Spänningarna inför höstens val kunde anas redan vid remissdebatten i andra kammaren i januari 1911, en hätskhet i tonen som förvånade både riksdagsledamöterna, pressens referenter och statsminister Arvid Lindman: han blev så förtörnad över den liberale ledaren Karl Staaffs blandning av både sakkritik och personligt färgade utfall att han vägrade gå i svaromål. Regeringens ledamöter satt som bildstoder i bänkarna under Staaffs två timmar långa tal, innan de till sist tågade ut i samlad tropp med den uniformsklädde hedersamiralen Lindman i spetsen. ”Hela kammaren satt i tyst spänning, fullständigt behärskad av utfallets eruptiva kraft”, skrev socialdemokraten Erik Palmstierna i sin dagbok, både oroad och förnöjd över Staaffs anklagelser om ruttenhet och anslagsöverskridanden i den militära förvaltningen och karakteristiken av Lindman som en opportunist, alltid anpasslig till ”den tillfälliga fördelens ständigt svängande kompassmål”, men utan fast hand om statsrodret.
I högerpressen betecknades Staaffs tal som ”valmötesinfami av simplaste slag” och ”rekord i parlamentarisk tölpaktighet och perfiditet”, omdömen som ju normalt brukade reserveras för socialdemokraterna. Valrörelsen fick också en prägel av tonen från remissdebatten, framförallt genom motsättningarna i försvarsfrågan och Lindmans beslutsamhet att pressa fram pengar till en ny pansarbåt åt flottan innan riksdagen upplöstes för året, den sk F-båten. Han förutsåg, att högern skulle gå på en smäll och ville ha frågan undanstökad före valet, trots att både Staaff och Branting tidigt varnade för att beslutet borde upphävas, dels för att båten var dyr och dels för att konstruktionen var tekniskt undermålig. De godtog heller inte högerns planer på att F-båten skulle följas av ytterligare sju systerfartyg, ”en utmanande upprustning”, som Branting skrev.
På en valaffisch tecknade socialdemokraterna högern som en övergödd åldring, ”tung av synder mot folket” och ohjälpligt förbisprungen av socialismen, sin unge, atletiskt byggde medtävlare; även liberalismen kroknade på upploppet, ”urlakad av misslyckade ansatser”, som det hette i texten. Socialdemokratin hörde framtiden till var budskapet, den skulle ”knäcka de nackstyva herrarna, krossa högerväldet och den falska liberalismen” i partiets dittills mest påkostade och välarrangerade valrörelse. Från partihögkvarteret på Barnhusgatan flöt en flod av skrifter, broschyrer och tillfällighetstidningar ut över landet, inhyrd extrapersonal packade lådor och kartonger till väntande arbetarekommuner med titlar som ”Den stora plundringen”, ”Miljonärernas samhälle”, ”Kanoner och pansar” och ”I Lindmans fögderi”. Både posten och järnvägen ”äro nyttiga hjälpmedel även för samhällsomstörtande socialistisk agitation”, påpekade Per Albin förnumstigt i ett hurtigt reportage om aktiviteterna på partiexpeditionen.
Uppenbarligen funderade han vid den här tiden en hel del på den politiska agitationens praktiska utformning, balansen mellan den slagkraftiga retoriken och behovet att sprida upplysning och kunskap bland partiets medlemmar och väljare. På ett VU-möte på våren underkände han partisekreteraren Fredrik Ströms utkast till 1 Maj-manifest, muttrade surt att det skulle ”vara en appell och ej en avhandling” och krävde en koncentration till frågorna om allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag. Resultatet blev förstås att han själv fick utarbeta maj manifestet, vilket möjligen också varit avsikten med kritiken. Ingen av de övriga ledamöterna i partiledningen var tillnärmelsevis lika gåvillig som Per Albin, och ur hans penna flöt vanligen de första utkasten till partiets manifest liksom partistyrelsens protokoll under tiotalet; under dessa år var medlemskapet i kvinnoförbundets styrelse det enda uppdrag, som han frivilligt avstod från. Sin egen lite tunga talarstil med långa teoretiska utläggningar betraktade han tydligen också som förebildlig, och framträdde i en artikel i Social-Demokraten med ett höjt, moraliserande pekfinger mot att alltför många av partiets kringresande talare tycktes ta alltför lätt på sin uppgift, rentav riskerade att underskatta sin publik:
Man offrar för mycket på sina håll åt den agitatoriska frasen, förmenande att det är den som skapar stämningen, hänförelsen. Det är att grundligt misstaga sig. På det sättet kan man skapa en stämning, som utlöser sig i en applådsalva på mötet. Men den hänförelse som bär genom tiderna, som trotsar svårigheterna och ser klart även i framgångens gladaste ögonblick, den har ingen annan säker grund än kunskapen. Vår agitation bör därför bli alltmera upplysande, evad den nu behandlar aktuella dagsfrågor eller sysslar med mera strängt teoretiska utredningar.
Men oavsett hur agitationen utformades visste Per Albin att valet skulle bli ett segerval, även om han – i likhet med andra i partiledningen – sannolikt inte räknat med så många som 29 mandatvinster. Att högern – som formellt bestod av två partier, lantmännen och Nationella framstegspartiet – skulle krokna så kraftigt förvånade också många, inte minst kung Gustav V, drottning Viktoria och deras rådgivare: när de första resultaten meddelades hovet, tyckte sig drottningen som drabbad av en hemsökelse och fruktade, att hennes och kungens tillvaro under en vänsterregering skulle bli ”en period av förödmjukelse och lidande”, som hon skrev till sin riksmarskalk, greve Douglas.
Eftersom röstsammanräkningen pågick i över två veckor, hade emellertid kungaparet och deras förtrogna på yttersta högerkanten en tidsfrist, som de använde för att söka avstyra Staaffs tillträde som statsminister. Biskop Gottfrid Billing, det mäktiga statsutskottets ordförande, var flitigt i elden och vädjade till Arvid Lindman att strunta i valutgången och sitta kvar; regeringens avgång innebure ”ett helt plötsligt nedsjunkande i parlamentarism”, hette det i Billings brev. An värre än det faktiska erkännandet av parlamentarismen vore liberalernas beroende av ”socialisternas hjälp och ansvarslösa regemente”, tillade han, och såg framför sig Sveriges ”historiska utveckling sönderbrytas, våra konstitutionella principer åsidosättas och kungamakten till stor del afskrifvas”. Lindman stod emellertid på sig, med 64 högermän i andra kammaren mot liberalernas 101 och socialdemokraternas 64 såg han inget annat rimligt alternativ än Staaff. ”Nåja, jag får väl bita i det sura äpplet då”, muttrade kungen, när han till sist gav med sig i månadsskiftet september/oktober 1911.
Bakom kungaparets motvilja mot Staaff fanns inte bara en gammal, personlig animositet, utan framförallt en rädsla för socialdemokratin; det fanns från kungens synpunkt flera fullt godtagbara liberaler att ställa i spetsen för en ny regering, men i Staaff såg han och hans rådgivare en femtekolonnare i Brantings sold. Socialdemokratin var ”ett samhällsomstörtande parti och dessutom republikaner”, som han framhöll under Staaffs första audiens efter valet, en understucken antydan om att liberalerna skulle regera på Brantings och hans partikamraters nåde. Kungens outsagda poäng var att Liberala samlingspartiet ingalunda kunde betrakta valet som någon större framgång för egen del, snarare tvärtom, eftersom röstandelen faktiskt fallit med drygt två procent sedan kommunalvalen året före, från 42.5 till 40.2 procent. Högern hade visserligen gått tillbaka ännu mera, men det var socialdemokratin, som verkligen tjänat på utvidgningen av rösträtten och dess framryckning – från 16.8 till 28.5 procent – som säkrat vänstersegern. Den svenska liberalismen hade i själva verket redan passerat zenit, när den vann sin dittills största seger; den gick visserligen i spetsen för demokratiseringen av Sverige, men väljarna svek i takt med framgångarna, så när tiotalet nått sitt slut hade partiet halverats.
Om förhållandet mellan Staaff och Branting på hösten 1911 finns skiftande vittnesbörd; båda visste ju att de faktiskt skulle vara kedjade vid varandra, den nya regeringen bli beroende av socialdemokraternas stöd också efter det förestående nyvalet till första kammaren, vilket Staaff tvingat en motvillig kung att acceptera. Vid samtalet med kungen hade Staaff påpekat, att ”ett upptagande av det riktiga i deras (socialdemokraternas) önskemål borde vara medlet att avtrubba det samhällsomstörtande”, och så tyckte han naturligtvis, han som andra radikala liberaler; å andra sidan var han föga trakterad av tanken på att gå så långt som att släppa in socialdemokratin i kanslihuset, åtminstone enligt Otto von Zweigbergk, Dagens Nyheters chefredaktör och då fortfarande vän till den liberale ledaren. Zweigbergks uppgifter har bestritts av bl a Staaffs efterträdare som partiledare, historieprofessorn Nils Edén, dock med tillägget att Staaff varit uppenbart nöjd med att den tilltänkta koalitionen aldrig blev av; han kände ”lättnad med hänsyn till den dåvarande socialdemokratins oberäknelighet”, skrev Edén i sina memoarer, en förskönande omskrivning av rädslan för turbulens på högerflygeln i det egna partiet.
Exakt vad som förevarit mellan Branting och Staaff vet ingen, bara att situationen måste ha varit delikat för dem båda denna lördagskväll den 30 september i Staaffs dåvarande våning vid Kungsholmstorg, två gamla barn- och studiekamrater som nu skulle dela bytet: Staaff revanschera sig för misslyckandet 1906 och Branting äntligen skymta en utdelning på 25 års slit i rörelsens tjänst. De hade visserligen nått längre än de någonsin kunnat drömma om under ungdomsårens gemensamma bataljer, men deras vänskap hade svalnat och möjligen tom farit så illa av den ömsesidiga kritiken mot Staafflagarna och storstrejken att den helt upphört, i vilket fall underminerat det gamla förtroendet och tilliten dem emellan. Att döma av Staaffs minnesanteckningar skulle Branting ha tagit initiativet till samtalet och också själv ifrågasatt, om inte socialdemokratins oväntat stora framryckning – 10, 15 mandat mer än beräknat – borde leda till direkt medverkan i ministären. Staaff hade omedelbart svarat ja, det var för hela hans politiska uppfattning en given sak hade han förklarat; från kungens sida hade heller inte ställts några förbehåll, han hade fria händer att själv komponera sin ministär. Uppenbarligen hade Branting också låtit förstå, att han trots allt tvivlade på sitt partis beredskap att just då marschera in i regeringen, varvid Staaff låtit hälsa resten av partiledningen, att han i vilket fall förväntade sig ett ”gott och fruktbart förhållande … mellan regeringen och det socialdemokratiska partiet till fromma för en folklig politik”.
Med detta besked och en förfrågan om partiets syn på lämplig tidpunkt för första kammarens upplösning störtade Branting till en telefonkiosk för att be Erik Palmstierna ringa samman VU:s ledamöter till ett extra sammanträde på söndagsmorgonen den 1 oktober. Palmstierna låg sjuk i hög feber, men livades upp av tanken på att nu definitivt lämpa det gamla principproblemet om ministersocialismen över bord: ”Vi böra ej köra med principer i tid och otid, vi måste se praktiskt på frågorna”, förklarade han vid VU:s sammanträde, en tanke som rimligen också måste ha förestavat Brantings taktiska uppläggning av denna känsliga fråga.
Partiledningen hade vunnit en halv seger på våren 1911, när kongressen avvisade två av Zäta Höglunds framstötar, dels att låsa fast partiet vid Socialistinternationalens resolution om att regeringssamarbete med borgerliga partier enbart kunde accepteras som ”en exceptionell nödfallsåtgärd i ett tvångsläge”, dels låta varje tilltänkt koalitionsplan prövas och beslutas av en extrainkallad partikongress; med tanke på att socialdemokratin ibland inte hade råd att ens extrainkalla partistyrelsen, säger det sig själv att partiledningen därmed skulle ha tvingats agera med bakbundna händer, i vilket fall förlorat förmågan att agera snabbt. Kongressen höll visserligen formellt fast vid Internationalens formulering, men nöjde sig med att låta partistyrelsen och riksdagsgruppen pröva kommande propåer, dock med det ur partiledningens synvinkel störande tillägget, att varje beslut måste fattas med två tredjedels majoritet.
Per Albin skulle långt senare i livet beskriva kongressens beslut som en tillfällig och beklaglig avvikelse från en konsekvent samverkanslinje, men tillägget om kvalificerad majoritet innebar ingen avgörande inskränkning i ledningens rörelsefrihet: partiets kurs mot kanslihuset var redan utstakad, eftergiften mot Internationalens resolution mera rituell än reell. Bakom Brantings påtagliga iver att få fram ett formellt erbjudande från Staaff, fanns säkerligen en strävan att från och med nu etablera socialdemokratin som en fullt tänkbar regeringspartner, bryta motståndet bland de borgerliga och tvinga de egna att en gång för alla vänja sig vid tanken på regeringskansliet som nästa, självklara trappsteg.
Diskussionerna inom VU denna söndagsmorgon följde också detta mönster och såväl Branting, LO-ordföranden Herman Lindqvist som Erik Palmstierna betonade, att enbart praktisk/ politiska och inga som helst principiella skäl talade för att tills vidare säga nej till Staaffs erbjudande. Enligt protokollet – som skrevs med en uttalad blick på eftervärlden och innehåller flera rättelser av Brantings hand – förklarade Herman Lindqvist, att ”när vi i allt övrigt accepterat parlamentarismen, så få vi icke rygga tillbaka för konsekvensen av att även ikläda oss regeringsställning”, medan Branting först ville avvakta möjligheterna, att i pågående och planerade utredningar finna en gemensam linje med liberalerna, bl a i fråga om rösträtten, tullarna och försvaret. Han slutade med en blick på nästa val och sade så här:
Helt säkert är vårt parti i det hela stora (just nu) obenäget för ett ministérsocialistiskt experiment. Nästa gång kunna kanske förhållandena ligga annorlunda. Då ha vi kanske vuxit oss ännu starkare, det liberala partiet avskiljt sin högerflygel och några dominerande frågor ligga färdiga till lösning.
Det blev partisekreteraren Fredrik Ströms hopplösa uppgift att försvara den gamla linjen och yrka på ett bestämt, principiellt betingat nej, men argumenten var de gamla vanliga, många gånger genomtröskade, och inte ens hans försök att vinna tid genom att kalla in partistyrelsen och riksdagsgruppen mer än halvhjärtat. ”Saken ligger nog tämligen klar ändå”, konstaterade Per Albin i sin enda och debattens sista replik, en helt korrekt sammanfattning.
VU:s beslut – senare konfirmerat genom en postomröstning bland riksdagsmän och partistyrelseledamöter – markerade socialdemokratins inträde i det politiska etablissemanget, en symbolisk gränspåle mellan den gamla och nya tiden. Frågan om ministersocialismen skulle visserligen också vädras på partikongressen 1914 i en nästan två dagar lång debatt, men vänsterns krafter på detta frontavsnitt var vid det laget uttömda och partiledningen fick i princip carte blanche för att samregera med liberalerna, den enda då aktuella samarbetspartnern. Förvånande nog avstod Per Albin både på partistyrelsens sammanträde och på kongressen från att yttra sig, trots att Zäta Höglund, Karl Kilbom, Fredrik Ström, Ivar Vennerström, Carl Winberg och andra vänstermän försökte spetsa omröstningen till ett val mellan socialism och borgerlig reformism, dvs socialdemokratin skulle i en regeringssamverkan definitivt förvandlas till ett borgerligt reformparti. Krafterna som drog mot regeringskansliet var nu – när partiet blivit störst i andra kammaren – långt starkare än eventuella ideologiska betänkligheter och Zäta Höglunds retoriska fråga, om en socialdemokrat ens kunde avlägga statsrådseden, förklingade ohörd bland majoriteten av kongressombuden.
Problemet att svära kungen trohet hade visserligen plågat potentiella statsråd, men i praktiken gällde i alla fall inte längre tvånget, att i alla sammanhang bära den ceremoniella statsrådsuniformen, denna för både liberaler och socialdemokrater pinsamt tydliga symbol för att även en folkvald regering vore underordnad den personliga kungamakten. Statsrådsuniformen, den s k gullbyxan, var självfallet ingen stor sak, men den hade ett betydande symbolvärde i denna klass- och ståndsmedvetna tid, längtan efter gullbyxorna en återkommande gliring mot Per Albin och andra medlemmar av partiledningen. I över 50 år skulle sedan de svart/vita, puffärmade klänningar, som statsrådens fruar ålades att bära vid riksdagens högtidliga öppnande, leva kvar som en rest från folkmaktens underkastelse under hovceremonielet, innan alltihop försvann vid författningsreformen 1970.
Karl Staaffs ansträngningar att reducera uniformstvånget blev ett av de första irritationsmomenten i förhållandet till kungen, en konflikt som snabbt eskalerade till ett tillstånd av öppet krig mellan monarken och hans rådgivare och som skulle prägla hela ministärens drygt två-åriga liv. Gustav V är ju numera – bortsett från intresset för tennis och Haijby-affärens sexuella pikanterier – mest ihågkommen som en vis, vidsynt och statsklok monark under andra världskrigets påfrestningar, men vid den här tiden var han ett nervigt, självömkande, prestigefyllt statsöverhuvud, samtidigt också så lat, nochalant och dåligt påläst i sakfrågorna, att ett samfällt stön stiger ur rådgivarnas dagböcker. Hugo Hamilton, civilminister i Lindmans regering och sedan landshövding i Gävle och talman i första kammaren, fann ofta samvaron med kungen plågsamt ytlig och fick stundom påminna sig själv om att kampen mera gällde statsskickets form än den sittande monarken, som här i två av hans dagboksanteckningar:
Det är ett bedrövligt liv han för, den gode kungen. Att lägga puzzle, slanta gäddor och spela bridge till mellan 1-2 på natten dag ut och dag in är dock ej ett liv för en kung. Och om vi icke bragt allvarligare saker på tal någon gång, skulle konversationen aldrig höjt sig över det torftigaste kallprat. Och så är det dag ut och dag in, sade S.B. (Sigvard Beck-Friis, adjutant).
De (Arvid Lindman och Carl Hederstierna, fd statsråd) voro båda ganska bekymrade över kungens ytterligt nervösa sinnesstämning. ’Han är egentligen ej att resonera med f.n.’, sade de flera gånger. Han lär gång på gång med mycken häftighet ha försäkrat att han en vacker dag ’utan att fråga någon’ helt enkelt komme att ge ministären respass utan att bry sig om hur det sedermera ginge. Då man föreställde honom, att detta blott skulle leda till att Staaff efter nyvalen komme igen med ännu större majoritet, svarade han: ’Ja, vill då ingen hjälpa mig, så reser jag min väg’.
De förutvarande högerstatsråden Arvid Lindman, Carl Swartz, Hugo Hamilton och Carl Hederstierna utgjorde tillsammans med förstakammarhögerns ledare, Carl Trygger, kärnan i kungens politiska kabinett, en grupp för allmänheten och riksdagen dolda statsråd i innerrummen som kungaparet hela tiden rådgjorde och konspirerade med i syfte att slå krokben för den utnämnda ministären; eftersom rådgivarna sinsemellan ofta var oense – speciellt Trygger och Lindman, som båda eftersträvade rollen som okrönt högerkung – kunde Gustav V alltid hitta någon rådgivare som förespråkade den hårda linje, som han själv instinktivt ville välja, men inte alltid vågade driva. Systemet var minst sagt inkonstitutionellt, men tillgreps i det upphöjda syftet att slå vakt om 1809 års författning, bevara kungamakten, stärka försvaret och så långt som möjligt förhindra ett genomslag för parlamentarismens principer.
Vid sidan av detta skuggkabinett fanns också en mera propagandistiskt inriktad stab med hovmarskalken och högre militärer som drivande krafter, en sorts monarkistisk marknadsavdelning som fick en driven och entusiasmerande ledning efter rekryteringen av den beundrade upptäcktsresanden, bestsellerförfattaren och blivande akademiledamoten Sven Hedin. Inspirerade av både det kejserliga Tyskland, Karl XH-kulten och den gamla rysskräcken försökte de stärka kungens självförtroende och publika image, exempelvis genom personliga besök på regementena; likt en gammal krigarkonung tillbringade Gustav V den ena aftonen efter den andra på officersmässar landet runt, språkade vid den sprakande brasan om hotet från rabulismen, Staaffs tilltag att utnämna civila sjö- och lantkrigsministrar och betydelsen av ett starkt försvar.
Även om rådgivarna – i alla fall en del av dem – både erkände, genomskådade och leddes vid kungens personliga svagheter, finns det också en äkta indignation i dagböckernas beskrivningar av kungens kontakter med ministären, ur rådgivarnas perspektiv knappast något annat än medvetna försök att förödmjuka Gustav V genom att ifrågasätta hans rätt att fritt kommunicera med sina undersåtar. För Karl Staaff däremot var kungens person ett irrationellt element i hans strävan att förändra kungens funktion: han ville pressa tillbaka monarkens anspråk på inflytande, paketera kungamakten inom en prydlig, konstitutionell ram av engelsk typ, förankra all politisk makt i den folkvalda, andra kammaren och på sikt lösgöra monarken från alla politiska förpliktelser utom de ceremoniella. I likhet med det engelska kungahuset skulle det svenska symbolisera både kontinuiteten i den politiska utvecklingen och stabiliteten i de offentliga institutionerna, det högt civiliserade samhällets förmåga att lugnt och stillsamt anpassa författningen till tidens krav. Att låta politiken löpa i mittfaran med högern och socialdemokratin på flankerna skulle garantera medelklassens primat och därmed också en lugn och harmonisk utveckling, hålla de konservativa på mattan och tämja socialdemokratin, vars visioner av framtiden i vart fall inte inkluderade ett bevarat kungahus. Staaff var visserligen principiellt republikan, men det engelska exemplet hade lärt honom att monarkin, rätt begagnad, kunde fylla en stabiliserande funktion.
I liberalernas ögon betedde sig kungen som om han inte begrep sitt eget bästa, särskilt när han tillgrep metoden att polemisera mot sina statsråds beslut i egna diktamina till statsrådsprotokollet, både i fråga om att utnämna politiker och inte militärer till ledamöter i den nya försvarsutredningen och att skjuta byggandet av pansarbåten Sverige på framtiden. Beslutet att upphäva vårriksdagens beslut om F-båten väckte ”allvarliga betänkligheter”, skrev Gustav V i sin reservation, för Staaff en otidsenlig, meningslös obstruktion och för högern ett uttryck för monarkens självklara rätt att komma till tals med sitt folk: ”Det gör gott att få höra kungsord ibland”, skrev Helsingborgs Dagblad, medan Göteborgs Morgonpost tyckte sig se ”en ljuskälla i det mörker som nu återigen utbreder sig över det svenska försvarsverkets framtid”. I själva sakfrågan hade dock kungen böjt sig, men det var hans protest som skapade det politiska underlaget för de följande två årens anstormning mot Staaff.
Som alltid i stora principiella strider ter sig de faktiska konflikterna små, i eftervärldens ögon stundom på gränsen till löjliga: vid det ena regeringssammanträdet efter det andra maldes uniformsfrågan, reträttposter åt de avgångna högerstatsråden, försvarsutredningen och F-båten alltmedan ryktena löpte amok i slottsgemaken och upphetsningen steg bland rådgivarna. Arvid Lindman skrev i sina minnesanteckningar, att ”Konungen (han stavade alltid med stort K) icke fick ha andra åsigter än dem, som omfattades av hans statsråd” och noterade också, att hans principal nu blivit så nervös, att han inte kunde sova på nätterna. Men bilden av kungen inför allmänheten var förstås en bild av dådkraft och karolinerstövlar: ”Ännu kunna tider stunda då konungen i spetsen för folket kommer i tillfälle att rädda landet som i framfarna dagar”, skrev Stockholms Dagblad vid årsskiftet 1911-12, alltmedan Sven Hedins penna ilade över sidorna för att hinna fullborda ”Ett varningsord”, en pamflett som distribuerades som bilaga till landets högertidningar och spreds i miljonupplaga i januari och februari 1912.
Samtidigt som Hedins maningar till svenska folket om samling kring kungen blivit redo för trycket, beslöt Albökes sockenmän på Öland att per telegram tacka majestätet för hans fasta linje i F-båtsfrågan, en enkel hyllning som i en för alla lättbegriplig form kristalliserade den statsvetenskapligt komplicerade juridiken om kungens politiska manöverutrymme. Staaff blev rasande över att kungen låtit skicka ett varmt tack till odalmännen på Öland, dessutom publicerat i Dagens Nyheter, och tillhöll honom att i fortsättningen agera som ”en opartisk kung, ej en i vilken man såge den främste högermannen i riket”. För kungen var statsministerns avbasning ytterligare en bekräftelse på hans fångenskap, att frihetstidens riksdagsvälde åter stod för dörren och att han själv skulle reduceras till en namnteckning på en stämpeldyna: ”De vilja ha en skuggkonung”, sade han till rådgivarna.
Dagen därpå, den 14 januari 1912, stoppades den första slanten i den unge teologen och folkhögskolerektorn Manfred Björkqvists kollektbössa till förmån för en ny pansarbåt, en folkets gåva till kungahuset och dess försvarsmakt. Den andra akten i ministären Staaffs färd mot bondetåget hade börjat.
Som så många andra socialdemokrater och liberaler försökte Per Albin först förtiga och sedan förringa pansarbåtsinsamlingen som ett rent högerjippo, en rimlig attityd så länge Manfred Björkqvist och ett fåtal andra yngre teologer reste runt med budkavlen. Den 26 januari 1912 konstituerades emellertid Svenska pansarbåtsföreningen vid ett möte på Teknologföreningen, redan dagen därpå publicerades dess upprop i tidningarna och spreds därefter i särtryck över hela landet: insamlingen hade därmed blivit en politisk kraft, ledd av välrenommerade industri-, bank- och försäkringsmän med professor Gustaf Richert i spetsen, chef och grundare av Vattenbyggnadsbyrån (VBB) och under 1907-09 ledamot av första kammaren som sk moderat vilde. Föreningen förklarade sig visserligen vara politiskt neutral, men udden mot regeringen var tydlig nog och dess grundande hade föregåtts av täta samtal med högerns ledare i andra kammaren, Arvid Lindman: ”Sätt igång, om ni ha två miljoner garanterade, ty det värsta som kan hända är om det blir fiasko”, hade han förklarat för de uppvaktande storföretagarna, de flesta högermän men också några liberaler.
Under de första veckorna försökte liberalerna i riksdag och regering iaktta ett upphöjt lugn på gränsen till förakt, men de insåg snart, att denna ”försöksmobilisering, avsedd att pröva det svenska folkets försvarsvilja”, bars upp av ett folkligt gensvar, som sträckte sig långt bortom högerns väljarkår och djupt in i de frisinnade och liberala leden. Alla gripande berättelser om hur änkor och faderlösa vände ut och in på sina smålandspungar var visserligen inte sanna, men ändå tillräckligt många för att liberalerna snabbt skulle skifta fot i slutet på februari och respektfullt börja humma om folkets stortartade offervilja. Även om regeringen officiellt teg, blev det snart uppenbart, att gåvan inte skulle kunna avvisas, Staaff och hans ministär tvingas tömma kalken i botten och indirekt erkänna att beslutet om F-båten aldrig borde ha rivits upp. Den liberale politikern Jacob Petterssons bedömning i sina memoarer, att insamlingen tillfogade Staaffs politik ”en farlig stöt, som blev inledningen till hans fall” är vanlig och säkert riktig; ett första förebud kom redan vid landstingsvalen på våren 1912, mitt under brinnande insamling, när högern och socialdemokratin kunde dela på de stora liberala förlusterna.
I motsats till regeringen kunde socialdemokratin länge inta en entydigt negativ hållning till insamlingen, ”en symbol för fientlighet mot folkmakten, överklassfräckhet och fosterländskt hyckleri”, som riksdagsledamoten Värner Rydén skrev i Arbetet. Ett ledande tema i kritiken var principiellt och varnade för att riksdagens och regeringens auktoritet på sikt skulle undergrävas, om olika grupper i samhället kunde omintetgöra fattade beslut genom privata donationer: för regeringen fanns bara två alternativ, antingen stå fast i stormen och avvisa gåvan eller ta emot pengarna, men därmed också skriva ”sin egen moraliska dödsdom”, som Rydén hävdade. Branting uttryckte samma sak något mera förbindligt, liknade ett eventuellt ja från regeringen vid en kapitulation och lät samtidigt förstå att vänstersamarbetet i så fall skulle få en avgörande knäck, medan Per Albin vände sin ilska mot insamlingsledarnas anspråk på att jämställa pansarbåtsföreningen med andra folkliga organisationer, närmast en blasfemi att döma av hans utbrott i Social-Demokraten:
Pansarbåtshetsarna ha alltifrån den stund de organiserade trädde fram på arenan sökt inbilla sig själva och andra att insamlingen till F-båten är en folkrörelse av nationella dimensioner, ett spontant uttryck för en stigande allmän stämning av oro och ängslan för att vårt försvar ej hålles i gott stånd. Detta är en humbug av samma art som försöken att framställa pansarbåtsinsamlingen som kemiskt ren från politiska syften och beräkningar.
Fram på vårkanten blev dock svansföringen något mindre hög, en naturlig anpassning till svenska folkets accelererande givmildhet: över 100000 människor hade vid det laget skrivit sina namn på pansarbåtsföreningens gåvolistor, och när insamlingen i mitten av maj 1912 överlämnades till en trumpen Staaff hade den nått 17 Mkr, en fantastisk siffra med tanke på att den samlade direkta och indirekta skatten till stat och kommun då uppgick till 310 Mkr, knappt 10 procent av medborgarnas taxerade inkomster. Som en sista klackspark mot sin statsminister sköt kungen till ytterligare 100000 kr ur sin privata förmögenhet, och den 21 maj beslöt en enig riksdag att ta emot gåvan; socialdemokraterna svalde alla sina tidigare uttalanden, men tillät sig i en reservation hoppas, att donationen skulle ”bereda lättnad i de fattiga klassernas tunga offer för militära ändamål”, dvs hålla skattetrycket nere.
När pansarfartyget Sverige – förstärkt, förbättrat och tekniskt mera avancerat än den ursprungliga F-båten – sjösattes två år senare, slutade räkningen på knappt 15 Mkr, men överblivna medel slussades in i systerfartygen Gustav V och Drottning Viktoria, och alla tre skulle patrullera kusterna i 40 år, innan de slutligen skrotades. För Manfred Björkqvist, den egentlige initiativtagaren, blev insamlingsresultatet mindre lysande, men hans 370000 kr spenderades på en ny luftvärnskanon, vid den tiden en nyutvecklad defensiv pjäs mot vad som snart troddes bli krigsmaktens nya attackvapen, luftfartygen. Kanontillverkaren Bofors blev insamlingens stora vinnare tillsammans med Götaverken och båda lade de under de här åren grunden till kommande framgångar, i Götaverkens fall ett nästan 50-årigt världsrykte som ledande skeppsbyggare, innan 70-talets oljekris och japansk konkurrens lade varvsnäringen i graven.
Hos alla, utom högern och kungahuset, efterlämnade hela pansarbåtsaffären en besk bismak, förstärkt av att socialdemokraterna inte ansåg sig kunna gå emot högerns krav på att pricka det ansvariga statsrådet – sjökrigsministern Jacob Larsson – för ministerstyre; rent sakligt fanns inget tvivel om att Larsson agerat över huvudet på den konstitutionellt ansvariga myndigheten, när regeringen bröt kontraktet om F-båten. En kvardröjande insikt återstod dock sedan stridslarmet tystnat, nämligen att samhällets bättre bemedlade grupper, av offerviljan att döma, kunde tåla högre skattesatser: ”Jag hoppas innerligt, att det (insamlingsresultatet) skall bli en vägledning för kommande beskattning”, förklarade socialdemokraten Fredrik Thorsson i riksdagen och efterlyste en mer progressiv skattetrappa, ”så att när det fattiga folket i landet skall släppa skinnet till, de förmögnare åtminstone få släppa pungen till”. Samma tanke grodde hos många radikala liberaler, uppenbarligen också hos Karl Staaff när han letade ingredienser till sin kommande försvarspolitiska proposition, den som var tänkt att slå en brygga mellan riksdagens partier och dessutom ena de stridande viljorna i hans eget parti.
Staaffs utsikter att lyckas tedde sig dock inte överväldigande stora, när ministären under 1912 och 1913 snubblade fram mellan affärerna, ömsom irriterade socialdemokraterna och ömsom högern, men stundom också kom i kollision med grupper i det egna partiet och naturligtvis befann sig i konstant konflikt med kungen, överste krigsherren som monarkins propagandister nu börjat benämna honom efter tyskt mönster. Såsom ofta gäller i politiken hade regeringen svårt att i efterhand reparera sin dåliga start, F-båtsfiaskot tyngde som en blyfot, och framgångar som folkpensioneringen, beslutet om arbetarskyddslag, grundandet av socialstyrelsen och försöken att upphäva den antifackliga Åkarpslagen (som stöp på högerns motstånd i första kammaren) tycktes också för socialdemokratin väga lätt jämfört med vad som uppfattades som undfallenhet i andra frågor, bl a bibehållandet av sockertullarna och oviljan att lagstifta bort myndigheternas rätt att kalla på militär vid konflikter på arbetsmarknaden.
Branting gjorde väl vad han kunde för att hålla igen på attackerna från yngre, mera otåliga socialdemokrater och såg sig en gång tom tvingad, att helt förändra innebörden i en ledare, som Per Albin skrivit på hösten 1912 om de då aktuella försöksmobiliseringarna, enligt regeringen en nödvändig test på krigsmaktens funktionsförmåga, men enligt Per Albin en plattform för nya rustningskrav. Branting delade inte Per Albins syn, han hade sagt ja till provmobiliseringen, och eliminerade – med huvudredaktörens rätt – kritiken med några tillskrivna meningar. Per Albin fann tydligen förfarandet så anmärkningsvärt att han klistrade in ledaren in sin sporadiskt förda klippbok, markerade Brantings ändringar och skrev i marginalen, att de ”föranlett borttagandet av min signatur”.
Staaff var i och för sig positiv till flera av socialdemokraternas önskemål, men bromsades av såväl den högerdominerade första kammaren som en verksam och mot socialdemokratin misstänksam högerflygel i sitt eget parti, effektiva stoppklossar mot varje radikalt anlagd lagstiftning. Även om Liberala samlingspartiets sk besvärjelsepunkter – det interna arbetsnamnet på valprogrammet – klart pekade på vänstersamverkan och Staaff personligen syntes sträva dithän, ville han inte heller i onödan inflammera de redan inflammerade relationerna till högern och det militära etablissemanget: både den förväntade försvarspropositionen och raden av bisarra konflikter med kungen och högre militärer begränsade därför handlingsfriheten.
Den mest påfrestande döptes i pressen till ”Falu-affären” och handlade om lämpligheten av att använda just Dalaregementets officersmäss som lokal för ett av Sven Hedin hetsmöten mot regeringens försvarspolitik, något som kungen i och för sig säkert skulle ha funnit i sin ordning, om han bara blivit tillfrågad. Det blev han emellertid aldrig, men eftersom lantkrigsministern, David Bergström, utan närmare eftertanke lät underteckna sin förfrågan till regementschefen med standardfrasen ”På nådigste befallning”, blev Gustav V djupt förtörnad och under några veckor hängde detta rutinärende som en sprängfärdig krutdurk över regeringen, möjlig att desarmera först sedan en krigsrätt friat den ansvarige officeren.
Sådan var den liberala regeringens arbetsmiljö, en atmosfär av totalt misstroende hos stora delar av befolkningen i förening med allmänt upphetsade och nervösa stämningar: tiotalets första år var ju också en förkrigstid, tidningarna fulla av förebud om ett annalkande stormaktskrig ute i Europa och alltmer hysteriska rapporter om stimlika koncentrationer av sågfilare runt landets mest känsliga försvarsanläggningar. De påstods vara höga ryska officerare, antogs förbereda tsarens invasion av Sverige med slip verktygen som täckmantel och siktades av en uppjagad allmänhet lika tätt som senare u-båtar. Att ministären skulle gunga som en kork på vågen i detta kraftfält av social oro, internationell spänning och djupgående intressekonflikter mellan olika samhällsklasser ter sig knappast förvånande: pionjärens arvedel är att möta misstro och misstänksamhet och de liberala statsråden var just pionjärer, de skulle skapa en ny ordning ur den gamla, forma ny praxis och nya regler för det parlamentariska statsskick, som lika många fruktade som efterlyste. Landet hade visserligen haft en liberal regering fem år tidigare, men den kunde både högern och vänstern – utifrån olika utgångspunkter -betrakta som en parentes: vid regeringsskiftet 1911 stod allvaret för dörren, folkmakten antingen etableras eller den traditionella överhetsmakten bestå. Insatserna var stora, spelet högt men intensiteten naturligtvis störst i högern, för där fanns mest att förlora: parlamentarismen var statslivets trojanska trähäst, som Arvid Lindman sade, i dess spår följde instabilitet, kanske rentav kaos.
För att vara högerpolitiker hade Lindman en ovanligt folklig framtoning, en kortvuxen man med ett vänligt, lite fårat anlete som hade han verkligen ett förflutet på stormpinade kommandobryggor. Det hade han emellertid inte, amiralstiteln var en hedersgåva från majestätet som minne av Lindmans snabbt övergivna planer på att göra karriär i flottan. I stället gick han i pappas fotspår och blev först brukspatron på Iggesund, sedan chef för LKAB år 1900 (med den då svindlande årslönen 60000 kr) och till sist generaldirektör för televerket, en post som han alltid kunde återvända till när lyckan svek i politiken, dessutom dryga ut kassan med ett flertal styrelseuppdrag i olika storföretag. Lindmans industriella bakgrund och förtrogenhet med bruksmiljön medverkade säkert till hans socialkonservativa grundsyn, en sorts patriarkalisk reform vilja som tidigt präglade hans gärning och som också skilj de honom från förstakammarhögerns ledare, den spotske på gränsen till elake, ytterligt självmedvetne och klassiskt konservative juristprofessorn Ernst Trygger. Hos Lindman, som var den förste statsministern att tala på folkmöten och inte bara i riksdagen eller på bättre middagar, fanns en grundläggande acceptans för demokratins framväxt, även om han så gott det gick försökte mildra och fördröja dess verkningar. Trygger däremot – med sina ideologiska rötter i den gamla Uppsala-filosofins förhärligande av ståndssamhället som utvecklingens fullbordan – drev en mycket mer oförsonlig linje, inriktad på direkt konfrontation.
Men båda såg i första kammarens högerdominans en strategisk bastion, en sista försvarslinje mot parlamentarismen, och båda blev naturligtvis ytterligt upprörda över Staaffs försök att snöpa dess likamakt med andra kammaren genom att så långt som möjligt negligera dess beslut: skrivelser och motioner, som bifallits i andra kammaren, skulle regeringen behandla som beslut av hela riksdagen, även om de avslagits i första kammaren. Sådana strävanden att urholka författningen genom att driva fram en ny praxis skärpte naturligtvis ytterligare högerns misstänksamhet och oro, accentuerade de redan i utgångsläget starka intressemotsättningarna.
Möjligen bidrog också statsminister Karl Staaffs personliga egenskaper till den knutenhet, som kännetecknade ministärens relationer till omvärlden, inklusive kungahuset. Staaff var en stark och mycket principfast politiker, obrottsligt konsekvent i sin övertygelse om att demokratin och parlamentarismen hörde framtiden till, men han var inte bara utpräglat intellektuell till sin läggning, utan också sluten på gränsen till hemlighetsfull och med allt färre förtrogna i sin närhet, inte ens en familj. Med sitt rynkiga utseende, sin borstiga mustasch och sina ofta halvsäckiga kläder såg han ut som en riktigt livsklok onkel, men i själva verket saknade han både fantasi och inlevelseförmåga i andra människors känslor, den för en skicklig politiker så betydelsefulla talangen att infånga, utnyttja och – när så är nödvändigt -manipulera stämningslägen; skickliga politiker har ju mycket gemensamt med skickliga försäljare, anpassar sig följsamt till kundernas skiftande sinnesstämningar, men glömmer inte för ett ögonblick sin egentliga uppgift, att sälja varan.
Staaff var ingen försäljare, heller ingen psykolog utan snarare en ingenjör, hans sätt att hantera politiska problem närmast mekanistiskt som vore alltid politik ett rutat bräde och kompromissen alltid möjlig att kalkylera fram genom rationella beräkningar. Hans allvar, kunskap och målmedvetenhet bestreds av ingen, men det fanns föga charm i hans politiska teknik, och bakom hans ställningstaganden – också djupt personliga upplevelser som hans beslut att leva spritfritt – tyckte sig både politiska meningsfränder och motståndare oftare ana räknedosans stumma kalkyl än personlig övertygelse, i spritfrågan en eftergift mot den starka frisinnade och nykteristiska falangen. De som känt honom länge tyckte att politiken successivt deformerade hans ironiska, slagfärdiga läggning till butter moralism, men där de gamla vännerna såg djupt allvar och mödosamt tankearbete bakom åsiktsbyten, såg andra politisk taktik. Därför blev han respekterad och misstrodd på samma gång, i och för sig inget ovanligt öde för intellektuella politiker med analytisk läggning, men måhända skulle liberalerna ha stått starkare i snålblåsten med en annan, mera smidig och vinnande personlighet i ledningen. Karl Staaffs uppgift och öde blev – som Branting skrev i dödsrunan – att både ”leda och symbolisera” politiska genombrott, men den rollen var illa anpassad till hans väsen.
I Staaffs uppläggning av försvarsfrågan fanns också den här lite ingenjörsaktiga, rationella ansatsen: fyra parallellt arbetande beredningar under regeringens direkta ledning, vars arbete med olika delfrågor (finansiering, resursfördelning mellan flottan och armén, övningstidens längd och förläggning till olika årstider samt möjligheter till besparingar) till sist skulle vägas samman i regeringskansliet och ge en politiskt och kostnadsmässigt väl balanserad försvarsorganisation som slutprodukt. Det fanns många nya och okonventionella politiska grepp, främst naturligtvis att utredningsarbetet för första gången leddes av politiker och inte av yrkesmilitärer, att högern inte längre skulle tillåtas att dominera problemformuleringen och att socialdemokraternas medverkan skulle tvinga dem att ta ansvar för ett realistiskt försvarsprogram, vara för något för en gångs skull och inte bara emot.
I praktiken hade emellertid Staaff kalkylerat med en gemensam vänsterlösning: han informerade kontinuerligt socialdemokratin, men höll högern utanför förberedelserna och tillfrågade heller aldrig Lindman och Trygger om namnförslag, utan handplockade lagom ofarliga lantmän som ledamöter, fyra från högern, fyra från socialdemokraterna och tretton från sitt eget parti plus fyra statsråd. Redan där hade Staaff sått ett frö av misstro mot sina avsikter: ”Just en snygg parlamentarism”, skrev Lindman i sin dagbok om regeringens sätt att bjuda in med armbågen och överrepresentera det egna partiet.
Socialdemokraterna å andra sidan hade, som vanligt, problem med troheten mot Socialistinternationalen och tolkningen av 1911 års kongressresolution i försvarsfrågan, men Per Albin jämnade vägen och betonade – också som vanligt – utredningsarbetets praktiska karaktär; under partisekreteraren Fredrik Ströms vid det laget rutinmässiga protester tog sålunda riksdagsledamöterna Hjalmar Branting, Värner Rydén, Fredrik Thorsson och Adolf Christiernson säte och stämma i Kungl. Majt:s försvarsberedning.
Men Staaff hade kalkylerat fel och beredningarnas arbete skulle snart förlamas av inre motsättningar; en del av hans egna liberaler var mera försvarsvänliga än vad han nog tänkt sig, medan socialdemokratin – med undantag av Christiernson, som nu inledde sin frondörbana för att 1917 uteslutas ur partiet -sökte hålla fast vid sin tidigare linje, den 25-procentiga nedskrivning av kostnaderna som ungdomsförbundets ordförande, Zäta Höglund, avfärdat med slagordet ”25-procentig antimilitarism”. Höglund trappade upp den antimilitära agitationen och klavband därmed ytterligare partiets möjligheter att agera rimligt konstruktivt för att söka forma en majoritet i mitten: ”Icke reformera, utan allenast detta rasera”, skrev Branting i en ilsken betraktelse över ”Det befästa fattighuset”, Zätas, Fredrik Ströms och Hannes Skölds mycket uppmärksammade antimilitaristiska pamflett.
Fram på höstkanten 1913 koncentrerades motsättningarna till frågan om värnpliktstidens längd och om den skulle fullgöras i ett svep eller delas upp på en sommar- och en vinterutbildning, det sistnämnda en linje som i grunden nog styrdes mera av lantbrukets säsongsbehov av arbetskraft än av rent militära överväganden. Socialdemokraterna ville korta värnplikten med 30 dagar till sju månader och förordade delad tjänstgöring, de liberala ledamöterna var svårt splittrade mellan olika lösningar, medan högern drev en obruten, ettårig övningstid med inryckning på hösten, samma som beredningarnas militära experter och som kungen brukade beteckna som sakkunskapens alternativ i motsats till politikens.
Där stod frågan i november, när Staaff själv tog kommandot för att ena sitt parti och godsägaren Uno Nyberg på Långtora gård utanför Enköping satte konjakskupan på bordet, tog ett bloss på cigarren och sade till sin middagsgäst: ”Vi lantmän borde verkligen slå oss tillsammans och resa till Stockholm för att betyga konungen att han kan lita på oss”. Gästen hette John Möllersvärd, var direktör för den konservativa tidningen Upsala och hade fatt något att tänka på i automobilresan hem, ett bondetåg som politisk manifestation. Redan dagen därpå – den 20 november – sökte han upp grosshandlaren Jarl Frykberg, handlande i kolonialvaror, fanatisk nationalist, djupt kristen och tidigare administratör och primus motor i Manfred Björkqvists pansarbåtsinsamling. Frykberg var då 51 år, en ”self-made”, magerlagd, intensiv man, ständigt plågad av magkatarr och ständigt sysselsatt med nya projekt för idolen Manfred Björkqvists räkning, i Frykbergs ögon en messiasliknande gestalt; Björkqvists skapelse, ungkyrkorörelsen, var ett av de konservativa intressenas förgreningar vid denna tid, och dess slagord, ”Sveriges folk ett Guds folk”, gjorde Frykberg till sitt, gav hans liv en mening och vinsterna från kolonialvaruhanteringen en värdig användning.
Björkqvist – som var svärson till Rudolf Kjellén, senare blev biskop och ekumen och grundade Sigtunastiftelsen – brukade säga att ”Sveriges djupaste liv bottnar i Gud”, underförstått att däri låg räddningen från socialism och radikalism och en garanti för status quo, ”ty då Sverige spännes för Guds stora arbetsvagn, då skola viljorna smälta samman”. I likhet med sin mästare såg Frykberg den enväldige konungen som den yppersta symbolen för nationens förening med Gud, möjligen också sin broder odalmannen – som han kallade godsägare Nyberg – som Guds omedvetna ombud. I vilket fall greps han av ett våldsamt verksamhetsbegär, värvade Sven Hedin för Saken och gemensamt bröt de ner kungens skepsis mot värdet i ett bondetåg; redan efter ett par veckor hade Frykberg fatt en organisation på fötter, budkavlar sändes runt i Mälardalen, vårdkasar tändes och en telefon med det symboliska numret 3 000 installerades, det tänkta deltagarantalet. Sedan pansarbåtsinsamlingens dagar fanns ju också en vilande men redan intrimmad rörelse att knyta an till: en stor del av dess gamla riksledning ryckte in igen med VBB-chefen Gustaf Richert i spetsen, de sysslolösa herrskapsfruarna återbemannade expeditionerna landet runt, skötte allt det praktiska som sömnad av standar, brevskrivning och telefonpassning, medan herrarna fixade det finansiella vid konjaks- och punschkuporna. Bondetågets huvudkontor på Wasagatan 3 i Stockholm fyllde så småningom två hela våningar och sysselsatte hundratals personer, alla oavlönade frivilliga och alla hängivna en formellt opolitisk rörelse.
I själva verket var naturligtvis bondetåget en djupt politisk aktion, men när den väl rullat i gång drevs den av egen kraft, om än med en nödtorftigt skylande koppling till en enda liten delfråga i hela den stora försvarsfrågan, nämligen övningstiden. Bara den liberala regeringens omedelbara avgång hade kunnat stoppa bondetåget och kanske inte ens det: det var ett primalskri från en pressad borgerlighet, en sista orgiastisk utlevelse och maktdemonstration för att hejda den framrullande demokratin och som sådant oemottagligt för varje form av sakskäl eller normalt politiskt meningsutbyte.
I vakthållningen kring försvaret förenades den oslagbara kombinationen av symbolik och starka egenintressen, eftersom dess kostnader utgjorde drygt hälften av statens utgifter och dessutom i allt väsentligt betalades av underklassen genom tidens regressiva skattesystem. Försvaret sysselsatte direkt och indirekt hundratusentals människor och bildade basen för både försörjningen och livsstilen i stora delar av överklassen, framförallt den ännu socialt mycket inflytelserika adeln med sin traditionsrika förankring i den militära kulturen, en flera sekler lång och obruten kedja av emotionella investeringar och garanterad ekonomisk grundtrygghet. Samtidigt representerade också försvaret sedan gammalt en betydelsefull karriärväg för den uppåtsträvande medelklassens söner; den sociala mobilitetens kungsled gick ju från bondeståndet via prästerskapet till byråkratin och krigsmakten, i sin tur också etapper på vägen mot fina och socialt strategiska giften. Bakom den politiska intensiteten i allt som rörde militära frågor under 1900-talets första årtionden fanns alltså försvarets tunga andel av statsutgifterna, naturligen ett lockande byte för vänstern att skära i och för högern att skydda. Positionerna bestämdes av intresset och för försvarsvännerna framstod kungen som den enda garanten för systemets överlevnad, en sista barriär mot de klåfingriga vänsterpolitikerna och deras illasinnade jämförelser med krigsmaktens kostnader i andra småstater, exempelvis 30 proc av statsutgifterna i Danmark och 35 i Norge.
I bondetågsopinionen kunde heller inte minsta krusning av tvekan eller eftertanke förmärkas sedan Karl Staaff tänkt färdigt och i sitt tal i Karlskrona den 21 december 1913 presenterat regeringens linje, i allt väsentligt en uppslutning bakom det liberala partiets försvarsvänner och långt närmare en höger- än en vänsterlösning. ”Han föll åt höger!” stönade den gamle, frisinnade riksdagsmannen Daniel Persson i Tällberg i ett brev, där han manade till kamp mot Staaffs långtgående och kostnadskrävande utfästelser om nya pansarbåtar, nya regementen och nya befästningar. Som politisk aritmetiker hade Staaff försökt komponera en för alla, åtminstone bitvis, smaklig anrättning och ville därför låta finansiera försvarets investeringar – utöver de löpande kostnaderna – med en särskild värnskatt på landets förmögnare grupper: ”Till fosterlandets försvar skola de obemedlade giva sina armars kraft, men de bemedlade också sitt guld”, hette det i hans tal. Som en ytterligare markering av att försvarsviljan i de högre socialgrupperna borde matchas med motsvarande uppoffringar, föreslog han 500 dagars värnplikt för studenterna, på den tiden en exklusiv och socialt mycket homogen grupp på drygt 1000 män i varje årskull. På en enda punkt, nämligen värnpliktens längd för det meniga fotfolket, förbehöll sig Staaff handlingsfrihet; det var det andra betet till de frisinnade och socialdemokraterna, i statsministerns kalkyl tänkt att balansera eftergifterna till höger. Frågan om övningstiden ville Staaff skjuta på framtiden för att låta medborgarna i val uttala sin mening, även om han själv syntes luta åt att åtta månader räckte, om bara utbildningen planlades, och drevs effektivt.
I hela detta paket tog högern bara fasta på obeslutsamheten i frågan om övningstiden: på den blåste den kungatrogna borgerligheten till strid, och kravet på att ”försvarsfrågan i sin helhet bör behandlas och avgöras nu, ofördröjligen och i ett sammanhang” lyftes fram som bondetågets sakpolitiska signatur, också återupprepat av kungen vid den stora uppvaktningen på borggården fredagen den 6 februari 1914. Talet hade skrivits av Sven Hedin, som ju också hade sitt finger med i alla andra tal som hölls denna minnesvärda dag, och var så formulerat, att Staaff bara hade att välja mellan total kapitulation i sakfrågan eller att avgå. Så här löd nyckelmeningarna, skrivna i den arkaiserande stil som skulle föra tankarna till språkbruket på något medeltida ting:
De fordringar på fälthärens slagfärdighet och krigsberedskap, som av sakkunskapen inom min armé uppställas såsom oeftergivliga, frångår jag icke. I veten alla, att detta betyder en utsträckt tjänstgöringstid för de värnpliktiga, jämväl med hänsyn till behovet av vinterutbildning. För lösande av sina stora uppgifter måste vidare min flotta icke allenast vidmakthållas utan ock i betydande mån förstärkas.
Arvid Lindman, Hugo Hamilton och andra, relativt moderat lagda rådgivare hade förgäves försökt förmå kungen att mildra de mest utmanande delarna i Hedins tal, mindre av omsorg om Staaff än av rädsla för att väcka den samlade vänsterns vrede, kanske också utlösa en process, som ytterligare skulle underminera kungens position. Men kungen lyssnade vid det laget bara på drottning Viktoria, Sven Hedin och Ernst Trygger, vilka alla försökte pumpa upp hans sviktande ego: han var 55 år, hade levt större delen av sitt liv i Oscar II:s skugga och hade under sina nio år på tronen bara sett sin ställning eroderas, demokratin och parlamentarismen till synes obevekligt krypa närmare och närmare. Han var spänd på hysterins brant dessa januaridagar 1914, en allt värre katarr klöste i kroppen och spände buken som ett trumskinn, motsägelser tålde han inga och bara Hedins och Frykbergs besök var en lisa.
Utanför slottets väggar rasade bondetågsfebern i Stockholm, borgerligheten köade framför bondetågets expedition för att erbjuda sängplatser åt de tillresta odalmännen, kaserner tömdes på värnpliktiga, Karlbergs kadetter skulle sova i tält för att låta sina logement hedras av bondeståndets företrädare och herrskapsfruarna stoppade madrasser i varje ledigt hörn på bondetågets expedition. Också ett par av de liberala statsråden kände sig uppfordrade att erbjuda sängplats – tåget var ju formellt opolitiskt – och hos den liberalt sinnade målarprinsen Eugen på Valdemarsudde stuvades ett 30-tal bönder in i en av de stora salarna.
När de 29 extratågen med 553 vagnar rullade in på Stockholms central den 5 februari 1914, måste Gustav V ha känt sig en härförare kvällen före ett slag: hans armé var 30000 tillresta lantmän, som med sina tilldelade kvarterkort i näven nu spreds över staden för att söka nattvila, grupperade sig för strid i kasernernas logement eller på bolstren i överhetens paradvåningar. Den 6 februari skulle bli Gustav V:s historiska dag, hans version av Narva eller Breitenfeld, i värsta fall Lützen eller Poltava, men i vilket fall gå till hävderna. För den bekymrade Hugo Hamilton syntes bara en enda strävan behärska den nervöst överretade kungen, konsekvenserna var honom likgiltiga ”blott han nu ett ögonblick kan få handla som en fri man”. I dagboken tillade Hamilton, att han kunde förstå kungens sinnesstämning ”- om jag ock djupt måste beklaga, att han skall vara sådan – men däremot kan jag omöjligt förstå dem, som genom sina råd fört honom till denna punkt”. Vilka de var visste inte Hamilton säkert vid den tidpunkten, eftersom kungen höll sina hemliga rådgivare hemliga för varandra; han gissade dock på Trygger, men höll ryktena om Hedins medverkan för osannolika.
I socialdemokratins reaktion på bondetåget blandades upprördheten med en bister resignation över vad som uppfattades som högerns folkförförelse, spetsad med en tillsats av bitterhet över att Karl Staaff valt att orientera sig högerut. Problemet var ju att statsministern tryfferat sin anrättning med diverse aptitretare, framförallt värnskatten på de rika, samtidigt som mullret på högerkanten med politikens logik tvingade fram en reserverad men dock uppslutning bakom huvudlinjerna i Staaffs anförande. Statsministern hade räknat rätt i så måtto, att socialdemokratin nu definitivt lämnat den mera vårdslösa antimilitarismen bakom sig, i praktiken accepterat höga försvarskostnader och nu bara företrädde det mest sparsamma alternativet.
Branting erkände i sak behovet av de föreslagna nyinvesteringarna, lovade värnskattebetalarna en ingående prövning i riksdagen för att visa ”de förmögna, att man ej besinningslöst vräker på dem vad som helst” och gick till attack mot de värnpliktsbekämpande medlemmarna i det egna partiet; de var, skrev han, reaktionära utopister, eftersom de ville ersätta den folkliga armén med yrkesmilitärer i avvaktan på socialismens – och därmed också den eviga fredens – seger: ”Ett praetoriangarde som landets enda väpnade makt skulle alltså efter den logiken för arbetarrörelsen vara hälsosammare än en här, där den växande arbetarklassen ställer allt större antal värnpliktiga”. Hans utopi var fortfarande det schweiziska folkuppbådet, ett gevär på väggen i varje arbetarhem som symbol för den försvarsvilja och fosterlandskärlek, som högern sökte monopolisera för egen del. Som en reaktion på borgerlighetens segerstämningar efter bondetåget skulle dock delar av vänstern snart skifta fot och se den revolutionära potentialen i beväpnade arbetarmassor.
Branting, Thorsson och Adolf Christiernson representerade visserligen den mest försvarsvänliga flygeln, men också Per Albin konstaterade vid ett partistyrelsemöte i mars 1914, att partiet inte längre kunde nöja sig med enbart negativa ståndpunkter i försvarsfrågan, ”hur gärna man sålunda kunde ha önskat”. Partiets ledamöter i försvarsberedningarna hade låst positionerna, i det föreslagna valmanifestet fanns ”alltså inget mer att göra än att söka ur formuleringen få bort sådant som till äventyrs kan verka utmanande”, förklarade han och ville stryka småsaker som kustbevakningens utrustningsfrågor. Han fick också gehör för sitt krav på att Sverige skulle utforma sin försvarspolitik utan att snegla på utvecklingen i andra länder, upprustning i någon storstat skulle inte få tas som en intäkt för ökade försvarsutgifter här hemma, förklarade Per Albin, inte heller minskade försvarsutgifter göras beroende av att ”militärbördornas nedbringande i handling tar sig uttryck även i andra länder”. Branting konstaterade sur mulet redan före Per Albins inlägg, att han nog skulle förlora omröstningen: att beakta den internationella utvecklingen ”är så klokt, att det nog ej vinner majoritet här”, sade han.
Diskussionen ägde rum fem månader före första världskrigets utbrott, så Brantings irritation ter sig ju i efterhand begriplig. I realiteten var dock Per Albins markeringar mera symboliska än reellt besvärliga för Branting: han tillhörde nu i militärfrågan partiets dominerande lagombrigad, den som alltid velat lagom nedrustning och i det längsta värjt sig för behoven av upprustning. Denna kluvna syn har präglat partiet under hela dess existens, frånsett möjligen det första decenniet efter andra världskriget, och som partichef skulle Per Albin själv så småningom hamna i Brantings roll, fnysa åt de extrema nedrustarna och irriteras över lagomlinjens starka position.
För socialdemokratin var bondetågets upphetsning inför försvarsfrågan ett camouflage för en generalattack på själva demokratin, ett spektakel som iscensatts av högern och kungahuset med oskyldiga bönder som statister och F-båtsinsamlingens framgång som föredöme. Branting fann visserligen skådespelets iscensättning både storslagen och imponerande, men upprördes över dess ideologiska uttryck, oäkta, romantiserande inslag som de nytillverkade landskapsstandar, under vilka bönderna skulle fylkas; de tänktes symbolisera bondetågets ursprung i själva Ursverige, ungefär som funnes det en äkta, nu uppvaknad folkrepresentation under den moderna tidens administrativa och demokratiska överbyggnad. Rudolf Kjellén gick så långt, att han närmast beskrev bondetåget som en befrielsehär på väg att lösgöra både landet och kungen från sin fångenskap hos huvudstadens arbetarmassor.
”Bondeupptåget” var Per Albins stående benämning på evenemanget, en ironisk grimas som i sak faktiskt sköt mitt i prick: över de tillresta bönderna sprayade propagandan en doft av vadmal, enkelhet och ursprunglighet som vore allmogen på väg till ett sköldmöte vid Mora stenar. För dem som läst sin Heidenstam – och det hade ju nästan alla – tycktes fiktionen förvandlad till verklighet och pressen flödade av pikanta detaljer om böndernas hemvävda och hemsydda kläder: ”Med bylten under armen och de oskiljaktiga randiga nattsäckarna i hand buro de redan i sitt yttre en omisskännelig syn för sägen om att vara tvättäkta allmogemän”, som det hette i en skildring.
Det fanns förvisso inslag av vadmal i tåget – ungefär som på centerns riksting numera – men konfektionsindustrin var redan då rikstäckande och på fotografierna från samlingarna vid Centralen, kyrkorna, kasernerna och borggården bär de flesta tidens vanliga, mörka finkläder, dessutom sällan fadermördare runt halsen utan oftare nymodigheter som slips och fluga. Bondetåget dominerades visserligen inte – vilket socialdemokratins buskagitation gjorde gällande – av herrebönder och deras utkommenderade torpare, men inte heller av de ekonomiskt efterblivna småbrukare, som utgjorde bondeklassens flertal, nästan hälften av landets befolkning och som i högerns agitation packat trunken för att resa till Stockholm. Snarare kan tågets medlemmar betecknas som ett marknadsekonomiskt avantgarde, bönder som svarat på tidens förändringar, drev sina jordbruk som mindre företag, investerade i moderna maskiner, hade anställda och socialt befann sig mittemellan småföretagarna och gammaldags odalmän.
I skogsindustrins hunger efter virke och i den ökande stadsbefolkningen i både Sverige och Europa hade de sin marknad och grunden för sitt välstånd, men därifrån kom också farorna, nya seder, nya läror och hotfulla krav – och därmed också en gradvis förändring av deras lojaliteter. I bondetåget kristalliserades tidens oro och osäkerhet, en befriande handling som flätade samman många olika intressen och mycket fruktan på skilda håll i samhället, men det var också ett led i böndernas politiska uppbrott bort från frisinnet och liberalismen. De största, mest företagsamma och framgångsrika gick högerut och de andra till de då fortfarande konkurrerande partierna, Jordbrukarnas riksförbund och Bondeförbundet, en politisk uppdelning av bondeklassen som alltfort består.
Det fanns inga värdeord som användes så flitigt under bondetågsveckorna som frihet och fosterland: ”fritt hava vi mottagit det av av våra fäder, fritt skola vi lämna det år våra barn”, som det hette i Jarl Frykbergs tal på borggården, alltmedan hans broder, odalmannen Uno Nyberg, ville ha ett slut ”på det länge hörda ropet, att Sveriges bönder icke vilja offra för försvaret”. Bönderna hade ju varit ivriga försvarsmotståndare på den tiden som de själva betalade räkningen och bondetågets ideologer gjorde en poäng av att de nu skiftat fot, att offerviljan nu vägledde dem och inte det snåla egenintresset. För en historiskt medveten högerromantiker som Adrian Molin var det en hoppfullhetens tanke, att herrarna och bönderna nu för första gången i landets historia vandrade sida vid sida mot samma mål: ”Är det inför bondetåget för djärvt att drömma om den dag då även arbetareleden skola sluta upp i vakten kring Sveriges rike?” frågade han.
Frågan var fel ställd, fosterlandets försvar ifrågasattes inte, utan bara dess kostnader, förklarade socialdemokraterna och efterlyste förgäves besked om hur mycket försvarsvännerna ville offra ur egen ficka för friheten. Kommentarerna om Karl Staaffs förslag till värnskatt för de rika var få, i flertalet fall närmast irriterade eller också förflugna, som när bankiren K A Wallenberg klagade sin nöd: ”Vi bli ju trashankar allihop”, sade han och gav därmed luft åt en vitt spridd opinion. Också Branting tycktes för övrigt tveksam inför möjligheten att dra in så mycket som 60 Mkr från den välbärgade eliten, nästan en fördubbling av skattetrycket, om än tillfällig.
Möjligen fanns i kravet på en extra rikemansskatt roten till den våldsamma smädeskampanj mot Karl Staaff, som ackompanjerade bondetågsagitationen och egentligen aldrig upphörde förrän han dog, ett år senare: plötsligt grinade demokratins verklighet borgerligheten i ansiktet, en girig fogdehand som inte bara rotade i börsen, utan också avkrävde studenterna en så stor personlig uppoffring som fördubblad värnpliktstjänstgöring. Det gamla talesättet ”noblesse oblige” hade aldrig haft någon ekonomisk innebörd, fosterlandskärlekens pris hade alltid betalats av andra än dem som predikat den: nu vände Staaff på begreppen, retoriken och moralkakorna åsattes plötsligt en prislapp och det kom som en chock.
Klassbarriärerna och de ekonomiska klyftorna var ju på tiotalet inte bara breda, utan armerades också av föreställningar om att skillnaden mellan olika människor i kompetens, kunskap och allmän klokskap vore socialt bestämd, den ekonomiska och sociala eliten tillika en andens elit. Även i riksdagen, där klasskillnaderna inte självklart syntes med blotta ögat, där den enes röstsedel vägde lika tungt som den andres och där dessutom medlemskapet i sig konstituerade en elitposition, upprätthöll överklassens företrädare den sociala distansen: man frotterade sig kordialt i riksdagsarbetet och på sociala evenemang, men betraktade naturligtvis horden av socialdemokratiska och frisinnade riksdagsmän med upphöjt förakt. Med all den överlägsenhet som åtföljer gemenskapen i tradition, börd och social träning, kunde högern avfärda sina politiska motståndare som uppkomlingar, nödtvungna bekantskaper till följd av det politiska systemet.
Klyftorna under 1800-talet mellan bönderna och ämbetsmännen hade visserligen också varit stora, men de var integrerade i systemet, ifrågasattes aldrig i grunden, eftersom var och en visste sin plats i den sociala ordningen. Med socialdemokratins och frisinnets växande representation kom en ny, självmedveten ton i riksdagen, dessutom bland de socialdemokratiska ledamöterna buren av en teori om att stå i förbund med Utvecklingen själv. För högern syntes anspråken både socialt och intellektuellt utmanande, och i Hugo Hamiltoris dagböcker finns flera exempel på denna bördsaristokratiska arrogans gentemot vänstern, ett socialt förakt som väller fram ur pennan, när denne normalt fryntlige hedersman på kvällen sammanfattade dagens mödor:
Man har mycket talat om det gagn försvarsberedningarna gjort genom att de ’uppfostrat’ ledamöterna. Ja, mycket ha de onekligen lärt sig, men det är en papegojlärdom. De rabbla upp sina läxor mycket fermt, men det är också bara läxor. Deras halvbildning har blott gjort dem arroganta. Det vore mycket bättre om de vore alldeles okunniga. Då skulle de kanske någon gång begagna sitt vanliga bondförstånd, vilket nu aldrig kommer i fråga.
– – – Halvbildningens faror kunna ej illustreras bättre än av deras anföranden. Deras arrogans och självsäkerhet är ofta rent grotesk.
Karl Staaff och Hjalmar Branting var naturligtvis oåtkomliga för den här typen av social ringaktning, deras bakgrund så oklanderlig att den i Brantings fall tom inkluderade samma privatskola som Gustav V. Branting var visserligen avskydd och förtalad, men mera rutinmässigt jämfört med det närmast patologiska hat som samhällets spetsar från årsskiftet 1913-14 utvecklade mot Staaff: han möttes av tillmälen på gatorna, ofredades på offentliga lokaler, utsattes för en giftig, smygande ryktesspridning om att stå i rysk sold och kunde i bodfönstren se sitt eget ansikte i en askkopp, formad ungefär som en dödsmask och i vilken herrarna skulle krossa sina cigarrer. Det liknade en voodo-rit och kampanjen mot Staaff rymde definitivt rituella övertoner, en borgerlig stammedlem som utstöttes ur gemenskapen och skändades för sitt säkert ädelt tänkta men politiskt omstörtande uppsåt att värnbeskatta de besuttna. Redan införandet av progressiv skatt 1901 hade mötts av många vojanden, men i den uppgörelsen – också den styrd av omsorg om försvaret – agerade kungen och hans ämbetsmannaministär i tandem; Staaff däremot var ensam och det sårade egenintresset reagerade med smädelser, sökte som vanligt rättfärdiga den egna snödheten i ideologisk upprördhet och fann den i den liberale ledarens förment fosterlandsförrädiska motiv.
Under den stora bondetågsdagen kunde dock Staaff trösta sig med att kungafamiljens apanage – som av en lycklig slump -skulle stå på riksdagens föredragningslista redan påföljande dag och att socialdemokratin ytterligare en dag senare – söndagen den 8 februari – skulle mobilisera huvudstadens arbetare i en motdemonstration för att manifestera sitt stöd för den parlamentariska regeringen. Det fanns alltså yttre förutsättningar för att monarkin skulle kunna sköljas bort i svallvågorna från sin egen djärva aktion, bondetåget bli Gustav V:s Lützen och inte hans Breitenfeld, men socialdemokratin reste aldrig vad många fruktade och andra hoppades: kravet på republikens införande. Under en upprörd riksdagsdebatt, ackompanjerad av bravorop och buanden och till sist avklubbad av talmannen, yrkade visserligen Branting avslag på kungaanslaget, men stöttades bara av sitt eget parti och ett 20-tal liberaler; majoriteten slöt upp bakom Arvid Lindmans förmaningar att konungens person och gärningar inte borde diskuteras i riksdagen.
Demonstrationen på söndagen blev den största någonsin i Stockholm och räknade 50 000 deltagare, men i den sirligt präntade hyllningsadressen till Staaff och hans regering förklarades bara – ”på förekommen anledning” – att ”det svenska folket aldrig kommer att böja sig under anspråken från en personlig kungamakt”; monarkin som sådan ifrågasattes således inte, även om utkommenderade poliskonstaplar tyckt sig ha hört spridda leven för republiken och tom grep Carl Lindhagen på bar gärning, ett leve som kostade borgmästaren 100 kr i böter, men som stadens arbetare betalade genom en ettöresinsamling. När regeringens ledamöter samlades vid de doriska pelarna på kanslihusets trappa – med Staaff ett steg framom de övriga – för att lyssna till Brantings uppläsning av hyllningsadressens text, torde de ha utgått från att spelet redan vore förlorat, att Brantings ord om att ”FOLKETS VILJA skall ensam bestämma i Sveriges land” visserligen ljöd som klingande malm, men i ögonblicket bara var tom retorik. Två dagar senare avgick också regeringen Staaff sedan kungen vägrat ge vika: jag vill inte, sade kungen, ”låta beröva mig rätten att fritt meddela mig med Sveriges folk”.
Gustav V hade emellertid inte någon villig regeringsbildare omedelbart tillgänglig, en detalj i aktionen som försummats. Först efter ytterligare en vecka ställde sig landshövdingen i Uppsala, Hjalmar Hammarskjöld, till förfogande och landet hade åter fatt en partipolitiskt obunden ministär, om än med tydlig högerstämpel.
När regeringen Hammarskjöld den 18 februari introducerades för riksdagen slet sig Per Albin loss från de administrativa plikterna som Social-Demokratens redaktionssekreterare. ”Med P.A. i rikdagen. Kondis. Promenad”, skrev Lisa i sin almanacka om denna dag, den stillsamma avslutningen på Sveriges dittills mest laddade politiska kris.