Ingen följde fredskongressens förberedelser med större intresse än polisens detektivavdelning, som varje dag, via en tjänsteman i poststyrelsen, vittjade ungdomsförbundets postbox på anmälningssedlar från ombuden. Polisen utgick från att kongressen skulle proklamera något så kvalificerad olagligt som en värnpliktsstrejk, men den liberalt lagde civilministern, landshövdingen Oscar von Sydow, ville inte tillmötesgå dess vördsamma hemställan ”huruvida icke, om möjligt, åtgärder kunna vidtagas för kongressens förhindrande”: det rörde sig ju om en sluten tillställning, menade han. I stället fick polisen sätta sitt hopp till att åtminstone någon av de många utsända detektiverna skulle lyckas beblanda sig med massorna så effektivt, att vederbörande kunde slinka förbi den stränga kontrollen vid dörrarna till Folkets hus B-sal.
Kongressledningen lyckades visserligen stoppa flera av polisens tilltänkta infiltratörer, men åtminstone en satt med i salen under båda dagarna – helgen 18-19 mars 1916 – och hans rapporter ingick i underlaget för andre stadsfiskal Carl Gustaf Lidbergs beslut, att dels åtala tre av kongressens talare för landsförrädiska stämplingar, dels låta förhöra de gästande ryska bolsjevikerna, främst delegationsledaren Nicolai Bucharin, Lenins betrodde och sedermera av Stalin avrättade medarbetare. Redan på måndagsmorgonen efter kongressen anhölls Zäta Höglund, Erik Hedén och Ivan Oljelund – den sistnämnde ny utnämnd redaktör för den anarkistiska tidningen Brand och inbjuden gästtalare -och några timmar senare beslöt rådhusrätten att låta häkta dem.
Innan häktningsförhandlingarna började introducerades Ivan Oljelund och Erik Hedén för varandra av Zäta, eftersom de personligen aldrig tidigare träffats och än mindre duade varandra, en bisarr borgerlig ceremoni mitt ibland rättssamhällets betjänter som för kritiska bedömare ytterligare underströk det orimliga i åklagarens påståenden om deras gemensamma konspirationer mot fosterlandet. Hedén var dessutom närmast döv, så alla samtal fick föras på hög ljudnivå och med tydliga munrörelser; genom alla rättegångar satt han med högra handen bakom örat för att försöka fånga innebörden i mumlet runt omkring sig.
Målet hade emellertid getts högsta prioritet av polisledningen och spaningarna efter den estniske baronen Alexander Gyllenpalm, vars kallblodiga dubbelmord på två tjänstemän i Arbetareringens bank väckt betydligt större uppmärksamhet bland allmänheten än fredskongressen, fick gå på sparlåga ett par dagar, alltmedan detektiverna jagade sinistra, konspiratoriska meddelanden bland pappersmassorna på Hedéns, Höglunds och Oljelunds skrivbord i hemmen och på kontoren: Höglund erinrade sig den dystre filosofen Schopenhauers ord om att livet visserligen var en tragedi, men att det i sina detaljer övergick i fars. Själv hade han propsat på att få stå som ansvarig utgivare av kongressens resolution, säker på att hans riksdagsmannaskap skulle fungera som en sköld mot myndigheterna.
Polisens ännu i dag anonyme rapportör – som tycks ha tjänat dubbla gager genom att också förmedla information till Nya Dagligt Allehanda – var ingen politiskt skolad man, föga skickad att fånga några nyanser i de anhållnas anföranden vid kongressen: han uppfattade inte ens att den i sista stund inbjudne gästtalaren, Ivan Oljelund, åstadkom stor förvåning bland ombuden och en betydande nervositet i kongressledningen genom sin beskrivning av storstrejken som skön teori, men dessvärre praktiskt ogenomförbar. Varken i kongressens slutliga resolution eller i Hedéns och Höglunds anföranden fanns dock i formell mening någon uppmaning till storstrejk och än mindre till någon värnpliktsstrejk; det sistnämnda hade ju varit klart olagligt enligt de fortfarande gällande Staafflagarna, och ordet förekom följaktligen inte, anades bara som en underförstådd varning i resolutionens text om att ”detta medel (dvs storstrejken) icke är det enda och ej heller ensam tillfyllest” för att ”kunna lägga avgörande hinder i vägen för ett eventuellt från maktägande håll planerat fredsbrott”.
Att försöka hålla en klar boskillnad mellan uppmaningar till lagstridiga handlingar och diskussioner om dessa handlingars användbarhet i klasskampen var ju gammalt och vant vid denna tid, visserligen inte alltid framgångsrikt inför överhetens domstolar, men ändå praktiserat som en grundläggande försiktighetsåtgärd, så ock vid denna kongress. Zätas uppläggning tycktes snarast ha till syfte att pressa partiet och LO till ytterligare en fredskongress, en strategi som upprörde partiledningen nästan ännu mer än säraktionen som sådan: ”Nu finns det ingen av kongressens ledande krafter, som icke på det kraftigaste understryker att denna så ofantligt uppuffade tillställning helt enkelt hade till uppgift … att bana väg för en annan kongress, som skulle utlysas av partistyrelsen och den fackliga rörelsens förtroendemän, och åt den förbehöll man älskvärt och blygsamt att fatta de stora – och farliga! besluten!”, skrev Social-Demokraten i en osignerad ledare efter de första rättegångsdagarna, av stilen att döma författad av Branting själv.
Talet om arbetarklassens rätt till utomparlamentariska maktmedel för att stoppa en krigssinnad regering upprörde säkert samhällets spetsar, men det underliggande skälet till polisens ingripande var sannolikt närvaron av den fyra man starka ryska delegationen, representanter för ”en viss Lenin – bosatt i Schweiz”, som det heter i den anonyma polisrapporten. Vem och vad dessa ryssar egentligen företrädde visste inte polisen med sin ringa inblick i de ryska socialisternas fraktionsstrider, men påståendena om att kongressen tillsatt ett speciellt utskott, där ”ombud från gruppen Lenin tillhandagått svenskarna med tekniska upplysningar, särskilt afseende förstöring av järnvägsmaterielen och speciellt broarna”, torde i vilket fall ha befunnits verkligt alarmerande. Men bevisningen förblev svag intill obefintlig, ty inget nytt tillkom egentligen under förhören, vare sig med de sedan utvisade ryssarna eller med Karl Kilbom och andra kongressombud.
Till saken hör dock, att kongressen faktiskt valde ett särskilt utskott, vars egentliga uppgift förblev oklar men möjligen varit tänkt som embryo till en särskild storstrejksorganisation, bildad efter leninistiskt mönster med hemliga, lokala kommittéer och redo att agera på egen hand så snart regeringen utlyst allmän mobilisering. Det skulle i så fall ha varit ett resultat av Zätas flirt med leninismen och dess teorier om cellen som den minsta enheten i partiets organisation, men varken hans själv eller Kilbom berör detta i sina memoarer; det finns heller inga efterlämnade handlingar, som styrker att klubbarna etablerat några lokala kommittéer – cellbildningen satt i system hör ju till perioden efter partisprängningen och anslutningen till Komintern.
Rykten om att myndigheterna skulle åtala någon eller några av kongressarrangörerna hade cirkulerat i s k politiska kretsar, men när Branting på måndagen författade sin skarpt kritiska ledare, fann han själva tanken orimlig, ”som om det vore rätta vägen att visa tomheten i dessa resolutioner och deklamationer!”. Samma kväll fick han emellertid lägga till ett PS till sin ledare, skrev att åtalet gav ”kongressisternas ord en betydelse, som de aldrig av egen kraft skulle kunnat vinna” och tillade beklagande, att socialdemokratin nu inte längre kunde kritisera de tre ”med samma styrka som då man kämpar blott med skäl och grunder”. I och med åtalet var han kort sagt kedjad vid tvånget att finna ett modus vivendi mellan det politiska fördömandet av deras, i hans tycke, enfaldiga gärningar och försvaret för deras sak gentemot myndigheterna, faktiskt en ganska komplicerad balansgång: de tre måste ju försvaras – det krävde solidariteten – men de fick inte heller påmålas minsta anstrykning av martyrium, ty det vore att erkänna det rättfärdiga i deras sak och samtidigt höja deras personliga status inom partiet, ett problem som dock mera gällde Zäta än de övriga två.
Litteraturdoktorn Erik Hedén var visserligen en person som både Branting och Per Albin respekterade, men hans lite högdragna, närmast moraliserande syn på politiken hade de svårt att fördra, möjligen ytterligare förstärkt av vänsterns återkommande försök att lansera honom som tidningens politiske skribent; Hedén tvivlade aldrig på att han hade rätt, och dövheten gjorde honom dessutom oemottaglig för muntliga invändningar. Animositeten var ömsesidig, och det var snarare personlig motvilja mot Branting och Per Albin än ideologisk övertygelse, som förledde Hedén att följa Zäta vid partisprängningen året därpå. Glidningen mot bolsjevismen fick honom snart på andra tankar och 1919 återvände han till Social-Demokraten, arg och besviken över att Stormklockan refuserat hans tvivel på att samhällets utveckling enbart kunde beskrivas som ett spel mellan materiella drivkrafter: Marx hade möjligen rätt till 99 procent, förklarade Hedén, men den resterande procenten rymde idealitet och humanism ”och det är denna hundradel, som gör livet värt att leva”. Den sedermera välkände författaren Ivan Oljelund var en person av samma, lite världsfrånvända kynne som Hedén, från början Hinke Bergegrens skyddsling men snart alltmer tvivlande på revolutionen som sin kallelse; redan när han talade på fredskongressen var han på väg in i kristendomen och i romanen ”Med stort G” några år senare skildrade han sitt avfall och sitt definitiva byte av gud.
Som revolutionärer var både Hedén och Oljelund ovanligt beskedliga till sin läggning, dessutom med så vitt skilda politiska åskådningar, att ingenting tycktes förena dem annat än intresset, ja, närmast passionen, för antikens konst och kultur och misstron mot såväl kejsarens Tyskland som dess larmande drabanter på den politiska högerkanten. Hedén var till yttermera visso försvarsvän av ungefär samma moderata läggning som Branting, så domstolsprövningen i både rådhusrätten och Svea hovrätt blev svarta farser, eftergifter åt rättssamhällets formalia för fängelsedomar som fällts i förväg, till sist – när målet efter ett halvår vandrat hela vägen upp till HD – ett års fängelse för Höglund, åtta månader för Oljelund och frikännande för Hedén. Det rörde sig om ”en politisk process och ingenting annat”, skrev Branting i en kommentar, medan teologiprofessorn och liberalen, Torgny Segerstedt, varnade borgerligheten för dess kortsiktiga övermod: den stund kunde komma, skrev han, ”då allting hänger på att respekten för lag och rätt är starkare hos massorna än den tycks vara hos en förvildad överklass”.
Innan ens rådhusrätten hunnit fälla sin dom löste dock partivänstern det delikata problemet med den fängslade Zätas martyrstatus genom att själv gå till attack mot Branting, närmast med anledning av kommentarerna till fredskongressen och karakteristiken av Höglund, Hedén och Oljelund som frasmakare snarare än handlingens män. Vänstern hade just då majoritet i tidningsstyrelsen och på Fredrik Ströms initiativ föreslogs, att Social-Demokratens årsstämma skulle uttala sitt misstroende mot hela redaktionen, en frontalattack som ju – om den hade lyckats – i ett slag skulle ha förändrat balansen och gjort vänstern till herre över Social-Demokraten.
Att Ström och hans vänner vid detta tillfälle satte allt på ett kort kan förstås ha berott på en äkta upprördhet, men de påverkades sannolikt också av att planerna på att starta en egen, daglig vänstertidning då befann sig vid ett vägskäl: valet stod mellan att erövra den existerande tidningen eller löpa linan ut med det egna projektet. Branting och Per Albin torde knappast vid denna tid ha vetat, att Zäta, borgmästare Lindhagen och Ström vid återkommande sammanträden på restaurang Kronprinsen och Ostermalmskällaren lyckats engagera en så penningstinn mecenat som bokförläggaren, vegetarianen, nykteristen och tidningsutgivaren (Såningsmannen, numera Saxons veckotidning) Johan Lindström Saxon, inte heller att den gamle typografen men numera välbärgade tryckeriägaren G Walfrid Wilhelmsson ville återuppleva ungdomens äventyr och därför åtagit sig att trycka en ny tidning ”med vänsterfärg å la arbetarpressen vid sekelskiftet”, men de beslöt i vilket fall att själva försöka ta initativet vid årsstämman i stället för att slåss på defensiven: när Ström läst upp styrelsens misstroendeförklaring, halade Branting upp ett färdigskrivet motförslag ur fickan och krävde, att samtliga förespråkare för fredskongressens sak omedelbart skulle ”nedlägga sina platser i styrelsen, på det att enhetlighet och samförstånd … måtte åter kunna bli rådande i tidningens ledning”.
Branting vann omröstningen med 98 röster mot 64, men eftersom klockan då drog mot midnatt ajournerades kvarstående formaliteter till mötets fortsättning en vecka senare: den 2 april tog alla vänstermän konsekvensen av det föregående mötets beslut och avsade sig fortsatt kandidatur till styrelsen, medan de som inte stod på omval avgick. Kvar fanns nu bara Zäta Höglund, av naturliga skäl just då omöjlig att nå, men under antagandet att han skulle ha uppfattat stämmans uttalande som en prickning, avsattes också han. Formellt var förfarandet uppenbart regelstridigt – Zäta stod ju inte på omval – men när hans protester så småningom trängde ut genom häktets väggar, var det för sent. Han döpte årsstämman till ”kosackkuppen” och hans anklagelser för övergrepp på stadgarna tvingade Per Albin att tillgripa politisk moral som försvar i stället för stadgebestämmelser: ”En god demokrat trotsar sig icke kvar på en förtroendepost sedan valmännen givit tydligt tillkänna, att han icke längre har deras förtroende”, skrev han i pamfletten om stormklockepolitiken, en kautschuktolkning av paragraferna som han aldrig brukade unna andra att tillämpa.
Medan det parodiska förräderimålet malde på i olika instanser, löpte motsättningarna snabbt fram mot en reell sprängning av partiet. Styrelsevalet i april i Stockholms arbetarekommun uppfattades av båda sidor som en avgörande kraftmätning och i Social-Demokratens spalter återkom dag efter dag manande trumvirvlar till den ”tysta majoriteten” att göra sin insats vid valurnan:
En framgång för splittringskongressens män nu skulle komma dessa att till förfång för allt praktiskt arbete utnyttja arbetarkommunen för kända frasradikala syften. Ty annat än tomma fraser och stora ord är det sannerligen inte fråga om. Det gäller därför att partiets djupa led mönstra upp som aldrig förr, så att den med stora later och mycket buller framträdande Stormklocke-riktningen må få en föreställning om att arbetarnes stora flertal vill ha män på styrelseposterna, som väl kunna slå hårt, när det gäller, men som heller icke säga mer än de i fortsättningen ämna stå för.
Över 6 000 medlemmar – nära hälften av samtliga – mobiliserades att rösta, ett valdeltagande som skulle upprepas vid ombudsvalet till kongressen, men som kommunen varken dessförinnan eller senare varit i närheten av, inte ens under 20-talets strider i samband med Zäta Höglunds återkomst till partiet. De djupa lagren motsvarade förväntningarna, och som kampanjgeneral var Per Albin – biträdd av Gustav Möller och Gottfrid Björklund, den sistnämnde från början möbelsnickare, sedan facklig redaktör på Social-Demokraten, ledamot av partistyrelsen och nu vald till kommunordförande med Per Albin som vice – nära storslam med partihögerns samlingslista, men den gamle agitatorn August Palm snöt segern på upploppet med hjälp av sina nykterhetsfientliga anhängare, appellister kallade. Palm hade vid denna tid tagit som sin sista livsuppgift att bekämpa nykterhetsrörelsen och dess krav på totalförbud, gav ut tidningen Appell med hjälp av bryggeripengar, höll sig med en egen sk bryggarlista i kommunvalet och irriterade med sin lilla men strategiska organisation både partihögern och partivänstern; den sistnämnda var ju starkt nykterhets vänlig medan nykteristerna som grupp följde partihögern.
Frontlinjerna skar alltså lite hipp som happ i kommunen, men Per Albins försök att kompromissa med såväl nykteristerna som Palm om en gemensam lista misslyckades, och tack vare splittringen kunde vänstermännen Fredrik Ström och C N Carleson klämma sig in på de sista mandaten. Mäster Palm var ju inte den som glömde en oförrätt i första taget och till hans ovilja att kompromissa bidrog säkert Per Albins tidigare förföljelse av appelliströrelsen: på dennes initiativ hade partistyrelsen 1912 i ett uttalande beklagat, att partiets förste agitator ”ansett sig oförhindrad att frondera mot partiprogrammet och därmed väcka misstämning och split inom rörelsen”. Nu var visserligen tiderna andra, men att Per Albin numera både svingade bägaren och ville ha bort partiprogrammets krav på totalt alkoholförbud räckte tydligen inte för Palm: ”Hade vi endast kunnat driva upp 150 röster till hade vi slagit både appellister och stormklockor”, skrev Per Albin till Sigrid, trots allt uppenbart belåten med sin egen insats.
Lugnet återställdes dock inte på kommunens möten: vänstern lyckades med knapp majoritet driva igenom ett misstroendevotum mot de ombud, som röstat med Branting på tidningsstämman några veckor tidigare, och vid ett annat tillfälle beslöts efter votering, att sända ett hyllningstelegram till de fängslade kamraterna Zäta, Hedén och Oljelund, under Per Albins protester avslutat med orden ”Leve de dömda!”. Men detta var pyrrhussegrar för vänstern – i vilket fall hade partihögern genom sin majoritet i styrelsen nu ett hyggligt utgångsläge för att kunna styra ombudsvalen till 1917 års kongress i önskad riktning, naturligtvis den yttersta orsaken till intensiteten i valkampanjen.
Samma dag som Per Albin skrev till Sigrid – den 27 april -publicerades det första numret av vänsterns nya organ, Politiken, sedermera med tillnamnet Folkets Dagblad och under 20-och 30-talet en vandringspokal mellan olika vänsterfraktioner innan den slutade sitt kringirrande liv som nazistisk dagstidning. ”Rena ynkedomen”, löd Per Albins karakteristik av dess första nummer, ett omdöme som måhända också påverkades av rent personlig irritation: han tvingades nu själv slita med översättningen av tyska telegram, sedan Ture Nerman plötsligt lämnat detta extraknäck på Presscentralen för att bli Politikens förste redaktör.
I slutändan krympte Saxons utlovade bidrag kraftigt, så tidningen startade under ytterst blygsamma omständigheter, levde på tryckare Wilhelmssons krediter, borgmästare Lindhagens tillskjutna hundralappar och Nermans mycket flitiga penna. Att Politiken kom ut redan tre veckor efter Social-Demokratens stämma användes i partihögerns agitation som ett bevis för ungdomsförbundets förrädiska dubbelspel och lust i agera i lönndom, ett hugg i ryggen på Social-Demokraten som planerades samtidigt som vänstern försökte ta över partiets gamla huvudorgan. Å andra sidan hade faktiskt Fredrik Ström redan 1913 varnat Social-Demokratens styrelse för att bråken mellan Lindhagen och Per Albin kunde förleda borgmästaren att grunda en egen tidning, så också i detta fall var vänsterns planer av gammalt datum; dagstidningar var ju både lättare att starta och att avveckla på den här tiden, när stockholmarna hade tolv dagliga blad att välja mellan.
Starten av Politiken följdes ett par dagar senare av att tretton riksdagsmän de facto – om än inte formellt – konstituerade sig som en egen grupp, ”oförhindrade att i oundgänglig mån verka inom gruppen och riksdagen för sina berörda uppfattningar”, som det hette i deras svar på majoritetens beslut att upprätthålla den s k disciplinstadgan och inte tillåta oppositionen några privata extraturer. Med den något kryptiska formuleringen avsåg uppenbarligen vänsterledamöterna att inte själva ta initiativet till brytningen, stod kvar som medlemmar i partiets riksdagsgrupp, men förbehöll sig ändå rätten att verka efter eget huvud, slåss ”för en fri folkstat utan partibossar och inpiskare”, som en av dem sade, Magnus Bengtsson från Göteborg.
Fredrik Ström, som nu satt i första kammaren, hade dessförinnan försökt fresta Branting med en uppdelning i godo mellan de stridande fraktionerna, ett sorts formaliserat dubbelstyre som enligt Ströms uppläggning skulle praktiseras från partistyrelsen ner till alla arbetarekommuner, fackföreningar och fackklubbar, vilka var och en skulle välja fraktionstillhörighet. Partiet skulle visserligen tala med dubbla tungor, men den yttre enigheten bevaras och medlemmarna slippa oroa sig för att personliga vänskapsband kanske skulle slitas vid en klyvning till två självständiga partier.
Även om Branting till en början – det finns motstridiga uppgifter – möjligen lockades av tanken på att skjuta uppgörelsens stund framför sig, ändrade han snabbt åsikt när Politikens första nummer dök upp: han tycktes släppa loss åratal av tillbakahållen aggression och bitterhet inför vänsterns attacker och syntes nu äntligen fast besluten att få ett slut på Fredrik Ströms bisarra roll som ledande vänsterman och samtidigt partiets främste funktionär. LO-ordföranden Herman Lindqvist avfärdade Ströms tankar på delning i godo som ett utslag av verklighetsfrämmande kammarlärdom: ”Vi får slåss om själarna”, förklarade han för Ström vid VU:s diskussion om dennes propå, en linje som Branting tycktes förespråka ändå dithän, att partistyrelsen helst borde suspendera de ledande vänstermännens medlemskap i avvaktan på ett slutgiltigt beslut vid 1917 års partikongress.
Som fredsduva hade Ström dessutom förlorat en del av sin trovärdighet, när den liberala Aftontidningen publicerat hans förutsägelser om att vänstergruppens etablering vore första steget mot en ny partibildning. Ström dementerade först intervjun, han hade aldrig låtit sig intervjuas av Aftontidningen, men kom sedan på förklaringen till sin lösmynthet: han hade trott sig småprata med en liberal riksdagsledamot och således känt sig säker på att hans yttranden aldrig skulle komma utanför riksdagshusets väggar.
Händelsen var typisk för Fredrik Ströms sätt att fungera, en ständigt lika talträngd intrigör, men så verserad att han diskret flöt in i alla miljöer, och följaktligen heller aldrig riktigt kunde tas på allvar i sin självpåtagna roll som brobyggare mellan partivänstern och partiledningen; hans agerande saknade alltid substans, förslagen var visserligen vackra och välmenande, men antingen praktiskt ogenomförbara – som hans långa kampanj för en skilsmässa i godo – eller inriktade på vackra effekter, stora demonstrationer och manifest i tid och otid. Ström var mera reklamman än politiker, han älskade den storslagna gesten och dyrkade den effektfulla skönheten i alla dess uppenbarelser, alltifrån folkets mustiga ordspråk till de stora mästarnas konst och poesi. Precis som alla andra intogs Per Albin till en början av hans ordkaskader och lätthet att finna slående formuleringar, men medan han hatade Zäta Höglund, betraktade han Ström som en fjant, ”den skönhetsälskande” som han vid ett par tillfällen ironiskt benämndes i korrespondensen med Sigrid. Ström efterträdde sedan Ture Nerman som chefredaktör för Politiken -en kort tid i växelbruk med Carl Lindhagen innan de insåg, att dennes humanism och Ströms socialism inte kunde samsas på ledarsidan – varefter han blev det nya vänsterpartiets förste partisekreterare 1917. På 30-talet chefade han och Zäta Höglund på Social-Demokraten, men det uppdrag han älskade mest av allt var ordförandeskapet för Stockholms stadsfullmäktige med dess täta tillfällen till blomstrande retorik.
Första maj 1916 blev den sista som partiet skulle fira under till det yttre eniga former. Per Albin började dagen i stor stil, åt frukost på Stallmästargården tillsammans med Lisa, innan han i spetsen för tåget vandrade från Norra Bantorget ut till Gärdet för att tjänstgöra som ordförande vid en av de fyra talartribunerna – ännu fanns inte så effektiv högtalarteknik att en talarstol räckte för så stora möten som maj demonstrationerna i Stockholm. ”Fred”, ”Bröd” och ”Likhet inför lagen” var årets paroller, men här och var i tåget fanns banderoller utan text som en påminnelse om och en demonstration mot att polisen förbjudit den fjärde appellen, ”Ned med åtalsraseriet!”.
Anslutningen var denna gång mindre än tidigare år, en trötthetsreaktion på det intensiva styrelsevalet, men måhända också en spegling av oron i partiet och den alltmer pressande dyrtiden: ”Medlemmarna i arbetarorganisationerna tvingas att ägna all sin energi åt de dagliga brödbekymren, vilket uppslukar intresset för de ideella strävandena”, skrev Stockholms arbetarekommun i sin årsberättelse, en klagande ton som gick igen vid många årsmöten runt om i landet, eftersom lokalföreningarna ännu inte fatt känning av den medlemstillströmning, som ju skulle komma under 1916. Konflikterna med vänstern förstärkte uppenbarligen denna dova, dystra stämning, en tung hand som tycktes trycka partiet att döma av ledarkommentarerna i landsortspressen, fyllda långt mer av ängslan över splittringens konsekvenser än frustande stridslystnad inför den nya situationens möjligheter: ”Det bör dock betonas, att vad som här förehaves är en affär av ödesdiger innebörd”, skrev exempelvis Örebro-Kuriren, medan Östergötlands Folkblad ”absolut inte kunde fatta detta (vänsterns) plötsliga beslut att riva alla broar och definitivt säga upp samhörigheten med det gamla partiet”.
På många håll föreföll man också misstänka, att striden egentligen kunde reduceras till en personlig träta mellan stridande klickar i huvudstaden: ”Det är på sin plats att erinran göres om att saken har betydelse för andra än de direkt förhandlande parterna”, skrev Folket i Eskilstuna, medan fabriksarbetarfacket i Borlänge ställde ”som en oavvislig fordran till … svansviftarna kring de båda organisationernas chefer, att skona landsbygden från sitt evinnerliga käbbel”. Om herrarna nödvändigtvis skulle bråka, så ville Borlängearbetarna att de antingen skulle ordna enskilda möten eller starta en speciell grältidning: ”För att båda riktningarna må få in sina bidrag, så låt det ena numret redigeras av Presscentralens nuvarande ledare, Herr P. Alb. Hansson, och det andra av hr K. Kilbom så utskällningen må bli rationellt utförd och parti med partipress skonad”, hette det i skrivelsen, en av ett knappt tiotal som denna vår sändes in till partistyrelsen: vad än partiledningen kunde känna när den stod mitt uppe i striden, så inte var det precis partifolkets jubel, även om den fick dess stöd i alla viktiga voteringar.
Bland de ledande vänstermännen fanns däremot entusiasm, en övertygelse om att agera i linje ”med de åskådningar och stämningar som behärska de breda lagren”, som Fredrik Ström formulerade vänsterns framtidsutsikter. Prognoserna baserades främst på den jämna röstfördelningen vid de två föregående kongresserna, av Ström och andra tolkad som en hygglig återspegling av opinionsläget i de breda medlemslagren. Så var det ju inte, som vänstern snart skulle bli varse, men i 1916 års perspektiv kunde bedömningen knappast betraktas som orimlig: först i efterhand kan man se att kongressernas debatter i de verkligt stora, strategiskt betydelsefulla, avgörandena kring partiets parlamentariska roll alltid landade i ett förord för det politiskt möjliga, medan däremot statsskickets utformning och liknande ideologiskt uppblåsta frågor inte sällan slutade med en seger för de socialistiska maximalisterna.
Förklaringen till detta röstmönster låg sannolikt – som Branting påpekade i ett tal på hösten 1916 – i den relativt höga abstraktionsnivån på vänsterns hjärtefrågor: kraven på stora systemändringar som republik och enkammarsystem låg långt bortom det måttfulla egenintresse, som i allmänhet vägledde medlemmarnas bedömning av aktuella och på kort sikt mycket mer betydelsefulla politiska frågor, exempelvis avskaffandet av den 40-gradiga röstskalan. Antagligen bottnade också ombudens till synes nyckfulla rörelser över den inre höger-vänsterskalan i partiets ännu relativt ringa inflytande på samhällsbygget: rörelsen hade ännu inte blivit statsbärande, identifierade sig ännu inte fullt ut med demokratins institutioner, samtidigt som dess kongresser inte heller hade samma bäring på den politiska omgivningen som senare, gällde mer intern exegetik än samhällsutvecklingen i stort. Kongresserna kunde därför tillåta sig piruetter, åtminstone i de fall där partiledningen inte ställde kabinettsfråga – vilket den ju aldrig gjorde på en politik för ideologiskt önskvärda, utan bara för det politiskt möjliga.
Vänstern observerade naturligtvis, att majoriteten av partiets riksdagsledamöter nästan aldrig tycktes tveka om sina preferenser för det politiskt möjliga, men fann orsaken i en bristande åsiktsöverensstämmelse mellan väljarna och deras valda representanter. Riksdagsmännen beskrevs av Stormklockan som ”själlösa marionetter i några ledares och deras inpiskares och korpralers händer”, de nöjde sig med riksdagsarvodet och ägnade i övrigt dagarna åt att spela priffe eller bräde vid borden i riksdagens kafé. Synen på partiet som ett värnlöst, härtaget offer i händerna på sina ledare är en klassisk bortförklaring, fortfarande använd och flitigt praktiserad långt innan Robert Michels gjorde den vetenskapligt respektabel med sin teori om oligarkins järnhårda lag, dvs att ledningen och dess byråkrati i varje folklig rörelse tenderar att rota sig så djupt, att den snart blir både oåtkomlig och okänslig för opinionen i de djupa medlemsleden.
Michels bok kom ut 1911, baserades på hans egna erfarenheter som aktiv, engagerad socialist och har förblivit ett ofta använt tillhygge i samhällsdebatten: på 80-talet utgavs den på nytt på svenska för att bekräfta nyliberalernas övertygelse om massans konservatism och skattetrötthet, medan den på tio-talet legitimerade vänsterns tro på dess radikalism, i båda fallen i maktlös opposition mot sin ledning.
Men rörelser med en bred folklig förankring är vanligen tröga organisationer, reagerar skeptiskt på nya signaler och tar lång tid på sig för att styra in på en ny kurs, sannolikt för att många viljor och intressen skall smälta samman; ledarna kan ju inte röra sig särskilt mycket snabbare än genomsnittet av medlemmarna. I socialdemokratins fall etablerades tidigt det måttfulla egenintresset som vägledande arbetsprincip, mycket tydlig exempelvis i kampen för rösträtten: 1902 mobiliserades medlemmarna till en rösträttsstrejk, men redan fem år senare hade den ekonomiska utvecklingen fört så många arbetare över den dåvarande rösträttsgränsen – 800 kr i årsinkomst – att de föredrog fortsatt parlamentariskt arbete för allmän rösträtt i stället för aktioner på gatan.
Analysen av 1907 års medlemsomröstning om storstrejk för rösträttens sak visade klart denna intressefördelning: de som röstade för strejk saknade rösträtt och de som röstade mot hade redan erövrat den – och de var alltså vid det laget så många, att de i praktiken blockerade fortsatt användning av denna klassiska stridsmetod. Per Albin var dock angelägen att bibehålla själva idén om storstrejk som ett tänkbart hot mot borgerligheten i tider av kris; partiledningens kritik mot fredskongressens krav på storstrejk skulle gälla valet av tidpunkt, definitivt inte storstrejken som kampform, förklarade han vid ett sammanträde i februari 1916. I praktiken tvivlade nog många på storstrejkens värde och möjligheter: nu gällde det bara, som Harald Åkerberg sade vid ett annat tillfälle, att hålla illusionen levande.
Partihögern, det måttfulla egenintressets förespråkare, förundrades å sin sida över både vänsterns larm och dess brådska, kunde inte förstå dess motiv och inte heller dess drivkrafter. Värner Rydén skrev i Arbetet, att drygt hälften av utbrytargruppen i riksdagen bestod av f d liberaler, många relativt sena rekryter till socialdemokratin, så ”i en församling där så många förut hunnit byta åsikter och parti, bör det kunna bli en ganska rik provkarta till slut”. Han kunde ha tillagt, att flertalet också hade sitt ursprung i över- eller medelklassen, men förklaringen hade knappast blivit mer heltäckande för det: vad som förband vänstern i detta skede var ingenting annat än oppositionen mot partiledningen och en längtan efter något nytt, men det fanns ingen enighet om vari detta nya bestod. Branting själv fann i kritiken mot militarismen den förenande länken i vänsterns spektrum av åsikter, alltifrån Lindhagens humanism och Kilboms och Höglunds flirt med bolsjevismen, men även där handlade det i så fall om en enighet mot den existerande militärapparaten, ty vänstern rymde både förespråkare för omedelbar avrustning och anhängare av den revolutionära, väpnade arbetarmilisen. Inte sällan landade debatten i en blandning av mysticism och marxism, som när journalisten och författaren Hugo Wistrand lodade vänsterns djup i en artikel i Stormklockan:
Minoriteten, vänstern, uppfattar socialismen även som en levande, andlig kraft, vill hävda socialismens själ, vill representera principen, den framstormande idén i tron att även denna i någon mån kan erövra verkligheten.
Majoriteten av de utbrytande riksdagsmännen återvände så småningom till socialdemokratin, antingen tyst och stilla eller också i öppen protest mot den successiva etableringen av bolsjevismen som vänsterns ideologi och anslutningen till Komintern. Med kommunismens framväxt försvann helt enkelt marknaden för vänstersocialdemokratin, den blev höger i sin nya omgivning, och när den tvingades välja, så valde den att satsa på det politiskt möjliga, eftersom det ideologiskt önskvärda identifierades med kommunismen och därför inte tedde sig lika önskvärt längre. Kommunismen förde in en helt ny dimension i den socialdemokratiska visionsverksamheten: för partiets sökare, de som i likhet med bl a Ernst Wigforss ville se högre syften och mera förandligade mål bortom vardagens politiska praktik, blev föreställningarna om den socialistiska framtiden mycket vagare, eftersom de inte bara måste utgå från att den politiska demokratin skulle upprätthållas, utan också måste passera förbi kommunismens högst reella version för att nå fram till den ”riktiga” socialismen.
Konkurrensen med kommunismen och dess förnekelse av den borgerliga demokratins värden förstärkte ytterligare socialdemokratins uppslutning bakom det rådande demokratiska systemet, blev ett brett och oöverstigligt dike mellan dessa båda ideologiska kusiner: ”Demokrati möjlig utan socialism, men socialismen otänkbar utan demokrati” som det står i ett handskrivet, stolpvis uppställt manus till ett av Per Albins anföranden 1918, rubricerat ”Demokrati eller diktatur” och tillika en bestående och städse vägledande övertygelse under återstoden av hans politiska gärning. Mer konkret och socialistiskt osofistikerat kunde det knappast sägas, i alla fall jämfört med den allmänt respekterade Wigforss’ luddiga och svårbegripliga visioner av socialismen bortom socialdemokratin; å andra sidan var ju Wigforss som politiker lika praktiskt inriktad som någonsin Per Albin, lät inte visionerna styra den dagliga hanteringen, utan flydde bara verkligheten hemma vid skrivbordet.
Men på våren 1916 saknades dessa perspektiv, socialismen kunde ännu te sig som ett eggande äventyr och vänstern i sin helhet som besjälad av entusiastisk entreprenöranda, beredd att grunda något nytt sedan den misslyckats i sina försök att inifrån erövra makten i den gamla och stelnade koncernen. Att starta nya partier var ju inte lika märkvärdigt som senare: det fanns inga statliga eller kommunala bidrag som snedvred konkurrensen, heller inga speciella trösklar för politiska nykomlingar, utan alla fick förlita sig på medlemmarnas hängivenhet och offervilja för Saken. Vänstern kunde som ytterligare argument för sin förtröstan notera, att åtminstone offerviljan föreföll vara på väg att bli en bristvara i moderpartiet: förslagen om avgiftshöjningar avvisades av distrikten och i Stockholm hade arbetarkommunen just meddelat, att den skulle tvingas avskeda den ene av de två ombudsmännen för att kunna hålla verksamheten ekonomiskt flytande. Den utvalde råkade förstås bli vänstermannen C E Törnkvist, men när ett medlemsmöte beviljade honom tre månaders lön med en enda rösts majoritet fick Per Albin på nytt voja sig över vänsterns vana att förgripa sig på stadgarnas beslutet hade tagits ”utanför dagordningen och efter den tid som bestämts för mötets avslutande”, skrev han i Social-Demokraten; ledarsticket var visserligen osignerat, men av stilen att döma förde Per Albin pennan.
När det första formella steget mot skilsmässan togs vid ett sammanträde i partistyrelsen i början på maj 1916 var visserligen Brantings bitterhet och återhållna vrede tydlig nog, men stämningen var ändå behärskad på gränsen till artig, sannolikt för att kraven på uteslutning av frondörerna före partikongressen saknade majoritet: allt var egentligen redan sagt, man talade för protokollet, avtackade till sist Fredrik Ström för hans insatser som partisekreterare och beklagade att ytterligare två ledamöter – Fabian Månsson och Ivar Vennerström – ansåg sig tvungna att lämna partiets ledning. C A Svensson från Sundsvall försökte sig på en sista, patetisk vädjan: han kunde förstå, sade han, att teoretikerna Ström och Vennerström kunde bege sig ut på splittringens väg, men att ”Fabian Månsson, som själv varit arbetare, kunnat vara med därom hade gjort honom mycket ont”. Ändå var det nog Vennerström – riksdagsman och redaktör för Nya Norrland i Sollefteå – som hade svårast att bestämma sig, men till sist hade han ”tröttnat på den otacksamma rollen som medlare” mellan fraktionerna, förklarade han; han blev också en av de första att reagera mot bolsjevismens frammarsch i det nya vänsterpartiet.
Per Albins roll var som vanligt att uttolka stadgarnas innebörd, men också att hålla tillbaka den vredgade partiordföranden: ”Även om ungdomsförbundets splittringsverksamhet är av synnerlig skada för partiet, torde det bli svårt att rubricera den som förräderi mot partiet, och om så ej kan göras är partistyrelsen av partiets stadgar förhindrad att mot ungdomsförbundets VU vidtaga någon separationsåtgärd”, står det i protokollets något knaggliga referat av hans yttrande, dock skrivet av honom själv. För stunden kunde således ingen uteslutning tillgripas, även om Per Albin lät förstå att den i och för sig vore välförtjänt: ”Vad partistyrelsen här kan göra är endast att inför partivännerna klargöra ytterligare sin ställning och sedan till partikongressen gå fram med förslag till åtgärder, ägnade att göra slut på söndersprängningsarbetet”, sade han. Det handlade nu, som tidigare, om att undvika att ta första steget, ligga lågt för att inte skapa martyrer för vänsterns sak och hoppas att den själv grepe initiativet.
Branting, som enligt Fredrik Ström i arga stunder tornade upp sig vid bordets kortända likt en åskgud, gjorde ett sista försök att i styrelsens resolution fastslå dess beslutsamhet ”till nödvändiga åtgärder för avskiljande av de rent fientliga element, som formellt alltjämt haka sig fast vid vårt parti”, men fick gå med på en mildare skrivning efter Per Albins och andras protester. Knappt nio månader återstod till kongressen, partiet fick leva till dess med vänsterns bristande lojalitet och fick framförallt inte i förväg låsa sin taktik, var innebörden i Per Albins försök att stävja den tidigare så stryktålige, men nu uppenbart uppretade och personligt sårade partiordföranden: ”resolutionernas tid måste vara förbi”, ”en skilsmässa mellan oliktänkande har blivit nödvändig” och ”partistyrelsen måste handla nu” löd några av hans kärnfulla satser. Mest bitter föreföll han att vara mot Ture Nerman, bokhandlarsonen från Norrköping med vilken han några år tidigare talat så vackert om socialismen på ett hotellrum i Sundsvall, men som nu dagligen smädade honom i Politiken, kallat honom förrädare mot arbetarklassen i sin sk Zimmerwaldrapport och etiketterat socialdemokratin som socialpatriotism efter Lenins föredöme: åtminstone Nerman borde uteslutas, försökte Branting, men tillade sedan suckande att det kanske vore att ”ta till storsläggan mot ett alltför litet föremål”.
För Per Albin personligen betydde händelseutvecklingen under våren, att han under alla omständigheter snart skulle kunna lämna Presscentralen med dess tidskrävande och föga inspirerande rutinarbete. Branting ville helst att Per Albin skulle återgå till Social-Demokraten som andre redaktör och ställföreträdande chef, men lekte också med tanken att placera honom som partisekreterare efter Fredrik Ström: ”I am not longing för this post … but if they want me to take the secretary post I will do it as a duty”, skrev Per Albin till Sigrid i början på april, en brist på entusiasm som han i ett senare brev motiverade med krassa ekonomiska skäl: ”(Jag) sade ifrån att jag inte hade lust att gå till en otrevligare plats och förlora 500 kr om året i inkomst”, uppgav han sig ha svarat på LO-ordföranden Herman Lindqvists förfrågan. Att partisekreterarens årslön inte var högre än 3150 kr var i och för sig Per Albins eget fel sedan han några år tidigare gått emot Ströms krav på bättre betalt, ett svinhugg som nu gick igen. I stället gick budet till Gustav Möller, som åtog sig att tills vidare klara både sitt dittillsvarande jobb som förlagschef på Tiden och städa upp efter Ströms fögderi; i motsats till Per Albin var dock Möller obelastad av tidigare uttalanden i lönefrågan, så han krävde och fick 4 000 kr per år.
Helst av allt ville ju Per Albin återgå till Social-Demokraten för att ”ta hand om den nu alldeles ohjälpligt försummade politiska avdelningen”, som han förklarade för Sigrid. Vid den här tiden rådde kaotiska förhållanden på partiets huvudorgan, upplagan hade stagnerat och förlusterna ökade oroväckande snabbt, främst därför att tidningen inte ansåg sig kunna höja priserna i takt med de stigande kostnaderna. Med fog kunde emellertid också Branting sägas vara medskyldig, dels för att han blankt struntade i tidningens administrativa och tekniska skötsel och dels för att hans bohemiska livsföring ledde till ständiga och fördyrande förseningar av produktionen. Han hade vänt på dygnet, tillbringade som regel kvällen på någon krog och kom sällan upp på redaktionen före midnatt, ofta senare om sällskapet var glatt och trevligt, men i vilket fall nästan alltid med dagens ledare och ledarstick oskrivna.
Obekymrad om att tidningens övriga text sedan länge var satt och fårdigbruten och att nattredaktörer, sättare, tryckare och tidningsbud stod och väntade satt Branting bakom tidningstravarna i sitt rum, läste sin dagliga dos av franska tidningar och började först så småningom fylla ark efter ark med sin nästan feminint nätta piktur; omkring halv fyra brukade han vara klar och kom nöjd och belåten ut till den sömniga redaktionen. Då gällde det att nattredaktören hade städat undan alla avdrag av färdiga sidor, för i annat fall kunde det bli flera ändringar, ett tillägg till ledaren eller en tillskriven kommentar till någon nyhet som ytterligare försenade den redan försenade produktionen. Respekten för Branting var emellertid så stor – den hierarkiska underdånigheten var ju inte mindre inom socialdemokratin än i dess dåtida omgivning – att ingen vågade ta en fight med den åldrande och alltmer disträe chefredaktören, en uppgift som väl Branting – i en sorts undermedveten klarsyn – förväntade sig att Per Albin skulle ta sig an, samtidigt som han skulle lätta på en del av den tunga skrivarbördan.
Branting hade emellertid inte reflekterat över att Per Albins återinträde skulle rubba den existerande befälsordningen; den dåvarande andremannen, redaktionssekreteraren Conrad ”Conke” Jonsson (senare chefredaktör för Folket, riksdagsman och landshövding i Sörmland), blev rasande och gick raka vägen till tidningsstyrelsen: ”Hansson som andre redaktör och med därtill hörande befogenhet komme att ingripa i red. sekreterarens tekniska ledning, varför Jonsson då icke önskade behålla sin post”, förklarade han enligt protokollet.
Ställd inför det dubbla problemet med Conrad Jonssons avgångshot och Per Albins krav på minst samma lön som på Presscentralen, men helst ytterligare 350 kr till 4000 jämnt, följde styrelsen minsta motståndets lag och bordlade hela ärendet; ekonomin var vid denna tid så dålig, att styrelsen hade vädjat till de anställda att avstå från att ta ut tidigare beviljade dyrtidstillägg, så Per Albins lönekrav tedde sig närmast utmanande. Det var han själv också medveten om: ”Särskilt kommer väl mina löneanspråk att väcka betänkligheter”, skrev han till Sigrid i slutet på april. En månad senare berättade han, att ”flera av kamraterna i redaktionen se ingenting hällre än att Conke gör allvar av denna hotelse”, men uppenbarligen hade Per Albin ändå alltför många vedersakare bland tidningens medarbetare för att Branting skulle vilja köra över motståndet och ensidigt driva igenom hans an- j ställning. I stället lirkade han ihop en kompromiss med Jonsson för att avgränsa dennes ansvarsområde från Per Albins och med sig själv som domare vid eventuella konflikter, men då sade i stället Per Albin tvärt nej: han skulle inte bara ha titeln andre redaktör utan också de fulla befogenheter, som följde med ställningen som redaktionens andre man.
Efter samtalet med Branting var Per Albin uppenbart bedrövad, kanske rent av bitter: i ett brev till Branting, skrivet på kvällen samma dag, lät han förstå att denne nu – av hänsyn till Conrad Jonsson – frångått vad de tidigare varit överens om:
Vad som behövs på SocD, då din tid inte medger dig att mera direkt deltaga i redaktionsarbetet, är en ledande kraft inom redaktionen. Men skall den något kunna uträtta får han inte alltför mycket neutraliseras av andra ledande krafter, utan måste äga tillräcklig myndighet på alla områden.
Jag förstår så väl dina hänsyn för Conke, som ju f.ö. torde vara den som sedan sitt inträde i redaktionen alltid blivit mera bortskämd i alla avseenden än någon annan. Men nog är det bättre att allt göres klart från början än att vägen skall gå genom sammanstötningar och konflikter fram till klarheten. Och som jag redan förut i dag sade, anser jag det inte nog med att SocD får en politisk medarbetare, utan också någon som kan gripa in på andra områden och just på dem som äro redaktionssekreterarens egentliga domän.
Skall jag inträda som andre redaktör måste denna min ställning vara klar från början, både inåt och utåt. – – –
Beträffande lönen kan jag inte reflektera på mindre än min nuvarande, d.v.s. 3650 kr. Detta närmast av det skälet, att jag känner till huru svårt det är att få löneförhöjning i SocD.
Conke Jonsson var rädd om sin makt och om sitt namn på Social-Demokratens titel vinjett, förklarade Per Albin för Sigrid nere i Malmö; av hänsyn till Branting hade han ändå för ett ögonblick varit nära att acceptera det delade ansvaret med Jonsson, ”men vid närmare eftertanke fann jag att ställningen skulle bli otrevlig”, skrev han och förklarade sina motiv så här:
Jag hade förut sagt honom (Branting) att personligen var jag inte så angelägen, behöver inte SocD mig så behöver jag inte SocD. Så krass kan man ha råd att vara då man har en plats som är bättre betald än någon av SocDs medarbetare och där det finns betydligt bättre utsikter att få påökt än i SocD. Dessutom har jag sedan någon tid rätt livligt umgåtts med tanken på att vända huvudstaden ryggen och ta hand om någon partitidning i landsorten. ’Nya Samhället’ (i Sundsvall) behöver en redaktör och som du kanske minns erbjöd man mig den posten redan under min Malmötid. Då ville man betala mig 3500 kr och då kan man väl inte anse t.ex. 4000 kr vara för mycket nu.
C A Svensson, riksdagsledamot, expeditör på Nya Samhället och Sundsvallsdistriktets starke man, hade haft otur med sina redaktörer: sedan Ture Nerman i ett par år fyllt tidningen med poesi och helsideslånga kulturartiklar och dessutom frestat läsarnas tålamod med sin kampanj för ljudenlig stavning (ljus stavades av Nerman jus, genom jenom osv), var han angelägen om en kraftfull företrädare för partihögern, en redaktör med sunt proletärt utsprung och inte alltför begiven på teoretiskt grubbel. Men frågan är om Per Albin någonsin menade allvar i diskussionerna med Svensson: hans karska attityd i brevet till Sigrid var troligen mera spelad än djupt känd, likaså hans påstående, att ”även en stridens man kan ju ha rätt att längta, om icke till lugnet (i Sundsvall) så till nyttigare och mera givande strider än de inre partifejderna”. Han gjorde väl som de flesta gör i stunder av besvikelse, kompenserade det hotande nederlaget på Social-Demokraten med att söka tröst i landsortens grönare ängar. I själva verket torde han ha varit ytterligt angelägen att komma tillbaka till tidningen och djupt orolig över att ha spänt bågen så hårt, att jobbet skulle gå honom förbi.
Veckorna gick emellertid utan att tidningsstyrelsen kunde komma till ett avgörande, och i slutet på juni suckade Per Albin över obeslutsamheten: ”Det skall ju alltid vara så många om och men när någonting skall ske i det här partiet”, skrev han till Sigrid. ”Strandar förhandlingarna”, tillade han, ”beror det väl på att jag nu gett mig fan på att driva igenom det efter min vilja eller helt avstå”.
Branting hade dock inte släppt taget, möjligen rentav verksamt bidragit till att Conke Jonsson erbjöds att komma tillbaka till hemstaden Eskilstuna som chefredaktör för tidningen Folket. Därmed stod enbart lönefrågan hindrande i vägen, och med Per Albins erbjudande från Nya Samhället som bräckjärn, försökte Branting forcera fram ett avgörande vid ett styrelsemöte i början på juli; frågan började nu också brådska för Branting själv, eftersom han skulle ut på en längre utlandsresa i mitten på juli och behövde en pålitlig vikarie. Per Albin hade dagen före förhandlat med en fyramannakommitté från styrelsen, en diskussion som ”bestod däri att jag … upprepade vad jag förut sagt om villkoren för mitt inträde”, varefter han gick raka vägen till Presscentralens styrelsesammanträde för att förvarna om sin förestående uppsägning, rimligen för att göra Social-Demokratens styrelse medveten om konkurrensen från Nya Samhället och förhindra att frågan om hans anställning än en gång bordlades.
Styrelseledamöterna tålde emellertid mera kallt stål än vad Per Albin räknat med och nobbade såväl hans utnämning till andre redaktör som hans lönekrav; eftersom frågan om Jonssons avgång ännu inte var formellt avgjord, ansåg sig inte styrelsen ”äga befogenhet att besluta om en utvidgning av redaktionen” före nästa halvårsstämma. I stället erbjöds Per Albin ett tillfälligt medarbetarskap tills vidare, vilket han först avvisade, men ett par veckor senare godtog, av allt att döma sedan styrelsen lovat lansera honom på posten som andre redaktör vid halvårsstämman den 29 oktober. Med partihögerns numera klara majoritet skulle stämman bli en formalitet, men vänstern gjorde ändå ett sista halvhjärtat försök att stoppa hans återinträde i tidningen: något mer utmanande namn än Hanssons kunde inte styrelsen föra fram, förklarade C N Carlesson för stämmoombuden, men å andra sidan, tillade han ironiskt, finns heller inget lämpligare om syftet var ”att icke åvägabringa enighet inom partiet”.
Men i lönefrågan föll inte styrelsen undan – längre än till 3 640 kr i årslön sträckte den sig inte, drygt hälften av Brantings lön och bara 40 kr mer än Erik Hedén, tidningens dittills näst högst betalde medarbetare. En symbolisk tia i minskad årslön jämfört med Presscentralen blev alltså det pris, som Per Albin fick betala för att återvinna Social-Demokraten som fast, politisk plattform.
Fast en tia kunde det väl vara värt att slippa Sundsvall, slippa lämna partiledningen och slippa ge upp vunna positioner efter snart sju år i Stockholm. Dessutom skulle han snart ta igen den lilla eftergiften åt styrelsens snålhet, höjde lönen till 5000 jämnt vid årsskiftet och ökade sedan stadigt avståndet till övriga medarbetare för att 1920 nå 12000 kr i årslön, en svindlande summa för majoriteten av partiets medlemmar. En industriarbetare med 48 timmars arbetsvecka, ingen semester och arbete året runt utan någon enda permitteringsperiod tjänade vid denna tid 3700 kr före skatt, de flesta löntagare emellertid långt mindre när de summerade året. Chefredaktören på Social-Demokraten hade visserligen fortfarande sämre betalt än kollegerna på övriga stockholmstidningar – Torsten Fogelqvist på Dagens Nyheter hade exempelvis 18 000 kr i årslön – men han låg nu i nivå med de högsta ämbetsmannalönerna, kanske den omedvetna riktpunkten när socialdemokratin detta år stod beredd att ensam överta regeringsmakten och definitivt inordnade sig i rollen som statsbärande parti.