Om bildningsarbetet verkligen bidrog till ungdomsförbundets nedgång kan ju aldrig med säkerhet fastslås, men det förefaller föga troligt: andra och långt starkare krafter verkade, ty under 1908 bröts en långvarig expansion för alla arbetarrörelsens organisationer, uppenbarligen som ett resultat av de ekonomiska krisstämningarna. Under 1907 kulminerade den högkonjunktur, som egentligen pågått utan avbrott sedan mitten på 1890-talet, men verkningarna blev inte synliga förrän året därpå, antalet konkurser mångdubblades, samtidigt som högbelånade spekulationspapper på fondbörsen sjönk i värde och drog banker, nystartade företag och privata placerare med sig i utförsbacken. Produktion och vinster föll i viktiga näringar som bergsbruket och trävaruindustrin, antalet industriarbetare minskade något efter en oavbruten ökning under flera decennier och till och med i häradshövding Marcus Wallenbergs privata kassaböcker återspeglades krisen: hans tantiem krympte med några tiotusen.
Under 1908 flyttade LO in i sin första egna fastighet – dock inte den nuvarande Vatikanen utan huset bredvid på Barnhusgatan – och belgaren Constantin Meuniers proletärskulptur ”Hamnarbetaren” kom på plats i Folkets hus ljusgård efter en bytesaffär med den konstintresserade bankiren Ernest Thiel. Arbetarrörelsens institutioner och symboler blev välkända inslag i gatubilden och i vardagslivet, samtidigt som arbetsgivarna började gå till motattack under hot om stora lockouter, ett preludium till 1909 års stora kraftmätning på arbetsmarknaden. Tiden var fylld av den oro och nervositet, som naturligen följde på stagnationen i ekonomin: antalet arbetslösa ökade snabbt samtidigt som arbetsgivarnas attityder syntes hårdna och benägenheten att anlita arbetsvilliga strejkbrytare ökade. 1908 hade tre unga socialdemokrater börjat avtjäna åttaåriga fängelsestraff för en aktion mot strejkbrytare vid Mo & Domsjös sågverk i Sandö, medan tre unga anarkister dömts till livstidsstraff för bomben mot Amalthea, ett logementsfartyg för strejkbrytare i Malmö hamn.
Socialdemokraterna protesterade mot båda domarna, men med särskild hetta för Sandöarbetarnas sak; deras porträtt spreds bl a på vykort och hundratals resolutioner krävde resning i målet. De frigavs också i förtid, liksom senare Amalthea-männen. Men överlag var konfrontationerna hårdare och hätskare än tidigare under 1900-talet, och i riksdagsgruppens rapport till kongressen 1908 karakteriserades det politiska läget som ”en egendomlig blandning av framåtskridande och reaktion”. Medan rörelsen utåt tedde sig starkare än någonsin, noterade kassörerna i fackföreningar och arbetarekommuner att medlemmarna försvann i allt snabbare takt, 25 000 under 1908 och över 50 000 1909. På bara två år halverades rörelsen och först i slutet på tiotalet skulle LO, partiet och ungdomsförbundet återvinna medlemstalen från det tidigare toppåret 1907.
Dessa begynnande krisstämningar i rörelsens organisationer skulle spela en underliggande men betydelsefull roll, när Per Albin i början på 1908 lanserade ett nytt, stort projekt: Fram som veckotidning. Om idén var Per Albins egen eller om den improviserades fram som ett motdrag på ungsocialisternas veckoutgivning av Brand vet vi inte, men hans förslag innebar i vilket fall, att ungdomsförbundet skulle kopiera huvudkonkurrentens koncept och sälja en populär, agitationsinriktad veckotidning vid sidan av en tyngre, mer teoretiskt präglad månadstidskrift. Den 4 januari 1908 kom det första numret av veckotidningen Brand och några dagar senare skrev Per Albin till Fredrik Ström, att han hade ”ett stiligt projekt” och lockade med en anställning på förbundet. Per Albin tycks vid den här tiden ha haft ett stort förtroende för Ström, citerade ofta dennes formuleringar i sina egna artiklar och hoppades möjligen att slå in en kil mellan vännerna Ström och Höglund. Han förutsåg naturligtvis, att den arbetslöse Höglunds medlemskap i centralstyrelsen automatiskt skulle ge ett försteg framför Ström, och poängterade därför, ”att vi måste få den bäste, oberoende av om de tillhöra centralstyrelsen eller icke”. Som om inte det räckte kittlade han ytterligare Fredrik Ströms fåfänga genom att publicera ett idolporträtt av denne i Fram.
Bakom Per Albins brev till Ström fanns ett komplicerat intrigspel, där Gustav Möller tycks ha spelat under täcket med både Zäta och Ström mot Per Albin. Förbundet hade på hösten 1907 diskuterat att anställa en chef för den expanderande förlagsrörelsen, en post som varit given för Gustav Möller om denne bara velat. Budet gick därefter till Fredrik Ström, uppenbarligen på Per Albins förslag. Möller ville emellertid att Höglund skulle ha jobbet, och var också väl medveten om att Ström ingalunda skulle gå i vägen för sin arbetslöse vän; Fredrik Ström var vid denna tid chefredaktör för Folket i Eskilstuna. I Möllers kalkyl ingick, att Per Albin relativt snart skulle flytta till någon partitidning som chefredaktör och därmed skulle Zäta kunna rycka upp som ny förbundschef, möjligen med Ström som förlagschef. Planen måste dock förbli hemlig, betonade Möller i sitt brev till Höglund:
Så mycket är dock visst, att om Per väntar få dig till efterträdare, sitter han kvar på bara djävulskap. Såvitt jag kan bedöma frågan har du ingenting annat att göra än att skriva till Ström och förmå honom att avstå, dock utan att han till någon som anledning uppger att du aspirerar. Hur det sedan kan gå vågar jag icke yttra mig om. Det finns ingen rimlig anledning att köra Per från platsen, och det kan för övrigt icke göras.
Möllers, Zäta Höglunds och Fredrik Ströms brevväxling ägde rum vid årsskiftet 1907-08, ett lite förvirrat tankeutbyte, eftersom Per Albin ju också spelade sitt spel, dittills bara informerat Ström om sina tidningsplaner och av allt att döma övergivit tankarna på att nyanställa en förlagschef. I slutet på januari fick Per Albin klartecken för sin veckotidning av VU, som utan omröstning beslöt skicka förslaget vidare till centralstyrelsens sammanträde den 23 februari 1908. Som motiv anförde Per Albin dels behovet av en motvikt mot de ungsocialistiska organen, dels att förbundet skulle tjäna pengar: hans kalkyl räknade med 20000 i upplaga och 10000 kr i årlig vinst. Dessvärre hade inte Per Albin förankrat sina idéer hos Gustav Möller, som således först i februari konfronterades med veckotidningsplanerna och samtidigt fick veta att frågan om ny förlagschef nu var överspelad. Med tanke på att Möller fortfarande var förbundets ordförande hade Per Albin agerat uppenbart självsvåldigt, i förväg diskonterat den ordförandepost, som ju inte skulle bli hans förrän en månad senare, när Möller skulle avgå. Han hade helt enkelt betett sig som den enväldige chef, som han faktiskt var.
Möller förklarade, enligt protokollet, att han ”på alla punkter ville motarbeta en veckotidning”, främst av hänsyn till klubbarnas redan hårda belastning med försäljningen av Fram och förlagets böcker och broschyrer: ”De ha redan tillräckligt”, sade Möller, som också pekade på risken att ungdomsförbundet genom en veckotidning skulle glida ”in på förbundspolitikens område”, dvs successivt lämna anknytningen SAP och bli ett självständigt parti. Möller fruktade inte heller konkurrensen från ungsocialisterna; Brand skulle snart självdö, trodde han.
Möllers argument övertygade dock ingen utom den ångerfulle förslagsställaren själv; under sammanträdets gång tycks Per Albin ha blivit mer och mer tveksam, och till sist nappade han på Möllers förslag att bordlägga veckotidningsprojektet över sommaren. Under mellantiden skulle partikongressen ta ställning till partiledningens preliminära beslut att utesluta ungsocialisterna Hinke Bergegren och Carl Schröder, vilket ju hade stor betydelse för ungdomsförbundets möjligheter att officiellt erkännas som partiets ungdomsrörelse.
Centralstyrelsens majoritet ville emellertid ha en veckotidning, och på Zäta Höglunds förslag beslöts om utgivning från 15 maj, alltså om knappt tre månader. Nu gjorde emellertid Höglund sitt taktiska misstag: han ville att tidningen skulle ges ut i Stockholm, inte i Malmö, som Per Albin föreslagit. Höglund fick visserligen majoritet för sitt förslag om förflyttning, men tvingades acceptera en medlemsomröstning i frågan. Dessutom reserverade sig malmöborna mangrant mot förflyttningen, samtidigt som Per Albin spelade ut ett nytt kort: om förbundet flyttades från Malmö, skulle han avgå. Höglund protesterade, det var en otillbörlig påtryckning på medlemmarna, men Per Albin vägrade vika. Eftersom frågan i vilket fall inte skulle avgöras förrän i april, när omröstningen skulle vara klar, beslöt styrelsen att preliminärt utse Per Albin till redaktör för den nya tidningen.
När Möller därefter föreslog att förbundet, oavsett utgången i medlemsomröstningen om dess lokalisering, skulle anställa en förlagschef och Höglund förklarat sig beredd att kandidera, startade en ny debattrunda. Möller, som antagligen ville hålla sig väl med båda sidor, varnade visserligen ”att svårigheter fanns för ernående av samarbete”, men lade ändå sin röst för Höglund, medan minoriteten – Per Albin och tre andra VU-ledamöter, Sjöstedt, Wallin och Lindskog – reserverade sig. Klockan var fyra på morgonen och i känslan av att redan vara förlagschef protesterade Höglund mot Per Albins beslut att ge ut Eduard Bernsteins revisionistiska tankar på Frams förlag: boken bleve för svårsåld, meddelade han, innan den trötta centralstyrelsen till sist kunde bryta upp från sitt nästan dygnslånga maratonsammanträde.
När Per Albin på morgonkulan vandrade hem till sin gravida sambo, Sigrid, hade han blivit redaktör för en veckotidning som han inte längre ville ha, fått Zäta Höglund som förlagschef och skulle antingen tvingas fullfölja sitt hot att avgå eller flytta till Stockholm. Hans hopp stod till medlemsomröstningen om förbundets lokalisering, möjligen tänkte han också på att veckotidningen – och därmed även Zäta Höglund – kunde stoppas med samma metod; enligt stadgarna behövdes inte beslut i mer än en klubb för att remittera en fråga till allmän omröstning. Om initiativet kom från Möller eller Per Albin vet vi inte, men i vilket fall hann Möller knappt komma hem till Helsingborg, förrän klubben postade en begäran att även frågan om den beslutade veckotidningen skulle underställas medlemmarna för slutligt avgörande. Från och med nu tycks också Möllers flirt med Zäta Höglund vara över; under det kommande årets strider stöttade han konsekvent Per Albin.
Förbundsledningens handläggning av omröstningen skulle senare prickas av kongressen 1909, och blev därmed också den formella anledningen till Per Albins fall; han påstods ha försenat omröstningen för att få tid att agitera för sin och övriga reservanters mening bland klubbarna. Kärnan i konflikten var emellertid en fråga om organisationsformalia, nämligen att Zäta Höglund och Rickard Sandler inte i förväg fick ta del av reservanternas motiveringar på de röstsedlar, som sändes ut till klubbarna; hela den praktiska handläggningen sköttes ju av Per Albin och övriga reservanter i VU, och Zäta fick läsa den föreslagna propositionsordningen först sedan hela cirkuläret var färdigtryckt och redo för utsändning. Zäta och Sandler, som utformat styrelsens motivering, hade lämnat sin text i anslutning till styrelsemötet i februari 1908 och i flera brev begärde Zäta att få läsa Per Albins reservation, innan cirkuläret sändes ut. Zäta hade nämligen nåtts av rykten om att Per Albin skulle bekantgöra sitt avgångshot och hade därför krävt, som han skrev till Sandler, ”att få fylla ut C.S.-majoritetens motivering något”. Per Albin vägrade emellertid att gå Zäta till mötes och skrev i ett svarsbrev:
Förstår så innerligt väl pockandet på att se reservanternas motivering för sitt förslag men 1) då det strider mot förnuft och kutym att en majoritet skall bygga sin motivering på reservanternas motskäl; 2) då centralstyrelsen tydligen ansåg saken brådska och vi sålunda ej ha tid med en diskussion mellan majoritetens representanter och reservanterna; och 3) då cirkuläret redan ligger färdigt till tryckning och utsändes på måndag (Per Albins brev skrevs på lördagen) kunna vi ej bifalla din upprepade begäran och få påtaga oss ansvaret – som blir lätt! -för följderna.
Styrelsens – d v s Zätas och Sandlers – motivering för att flytta förbundskontoret byggde huvudsakligen på att ledningen borde finnas i landets politiska centrum; både kontakterna med klubbarna och distributionen av tidningen skulle gå snabbare med Stockholm som centralort. Per Albin pekade å andra sidan på att kostnaderna bleve högre i Stockholm, att tidningen försenades obetydligt med Malmö som utgivningsort och att kongressen nyligen avvisat en förflyttning. Han underlät förstås inte heller att påpeka, att styrelsen så sent som vid kongressen nio månader tidigare delat hans och övriga reservanteras åsikt. Att han formulerade propositionsordningen som ett val mellan ”centralmajoritetens förslag” och ”förbundskongressens beslut” väckte Höglunds vrede och Sandlers irritation; i ett brev till Per Albin beklagade Sandler detta val av propositionsordning, att medlemmarna skulle välja mellan ”ett upprivande eller ett vidmakthållande av ett kongressbeslut”:
Om lämpligheten av att trycka på just denna sida av saken kan tvistas. Formuleringen innehåller en sådan förmån för reservanternas mening – genom den suggererande verkan blotta ordet kongressbeslut utövar – att CS-majoriteten, om den formulerat propositionen själv, säkerligen skulle ha valt en annan form.
Sandler misstänkte tydligen att omröstningen skulle gå styrelsen emot och resultatet blev också, som Per Albin skrev, ”en glänsande seger för reservanternas mening”. Allt skulle förbli vid det gamla, tyckte medlemmarna, som med kraftig majoritet avvisade både förslaget om en veckotidning och flyttningen till Stockholm. Trots denna klara opinionsyttring fortsatte knivkastningen vid styrelsesammanträdet den 26 april 1908 med krav på en extrakongress för att behandla VU:s påstådda förhalning av omröstningen; Zäta Höglund kopierade nu Per Albins och Möllers taktik i veckotidningsfrågan och framförde kravet på en kongress via klubben i Halmstad. Zäta hävdade också, att Per Albin bedrivit ”mullvadsagitation” mot den planerade veckotidningen vid en turné i Bergslagen i månadsskiftet februari-mars.
Per Albin förnekade naturligtvis anklagelserna, låt vara att han ”blivit betänklig i veckotidningsfrågan, när han under en resa till några klubbar … sett hur stort motstånd den rönte, närmast ur den synpunkten att klubbarna ej hade tid för försäljningen”. Med ett tidsschema över omröstningen, som han samtidigt presenterade, ville han motbevisa påståendena om avsiktlig fördröjning: Höglunds och Sandlers motivering var daterad 26/3, Hälsingborgsklubbens resolution kom den 4/3, tryckningen blev klar den 9/3 och utsändningen började dagen därpå. Höglund och Sandler fick dock inte i första omgången majoritet för sitt krav på misstroendevotum mot Per Albin, men sedan Sandler protesterat mot att VU-ledamöterna röstat i egen sak revs beslutet upp, och en knapp styrelsemajoritet uttalade ”sitt missnöje med det sätt varpå VU expedierat senaste CS-mötets beslut”. Per Albin hade således prickats och grunden var lagd för en ny attack på nästa kongress.
Motsättningarna hade nu nått en sådan nivå, att varje saklig diskussion blivit omöjlig och ersatts av tjuvnyp så snart ett tillfälle gavs. I Per Albins svarsskrivelse till Halmstadsklubben sades dess begäran om extrakongress vara grundad ”på obekantskap med förhållandena och en färglagd framställning av saken från den centralstyrelseledamot ni åberopar”. Zäta Höglund protesterade naturligtvis över en sådan ”lögnaktig framställning”, men med Sandler som kompromissarie bad till sist styrelsen, att Halmstadsklubben skulle återta sitt förslag: ekonomin tålde inte en extrakongress, ansåg majoriteten, medan Höglund reserverade sig. På dennes inrådan stod klubben länge kvar vid sitt krav, men böjde sig till sist.
Det nu nedlagda veckotidningsprojektet aktualiserade dessutom ytterligare ett problem: skulle det tidigare beslutet om Höglunds anställning kvarstå eller föll det med veckotidningen? Per Albin ansåg visserligen, att förbundet inte hade råd med ytterligare en funktionär, men sade sig inte vara rädd för ”en sidokamrat” så länge denne inte hette Höglund; med honom var samarbete uteslutet. Protokollet är inte kristallklart, men Per Albin tycks också nu ha ställt kabinettsfråga och hotat avgå, om inte styrelsen rev upp sitt förra beslut och återinsatte honom som redaktör för Fram. Här fick han äntligen styrelsen med sig, dock inte fullt ut, slapp visserligen Höglund som förlagschef, men tvingades i stället acceptera bildandet av ett särskilt litteraturutskott med denne och Rickard Sandler som övriga medlemmar för att gemensamt bedöma nyinkomna manuskript. Makten över förlaget var således inte längre hans.
För Höglund var litteraturutskottet en delseger i kampen mot Per Albin, enligt ett brev till Fredrik Ström, där han också avslöjade sina planer på att starta en egen tidning, ”en oavhängig socialistisk veckotidning”. Brevet är daterat 30 april 1908, alltså en knapp vecka efter styrelsemötet, och som medintressenter nämner Höglund namnen Sandler, Einar Ljungberg och Hjalmar Gustafson, samtliga styrelsemedlemmar i ungdomsförbundet. När Höglund först började leka med tanken på en egen veckotidning vet vi inte, men redan i ett brev till Hjalmar Gustafson i september 1907 – alltså fyra månader före Per Albins lansering av förbundets veckotidning – beskrev han detta sitt drömprojekt, då under arbetsnamnet Folktribunen. De föreslagna medarbetarna skulle alla senare återfinnas i Stormklockan, den veckotidning som Höglund och Gustafson till sist startade drygt ett år senare, i december 1908. Höglund – och möjligen också hans meningsfränder – spelade alltså med märkta kort under styrelsens diskussioner.
I Hjalmar Gustafsons brev till Zäta Höglund – som tidvis var sjuk sommaren 1908 och mest vistades i Göteborg – kan man följa framväxten av tidningsprojektet liksom metoderna i kampen mot Per Albin, t ex när Hjalmar Branting av misstag råkade öppna ett brev till Gustafson med en uppmaning ”att kasta in en Z-vänlig notis om centralstyrelsens senaste beslut”. Denne hade då ett tillfälligt jobb på Social-Demokraten, men skulle två år senare bli fast anställd, trots Brantings protester. ”Nu förstå gubbarna naturligtvis att vi slåss på kniven, vilket ju var onödigt för dem att veta”, skrev han beklagande till Zäta i februari 1908. Ungdomsförbundets kassör, Emil Wallin, kallade Gustafson för Zätas förstebetjänt, ingen orimlig benämning med tanke på den lite barnsliga beundran, som breven speglar: ”Styr högt i vinden, Zäta!” manade Gustafson i ett av sina brev.
Varken Fredrik Ström – som till en början avrådde Höglund att fullfölja sina planer, men sedan svängde – eller Zäta själv tycks på ålderns höst ha känt någon större stolthet över omständigheterna kring Stormklockans start, åtminstone att döma av de medvetet felaktiga skildringarna i memoarerna: båda tonade på olika sätt ner sin egen roll och båda sökte missleda läsarna med lämpliga, lösryckta brevcitat. Enligt Höglund utgick initiativet från Stockholmsklubbarna, vars medlemmar på hösten 1908 i all hast tecknade några hundra kronor i andelsföreningen Stormklockan, men av Hjalmar Gustafsons brev till Höglund framgår däremot, att startkapitalet lånades upp i en bank med kända och välbärgade socialdemokrater som borgenärer. I augusti skrev Gustafson, att Fredrik Ström lyckats övertala både Oscar Borge och Algot Ruhe att stödja projektet; Borge, som ärvt en ståtlig förmögenhet efter de kaféidkande föräldrarna, var en framstående botanist, specialist på alger, och tillika skapare av Arbetarrörelsens arkiv, medan Ruhe sålt sin tandläkarpraktik och kombinerade sin förmögenhetsförvaltning med ett flitigt författarskap i den socialdemokratiska pressen, bl a i Fram. Om Kata Dalströms roll var finansiärens eller medhjälparens går inte klart att utläsa av Gustafsons brev; i vilket fall hjälpte hon till med bankkontakterna.
Per Albin blev naturligtvis upprörd över starten av Stormklockan och kallade tidningen ”ett privatgeschäft”. Han hade redan tidigare varit irriterad över Zätas, Kata Dalströms och Einar ”Texas” Ljungbergs i och för sig misslyckade försök att starta ett eget, med Fram konkurrerande förlag, och nu hade Zäta dessutom brutit mot organisationsväsendets mest grundläggande regel: lojaliteten mot fattade beslut. Stormklockan var ”ett brott mot disciplinens ovillkorligaste och mest elementära grundsatser”, skrev han till Karl Eriksson, som då var journalist på Social-Demokraten och senare skulle bli en av initiativtagarna till arbetarrörelsens eget försäkringsbolag, Folket:
Man har rätt att fordra av centralstyrelsens medlemmar, att de respektera en omröstning inom förbundet och om de vilja ändring däruti gå till rätt forum – ny omröstning.
Samma tema gick igen i en replik i Stormklockan sedan Höglund – med beslöjad ironi – beklagat att förbundet avslagit Per Albins förslag om en veckotidning; själv hade ju Höglund övertygats av Per Albins argument. För organisationsmänniskan Per Albin var detta advokatyr för den enskildes rätt att sätta sig över kollektiva beslut och ändå kvarstå i organisationen: för egen del hade han aldrig gjort någon hemlighet av sin önskan att förbundet skulle starta en veckotidning:
Men att jag böjt mig för den genom omröstningen uttryckta förbundsviljan är helt naturligt. Jag älskar demokratin ända dithän att jag tycker om disciplin. Och har en stor majoritet inom förbundet fattat ett beslut, så skall detta respekteras.
Även om Stormklockan formellt saknade annan anknytning till ungdomsförbundet än redaktörerna Höglunds och Gustafsons ledamotskap i styrelsen, så uppfattades den i praktiken som ungdomsrörelsens röst. ”Det spirar ett frö till splittring av arbetarerörelsen, farligare än tio hinkeanska rörelser”, skrev Per Albin till Fredrik Ström i januari 1909, uppenbarligen ännu ovetande om Ströms centrala roll i Stormklockans tillkomst. I en artikel i Fram försökte han dock bagatellisera konsekvenserna av Stormklockans start: tidningen hade bara åstadkommit ”en liten orosbölja”, försäkrade han. Att Stormklockan i själva verket var en våg som hotade att skölja honom själv över bord, blev han successivt varse under våren och sommaren. Med medlemskåren i full fanflykt, dalande upplaga för Fram och en minskad bok- och broschyrförsäljning tedde sig förbundsledningen i Malmö som chefer i ett plötsligt krisdrabbat företag: efter flera års framgång hade marknaden i ett slag förändrats, efterfrågan sjunkit dramatiskt på den gamla och välkända varan, alltmedan konsumenterna slogs om konkurrentens nya produkt.
I sina privatbrev tryckte Per Albin hårt på att Fram blivit lidande på Stormklockans inbrytning på marknaden och att både bok- och broschyrutgivningen drabbades till följd av klubbarnas satsning på att sprida veckotidningen; de hade inte längre tid med förbundets produkter. Hans offentliga analys av situationen i Fram var emellertid annorlunda, säkert också betydligt närmare det faktiska förhållandet: ungdomsrörelsens kris speglade helt enkelt krisen i ekonomin, knappheten på pengar, oron för jobbet och rädslan för arbetsgivarnas hårdhänta attacker. Medlemmarna lämnade inte arbetarrörelsens organisationer av missnöje med ledningens högervridning eller av trötthet över bildningsarbetet, utan av ”den oro och ställvisa förlamning, som de svåra tiderna meddelat åt arbetarna”. Per Albin tycks också ha utgått från att Stormklockefalangen var starkare i förbundets styrelse än ute bland klubbarna att döma av sin tillstyrkan till förslaget, att flytta fram 1910 års kongress till 1909; i annat fall skulle han rimligen ha valt att se tiden an.
Stormklockans entré sammanföll ju med förbundets senare profilering som en ungdomligt radikal organisation, och inför eftervärlden har männen bakom tidningen kommit att te sig som ett gäng unga, entusiasmerande bildstormare: Stormklockan liknade snarast en lättläst kvällstidning med rappa och friska attacker på partiledningen, här fanns kraften, vitaliteten och den hänsynslösa agitation som appellerade till ungdomen, i alla fall jämfört med den tungfotade Fram och dess långa, teoretiska artiklar. Stormklockan yrde förvisso upp mycket damm, men dess upplaga var förvånansvärt liten i förhållande till dess både samtida och sentida rykte, bara 5 200 försålda exemplar under våren 1909. I praktiken kan knappast klubbarna ha lagt ner så stor möda på försäljningen som Per Albin påstod; att hans egen tidning, låt vara med månadsutgivning, fortfarande hade sex gånger så stor upplaga fick han veta vid styrelsemötet i mars 1909 när frågan om förbundets övertagande av Stormklockan ventilerades för första gången.
Av styrelseledamöterna hade folkbildaren Oscar Olsson blivit betänksam inför attackerna på partiledningen och riksdagsmännen; framförallt hade han upprörts över att Social-Demokraten i Stormklockan gick under benämningen Staaff-Demokraten. Möjligen hade också det utbredda förtalet mot bildningsarbetet bidragit till hans växande skepsis mot Höglund och dennes vänner: Olsson kan knappast ha uppskattat krypskytte av den typ som Hjalmar Gustafson företrädde, exempelvis att entusiasmen, modet och stridslusten i förbundet förkvävdes under de många studiecirklarna. Med Olssons hjälp kunde visserligen Per Albin blockera ett positivt uttalande om Stormklockan, men däremot ville denne inte sträcka sig så långt som att också fördöma tidningen; slutresultatet blev förstås att styrelsen avstod.
Höglund sade sig under debatten vara likgiltig för styrelsens bedömning – klubbarnas intresse för tidningen var erkännande nog – men i själva verket löpte han kapp med tiden. Stormklockans finanser var redan undergrävda och både Sandler och Höglund försökte pressa fram ett snabbt avgörande om att förbundet skulle överta tidningen; de båda utgjorde också, tursamt nog, majoriteten i den kommitté, som för styrelsens räkning skulle undersöka Stormklockans ekonomi. Den tredje ledamoten, kassören Emil Wallin, fick emellertid aldrig se tidningens reskontra och kunde därmed heller inte bedöma värdet på de tillgångar, som med 642 kr och 6 öre påstods överstiga skulderna; senare visade sig bokslutet vara förgyllt, en del av fordringarna precis så osäkra som Per Albin misstänkt. Wallin försökte visserligen skjuta på övertagandet till 1910, men styrelsemajoriteten beslöt föreslå kongressen, att ägarskiftet skulle ske redan 1 oktober 1909. Per Albin lät till protokollet anteckna att han inte deltagit i beslutet, en markering av att han trots allt ansåg ett övertagande ofrånkomligt, om inte förbundet skulle sprängas. I annat fall skulle han ha reserverat sig, vilket han gjorde mot beslutet att flytta förbundskontoret till Stockholm. För Höglund skedde övertagandet i absolut sista stund: i september 1909 skrev han till Ström att tidningen var konkursmässig, och att han knappt kunde hålla fordringsägarna stången.
När ungdomsförbundets kongress den 11 oktober 1909 öppnades med den sedvanliga fotograferingen, tittade 173 av de 174 ombuden stint och högtidligt in i kameran. Bara Per Albin, förbundets ordförande, missade fotografens instruktioner och fäste i stället blicken i bordsskivan framför sig. Han såg inte ens högtidlig ut, verkade bara ledsen och bekymrad.
I en artikel i Frams augustinummer hade han kalkylerat med en årlig fördyring på 5000 kr för ”lusten att i huvudstaden samla arbetarrörelsens olika grenar” och karakteriserat kravet på förflyttning som framsprunget ”mera ur känslans och stämningens än ur förnuftets och gagnelighetens synpunkter”. Hösten 1909 behärskades arbetarrörelsen mera av nederlagsstämningar än rationell framtidstro; själva storstrejken var visserligen över i oktober, men arbetsgivarnas lockouter kvarstod liksom några mindre öppna konflikter. Som alltid sker i organisationslivet efter omstörtande händelser, hade jakten på nederlagets organisatörer redan inletts, enskilda syndabockar för att rena kollektivets skuld. Per Albin visste redan att han skulle falla, fotograferingen var en skammens och en förödmjukelsens stund.
På dechargeutskottets anmärkningar mot handläggningen av omröstningen i tidningsfrågan ställde både Per Albin och Höglund kabinettsfråga, och Höglund vann med röstsiffrorna 96 mot 46 medan 12 avstod; några nya argument framfördes inte, allt hade redan tröskats många gånger om i styrelsen. En liten, ironisk delstrid i den stora striden gällde förskotten till Höglund för ett ännu oavslutat arbete med Viktor Larssons samlade skrifter: där ville Per Albin gärna bli prickad för att hans tilltro till Höglunds löften lett till försumlighet med förlagets medel, men trots Höglunds protester näpstes båda av kongressen.
När klubbslaget fallit avslutades förmiddagens session med uppläsning av ett telegram. ”Må enighet och sammanhållning prägla de beslut som fattas”, lät Malmöklubben hälsa till förbundets valda ombud.
Enligt Zäta hade Per Albin fallit i gråt, kanske för att herrarna trots allt inte hade lärt sig veta hut.