Den 24 februari 1916 toppades Social-Demokratens förstasida med den här uppseendeväckande, 2-spaltiga rubriken:
UNGDOMSFÖRBUNDETS
”HEMLIGA” CIRKULÄR.
Huru det går till i det Z. Höglundska
partihögkvarteret.
Ett försök från förbundets spetsar att spela
partiöverhöghet.
Denna dag, en torsdag, hade dock Per Albin en hel del annat att tänka på än Zäta Höglunds aktiviteter, ty kaos hotade åter i privatlivet: som vanligt när han greps av ruelse över sveket mot Sigrid och längtan efter barnen nere i Malmö, fann Lisa situationen ohållbar, de hade grälat och hon ”skrev och gjorde P.A fri”, som hon noterade i dagboken. På sitt jobb på Presscentralen försökte Per Albin ringa familjen i Malmö, men när samtalet aldrig kom fram, kastade han ner några oroliga rader om Sigrids två veckor långa brevtystnad, och någonstans i bakhuvudet malde väl tankarna om framtiden: skulle han lämna Stockholm och flytta ut till någon av partiets tidningar, se tiden an och hoppas på ett återinträde i Social-Demokraten som andreredaktör eller kanske rentav satsa på det snart lediga jobbet som partisekreterare efter Fredrik Ström, nu när vänsterfraktionen definitivt syntes vara på väg att bränna sina sina skepp.
Om Per Albin denna dag bara ägnade ett förstrött intresse åt ungdomsförbundets cirkulär, berodde det också på att det inte var hemligare än att han redan läst och noga begrundat dess uppmaning till arbetarrörelsens organisationer, att för var hundrade medlem sända ombud till en extra kongress i Stockholm den 18-19 mars för att ”behandla och för sin del taga ställning till frågan om arbetarklassens ställning vid ett eventuellt krigsutbrott och därmed sammanhängande spörsmål”. Ungdomsförbundet hade postat sin rundskrivelse till klubbarna den 10 februari och redan några dagar senare hade partiledningen fått de första breven från undrande lokala förtroendemän, men när högertidningarna Nya Dagligt Allehanda och Svenska Dagbladet den 20 februari publicerat rykten, att ungdomsförbundet tänkte mana arbetarna till storstrejk och de värnpliktiga till mobiliseringsstrejk för att värna neutraliteten, fick Branting bråttom att kalla samman rörelsens ledning.
När cirkuläret två dagar senare vandrade från hand till hand runt sammanträdesbordet vid ett gemensamt möte med partiets VU och LO:s landssekretariat, hade Per Albin med sig ett redan färdigskrivet förslag till uttalande, dels om att partiet och LO ”saknat kännedom om dessa planer förrän rapporter därom ute från landet ingått” och dels för att ”på det kraftigaste varna partiorganisationer och fackföreningar att på något sätt medverka i det företag som ungdomsförbundets centralstyrelse tagit på sitt ansvar att igångsätta”. Vid det här sammanträdet bestämdes sannolikt också – även om det inte framgår av protokollet – att bryta staven över kongressplanerna genom att publicera det ”hemliga” cirkuläret i sin helhet, naturligtvis ett flagrant brott mot den interna partisolidariteten.
Ombudsmannen Karl Kilbom, som undertecknat skrivelsen, beklagade på äldre dar, att han i sin ungdomliga naivitet inte insett ”det omöjliga i att hålla en sak hemlig, som riktade sig till hundratals ungdomsklubbar”. Genom hemligstämpeln fick kongressuppropet en bismak av lömska anslagsplaner, vilket partiledningen naturligtvis också förstod att utnyttja i sin framgångsrika motkampanj. I själva verket syftade sekretessen till att vinna tid, menade Kilbom, skulle fördröja LO:s och partiets förväntade motåtgärder och därmed tvinga ledningen att kapitulera inför den våg av dittills undertryckt oro för regeringens fasthet i neutralitetspolitiken, som kallelsen till kongressen väntades framkalla.
Att Zäta Höglund, Kilbom och andra i ungdomsförbundets ledning verkligen trodde sig om att befria en undertryckt – för att inte säga förtryckt – opinion, finns inget skäl att betvivla, men det senaste årets umgänge med den ryske kommunisten Lenin på konferenser i Köpenhamn och i Zimmerwald i Schweiz torde också ha satt sina spår i arbetsmetoderna: hos Zäta fanns vid denna tid en alltmer tydlig strävan att förläna också åt det trygga ungdomsförbundet en air av revolutionärt avantgarde, om inte, som Lenins ryska bolsjeviker, ständigt jagat av tsarens fruktade Ochrana i alla fall med Detektiva Avdelningen i hälarna och artiklarna i Stormklockan ivrigt lästa av justitiedepartementets nitälskande tryckfrihetsombud.
Vladimir Iljitj Uljanov, kallad Lenin, var vid denna tid en 45-årig, starkt självmedveten men omstridd exilryss, en fraktionsledare bland andra i mängden av landsflyktiga ryska socialister som hankade sig fram i Västeuropa under 1900-talets första decennier och sedan samlades i det neutrala Schweiz under världskriget för att fortsätta intrigerna mot varandra, spela schack och drömma om Moder Ryssland under långa och tröstlösa dagar vid kaféborden. Med sin järnhårda arbetsdisciplin, sin grälsjuka och sitt magnetiska grepp om de närmaste medarbetarna var Lenin en udda figur, men han hade få anhängare och en svag organisation inne i Ryssland, tycktes faktiskt ha mer tvivelaktiga framtidsutsikter än kanske någon gång tidigare under exilåren just vid den tidpunkt, när han stod på tröskeln till sitt inträde i världshistorien och samtidigt fullbordade sin lilla biroll i den svenska partihistorien. Det sistnämnda skedde i september 1915 på det stillsamma pensionatet Kurhaus Beau Séjour i den lilla byn Zimmerwald i Schweiz, där Lenin, Höglund och ett 30-tal andra vänstersocialister från både krigförande och neutrala länder samlades till en sekretessomgärdad konferens för att formera en vänsteropinion mot världskriget och bryta Brantings och andra parlamentariskt sinnade socialdemokraters makt över sina partier genom att grunda en tredje international.
För vänstern bildar nu Zimmerwald en del av den kommunistiska skapelsemytologin, ses som en del av ouvertyren till den bolsjevikiska revolutionen och grundandet av kommunistiska partier i alla Västeuropas länder, men utgjorde också en pusselbit i spelet bakom det kejserliga Tysklands strategi att utnyttja Lenins storstrejks- och revolutionsrecept för att tvinga Ryssland ur kriget: ingen trodde ”mer på Lenins kapacitet att skapa kaos och förvirring bland tsarens undersåtar än det tyska utrikesministeriet, och efter mycket grubbel över de politiska konsekvenserna nappade till sist Lenin på tyskarnas erbjudande om fri hemresa. Rustad med kejsar Wilhelms pengar fraktades han och hans medarbetare på våren 1917 i ett plomberat tåg genom Tyskland för att sedan via Sverige och Finland ta sig hem till Ryssland och fullborda den revolution, som inletts i mars samma år. Den tyske kejsaren bidrog alltså finansiellt till den rörelse, som ett år senare tiden skulle inspirera hans egna landsmän att störta honom från tronen, en av historiens vanliga, gäcksamma ironier.
Under dagarna i Zimmerwald hamnade Lenin som vanligt i opposition, men även om han inte fick konferensens gehör för sin strategi att direkt mobilisera arbetarklassen till inbördeskrig mot borgerligheten – storstrejk och värnpliktsstrejk ansågs på kort sikt mera realistiskt – fann han två ivrigt intresserade disciplar i de båda svenska deltagarna, Zäta Höglund och Ture Nerman, båda lättrörliga intellektuella, båda lagda för handlingens romantik och båda sökande fasta fundament för sin socialistiska tro. Höglund och Nerman fängslades av intensiteten i Lenins person, hans sarkasmer över socialdemokratins kompromisser i alla Europas parlament och dess förräderi mot Internationalens resolutioner vid krigsutbrottet tycktes dem såsom sanningen själv och hans teorier om revolutionen som en statskupp av en tränad, skolad och målmedveten partielit såsom själva kungsleden mot socialismen. Kriget var ett rent kapitalistiskt krig och dess utgång likgiltig för arbetarklassen, förklarade Lenin, teorier som Nerman sedan omsatte i sina dikter om det sociala kriget som det ”riktiga” kriget och Höglund i fredskongressen.
Lenin hade redan vid deras första möte insett, att Zätas flyktiga karaktär rymde mer yvig romanticism än flinthård revolutionism: ”Han /Höglund/ är bara en naiv, sentimental antimilitarist”, skrev han i ett brev till en av sina medarbetare, men som ledare för en organisation med hyggligt ordnad ekonomi var Zäta ändå väl värd att kurtisera, hade ett värde för den alltid panke Lenin, som vid avresan viggade 300 kr ur ungdomsförbundets kassa för att finansiera sin omedelbart inledda kamp för att ytterligare skärpa Zimmerwald-resolutionen. När Höglund lämnade Kurhaus Beau Séjour hade han satsat sammanlagt 600 kr för revolutionens sak, ty majoritetslinjen tilldelades samma summa som den leninistiska minoriteten, men han hade också fatt en idol och i sin strävsamme ombudsman hemmavid, Karl Kilbom, hade han en läraktig elev.
I ett annat århundrade skulle Kilbom säkert ha blivit kondottiär, ty i hans uppenbara begåvning för entusiasmerande ledarskap ingick såväl en fallenhet för intriger och dubbelspel som en eggelse inför det revolutionära hemlighetsmakeriet: Kilbom älskade att se sig som en socialismens kurir, en resande med dubbla bottnar i resväskan och inte sällan dubbla budskap. Han föll till sist offer för sitt eget spel, sparkades ur kommunismen och ledde under några år det kortlivade Socialistiska partiet, innan han 1937 återvände till socialdemokratin för att sluta sina dagar som fryntlig och historieberättande chef för Folkets hus-rörelsen. Resterna av hans parti vandrade under Nils Flyg vidare in i en ideologi som skulle förena socialism och nationalism och följaktligen slutade i Hitlers tyska nationalsocialism, en bisarr utveckling som möjligen underlättades av att tyskarna tidigt började finansiera partiets tidning och så fortsatte in i det sista.
Socialdemokraterna fäste till en början inget större avseende vid den sk Zimmerwald-rörelsen, organiserad av andraplansfigurer med den notoriske bråkstaken Lenin i spetsen: ”Där deltog ju inget folk som känner varandra”, muttrade Branting avvärjande, när Ture Nerman efter hemkomsten försökte sälja en artikel till Social-Demokraten. Stormklockan fick således ensam driva kampanjen för den tredje internationalen, en agitation som i februari stod i sitt flor och därför bidrog till att socialdemokratin omedelbart tolkade förslaget om fredskongressen som ett nytt inslag i kampen om partiet: ”Ett led i partioppositionens undermineringsarbete inom partiet”, löd Per Albins och Gustav Möllers omdöme i deras gemensamma pamflett, ”Stormklockepolitiken under kritisk granskning”, författad under sommaren och publicerad på hösten 1916. Det var det naturligtvis också, men innan affären fick maktkampens svartvita karaktär, hade många ledande socialdemokrater varit lika oroade över regeringens oklara uttalanden om neutralitetspolitiken som någonsin ungdomsförbundet, låt vara att ingen av dem ens snuddat vid tanken på motåtgärder av den dramatiska och leninistiskt färgade sort som föresvävade Zäta Höglund, än mindre drömde om storstrejkens eventuella roll som utlösare av en rent revolutionär situation. Men i själva sakfrågan vandrade alltså Höglund i väl uppkörda hjulspår, och som försvar för sitt beslut att agera på egen hand kunde han dessutom hänvisa till partiets bristande intresse för ungdomsförbundets tidigare framstötar i ämnet.
Redan i oktober 1915 – omedelbart efter hemkomsten från Zimmerwald – hade förbundet lämnat in sin första begäran till partiet om en fredsmanifestation, närmast då med anledning av att statsminister Hjalmar Hammarskjöld tycktes sväva på målet i fråga om neutraliteten: hans dunkla ord i ett tal i Varberg om att regeringen måste räkna med situationer, ”i vilka Sverige ej längre kunde bevara freden”, rönte stor uppmärksamhet, ökade förhoppningarna bland tyskaktivisterna, skärpte vänsterns vaksamhet och tolkades allmänt som ett förebud om en politisk kursändring. På senhösten 1915 hade dock debatten bedarrat och läget ansågs inte påfordra några särskilda insatser, men partiledningen dolde sitt ointresse för ungdomsförbundets projekt med att kalla Höglund och Kilbom till sig och artigt lyssna på deras argument för storstrejkens sak, varefter ärendet lades till handlingarna med ett löfte om oförtruten vaksamhet mot aktivismens fula tryne.
I mitten på januari 1916 väcktes vänsterns misstänksamhet på nytt av kungens trontal vid riksdagens öppnade: eftersom regeringen utelämnat det traditionella avsnittet om Sveriges goda förhållande till främmande makter och handelsförhandlingarna med England samtidigt ryktades vara nära ytterligare ett sammanbrott, låg det nära till hands att koppla samman det ena med det andra. Det gjorde också Branting, som skrev en flammande ledare om sina misstankar att krisen gentemot England skulle bli regeringens förevändning för en allians med Tyskland: det var ”hela folkets skyldighet att med yttersta noggrannhet följa de krafter, som leda vårt lands öden”, skrev Branting och betonade att bevarandet av neutraliteten inte fick inskränkas till enbart förhoppningar, utan ”det måste vara mer, en plikt att styra så, att så kan ske, i vad på oss ankommer”.
Branting reserverade sig visserligen för att han måhända övertolkat trontalet, men i hans ord fanns trots allt den uppfordran till handling, som ju också bildade bakgrunden till Per Albins agitation i den italienska affären, ytterligare en viktig faktor i det nervösa stämningsläge som föregick kallelsen till kongressen. Att Branting själv ett par, tre veckor senare ändrade ståndpunkt, sannolikt fick informationer om att regeringen i november faktiskt avvisat ett formellt alliansbud från Tyskland, inte ville ha någon regeringskris och tills vidare fäste sina förhoppningar på riksdagens återuppståndna hemliga utskott för utrikesfrågor, var ju inte lika uppenbart för omvärlden, inte ens för en normalt så politiskt känslig person som Per Albin att döma av hans egna fåfänga försök att rubba partiordföranden.
Någon gång under januari hade emellertid Zäta och Karl Kilbom bestämt sig för att byta taktik, mobilisera massorna för freden och på så vis tvinga partiledningen till handling. Den 19 januari – dagen efter Brantings ledare om hotet mot neutraliteten – avfyrades det första skottet i deras nya kampanj: i en rundskrivelse uppmanades klubbarna, att ”omedelbart igångsätta den kraftigast möjliga offentliga och privata agitation för fredens ovillkorliga bevarande” samt förbereda sig på att en extra kongress möjligen skulle bli nödvändig ”för överläggning om vad situationen kräver”. Dagen därpå postades ytterligare ett brev, nu till partiets VU med en begäran att både LO, partistyrelsen och riksdagsgruppen omedelbart skulle kallas in ”för dryftande av åtgärder som eventuellt böra vidtagas för neutralitetens upprätthållande”, samtidigt som Karl Kilbom reste ut på turné för att – som han själv beskrev uppgiften – ”åstadkomma masspåtryckning på landssekretariatet och partistyrelsen”.
Vid det VU-sanimanträde, där skrivelsen första gången behandlades – den 1 februari, samma dag som Per Albin återinträdde – hade Kilboms agitation redan burit frukt och såväl arbetarekommunerna i Skara och Mölndal som metallklubben vid Bolinders mekaniska i Stockholm krävde extrakongress och förberedelser för en storstrejk, ”att igångsättas i händelse regeringens politik skulle driva Sverige till krig”. VU avslog alla krav på extrakongress och bordlade formellt ungdomsförbundets skrivelse; därmed var loppet i praktiken kört för partiledningens del, dess nu intagna positioner omöjliga att rubba för ungdomsförbundet, trots att Kilbom och andra utresta agitatorer under de följande två veckorna lyckades mobilisera ytterligare ett 30-tal fackklubbar och arbetarekommuner och trots att kulturredaktören i Social-Demokraten, Erik Hedén, lade nytt bränsle på brasan med den uppmärksammade artikeln ”Klart till storstrejk”, publicerad över hela förstasidan i Stormklockan den 5 februari.
För Per Albin var skrivelserna och resolutionerna från mötena runt om i landet att betrakta som en konstlad opinion, styrd av ”en från de dirigerande kretsarna rent monoman kongressträngtan” och dessutom generande svag i förhållande till partiets och LO:s storlek: ”Då man vet att arbetareorganisationer finnas på 1000-tals platser i landet, inses lätt vilken oerhörd bluff det var att här tala om en ’väldig opinion’ eller ’snart sagt hela landets arbetarevärld omfattande krav’”, som han skrev i polemik mot påståendena i Stormklockan. Av den alltmer uppretade Höglund inrangerades Per Albin, Branting och LO-ordföranden Herman Lindqvist i kretsen av förrädare mot socialismens och fredens sak, ”kreditbeviljandets, borgfredens och socialpatriotismens folk … alla de som komme att troget sluta upp kring regeringen den dagen kriget bleve verklighet”, som det hette i Stormklockan ett par veckor före kongressen. Tidningen tillade, att ingen skulle ”inbilla sig att dessa s.k. ledare för den svenska arbetarrörelsen komme att intaga en annan ställning än majoriteten av deras tyska kolleger har gjort”, så impulserna från Zimmerwald var uppenbara.
Det hårdaste slaget skulle som vanligt stå i Stockholms arbetarekommun, och inför det avgörande mötet om kommunens medverkan eller ej vid fredskongressen, samlade Branting och Per Albin fackföreningarna och kommunstyrelsen till ett taktiskt förmöte, rimligen för att sondera stämningarna bland gräsrötterna. Nya Dagligt Allehanda, som tidigare varit väl informerad och sannolikt haft någon läcka i ungdomsförbundets ledning, kunde emellertid publicera uppgifterna om rådslaget i förväg och därmed också ytterligare understryka bilden av rörelsens inre förvirring. De borgerliga tidningarna var alla fyllda av spefulla kommentarer till det socialistiska inbördeskriget om freden, varvade med skadeglada observationer om hur Branting drevs att i praktiken försvara regeringen Hammarskjöld som ett i alla fall för ögonblicket pålitligt värn för freden.
I månadsskiftet februari/mars 1916 började därför Branting hänvisa till sekretessbelagda uppgifter för sin underlåtenhet att med sakargument stödja sina påståenden att ungdomsförbundet och den hårt agiterande kulturredaktören Hedén överdrev krigsfaran. Han pantsatte således sitt förtroendekapital, men jagades samtidigt av sina tidigare, mera militanta, uttalanden, framförallt maningen efter trontalet att ”hellre tala en dag för tidigt, än att måhända bittert ångra till livets slut att ha dröjt tills det blev en dag för sent”. Möjligtvis bidrog vittnesbörden om dessa kluvna budskap i förening med Brantings öppet uttalade varning, att fredskongressen riskerade utlösa partiets sprängning, till den ovanligt kluvna reaktionen på mötet med Stockholms arbetarekommun: en majoritet av mötesdeltagarna godkände ungdomsförbundets resolution om krigsfaran, men underkände dess förslag att kommunen skulle sända ombud till kongressen.
I en ledarkommentar i Social-Demokraten – sannolikt skriven av Per Albin – beskrevs beslutet som en ”måttlig uppmuntran för särpolitikens och storstrejksfantasiernas talesmän”, men ändå inget att fästa sig vid, eftersom mötet inte varit behörigen utlyst, en formell försummelse som styrelsen motiverade med att debatten ju rörde känsliga frågor och lätt kunde överskrida laglighetens gräns, exempelvis genom uppmaningar till värnpliktsstrejk. Per Albin hade därför garderat ett eventuellt nederlag vid mötet med en inledande reprimand mot styrelsens formella handläggning, säkerligen planerad som en formell grund för att på nytt kalla samman medlemmarna, om vänstern skulle ha vunnit även den verkligt vitala omröstningen och beslutat sända ombud till kongressen. Nu kunde saken bero, ingen större skada hade trots allt skett, även om Zäta Höglund målade ut voteringen som en jätteseger.
En vecka senare vann dock Per Albin – som han själv skrev till Sigrid – ”a great victory” i en debatt med C N Carleson och kunde därmed också avstyra Göteborgs arbetarekommun från att sända ombud. ”I think they will pass a lot of resolutions against the leaders of the party”, skrev han om den snart förestående fredskongressen, ”and I only hope they will pass as many resolutions as possible”, således en from förhoppning att Zäta och hans mannar skulle gå så långt i sin kritik, att den formella, yttre enigheten aldrig skulle kunna restaureras.
Vid det laget var Per Albins korta flirt med neutralitetsaktivismen sedan länge över, ett par, tre förbiilande veckor när han och Zäta Höglund båda tycktes uppfatta landets långvariga fred som hotad, men naturligtvis kom till olika slutsatser om metoden att bevara den. Att neutraliteten var alltför viktig för att handhas av ungdomsförbundets omogna ledning var den underliggande slutsatsen i partistyrelsens olika manifest under dessa upprörda veckor, alla som vanligt skrivna av Per Albin och därefter överarbetade av Branting; texterna utformades i en lite trög, tung, allvarsam stil, som säkert tänktes symbolisera partiets och LO;s djupa ansvarsmedvetande och långa perspektiv på samhällsutvecklingen jämfört med de polemiska ungtupparna i Stormklockan:
I stället för att förlora sig i tomma spekulationer över tänkta fall (där en storstrejk skulle bli arbetarrörelsens svar på ett hot mot freden), måste därför ansvarsmedvetna, organiserade arbetare samla sin kraft på den förebyggande verksamhet mot krigsfara, som en fast och orubblig fredsopinion utövar. – – – Vi finna oss därför böra f.n. avböja de gjorde framställningarna (om extrakongress), men upprepa att vi skola som hittills uppmärksamt följa händelsernas utveckling, och efter bästa förstånd och samvete skola vi, vad som än må hända, söka fylla vår plikt fullt ut mot Sveriges arbetareklass.
Med satsningen på fredskongressen hade också ungdomsförbundet nått vägs ände, den lojala oppositionens tid var förbi och nu inleddes definitivt glidningen mot den leninistiska kommunismen som bärande åskådning, en process som kunde anses fullbordad vid decenniets slut, när vänsterpartiet anslöt sig till den kommunistiska internationalen. Om demokratin och dess balansgång mellan det politiskt möjliga och det ideologiskt önskvärda dittills präglat den ansträngda samlevnaden mellan partivänstern och partihögern, drogs nu efterhand ett annat skiljande kritstreck: den politiska demokratin med konkurrerande partier och sk borgerliga fri- och rättigheter. Medan socialdemokratin hävdade skyldigheten att så långt som möjligt upprätthålla dess spelregler, kom vänstern att lägga tyngdpunkten vid utomparlamentariska aktioner, samtidigt som den snart också skulle underkänna representativiteten i de existerande församlingarna och i stället eftersträva en fördjupad demokrati, den ideologiska grunden för alla de proklamationer om soldat-, bonde- och arbetarråd som skulle följa i spåren på Lenins ryska revolution.