken gick på heder och ära, som i Per Albins, Zäta Höglunds och Fredrik Ströms artiklar.
Bakom attackerna på person dolde sig emellertid en ideologisk principfråga, som skulle förfölja socialdemokratin under de följande tio åren: den kallades ministersocialism och var för de renläriga socialisterna en ideologisk skiljelinje av yttersta vikt, en sorts probersten på troheten mot idealen. Ministersocialismen, som aktualiserades av socialdemokraternas valframgångar i alla europeiska parlament, gällde till en början, om partimedlemmar kunde ta säte i borgerligt dominerade regeringar, men vidgades senare till att omfatta rent socialdemokratiska regeringar utan egen majoritet i parlamentet: i båda fallen förutsattes ju att socialdemokraterna skulle kompromissa med den borgerliga majoriteten, besudla ideologins ideal med praktisk politik.
Den förste, som bröt det år 1900 ännu oskrivna förbudet mot inträde i en borgerlig regering, var fransmannen Alexandre Millerand, senare utesluten ur socialdemokratin och som radikal liberal så småningom vald till republikens president. Redan samma år fördömdes Millerands beslut av Andra Internationalen, och som initativtagare vakade tysken Karl Kautsky över att resolutionen vidmakthölls vid senare kongresser; att frågan diskuterades i hela fyra dagar på kongressen i Amsterdam 1904 visar den betydelse som ministersocialismen tillmättes. I fallet Millerand kristalliserades den oändligt mycket större frågan om revolutionism eller revisionism: gällde ännu Marx’ schema för den kapitalistiska utvecklingens obönhörliga övergång i socialism, eller skulle de socialdemokratiska partierna lappa, plåstra och reformera kapitalismen genom beslut i parlamenten, på så vis lindra motsättningarna och kanske fördröja socialismens införande?
Det tidiga 1900-talets diskussioner saknade hållpunkter i verkligheten; det fanns inte, som från 1917, någon reellt existerande socialism att ty sig till. Socialismen var både ett verktyg för att analysera den ekonomiska och politiska utvecklingen, en historieuppfattning och en föreställning om framtiden, men den bekymrade sig mindre om vardagens enkla, parlamentariska problem, och dess uppfattning om staten innehöll ingen nyansering mellan avskyn för den borgerliga statsmakten och tilltron till den socialistiska, i alla fall inte bland dess mer doktrinära företrädare. I likhet med de religiösa rörelserna var oenigheten inte särskilt stor om slutmålet, men desto större om vägen dit: alla strävade visserligen mot socialismen, men partierna sprängdes på taktiken och tolkningen av vad läran ansågs kräva.
I Sverige blev ministersocialismen aktuell i samband med regeringen Staaffs tillträde 1905, den första med vilken socialdemokratin delade åtminstone ett gemensamt mål, rösträtten. Partiet hade bara 13 ledamöter i andra kammaren, så samverkan var utesluten, men Branting hade lovat att stödja ett liberalt rösträttsförslag. Vid den här tiden var Per Albin en ståndaktig anhängare av partiets renhet och citerade med instämmanden Andra Internationalens fördömanden av Millerand och dennes gren av den franska socialdemokratin. När han 1907 återigen nalkades frågan om revolutionism och revisionism tycktes han emellertid luta åt den sistnämnda åskådningen, om än under högtidliga buganden mot den förra: trogen sin taktiska läggning skapade Per Albin åt sig själv en politisk frizon genom att fördöma beständigt, formellt samarbete, men godta tillfälliga allianser, dock under förutsättning att partiet noggrant prövade om samarbetet vore ”ett verkligt steg mot det stora målet, eller … ett av dessa små framsteg, som blir medel att försvåra och försena det fortsatta framåtskridandet”. Men hans linje var ingalunda glasklar, snarast vacklade han mellan praktisk reformism och tron på konfrontationens betydelse, en tankegång som han ju exempelvis följde i författningsfrågan.
I sak var emellertid frågan om samröret med de borgerliga redan avgjord: som riksdagsparti kunde ju inte socialdemokratin bevara sin oskuld och rena ideal, utan tvingades välja mellan olika förslag, när dess egna fallit. För eftervärlden ter sig frågan om ministersocialismen som ett irrbloss, en historisk parentes, men den hade dogmens karaktär, uppfattades som oerhört betydelsefull och kunde ingenstans överges utan konvulsioner: man fick göra som Per Albin, presentera sakligt självklara villkor som vore de principiellt väl överlagda ställningstaganden för att kunna lämna dogmen under sedvanliga hedersbetygelser om dess stora värde. De personliga motsättningarna till den mera principfaste Höglund bidrog säkert till att Per Albin vid årsskiftet 1908-09 blev mindre tvetydig i sina ställningstaganden: vid partistyrelsens diskussion om synen på en eventuell liberal regering under Karl Staaff slöt han upp bakom Branting i strid med Zäta Höglund och Fredrik Ström. Samma argument återkom senare i artikeln ”Socialdemokratisk politik”, som var en direkt polemik mot Höglunds och Ströms kampanjer mot Staaff, om än utan namns nämnande:
”Bort från Staaff!” är ett tämligen magert program. Staaff och hans anhang må bekämpas där de visa sig frihetsfientliga, men harmen över den liberala judasgärningen mot tryckfriheten får icke hindra oss att inkassera de vinster för framsteget och arbetarklassen ett samarbete har att bjuda. Lika lite får frågan om stödjandet av en eventuell liberal ministär göras till en personfråga. Antingen Staaff, Schotte eller någon annan av de liberala koryféerna stå i spetsen för en sådan ministär, bör den stödjas så länge den för klar, för arbetareklassen och framtiden gagnelig reformpolitik, men heller icke en minut längre.
Om Per Albins politiska tänkande ibland höljdes i taktikens dunkel, så var han i stället glasklar i frågan om bildningsarbetets inriktning och betydelse: ungdomen skulle vandra upplysningens och kunskapens väg, ty den ”som förstår utvecklingen och vill friheten, han är den sanne socialdemokraten, den sanne revolutionären”. Studiearbetet var Per Albins kanske största insats under åren i ungdomsförbundet, och han blev den förste i rörelsen med titeln studieledare.
Socialdemokratin hade länge en skeptisk syn på det systematiska bildningsarbetet; det ansågs borgerligt besmittat, eftersom både den liberala arbetarrörelsen och nykterhetsordnarna så starkt lade an på att höja vad man kallade ”den andliga nivån”. Den liberale bildningsentusiasten Anton Nyström hade i förklenande syfte sagt, att socialismen kunde reduceras till en fråga om magens mättnad, men August Palm genmälde att arbetarna inte orkade höra föreläsningar på fastande magar; med ”magfrågan” ordnad skulle bildningshungern väckas och proletariatet strömma till de arbetarhögskolor, som liberalen Adolf Hedin drömde om redan på 1880-talet.
De tidiga klubbarna hade ofta kulturella inslag på programmet, föredrag, deklamationer och högläsning, men ännu på 1905 års kongress avvisades ett förslag av Gustav Möller och Sigfrid Hansson om att upprätta vandringsbibliotek; det skulle bli för dyrt, ansåg kongressen, som dock gav styrelsen i uppdrag att utreda frågan. Opinionen hade nu börjat svänga, dels under trycket från den borgerliga bildningsrörelsen och dels under impulser från det tyska partiets nystartade arbetarhögskola. När 1907 års kongress beslöt om en bred satsning på arbetarungdomens bildning med vandringsbibliotek, studiecirklar, föreläsningsserier och stipendier för studier på Brunnsviks folkhögskola sades målet vara, att förvandla varje klubb till en bildningshärd.
Rickard Sandler var starkt pådrivande i bildningsfrågan, och att Brunnsvik knöts till arbetarrörelsen var hans och Per Albins förtjänst. Per Albin hade redan 1906 efterlyst en svensk motsvarighet till den tyska partiskolan, men under Sandlers påverkan kom han att stödja Brunnsvik, som alltsedan sin start 1906 varit lovligt villebråd i den konservativa pressen. Skallet på Brunnsvik är i efterhand svårt att förstå, eftersom grundarna ingalunda var socialister utan hembygds- och bonderomantiker. Skalden Karl-Erik Forsslund och hans medgrundare var starkt påverkade av den vid sekelskiftet mycket kände jordbruksaposteln Per Jönsson Rösiö, en man som förenade sin djupa religiositet med avsky för industri- och stadskulturen och vördnad för bonden; näst Gud och fosterlandet ansåg han småbrukare vara svenska språkets skönaste ord. Trots dessa ideologiska differenser blev den socialistiska tidskriften Fram ett forum för Forsslunds tankar, där publicerades hans dikter om ”juset och jorden” (han ville gå ännu längre i förenkling än den just beslutade stavningsreformen) och hans dramatik för folket, ”skådespel ur vårt eget brusande liv”, som han karakteriserade sina pjäser för ungdomsklubbarnas amatörteatercirklar.
Per Albin hade således stor respekt för Forsslund, men möjligen blev både han och den teoretiskt väl skolade Sandler betänksamma inför Brunnsviks läroplan: inslag som hemslöjd och hemmets inredning ingick knappast i deras föreställningar om undervisningen på en socialdemokratisk läroanstalt. Redan ett halvår efter beslutet om att stödja Brunnsvik beställde Per Albin en artikel av Otto Järte om den tyska skolan och skrev till Sandler, att han skulle motionera på 1908 års partikongress om en arbetarhögskola. Kongressen nickade visserligen i princip bifall till Per Albins motion, men 1911 föll frågan; Brunnsvik var redan alltför etablerad och successivt förändrades ju också läroplanen.
Bildningsarbetet hade ett mycket rationellt syfte, nämligen att skola arbetarna inför maktövertagandet: ”Ett på bredaste demokratisk grundval vilande samhälle kräver ett bättre människomaterial än det vi i dag äga”, förklarade Sandler i sitt programtal inför kongressen. Arbetarklassen skulle både bildas och kultiveras, men den sistnämnda målsättningen kom i praktiken att dominera genom beslutet att starta en kampanj mot smutslitteraturen, framförallt symboliserad av berättelserna om den amerikanske detektiven Nick Carter. Under mottot ”Ljus över landet!” sökte ungdomsförbundet uppfostra medlemmarna till flitiga läsare och samtidigt väcka aptiten på god litteratur i stället för de mera lättillgängliga skräpböckerna. Likt en dåtida konsumentombudsman nagelfor Per Albin bokförlaget Weimers praktserie ”Arbetarhemmets bokskatt”, 15 halvfranska band med titlar som ”Arbetarblod och herrskapsblod” och ”Kungens blå gossar” till ett pris av 117.50. ”För den summan kan man ju skaffa sig ett i bästa mening värdefullt bibliotek”, skrev han och exemplifierade med 124 böcker ur olika billighetsserier, i första hand förlaget Ljus’ enkronasböcker, för övrigt en i dag nästan bortglömd kulturgärning. Med sina enkronasböcker gjorde dansken Henrik Koppel mer för att sprida god litteratur än någon annan, senare välkända satsningar som Folket i Bild inte undantagna.
Många av de böcker som Per Albin rekommenderade ingick också i hans studieplan för ungdomsförbundets cirklar, ”stadgar och anvisningar” som den något auktoritära titeln löd. Planen innehöll sammanlagt 90 volymer, och i Per Albins exemplifiering på lämplig blandning av skönlitterärt, allmänkulturellt och socialistiskt vetande ingick bl a ”Hemsöborna” av August Strindberg, ”Karolinerna” av Verner von Heidenstam, ”En anarkists minnen” av Krapotkin, ”Vapensmeden” av Viktor Rydberg och ”Europeisk kulturhistoria” av Gustav Bang. Dessa böcker skulle cirkeln klara på två månader, säkert en mastig uppgift för arbetare med fyra, fem år i folkskolan och tio, tolv timmars arbetsdag. Men kraven var genomgående höga: vid en sk agitationscirkel i Gävle skulle deltagarna på 14 dagar slå i sig så mycket siffror ur Statistisk årsbok, att de kunde hålla föredrag i ämnen som Sveriges handel, jordbruk och sjöfart samt ”utan långa funderingar räkna ut inom vilken industrigren arbetarne frambringa det största produktionsvärdet”.
Vad som frapperar i Per Albins litteraturanvisningar är bredden, både ämnesmässigt och ideologiskt. Även om naturligtvis samtida radikala och socialistiska författare stod för flertalet titlar, så ingick också många klassiker, exempelvis ”Folklivsberättelser” av Carl Jonas Love Almqvist, ”Fredmans sånger” av Carl Michael Bellman, ”Skaldeförsök” av Anna Maria Lenngren, Carl von Linnés ”Ölandsresa” samt William Shakespeares samlade verk. Bland de samtida, skönlitterära författarna dominerade August Strindberg med tio titlar, däribland ”Giftas”, ”Hemsöborna, ”Röda Rummet” och ”Tschandala”, men där fanns också Oscar Levertin, Anatole France, Fjodor Dostojevskij, Maxim Gorkij, Charles Dickens, Oscar Wilde, Hjalmar Söderberg, Rudyard Kipling och Mark Twain.
Även populärvetenskapen fick relativt stort utrymme, däribland den franske astronomen Camille Flammarions bok ”Bebodda världar”, ”Människokroppen” av Kjell-Otto af Klercker och ”Naturlig skapelsehistoria” av Ernst Haeckel; den sistnämnde var en välkänd, tysk popularisator av Charles Darwins teorier, vilka vid denna tid var föremål för stora strider inom socialismen. Haeckel ansåg Darwins utvecklingslära vara förenlig med en stegvis utveckling, dvs precis vad revisionisterna förespråkade, medan revolutionärerna hävdade att utvecklingen gick i språng, att socialismens införande således måste ske genom en våldsam omstörtning av det borgerliga samhället. I valet av Haeckels bok fanns alltså en antydan om Per Albins egna sympatier i denna nu sedan länge förgätna strid. Förvånande är möjligen att den ryske författaren Leo Tolstoy saknas på listan, trots att han genom sina romaner och sina olika utspel för fred och antimilitarism var ett namn i var mans mun; myndigheterna åtalade till och med ett ungsocialistiskt flygblad, som bara ordagrant återgav en av hans texter.
Ungdomsförbundets bildningsoffensiv väckte dock mer uppmärksamhet i omvärlden än entusiasm bland de egna. Gustav Möller sade senare, att ”den socialdemokratiska eliten gu’nås aldrig varit särskilt stor” och klubbarnas studierapportering visade på en relativt svag anslutning till förbundsledningens klingande paroller: bara var femte agitationshärd blev också en bildningshärd. För enskilda medlemmar hade naturligtvis vandringsbiblioteken, stipendierna och cirklarna stor betydelse, men när medlemssiffrorna stagnerade i slutet på 1908 sökte somliga förklaringen i det myckna bildningsarbetet: att förbundets lite high brow-aktiga marknadsprofil inte längre dög i konkurrensen med ungsocialisterna var exempelvis innebörden i Zäta Höglunds och andras påståenden om att agitationen kommit i andra hand, påståenden som Per Albin naturligtvis inte kunde undgå att uppfatta som personlig kritik. Därmed började också den långdragna sista akten i dramat Höglund kontra Hansson.