Söndagen den 2 juli 1911 passerade över 8000 personer vändkorsen vid Malmö Folkets Park, snudd på publikrekord för en vanlig sommarsöndag utan något annat på programmet än ett ordinärt politiskt föredrag. Talaren hette visserligen P. Albin Hansson, ett i och för sig dragande namn, men han spelade trots allt inte mer än en biroll denna dag: den verkliga publikmagneten var en bil, en högerstyrd, rödmålad, öppen cabriolet med två röda vimplar i fören, breda fotsteg, rejäla vagnshjul med ekrar och en bullrande, stinkande bensinmotor på tio hästkrafter; marschfarten låg strax under 40 kilometer per timme, men på långa raksträckor och torrt underlag kunde den pressas upp i nästan den dubbla hastigheten, en vinande, röd blixt som drev hästar i sken, skingrade kreaturen och tycktes både skrämmande och fascinerande för de människor, som knappt hann se den, innan den försvann i ett virvlande dammoln.
Den röda bilen var ett taktiskt snilledrag inför 1911 års riksdagsval, det första efter regeringen Lindmans rösträttsreform och tillika den första moderna, landsomfattande valrörelsen. Den nyvalde partisekreteraren, Fredrik Ström, skrev en fyrsidig PM med förslag till aktiviteter, alltifrån tillfälliga, lokala valtidningar, valbroschyrer, valvisor, flygblad, affischer och agitationsvykort till återkommande turnéer med partiets mest folkkära namn, alltsammans sedan dess välkända komponenter i valarbetet. Ström föreslog också en särskild artikelbyrå för ”befordrande av valuppsatser, agitationsartiklar, genmälen och dyl”, och ville dessutom ha en utredning om möjligheten att utnyttja grammofonen i partiets tjänst. Det enda som egentligen fattades i Ströms PM var de två inslag i partiets marknadsföring, som sedermera skulle bli särskilt ihågkomna och som heller ingen trodde på utom förslagsställarna själva: den röda rosen och den röda bilen. Förslaget om rosen som partiblomma kom från LO-ordföranden Herman Lindqvist, närmast som ett motdrag till liberalernas lansering av blåklinten ett par år tidigare, medan bilen inköptes av ungdomsförbundet under partiledningens bekymrade suckar över sådan ekonomisk omdömeslöshet.
1911 var personbilen fortfarande en nymodighet av så ringa betydelse, att den varken registrerades av myndigheterna eller hade belagts med skatt; det skedde först 1922, ett par år senare följt av en femöring per liter i drivmedelsskatt. Ingenjör Gustaf Eriksson vid Vagnfabriks AB i Surahammar (sedermera Scania-Vabis i Södertälje) började visserligen tillverka personbilar i liten skala redan i slutet på 1800-talet, men de flesta importerades och nästan alla hamnade i storstäderna, främst då Stockholm. Under 1900-talets första år visste visserligen folk i landsorten att bilar fanns, men få hade sett dem annat än på bild i tidningarna. Kring bilen stod en air av märkvärdighet, nästan spänning.
När den röda bilen med Per Albin i baksätet rullade in i Folkets park i Malmö hade ryktet om dess framfart löpt långt i förväg, liksom också legenderna om Axel Svensson, bilens chaufför och kallad ”Lugna Svensson” för sitt oföränderliga saktmod, också i de mest kinkiga situationer. Baksätet – vars form modellerats från den hästdragna herrskapslandån och sålunda demonstrerade socialismens tes att nya produktionsformer uppstår ur skötet på gamla och att de under en tid samexisterar -bytte ständigt passagerare, lokala politiker och utsända agitatorer från Stockholm kom och försvann, men Axel Svensson och hans bil var ett. Vid det här laget hade ungdomsförbundet visserligen skaffat sig ytterligare två bilar, högerns täckorganisation, Svenska folkförbundet, anlagt moteld med sina blå bilar, och postorderföretaget Åhlén & Holm inlett en omfattande reklamdrive med sina vita bilar, men ingen kunde tävla med originalet, Axel Svensson och hans röda bil numro ett. Per Albin medgav också i ett brev till hem till Sigrid, att alla 8 000 i parken ”inte åhörde föredraget”, underförstått att en del kommit för bilens skull.
Per Albin skrev sitt brev efter en stärkande natt på Kjeflinge Jernvägshotell; han hade dagen före hållit sju anföranden på lika många platser, talat i fyra, fem timmar sammanlagt och var nu så hes, att han ”allvarligt räddes för mötena i Furulund och Landskrona”. Han hade legat på valturné en dryg vecka och hade uppenbarligen inte fullföljt sitt löfte att skriva till Sigrid varje dag; nu var han trött och skulle inte orka mer denna dag, förklarade han avslutningsvis i sitt brev, som i långa stycken var identiskt med en artikel, som han samma dag sände till Stormklockan. Per Albin var ju en praktisk och rationell människa, och utgick väl från att Sigrid inte läste Stormklockan på sitt förhyrda sommarnöje i Grisslehamn.
Både brevet och artikeln var triumfatoriska i tonen: mötet i Malmö hade varit ”av ett slag som man inte haft sedan storstrejkens dagar”, och med politikerns eviga känslighet för sin massmediala framtoning urskuldade han Arbetets alltför obetydliga artikel med att tidningens medarbetare ”blivit så överväldigade, att man inte orkat skriva mer”. Per Albin noterade också, att han samlat in 233 kronor och 16 öre i valkollekt och därmed noterat nytt dagsrekord, säkert tänkt som en gliring åt Zäta Höglunds återkommande kollektredovisningar.
Per Albin kandiderade i denna valrörelse för första gången till riksdagen; i arbetarekommunens provval i Stockholms andra krets kom han på femte plats efter borgmästare Carl Lindhagen, friherre Erik Palmstierna, redaktör Carl Winberg (som fick jobbet på järnvägsmännens tidning Signalen sedan Per Albin sagt nej) och partisekreteraren Fredrik Ström. Han satt ju sedan tidigare i partistyrelsen och valdes dessutom till ledamot av verkställande utskottet (VU) vid kongressen på våren 1911, så vid den här tiden hade han en starkare ställning i partiet centralt än i Stockholms arbetarekommun, den största, mest debattlystna, men också mest oroliga bland partiets underavdelningar; först 1912 fick han plats i kommunstyrelsen. Samma personer som stred om makten över partiet, slogs om kontrollen över Stockholms arbetarekommun, och därigenom också om inflytandet över Social-Demokraten. Att partiets huvudorgan inte ägdes av partiet utan av partiorganisationerna och fackföreningarna i Stockholm var en källa till ständiga problem, slitningar och intriger, och först i samband med partisprängningen – när lugnet lägrade sig över arbetarekommunen – lyckades Per Albin och dåvarande partisekreteraren, Gustav Möller, överföra tidningen i partiets ägo.
När Per Albin den 1 januari 1910 började på Social-Demokraten delades chefskapet över tidningen mellan Carl Natanael Carleson och Gerhard Magnusson. Branting hade avgått efter 1908 års kongress, när han valdes till partiordförande (efter den numera bortglömde skräddarmästaren C E Tholin, partiets förste ordförande) och samtidigt fick i uppdrag att sköta den nystartade tidskriften Tiden. Det dubbla engagemanget som partiordförande och Tiden-redaktör innebar ett kraftigt lönelyft för Branting, samtidigt som han nu också blev herre i eget hus och slapp de ständiga striderna i Social-Demokratens styrelse och fullmäktige. De sista åren på tidningen hade förbittrats av återkommande konflikter kring valet av medarbetare, framförallt anställningen av hans styvdotter, Vera von Kraemer.
När Per Albin anställdes kan stämningen inte ha varit den bästa i redaktionens tio rum i Folkets hus, eftersom de båda chefredaktörerna inte talade med varandra och deras supportrar i styrelse och fullmäktige friade respektive skyddsling från skuld. Carleson – som var politisk huvudredaktör – var studentkamrat med Branting, en bitsk, brett allmänbildad skribent som gjorde anspråk på rollen som partiets ledande teoretiker och egentligen aldrig kunde acceptera Brantings ledarskap; i känslan av att vara sviken sade Carleson upp sig själv och följde så småningom Zäta Höglund vid partisprängningen. Carleson, som både var försvarsvän och ortodox marxist av tysk modell, hade visserligen jagat Höglund i spalterna, men de ideologiska betänkligheterna var uppenbarligen lättare att övervinna än den personliga animositeten mot Branting och dennes medarbetare. Med Per Albin pratade överhuvudtaget inte Carleson under denna tid, och först under en tågresa 1916 återknöt de kontakten, dock utan att motsättningarna kunde överbryggas; samma år ledde Carleson oppositionen på tidningsstämman mot Per Albins utnämning till andre redaktör. Carleson blev politiskt hemlös i mitten på 20-talet och levde i svår misär ett par år före sin död 1929, men Per Albin fick VU med sig på ett nej till den gamle partiveteranens begäran om pension; fallet Carleson skulle kunna bli prejudicerande, menade Per Albin, och det fanns många andra behövande.
Gerhard Magnusson var en flyhänt journalist, som saknade politiska ambitioner, möjligen ett av skälen till att både Branting och Per Albin stödde honom i konflikten med Carleson. Magnusson sade sig vara oförmögen att leda tidningens politiska avdelning, och därmed såg sig styrelsen ingen annan råd än att åter kalla på Branting, som 1911 återinträdde som chefredaktör. Den här gången kunde han emellertid ställa villkor, och under mycket gny fick fullmäktige acceptera den för Social-Demokraten furstliga årslönen 6 000 kronor. Magnusson slutade kort tid därefter för att bli partner med Brantings gode vän och mecenat, bankiren Olof Aschberg; de startade tillsammans Nya banken och drog in en lång rad ledande socialdemokrater i tvivelaktiga projekt under första världskrigets högkonjunktur för jobberi i bristvaror. Även Per Albin köpte av allt att döma någon enstaka aktie – mera lär han inte ha haft råd med – i banken: ”Har det varit någon utdelning?”, frågade han brodern Sigfrid i ett brev från London hösten 1915.
Social-Demokraten var en tunn, annonsfattig och föga läst tidning med en upplaga som pendlade kring 20 000 exemplar per dag och något enstaka år kunde nå 25000. I samband med storstrejken 1909 sköt emellertid upplagan i höjden, men ökningen till 35000 exemplar blev inte bestående utan skärpte snarare de ekonomiska bekymren, eftersom den ökade försäljningen togs till intäkt för att öka antalet medarbetare, bl a just Per Albins tjänst som nattredaktör. Social-Demokraten befann sig sedan sin tillkomst i en permanent ekonomisk kris och ekonomichefen, Rasmus Hansen, brukade omväxlande klaga över medarbetarnas kostbara vanor och ägarnas ekonomiska lättsinne: både journalisternas benägenhet att åka spårvagn i stället för att promenera på tjänsteuppdragen och kontrahentförsamlingens beslut att ge efter för den starka nykteristfalangens krav på förbud mot rusdrycksannonser var i Rasmus Hansens ögon riskabla avsteg från ekonomisk klokskap. Först 1918, efter nära 30 års daglig utgivning, anställde Social-Demokraten en annonschef, så försummelserna på detta område har lång tradition i arbetarrörelsen.
Vid Per Albins inträde på redaktionen fanns 15 medarbetare, en blandning av självlärda arbetare och akademiska dissidenter och en atmosfär av rebellism mot det bestående, lärdomshögfärd, småborgerlig strävan, förkvävda litterära ambitioner och politisk karriärism. För de flesta var tidningen en språngbräda till mera ärorika uppdrag, framförallt riksdagen, där Conrad Jonsson, Sven Persson, Sigfrid Hansson och Per Albin hamnade, medan Karl Eriksson blev chef för de kooperativa försäkringsbolagen Folket och Samarbete (sedermera Folksam) och Anders Orne slutade sin karriär som postgeneral efter några år i kooperationen och posten som kommunikationsminister i Brantings andra regering. Dem de lämnade efter sig på tidningen skulle i flertalet fall sluta som frondörer mot partiet, som C N Carleson och kulturredaktören Erik Hedén, eller leva med en gnagande bitterhet resten av livet, exempelvis Vera von Kraemer, Hjalmar Gustafson och Olov Sundström.
Få arbetsplatser har sett en sådan koncentration av privat maktsträvan och personlig ambition, men medarbetarna hade i alla fall en gemensam fiende i den fackföreningsdominerade kontrahentförsamlingen, den eklut som de alla skulle passera i form av den årliga prövningen av kontrakten och de ständiga tvisterna om löner och löneförmåner. Medan medarbetarna på tjänstetid slogs för arbetarnas trygghet till anställningen, levde de själva i den yttersta otrygghet, vägdes och mättes årligen av en stundom nyckfull församling, samtidigt som de förväntades ta stora, personliga risker för arbetarnas sak. Per Albins bror Sigfrid – ”liten, fet, fyrkantig och klok”, som han karakteriserades av kåsören Einar Norlén – var 1912 nära att tvingas i personlig konkurs efter att ha förlorat ett ärekränkningsmål mot spårvägsbolaget, och först inför hotet att ingen av medarbetarna ville stå som ansvarig utgivare, beslöt styrelsens att betala Hanssons böter och utreda Per Albins förslag om en särskild processfond.
Rörelsen har ju alltid misstrott sina officerare, och när hela redaktionen i mars 1910 samlade sig till en gemensam framstöt för att kräva samma lönenivå som övriga dagstidningar i Stockholm, blev reaktionen häftig: medarbetarna sades eftersträva ”ett nytt klassamhälle inom (rörelsens) egna gränser”. Att tidningens akademiker hade studieskulder att betala ville inte heller församlingen ta hänsyn till: ”Tidningen var icke betjänt av överkvalificerad arbetskraft under nuvarande förhållanden, då arbetarklassen fortfarande finge kämpa för tillvaron”, hette det i ett uttalande. Per Albin fick nöja sig med sina 2700 kr per år, och det skulle dröja tre år innan han fick gehör för sitt krav, 3000 kr i årslön. Vid det laget var också kontrahentförsamlingen mogen att göra medarbetarnas kontrakt tvååriga, men först när partiet övertagit tidningen fick journalisterna samma anställningstrygghet som kollegerna i den borgerliga pressen.
Social-Demokraten var mindre en nyhetstidning än ett dagligt kamporgan; den gjorde ingen boskillnad mellan ”news” och ”views” och journalisterna var mera agitatorer än reportrar. Per Albin hade visserligen anställts som nattredaktör, men skrev samtidigt också en del ledare, ideologiska artiklar, reportage, kåserier och vers, det sistnämnda under rubriken ”Veckans skrattpiller” och illustrerade av tecknaren Jac, C A Jacobsson, som senare flyttade till Dagens Nyheter. Jac och Per Albin skulle emellertid umgås livet ut, egentligen hans enda bestående nya vänskap från de allra första stockholmsåren.
I likhet med flertalet medarbetare var Per Albin en journalistisk diversearbetare, men med en dragning till sport och flygning att döma av entusiasmen i hans artiklar. Han tycks sällan ha missat baronen Cederströms och andra flygares uppstigningar från Gärdet, ty ”det var en härlig syn att se två maskiner samtidigt kretsa i luften”, som han skrev en gång. Flyget förblev sedan ett intresse, han blev medlem i Aeronautiska sällskapet och en ivrig förespråkare för flygets sak, speciellt när det kunde kombineras med flottans intressen i form av hangarfartyg, flygplanskryssare som det hette på 20-talet.
Hans mest uppmärksammade artiklar under det första året på Social-Demokraten handlade emellertid om den sk Helga de la Brache-affären, en bisarr historia från 1800-talets mitt om vaktmästardottern Aurora Florentina Magnusson, som lyckades lura kungahuset, att hon hette Helga de la Brache och var oäkta dotter till den avsatte Gustaf IV:s drottning, Josephine. Bedrägeriet upptäcktes efter några år och hennes kungliga pension drogs in, men legenden om drottningdottern levde vidare, då och då närd av antirojalistiska kretsar och skadeståndsintresserade sakförare. Smålandsbonden och landstingsmannen Per August Johansson blev Helgas siste supporter och tillika hjälten i dramat om det avsatta kungahusets olyckliga styvbarn, en oförvägen man i kamp mot etablissemang och förljugenhet att döma av Per Albins många artiklar. Johansson förlorade 1910 sin sista process i frågan och forskningen har definitivt klarlagt att Helga de la Brache var en bedragerska, men ännu på 30-talet tycktes Per Albin tro att historien rymde en kärna av sanning, enligt en intervju i Dagens Nyheter om ungdomsårens politik och journalistik. Efter den undersökande journalistiken i de la Brache-affären hade Per Albin i stället satsat på intervjuer med kända män och politiker, men han ”hatade detta intervjuande i tid och otid, för att inte tala om vad tidningen blev tråkig”, berättade han för den antecknande reportern Åke Forsberg, utom tjänsten en av Per Albins bowlingpartners.
De minnen, som senare publicerats om Per Albins verksamhet på Social-Demokraten, är ju alla starkt färgade av hans senare karriär, och i alla skildringar tonar han fram som en blandning av naturbarn och klok, framsynt tidningsman: ”Med skånelera på galoscherna klev 25-åringen självsäkert in på redaktionen … och stötte möjligen en och annan i början med sitt friskt oceremoniösa sätt och sin klubbistjargong”, heter det i en skildring. Per Albin beskrivs som gladlynt och gemytlig, fordrande men aldrig petnoga, sällan riktigt arg och aldrig långsint, städse beredd att hugga in på både stora och små uppgifter, generös till sin natur och med en målmedveten inriktning på att modernisera tidningen för att ta upp konkurrensen med Dagens Nyheter och Stockholms-Tidningen. Han riktade snabbt in sig på tidningsproduktionens tekniska sida, en föga konkurrensutsatt nisch från resten av Social-Demokratens lärda eller världsförbättrande medarbetare, och fick efter ett års anställning titeln t.f. teknisk redaktör, tillika förstakammarreferent. Tillsammans med Conrad Jonsson var han den drivande kraften vid beslutet att göra första sidan annonsfri, och han slogs hårt för att också en arbetartidning skulle ägna sig åt så världsliga ting som sport.
Intresset för idrotten demonstrerade Per Albin i en rad artiklar från olika evenemang, men satsningen på både text och bilder från Stockholmsolympiaden 1912 väckte en våldsam opposition från ombuden på tidningens stämma, den första i en lång rad debatter om vikten av att motverka idrottens ”militärvurmande utväxter, … tävlingsraseri och medaljsystem”, alltsammans sådant som stred mot socialismens idéer. Per Albins då och då upprepade förslag att arbetarrörelsen skulle knyta idrotten till sig väckte naturligtvis ingen anklang, men rädslan att förlora läsare var trots allt större än avskyn mot sporten, så i slutändan gick alltid redaktionens linje segrande ur striden. ”En daglig tidning måste följa med sin tid på alla områden, inte minst i konkurrenssyfte”, förklarade Per Albin på en årsstämma sedan en rad talare, med partisekreteraren Fredrik Ström i spetsen, oroat sig för att idrottsrörelsen skulle bli en härd för nationalistisk yra i stället för internationell solidaritet.
Kritiken mot sporten rymde inte bara socialistisk idealism, utan var också ett led i kampen om tidningen, en ständigt pågående strid under tiotalets första år. Zäta Höglund och hans meningsfränder tog varje chans att rikta ett värjhugg och kontrahentförsamlingen ägnade timmar åt detaljer i tidningens redigering, blockadnotisernas utformning, bristande bevakning av något klubbmöte, politiska ställningstaganden i tidens frågor, personalärenden, redaktionens organisation och refuseringar eller kortningar av debattinlägg från borgmästare Carl Lindhagen eller andra av oppositionens meningsfränder. Debatterna ter sig i efterhand småskurna, ja nästan löjliga, taktiska småstrider i stället för strategiska anlopp, men Social-Demokraten bedömdes som partiledningens svagaste frontavsnitt: herraväldet över tidningen skulle ju bana väg för herraväldet över partiet så även smärre strider kunde ju slå bräschar i svaga frontavsnitt.
Brantings ställning vid tiotalets början var stark, men sett ur tidens perspektiv knappast orubblig. Det blev den emellertid efter 1913 års stämma, när Branting ställde kabinettsfråga och Zäta Höglund inte vågade – eller ville – fullfölja attacken med riktigt samma kraft som den inletts. Den formella anklagelsepunkten mot Branting kom att gälla hans i oppositionens tycke alltför försvarsvänliga skriverier, men där fanns också mycket personlig surdeg över kandidatnomineringarna vid fjolårets fullmäktigeval och missnöje med Social-Demokratens njugga behandling av den sk Stormklockefalangens politiska framträdanden, exempelvis att borgmästare Carl Lindhagens riksdagsmotioner om republiken och hovstaten bara refererats i notisform. Vad som var huvudsak och bisak vid denna laddade stämma ter sig inte självklart i protokollets redovisning av olika anklagelsepunkter, men striden koncentrerades slutligen till försvarsfrågan, stämmans dramatiska peripeti.
Zäta Höglund kontrasterade partiprogrammets krav på ”successiv minskning av militärbördorna fram mot avväpning” och 1911 års tilläggsresolution om att ”avväpningen är det principiellt väsentliga” med Brantings ståndpunkter i den aktuella försvarspolitiska debatten, exempelvis diskussionen om vinterutbildningens längd och förordet för att bygga u-båtar i stället för pansarbåtar. I Höglunds ögon innebar det inte bara avvikelser från partiprogrammet, utan också – vilket var allvarligare -att Branting offrade sammanhållningen i partiet till förmån för ett politiskt samarbete med den liberala regeringen under Karl Staaff. ”Vår lösen borde bli bättre fruktbärande samverkan mellan olika riktningar inom partiet i stället för med liberalerna!” utropade Höglund till sist.
För Per Albin gällde debatten huruvida ”den anställda redaktionspersonalen skall ha någon självständighet eller endast vara anställda som skrivbiträden”, underkastade ägarförsamlingens skiftande ståndpunkter i aktuella frågor. Han tog Branting i försvar, och trots att han själv medverkat vid beslutet att skriva in avväpningen som partiets försvarspolitiska mål, ”ville han betona att Branting hållit sig inom partiprogrammets ram”. På Höglunds direkta fråga om Per Albin och övriga medarbetare skulle lämna tidningen, om Branting fullföljde sitt hot att avgå efter en prickning av stämman, svarade Per Albin ja: ”Ett orättvist avfockande hade (i så fall) skett … och han trodde att flertalet redaktionsmedlemmar såg saken på samma sätt”. Därmed var också loppet kört, Zäta fullföljde inte attacken utan vek sig. Ändå blev inte Brantings segermarginal större än nio röster, en siffra som antyder att Höglund sannolikt vunnit, om inte Branting och Per Albin ställt frågan på sin yttersta spets.
Per Albin var vid den här tiden Social-Demokratens redaktionssekreterare, i praktiken andre man efter Branting. När de på nattkröken vandrade hemåt, kanske tillsammans uppför Drottninggatan innan de skildes vid Brantings port på Norrtullsgatan 1 och Per Albin fortsatte hem till Norrbackagatan 4, hade de vunnit en seger, som de säkert betraktade som ytterligt betydelsefull: rykten hade nämligen cirkulerat om en förestående palatsrevolution på Social-Demokraten, och Höglund-sinnade partiredaktörer runt om i landet vidtalats att hålla sig beredda för snabbinryckning, om Branting och hans närmaste män skulle tvingas gå. Branting var visserligen djupt irriterad över Höglunds manövrer, men saknade naturligtvis Per Albins personliga aversion mot oppositionens ledning i allmänhet och Höglund i synnerhet. För Per Albin handlade striden inte bara om partiets praktiska politik, utan måste också ha haft en dimension av privatuppgörelse, ja, närmast vendetta, med Zäta Höglund.
I den lilla värld, som var Stockholms arbetarrörelse under det tidiga tiotalet, korsades ständigt Zäta Höglunds och Per Albins vägar, säkert stundom också oavsiktligt på gatan, eftersom Zäta bodde granne med Folkets hus, mittemot den nuvarande LO-borgen. Vid kongressvalet till verkställande utskottet 1911 föll visserligen Höglund igenom, men i övrigt delade de styrelseposter i ungdomsförbundet (där Per Albin satt som partiets representant), partistyrelsen och Stockholms arbetarekommun och möttes på Social-Demokratens stämmor och styrelsemöten, alltid redo till hugg och slag och gnatiga som man och hustru i ett strindbergskt äktenskap. Protokollen med sina knapphändiga rader speglar en nästan manisk drift att gendriva varandras synpunkter, lägga krokben eller att smäda varandra. Inte ens när partivännen Björkman i Enskede erbjöd sin villa som valexpedition åt arbetarekommunen, kunde de enas: Per Albin tackade ja, medan Zäta föreslog återremiss till kommunens kretsstyrelse.
Från Per Albins sida fördes ofta striden med organisationsformalia och stadgetolkningar som vapen, exempelvis när han hindrade Zäta från att bli vald som ombud för Norrbotten vid 1914 års kongress: Zätas fullmakt ogiltigförklarades, eftersom han inte var bosatt i distriktet. För Zäta var ju Saken långt viktigare än stadgarna, så han kunde alltid tolka konflikterna dem emellan som utslag av rent personlig förföljelse och med paragrafrytteriets snubbeltrådar som ett visserligen effektivt men föga nobelt vapen mot hans mera ädla värja. Zäta hade emellertid svårt att skilja mellan rörelsens och sina egna, personliga intressen och lät dem inte sällan sammanfalla, exempelvis när han 1913 krävde, att arbetarekommunen skulle göra ett uttalande mot Social-Demokraten ”med anledning av tidningens omdöme över fjärde kretsens nominering och att tidningen till viss del riktade sig emot Höglunds kandidatur”. Den öppenhet, objektivitet och beredvillighet att publicera motståndarnas inlägg, som Zäta avkrävde Social-Demokraten, var han ju inte heller beredd att tillämpa i sin egen tidning, Stormklockan; den förblev naturligtvis hans egen, för andra ointagliga, bastion.
Per Albin drog sig emellertid inte heller för skamgreppsartade attacker, misstänkliggöranden och insinuationer om Zätas brist på lojalitet, exempelvis genom att kasta skulden på Zäta för att Örebro-Kuriren publicerat det omstridda, men hemlighållna, beslutet om riksdagsman F V Thorssons medlemskap i regeringen Staaffs s k civilkommission, det första försöket att låta politiker och inte militärer utreda försvarsfrågor. Vid ett VU-möte i november 1911 konstaterade Per Albin, att Zäta varit på talarturné i Örebro, så ”här kunde finnas en ledtråd”, antydde han enligt protokollet. I VU satt emellertid också den nyvalde partisekreteraren Fredrik Ström, Zätas gode vän och pålitlige rapportör, och till nästa möte förelåg en amper motskrivelse: ”Jag är ingen provokatör”, skrev Zäta i sitt brev, som Fredrik Ström för säkerhets skull bilade protokollet.
Per Albin hade ju en helt annan stil än Zäta, mera tung, formell och klumpig som en strid mellan lansen och floretten, och uppenbart hade han ibland svårt att tygla sin irritation och sin aversion mot denne sin huvudmotståndare. Under vinjetten ”Skrattpiller” porträtterade han tidens kända politiker i en lite lätt ironisk ton, men texten om Zäta blev mer krampaktigt ilsken än godmodigt elak: ”Du, den opportunistiske drakens väldige S:t Göran, är själv den mest fullfjädrade bland opportunister”, skrev Per Albin. Bättre förmådde han väl inte.
I fullt raseri lämnade också Per Albin en gång ett styrelsemöte i arbetarekommunen i protest mot Höglunds klagomål över Social-Demokraten och förstuckna hot att byta ut en del av medarbetarstaben. Sekreteraren Carl Thörnkvist – sedermera riksdagsman och vid den tiden en av Per Albins supporters, innan han bytte sida 1916 – protokollförde händelsen sålunda: ”Under debatten fälldes ett yttrande av Per Alb. Hansson ’att han gav fan i ett sådant resonemang gentemot tidningen’, vilket yttrande begärdes att få antecknat till protokollet”. Vid nästa sammanträde korrigerades emellertid texten: ”Hanssons yttrande skulle ändras till att han avlägsnade sig med en svordom”, beslöt styrelsen, säkert på Per Albins begäran. Zäta utnyttjade händelsen och gjorde vid olika medlemsmöten ett stort nummer av Per Albins obehärskade uppträdande, ett bevis för partihögerns trängda belägenhet och oförmåga att tåla medlemmarnas kritik.
Egentligen fanns det bara en enda fråga, där Per Albin och Zäta Höglund entydigt stod på samma linje, nämligen kravet på att alkoholförbudet skulle skrivas in i programmet som ett av socialismens framtidsmål: både 1911 och 1914 röstade de för förbudet, trots att Per Albin i alla fall 1914 inte levde som han voterade. Vid den här tiden kulminerade nykterhetsrörelsens styrka, och de nykteristiska medlemmarna i samtliga stridande falanger kunde åtminstone förenas i sin irritation över Brantings och LO-ordföranden Herman Lindqvists motstånd mot alkoholmoralismen. Frågan var så känslig, att Herman Lindqvist ratades som första kammarkandidat i Kopparberg med hänvisning till hans bristande entusiasm för ett totalt alkoholförbud och hans envetna opposition mot kommunernas rätt att införa lokala spritförbud, det sk lokala vetot.
I försvarsfrågan uppträdde visserligen Per Albin och Höglund med gemensamma yrkanden, men i grunden var enigheten skenbar, sannolikt mer påtvingad av omständigheterna än sprungen ur gemensamma målsättningar. Vid 1911 års kongress slogs de för en skärpning av 1908 års programpunkt, och föreslog kort och gott ”Avväpning” i stället för den gamla formuleringen, ”Kamp mot militarismen – successiv minskning av militärbördorna fram mot avrustning”.
Sedan partistyrelsen vunnit den första voteringen och programpunkten således blivit kvar i oförändrad form, skiljdes emellertid deras vägar igen, ty Per Albin ville inte godta Höglunds och övriga antimilitaristers försök att binda upp partiet genom en principiell tilläggsresolution om att avväpningen vore ”det principiellt väsentliga, som man med all kraft måste hävda”; avväpningskravet skulle således skjutas i förgrunden i agitationen, menade förslagsställarna, inte som hittills behovet av minskade försvarskostnader. Per Albin motiverade sitt avböjande med att ”kongressen icke i längden skulle uppehålla sitt anseende genom att vid sidan av fattade beslut behöva antaga kommentarier”, men lyckades inte övertyga ombuden. Kongressens uttolkning av sitt tidigare fattade beslut skulle i fortsättningen ständigt åberopas av Höglund & Co och negligeras av Per Albin, Branting och andra vänner av ett måttfullt försvar.
Per Albin hörde möjligen till denna skara, även om hans profil utåt var den skarpe antimilitaristen, väktaren av ungdomsförbundets traditioner på detta område. I partistyrelsens och VU:s överläggningar polemiserade han emellertid alltid mot partisekreteraren Fredrik Ströms försök att låsa partiet i försvarsfientliga positioner, exempelvis i diskussionen om socialdemokratins inträde i 1911 års försvarskommission: partiet hade visserligen kritiserat liberalernas utredningskrav, men ”vi skulle icke nog bärande kunna motivera ett avböjande”, förklarade Per Albin och tillade, att enigheten i partiet inte kunde vinnas ”genom att bli utanför, utan genom att skapa praktiska resultat”. Han medgav visserligen, att partiets kritik skulle kunna bindas under utredningsarbetet, ”men detta finge ersättas genom att man förde fram till debatt i riksdagen positiva fredsfrågor”. Per Albin drev samma praktisk/taktiska linje, när han motsatte sig Ströms krav på att brännmärka riksdagsledamoten och professorn Gustaf Steffen för dennes offentliga kritik mot partiets program i försvarsfrågan, ett brott ”emot en av partiets viktigaste programpunkter”, som Ström sade. ”Militärfrågan får icke spela en sådan roll”, svarade Per Albin; det räckte om Steffen höll tyst i riksdagens försvarsdebatter.
Per Albins agerande på 1911 års kongress var också så motsägelsefullt, att det ligger nära till hands att tolka in personligt/ taktiska överväganden snarare än genuin övertygelse i sak, mera en satsning på att bibehålla den radikala posen än att driva frågan i botten och nagla partiet vid kravet på avväpning: genom sin tilläggsresolution tillhandahöll ju antimilitaristerna precis vad Per Albin dessförinnan efterlyst i ett långt anförande, nämligen de ”klara riktlinjer” som tidigare kongresser försummat att ge. Om kravet på avväpning vore så folkligt förankrat, entusiasmen i breda folklager så stark och behovet att klargöra partiets ståndpunkt så viktigt som Per Albin påstod, borde han rimligen ha förordat tilläggsresolutionen som en hygglig kompensation för förlusten i den tidigare voteringen, den näst bästa lösningen, helt enkelt. Men avväpningen var ingen trossak för realpolitikern Per Albin, i vilket fall mindre betydelsefull än partiledningens handlingsfrihet. Dessutom spelade väl sällskapet en roll, tanken på att hamna i samma fålla som ungdomsförbundets män var föga lockande.
Höglund och hans meningsfränder kunde naturligtvis inte underlåta att påpeka Per Albins vacklan mellan ståndpunkterna, och Karl Kilbom – blivande kommunistledare, som nu debuterade i större sammanhang – tolkade Per Albins agerande som ett sätt att ”provocera splittring”. Kilbom hävdade, att ”det hade också väckt mycken förvåning bland kongressombuden”, medan Höglund nöjde sig med att karakterisera Per Albins beteende som ”något besynnerligt”.
Vid 1914 års kongress upprepade Per Albin sin reservation från 1911 och krävde återigen avväpning, men stod den här gången ensam; han slogs inte heller för sitt krav, varken i partistyrelsen eller på kongressen. Hans motivering låg nu, liksom tidigare, väl i linje med hans strävan att maximera partiledningens handlingsfrihet, ty programpunkten borde ”endast utskriva målet, men ej taktiken”; bara målet stod fast kunde man alltså tillåta sig avvikelser.
Försvarsdebatten fördes emellertid under ackompanjemang av det just utbrutna världskriget, så osäkerheten var stor och lusten till programmässiga omprövningar ringa. Samtidigt hade också partivänstern inlett en försiktig omvärdering av sin tidigare negativa hållning till den frivilliga skytterörelsen; efter bondetåget började många vänstermän frukta en borgerlig kontrarevolution och såg återigen det taktiska värdet i en skjutkunnig arbetarklass, dels som skydd och dels som kämpande soldater i en revolutionär situation. Per Albin stod emellertid fast vid 1908 års beslut att vägra skytterörelsen statsanslag, och segrade också i voteringen. Här biträddes han faktiskt av Zäta Höglund, som dock inte tycktes ta frågan särskilt allvarligt, utan snarast raljerade över att Branting och vänstern funnit varandra, om än från olika utgångspunkter: ”Det var en syn för gudar”, sade Höglund.
Per Albins ståndpunkt i frågan om skytterörelsen är egentligen mindre intressant än att han i sin motivering fullföljde en tio år gammal tankelinje, nämligen att borgerlighetens möjligheter att använda militär och skytterörelse för egna syften bara kunde begränsas av soldaternas och arbetarnas skolning i socialdemokratins ideologi. Att samhället inte kunde förändras, om inte människornas förändrades, var innebörden i hans resonemang, ”hjärnans revolutionering” genom en inympning av nya tänkesätt, således. Socialistisk agitation bland de värnpliktiga vore mer verkningsfullt än att ”bereda oss på att möta våld med våld”, förklarade han.
Denna attityd skulle Per Albin bibehålla livet ut, en grundläggande, ja, närmast deterministisk tilltro till den enskilda människans möjlighet att ”skåda ljuset”, om bara tillfälle gavs. Närmast kan man väl beskriva hans hållning som en underliggande tro på att Utvecklingen själv skulle bära mot socialismen, att körordern var utfärdad och rälsen utlagd, men att själva resan kunde fördröjas av smärre stickspår på vägen. Som demokrat -och det var han ju, ”ända därhän att han älskade disciplin”, som han skrev under Stormklocke-striden – gjorde han emellertid en dygd av att underordna sig partiets beslut; som en konsekvens av sin syn på den socialdemokratiska rörelsen som ett embryo till den kommande, socialistiska samhällsorganisationen hävdade han städse organisationens överhöghet och krävde att majoritetens mening skulle upprätthållas, så länge den inte ändrats i demokratisk och stadgemässig ordning. Gentemot Zäta Höglund kom han därför att i olika sammanhang försvara partiets försvarsprogram också på de punkter, där han själv förespråkat en ändring, exempelvis när arbetarekommunen skulle demonstrera mot regeringen Staaffs försöksmobilisering 1913. Per Albin förlorade i voteringen, och medlemmarna marscherade ut under parollen ”Inte en man, inte ett öre åt militarismen” i stället för partiprogrammets ord om ”successiv minskning av militärbördorna.”
Per Albin och Zäta Höglund var den yngre partigenerationens ledande företrädare, men som ordförande i ungdomsförbundet hade Zäta en alldeles egen fästning, både en bas för attacker och en bastion till skydd, när de angripna anlade moteld. Vid tiotalets ingång knäade både partiet och LO under tyngden av storstrejkens nederlag, och kritiken från Zäta Höglund för bristande kampanda låg väl i linje med krypskyttet från andra vänstergrupper, både de s k unghinkarna och den nybildade, syndikalistiska fackföreningsrörelsen, Sveriges arbetares centralorganisation (SAC). Medan Höglund talade om att partiledningen sov en sömn till döds och myntade uttryck som ”trekvartssocialism” (syftade på riksdagsgruppens krav på en 25-procentig sänkning av försvarsutgifterna), spred ultra vänstern bilden av en undergiven, lite stryktäck socialdemokrati, ”demokryper” som termen löd i tidningen Brand.
Ungdomsförbundet företedde ju bilden av ett friskt och fräsigt alternativ, en dynamisk organisation till skillnad från det åldrande partiet. Branting själv fyllde 50 år på hösten 1910, men bakom den stora festskriften, fackeltåget och de subskriberade tillställningarna på olika lokaler (Berns för funktionärer, riksdagsmän och bättre bemedlade kamrater och enklare restauranger för partiets övriga medlemmar) hördes ungdomsförbundets mumlande missnöje, också med ledaren själv. Höglund lyckades tom med konststycket att skriva en kritisk hyllningsskrift, både göra en ”honnör för nutidens stoltaste kämpagärning” och utkora Branting till främste företrädare för ”den opportunistiska socialdemokrati, … (i vars) väsen ligger en viss benägenhet att mer räkna med de parlamentariska faktorerna och den s k politiska situationen för dagen än med de socialistiska massornas krav och vilja”.
Höglund hade som vanligt bråttom, fyr och flamma karakteriserade hans gärning, men att det mera rörde sig om briljant pyroteknik än effektivt artilleri, var inte lika uppenbart för samtiden som det sedan blev för eftervärlden. Vid tiotalets början syntes Zäta ha lämnat Per Albin på efterkälken, och den försmädliga förlusten i VU-valet på kongressen 1911, kompenserades mer än väl av gode vännen Fredrik Ströms utnämning till partisekreterare, en trojansk häst i partiledningens mitt. Per Albin stred förgäves för Gustav Möllers kandidatur, men lyckades i stället placera honom som chef för det nystartade partiförlaget, Tiden.
Möjligen levde också Höglund ett roligare liv, hektiskt och ekonomiskt knapert visserligen, men omgiven av goda vänner och lojala medarbetare och ständigt sysselsätt med nya upptåg och stora projekt: ”Ni var som en ljungeld … så ung och fräsande”, skrev Anna Branting beundrande i ett brev, när striderna med hennes make blivit historia. För tidens politiska kommentatorer tycktes Höglunds karriär peka rakt mot partiledarposten, och chefredaktören för högertidningen Stockholms Dagblad, Karl Hildebrand, brukade skriva bekymrade ledare på temat, att ”samhället lärer nu på allvar få slåss för sitt bestånd”. Samma bedömning gjorde Detektiva avdelningen, vars medarbetare likt skuggor följde Höglund på hans talarturnéer i både innerstaden och förorterna; av det tillgängliga materialet i säkerhetspolisens arkiv att döma, övervakades ingen socialdemokrat så intensivt som Höglund och dennes närmaste medarbetare.
Per Albins framträdanden bevakades mera sporadiskt; han finns förstås med i polisens förteckning över delegaterna vid den slutna storstrejks- och rösträttskongressen 1907, men i den allra första rapporten är namnet felaktigt återgivet. Det kan förstås bero på en lapsus av detektiven, men möjligen också spegla en relativ anonymitet ännu på hösten 1911. I vilket fall var Per Albins liv mindre glansfullt och strålkastarbelyst än Zätas, dominerat av långa kvällspass på Social-Demokraten, där arbetet också för nattredaktören brukade börja på förmiddagen med några timmars avbrott på eftermiddagen. På söndagarna fylldes håltimmarna med sammanträden, antingen i partiets VU eller i arbetarekommunen, och kvällsmötena var förstås legio. Politiken var nog hans liv långt mer än familjen, och Sigrid och dottern Anna-Lisa lär inte ha sett honom särskilt långa stunder i taget.
Partiet bodde på tiotalet inneboende i LO:s fastighet på Barnhusgatan, närmast Folkets hus, hade fem anställda och konstant dålig ekonomi. Vid partistyrelsens möten hade alla sina fasta platser, en rang- och placeringsordning som styrdes av antalet röster vid kongressen, medan söndagarnas sammanträden med verkställande utskottet var mera informella. Branting dominerar självklart protokollen, man anar hans lite tunga, satta gestalt, ibland som ett stänk av tungsinne över vardagens tristess, den ofta skärande, småskurna och till synes orubbliga kontrasten mellan partiets höga mål och dess dagliga verklighet. Branting var alltid jagad av tiden, kom regelmässigt för sent till sammanträdena och hade alltid portföljen full med brev att besvara, ledare att skriva eller riksdagsmotioner att utarbeta och se över; han arbetade alltid medan han lyssnade, och raspet från reservoarpennans stift låg som en fast underton vid varje sammanträde. Samma vana tog Per Albin efter på 30-talet, och äldre ombudsmän och medarbetare minns honom vid bordets kortända med nedböjt huvud, cigarretten i ena handen och pennan i den andra.
Det finns ett bohemiskt drag över partiet under de första åren på 1900-talet, ungefär som ett växande men illa organiserat företag. Stora och små ärenden blandades, Brantings telefonräkningar med nödrop från partipressen, broschyrutgivning och arvoden till författare föregick överväganden om storstrejk, rösträttsfrågor och klagomål från Kooperativa förbundet över att den kringresande agitatorn, Frans Elof Elmgren, bedrev en konkurrerande verksamhet genom att sälja cigarrer och karameller i anslutning till företagen; det rörde sig bara om ”blygsamma belopp, men av viss betydelse för min ansträngda ekonomi på grund av talrik familj och tvenne studerande söner”, som Elmgren skrev i sin försvarsskrivelse. Hans och agitatorkollegan Karl Perssons rapporter var ett stående inslag vid VU-mötena, långa handskrivna redogörelser som utan diskussion alltid lades till handlingarna, liksom med en tung suck över den steniga jordmån, som partiet var satt att bearbeta.
Det var långt mellan centrum och periferin, och de stora fältslagen i Stockholm, Göteborg och Malmö långt mera lockande för partiets stjärnor än de små arbetarekommunerna på landsbygden och på små bruksorter. Många skrev bittert och klagade över uteblivna svar på begäran om föredrag eller bidrag till skrifter, exempelvis Jämtlands partidistrikt, som varken från Per Albin, Erik Palmstierna, Fabian Månsson eller Carl Lindhagen fått utlovade bidrag till tillfällighetstidningen Ropet. ”Man förstår vilket värde Ropet skulle ha haft, om det innehållit artiklar av nämnda personer”, skrev distriktsstyrelsen i sitt klagobrev.
Klagomålen över uteblivna talare återkommer visserligen långt in på 20-talet, men ändå kan man skönja en påtaglig uppstramning av det centrala partiarbetet från 1909-10, mindre bohemeri och mera ordning. Typiskt i detta sammanhang är Per Albins missnöje över frånvaron av en ordentligt förberedd dagordning vid ett partistyrelsemöte i maj 1909: i fortsättningen skulle handlingarna sändas ut minst 14 dagar före sammanträdet, beslöt styrelsen på Per Albins förslag. Från den här tiden stammar också bilden av socialdemokratin som en effektiv, politisk apparat. De borgerliga partierna var lösligt sammanhållna grupper, snarast valorganisationer som i båda kamrarna sammanslöt sig till särskilda fraktioner, dock utan den disciplin och sammanhållning som kännetecknade socialdemokratin alltsedan dess inträde i riksdagen. Socialdemokraterna förde in sin egen kultur i politiken, mera inspirerad av utländska broderorganisationer än av inhemska partier, men redan på tiotalet normgivande för de borgerliga.
Bakom uppstramningen av partiets organisation låg förstås vissheten, att högerregeringen Lindmans partiella rösträttsreform skulle leda till ett parlamentariskt genombrott, en bräsch i riksdagens borgerliga mur. Nära 20 procent av befolkningen skulle äga rösträtt vid 1911 års val, en dryg fördubbling av valmanskåren som inte bara ingav socialdemokraterna förhoppningar, utan också lockade radikala liberaler till inträde i partiet. Socialdemokratin var på väg att bli rumsren, ett parti bland andra, och liberaler som professorna Gustaf Steffen och Knut Bäckström handplockades av Branting för inval i första kammaren, medan de liberala riksdagsmännen Carl Lindhagen, Edward Wawrinsky och Erik Palmstierna självmant sökte sig till arbetarrörelsen, och också fick behålla sina mandat vid påföljande val. Den snabbaste karriären gjorde Erik Palmstierna, som redan 1911 – året efter sitt inträde i partiet – invaldes i både VU och partistyrelsen, placerades på valbar plats till riksdagen och blev statsråd både 1917 och 1920, innan han året därpå lämnade politiken för att bli envoyé i London. Palmstierna stod Branting nära, och kallades av kritiska vänstermän för partiledarens högra öronsmycke.
VU:s diskussion i mars 1909 om ett just inlämnat manuskript av diktaren Leon Larsson, utgör en symbolisk gränspåle i socialdemokratins successiva omkostymering till etablerat och ansvarsfullt riksdagsparti. Leon Ambrosius Larsson var inte vilken skald som helst, utan den tidiga arbetarrörelsens kanske mest uppburne författare, borgerskapets skräck och ungdomens idol genom sina lidelsefyllda, hatiska utfall mot ett samhälle, som dömde proletären till dvärgväxt. Det fanns visserligen många konkurrenter i hatbranschen, ty ordet hata var så ymnigt förekommande i den radikala poesin, att det närmast blivit en kliché, men Larsson distanserade dem alla. 1 diktsamlingarna ”Hatets sånger” och ”Ur djupet” (båda utgivna av Per Albin på ungdomsförbundets förlag) ångade hatet och stektes borgerskapet i helvetets allt förtärande eld, en dröm- och fantasivärld som inte bara var dikt, utan också Larssons eget liv, ty han var praktiserande pyroman i sin tidiga ungdom:
Jag har ej rum för frid, för kärlek och försoning
En känsla har jag blott: ett djävulskt hat det är.
Och i min egen själ har helvetet sin boning,
Det är en avgrundseld, som sargar och förtär.
Larsson var från början ungsocialist, men efter sin övergång till det socialdemokratiska ungdomsförbundet belönades han med stipendier av partiledningen och blev en sorts halvofficiös partibard, visserligen ansedd som lite galen, men ändå ett proletärt geni. Den här marskvällen 1909 måste emellertid ledamöterna i VU ha varit lite bekymrade, de handskrivna manuskriptbladen vandrade från ledamot till ledamot och alla runkade på huvudet, en kollektiv insikt om att Leon Larsson inte längre saluförde gångbara rimsmiden. Diktsamlingen var alltför ”entonig i hatets tecken”, heter det i protokollet, en refusering som Leon Larsson omedelbart besvarade med en hatisk nyckelroman om sina forna sponsorer. Det borgerliga Sverige älskade redan då socialdemokratiska avfällingar, och i bättre kretsar blev nu Leon Larsson för en tid lika älskad som han tidigare*varit avskydd.
Episoden med Larsson är en liten pusselbit i läggspelet om socialdemokratins förvandling till ett folkparti, en den breda famnens politik utan opassande inslag av hat och revolutionism i marknadsföringen. För Hjalmar Branting var det visserligen en aldrig fördold strävan att göra socialdemokratin till ett alternativ också för småborgerligheten, men de nytillkomna, radikala liberalernas uttalade målsättning var just att slå en brygga mellan industriarbetarna och övriga folkgrupper. Erik Palmstierna bekymrade sig över socialdemokratins ”mot religionen antipatiska anda” liksom dess försvarsfientlighet, och såg som sin stora uppgift ”att inifrån arbetarnas egna led bekämpa (dessa) tendenser”, medan borgmästare Carl Lindhagen kort och gott ville förvandla Sveriges befolkning till en enda stor medelklass.
Både Lindhagen och Palmstierna kom att lägga stor vikt vid småbrukarnas ställning, ty de var så många till antalet att de skulle kunna balansera industriarbetarna, beröva partiet dess marxistiska arv och göra socialdemokratin till ett socialradikalt parti. Ideologiskt mera renläriga socialdemokrater hade alltid haft problem att passa in småbrukarna i det marxistiska schemat, ty socialismens principer om kollektivt ägande kolliderade med böndernas närmast atavistiska passion för den egna torvan. Den radikale ekonomiprofessorn Knut Wicksell ironiserade över denna vacklan och sade, att ”socialdemokratin tvekar om den skall behandla småbrukaren som utsugare eller utsugen och om den skall behandla honom som kapitalist eller trösta honom som proletär”.
I dessa borgerligt-radikala kretsar kom Per Albin att umgås under de första åren i Stockholm. En av träffpunkterna var det informella, men klubbliknande, sällskap som Erik Palmstierna bildat 1908 under namnet ”Vi” och vars medlemmar utgjorde liberala, radikala och socialdemokratiska byråkrater, journalister, jurister och politiker. Palmstierna, som föddes 1877, var från början sjöofficer, och slets under några år mellan sitt intresse för de sociala frågorna och den militära karriären, innan ett större arv gjorde honom så ekonomiskt oberoende, att han kunde överta den oavlönade posten som heltidsarbetande sekreterare i Centralförbundet för socialt arbete. CSA, som var ett mellanting mellan ideell stiftelse och halvofficiell institution, blev sedan Palmstiernas språngbräda till Svenska stadsförbundet – föregångaren till dagens mäktiga organisation, Kommunförbundet -vilket i sin tur förde in honom i rikspolitiken. Inom socialdemokratin har ju Erik Palmstierna fått en sorts Göran Persson-stämpel, en intrigör som nästlat sig in hos den ädle Branting för att utså split och förvirring, men vad man än må säga om honom, så hade han en väl utvecklad talang att fånga upp betydelsefulla personer, en entreprenör i bekantskaper. I Palmstiernas klubb fanns hela det socialdemokratiska ledarskiktet i generationen efter Branting, Per Albin, Gustav Möller, Osten Undén och Rickard Sandler.
Kronjuvelen i Erik Palmstiernas socialdemokratiska samling var förstås Hjalmar Branting själv, men därnäst i betydelse torde Otto Järte ha räknats, Brantings protegé, på sin fritid ledarskribent i Social-Demokraten och av många betraktad som en blivande partiledarkandidat. Järte, som var fyra år äldre än Per Albin, var student, statstjänsteman, försvarsvän och starkt tyskorienterad, vilket också ledde till hans fall; han var en av medförfattarna till den tyskaktivistiska boken ”Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning”, och för uppmaningen till ”modig uppslutning på Tysklands sida” uteslöts han 1915 ur partiet tillsammans med två medförfattare, Yngve Larsson (sedermera folkpartistisk kommunalpolitiker i Stockholm) och riksdagsmannen och professorn Gustaf Steffen. Branting kom visserligen att driva kravet på uteslutning med stor kraft, men mera tvingad av partivänsterns larm än av personlig övertygelse, låt vara att han både var personligt besviken och politiskt upprörd; utåt iakttog Branting vid denna tid en nästan pedantiskt noggrann neutralitet mellan de krigförande, men hoppades ju innerst inne på engelsk/ fransk seger. Per Albin bodde 1915 i London, hade naturligtvis utvecklats till en glödande ententevän och såg med gillande sina gamla vänner störtas ur partiet; han beklagade bara, att ”man inom partiet varit dumma nog att låta Höglund för mycket ta hand om saken”, som han skrev till Sigrid. Otto Järte vandrade sedan högerut, och i sin dubbla egenskap av byråchef i Statens arbetslöshetskommission och högerriksdagsman skulle han på 20-talet bidra till att fälla två socialdemokratiska regeringar på tolkningen av bestämmelserna för arbetslöshetshjälp.
Otto Järte medarbetade i Fram under sina år i Tyskland, gjorde på Per Albins begäran en utredning om den tyska partiskolan och skrev bl a en artikel om Eduard Bernstein, den omdebatterade revisionisten av den marxistiska läran: ”Målet är intet, rörelsen allt” var Bernsteins programmatiska sammanfattning av sina tankar, reformismens improvisatoriska credo i motsats till tron på att socialismen vore möjlig att uppnå. Järte tyckte sig se ett växande inflytande för Bernstein i det tyska partiet, en förebildlig utveckling också för Sverige, menade Järte, som hoppades att ”alla politisk radikala ’socialt intresserade’ bestämt gick över till soc.dem”, som han skrev i ett brev till Yngve Larsson, Palmstiernas medarbetare i Stadsförbundet. Med en sådan bred, borgerligt-radikal anslutning till partiet skulle dess karaktär av ”generalstab utan armé” försvinna samt ”någorlunda bota partiets betänkliga intellektuella blodbrist”, skrev han:
Bland partiets ledare behövs en liten darwinistisk selektionsprocess, en survival of the fittest, med risk att eljest om ett par år, då de gamla gått bort, Fredrik (Ström) och Z. etc ensamma bli herrar på täppan. Svenska socialdemokratin är i detta nu, relativt, världens starkaste och bäst organiserade arbetarparti. – – – Partiet är också det mest revisionistiska, är på väg att växa ut till ett stort folkparti – skall denna lovande utveckling råka på avvägar i brist på barlast och ledning av en andlig överklass? Det vore en olycka!
Otto Järtes närmaste vänner inom socialdemokratin var journalisterna Karl Eriksson, Sigfrid Hansson, Olov Sundström och Anders Örne, en krets som väl i tysk efterföljd närmast skulle kunna betecknas som katedersocialistisk, mera inriktad på handfasta, sociala reformer än på vård av det ideologiska arvet. Via sin bror Sigfrid, som kom till Social-Demokraten redan 1908, torde Per Albin ha slussats in i detta kamratgäng och dess förgreningar in i den liberala radikalismen. Bröderna Hanssons inställning i försvarsfrågan tycks till en början ha irriterat Otto Järte, men på hösten 1910 skrev han till sin hustru om sitt förtroliga umgänge med Sigfrid och berättade, att han tänkte bjuda hem Per Albin endera dagen. Per Albin har själv aldrig berört samvaron med Otto Järte, men när Sigrid några år före sin död berättade om hennes och Per Albins privata umgänge under de första åren i Stockholm, nämnde hon just Järte, Karl Eriksson, Yngve Larsson, Anders Örne och Olov Sundström. Hon konstaterade för övrigt också, att ”Per Albin inte umgicks så mycket med Branting på fritiden”.
När Per Albin kom till Stockholm betraktades han visserligen som en av partiets uppåtgående stjärnor, men i Malmö hade han haft en klart ledande ställning, varit centrum i ett både socialt och politiskt väl sammansvetsat kamratgäng. I Stockholm fick han börja karriären på nytt, steg för steg erövra sin gamla position i en främmande, social omgivning, anpassa sig till medelklassens konventioner och verserade konversationskonst. Erik Palmstierna och hans likasinnade drevs säkert av ett starkt socialt patos, men hand i hand med en utpräglad rättfärdighetskänsla gick en lika utpräglad överlägsenhetskänsla, en självklar övertygelse om att de själva företrädde kulturen och arbetarklassen naturen, och att deras eget liv skulle vara mönsterbildande för deras klienters; arbetarklassen sågs som ett formbart material, en mottagare av kunskap, goda seder och korrekta tänkesätt.
I Palmstiernas skildring av klubbmedlemmarna under tiotalets första år karakteriseras Per Albin som ”rätt sluten och svår att förstå”, en attityd som Palmstierna söker förklara dels med ungdomsupplevelser, ”som satt ett djupt märke hos honom”, dels med en förmodan, att såväl han själv som hans krets varit alltför förborgerligad för att passa den unge Per Albin. Vad Palmstierna registrerade, men inte riktigt förstod, kan tolkas som social spänning, enkla anpassningsproblem vid den begåvade, självmedvetne men ännu socialt osäkre Per Albins inträde i den politiska societeten med dess annorlunda ritualer och dess outsagda, men dock tvång till gällande etikett.
I vilken grad Per Albin påverkades av samvaron med Otto Järte, Erik Palmstierna och andra liberalt orienterade socialdemokrater är svårt att veta: Per Albin var ju till hela sin natur mera praktiker och taktiker än teoretiker och ideolog, så deras föga ortodoxa syn på marxismen kan knappast ha avskräckt honom, snarare tvärtom, eftersom det ökade partiets potential. Inför 1911 års översyn av partiprogrammets allmänna grundsatser föreslog också Per Albin en teoretisk/praktisk markering i syfte att bredda partiets attraktion på väljarmarknaden: samhällets socialistiska organisation skulle i fortsättningen inte bara förverkligas genom ”politisk kamp av arbetarklassen” utan av ”arbetarklassen och övriga grupper”. Dessa funderingar var dock i sak inte särskilt originella eller ens kontroversiella, även om de programmatiska formuleringarna kunde leda till strider, som när Carl Lindhagen ville dämpa klassagitationen och formulera partiets mål som en strävan att förvandla samhällets betryckta grupper till en medelklass. Lindhagen, som var borgmästare i Stockholm, var en politisk särling, ja, närmast vilde, men kom att bli ett affischnamn för Zäta Höglund och den övriga vänstern, trots att han ingalunda godtog socialismen, utan ville ersätta den med sin egen humanistiska ideologi. När Per Albin, i opposition mot Lindhagens förslag, ville ”göra tydligt att det är samhällets socialistiska organisation som eftersträvas” kan det möjligen ha varit en liten markering mot den självmedvetne borgmästaren och dennes förment marxistiska vänner i ungdomsförbundet.
Vad Per Albin sedan lade för innebörd i orden ”samhällets socialistiska organisation” är, som senare skall framgå, en annan och mycket svårare fråga, i alla fall bortom honnörsord som frihet och rättvisa och bortom förvissningen att socialismen skulle befordra den ekonomiska utvecklingen, frigöra långt mäktigare produktivkrafter än någonsin kapitalismen förmått. Möjligen tyckte han inte ens att debatten om idéernas och ideologins korrekta uttolkning var särskilt betydelsefull jämfört med makten själv och dess självklara användning, att höja underklassens sociala och ekonomiska ställning:
Se på vår egen rörelse, det har för huvudmassan icke varit och är icke häller något starkt känt behov att slåss för sanning och rätt, för idéer, utan det är arbetarklassens ekonomiska behov och intressen som är det huvudsakliga samlande och drivande. Och det är för dem vi kämpa, fackligt, kooperativt och politiskt.
Det är också de (intressena) som bestämma vår rättsuppfattning. Vad som för oss är sant och rätt blir rättvisa och sanning i den mån det kan gagna och befordra arbetarklassens intressen. – – – Våra moralbegrepp måste bli andra än den härskande klassens, ty i båda fallen bestämmas de av klassernas materiella behov och intresse, vilka här kollidera med varandra.
Söndagen den 2 juli 1911 dånade de här orden ut över Folkets park i Malmö. I den fladdrande vinden försökte Per Albin hålla ordning på alla sina handskrivna manuslappar, fyllda av ett nästan gammaldags, traditionellt socialistiskt föredrag: det innehöll såväl läran om kapitalismens koncentration, mellangruppernas utplåning och proletariatets utarmning som de ekonomiska intressenas avspegling i politiken och i samhällets rättsuppfattning och moralbegrepp. Den materialistiska historieuppfattningen med dess vetenskapliga analys av de ekonomiska intressenas primat, klargjorde nödvändigheten av arbetarklassens politiska kamp, förklarade Per Albin för dem som kommit för att lyssna och inte bara för att beskåda den röda bilen. Men, fortsatte han i nästa andetag, socialismen stod och föll ingalunda med sina teorier, den materialistiska historieuppfattningen behövde inte vara en dogm, utan kunde lika gärna betraktas som en hypotes:
Vårt parti kräver inte att någon skall svära på att denna historiska förklaring är den riktiga, och skulle någon sätta dess riktighet i fråga blir han inte därför utmotad. Och även om någon till äventyrs skulle göra en bräsch i den teoretiska byggnaden, så skall ändock de betryckta i samhället se växande skaror samlas under våra fanor, ty vår dagliga gärning visar, att det socialdemokratiska partiet är det enda som kan och vill på allvar kämpa för de sämst ställdas ekonomiska och andliga frigörelse.
Så var det förstås, ideologin var inget pansar utan en föränderlig överbyggnad på socialdemokratins i grunden mycket enkla mål, smör och bröd, sociala reformer, sjukvård, pensioner och trygghet till anställningen. I röstsedeln, nyckeln till innehavet av statsmakten, fanns möjligheten till förändring.
Vid valet 1911 fick socialdemokraterna 29 nya mandat och blev lika stark som högern i andra kammaren. Med historikern Åke Thulstrups ord: massornas politisering hade börjat på allvar.