När Per Albin formellt trädde i tjänst som andre redaktör på Social-Demokraten söndagen den 13 augusti 1916, hade han redan fungerat som Brantings vikarie i nära tre veckor och dag efter dag angripit regeringen för dess flathet mot tyska kränkningar av den svenska neutraliteten och för beslutet att minspärra Kogrundsrännan genom Öresund, en åtgärd som ansågs direkt riktad mot Englands intresse av fri genomfart. Särskilt upprörande fann Per Albin det tyskvänliga Aftonbladets kommentar, att de engelska fartygen nu finge ”gå på internationellt vatten, om de vilja ut, och där möta de säkert de tyska vaktskeppen”:
Det är oerhört, att något sådant kan skrivas i en svensk tidning. Men okloka regeringsåtgärder, sådana som denna minspärrning, ensidigt riktad åt ett håll och överallt fattad som avsedd just att hindra de engelska fartygen att taga sig ut, måste givetvis verka stimulerande på hetsorganen, som sedan flera veckor väsnats över de engelska båtarna. – – – Vadan då denna plötsligt påkomna spärrning? Är den en eftergift åt repressaliekrävarna, som ju anvisat även denna åtgärd? Eller finns det andra skäl, som ligga förborgade hos hr Hammarskjöld?
I riksdagen hade regeringen den 17 maj avgett en ny förklaring om Sveriges neutralitet, den egentliga finalen på ungdomsförbundets kongressaktion och för partiledningen också ett alibi för dess kritik mot arrangemanget, men under sommaren ryckte krigets brutalitet närmare genom att flera lastfartyg sprängdes av tyskarna i Östersjön, däribland fem svenska. Tyskarna fick ta sig friheter, menade Per Albin, som regeringen inte tillät ententen, framförallt den egendomliga historien med det svenska fartyget Themis, som den tyska marinen rövade på internationellt vatten, förde in till Slite på Gotland för att bunkra kol och sedan styrde ut igen för vidare färd till Tyskland.
Per Albin försökte visserligen motivera sina angrepp med att neutraliteten krävde exakt lika behandling av de krigförande parterna, men socialdemokratin gled nu mot en alltmer uttalad ententevänlighet under intryck av den begynnande försörjningskrisen, möjlig att lösa bara genom eftergifter i det handelsavtal med England, som statsminister Hjalmar Hammarskjöld fortfarande blockerade utifrån sina folkrättsliga principer. Hans huvudtes, att Sverige som neutral nation bara skulle ingå avtal som upprätthöll dess frihet att föra handel och erkände dess rätt att alltid handla i eget intresse, underlättade överenskommelser med Tyskland och försvårade förhandlingarna med England; Tyskland saknade ju i motsats till England möjligheter att föra en effektiv blockadpolitik och ställde därför inte heller några krav på att styra Sveriges val av handelspartners. Stängningen av Kogrundsrännan var ett typiskt exempel på konsekvensen av Hammarskjölds förhandlingslinje: den låg på svenskt vatten, hade dittills lämnats fri för passage oberoende av nationalitet, men spärrades i utbyte mot tyska åtaganden att öka trävaruimporten.
Vid den här tiden skakades dock regeringen av en svårartad inre kris och den mera praktiskt lagde men flegmatiske utrikesministern, KA Wallenberg, brukade muttra att ”principerna hotar driva kärran i diket”. Den presskampanj, som Per Albin och en lång rad andra tidningar drev mot statsministern personligen på hösten 1916, utgjorde emellertid preludiet till hans fall, låt vara att det skulle dröja ytterligare ett halvår: man kunde ju bara ”skala en potatis i sänder”, som Wallenberg också sade för att förklara problemen med Hammarskjölds överlevnadsförmåga i en nu nästan alltigenom fientlig politisk omgivning.
Utöver ledarskrivandet under dessa veckor hade Per Albin samtidigt varit inkallad som hästgardist och på övriga lediga stunder skött sina åligganden på Presscentralen: han flängde runt som om han skulle leva upp till sitt eget gamla skämt, att den främsta fördelen med en lagstadgad 8-timmarsdag vore att få jämnt tre arbetsdagar på ett dygn. I ett brev till Sigrid i slutet på juli erkände han dock, att den hårda arbetstakten redan sugit musten ur honom, men militärtjänsten – som inte tycks ha varit alltför betungande – skulle vara över den 12 augusti, Branting vara hemma om några dagar och hans efterträdare på Presscentralen finnas på plats senast den 1 september, så snart skulle trycket lätta: i fortsättningen skulle han kunna koncentrera sin energi på att rusta upp den nedgångna Social-Demokraten.
Hösten 1916 hade tidningen tolv medarbetare, inklusive Branting och Per Albin, hyrde tio rum högst upp i det gamla Folkets hus och ägde en blygsam redaktionell utrustning: två skrivmaskiner, en räknemaskin, en diktafon och fyra telefoner, två vardera från de konkurrerande bolagen Allmänna telefon och Riks. Redaktionens viktigaste verktyg var saxen, klisterburken, stålpennan och bläckhornet, men Per Albin var en vän av moderna redskap: som sekreterare på partistyrelsens sammanträden hade han redan 1914 trotsat partikassörens grumsande över kostnaderna med maskinskrivna protokoll och satsade nu omedelbart på att förnya maskinparken för att tidningen skulle följa med sin tid, smattret mot skrivmaskinsvalsarna efterträda det stilla raspet från stålpennorna som en symbol för den nya eran.
Per Albin var redan från första dagen de facto tidningens chef, eftersom Branting nu successivt drog sig tillbaka; han hade visserligen kvar sitt rum, kom fortfarande upp på kvällarna, skrev en och annan ledare och övervakade kontinuerligt utrikesnyheterna, men ålades av sin andreman att inte lämna en bokstav senare än två på natten och helst tidigare. När Per Albin brutalt ställde över en alltför sent inlämnad artikel av Brantings teaterrecenserande hustru, René, fick han erfara, att disciplinen numera var ovillkorlig och att nätterna inte kunde förslösas på krogen: ”Det blev ett effektivare memento än om jag ställt över en av hans egna saker”, noterade Per Albin belåtet några år senare.
Redan i januari 1917 övertog Per Albin posten som ansvarig utgivare och från 1918 var Branting närmast chefredaktör i disponibilitet, hade fortfarande titeln men ingen av dess funktioner, besökte knappast tidningen och skrev alltmer sällan; på Per Albins initiativ tillerkändes han dock ett fast årsarvode på 4 000 kr som erkänsla för gamla tjänster, från 1921 och under hans fyra återstående levnadsår höjt till 6000. Först 1921 upphörde också den dittills upprätthållna fiktionen, att Per Albin vikarierade för Branting, eftersom denne då slutgiltigt sade ifrån, att han inte önskade komma tillbaka, ett avgörande som han länge skjutit ifrån sig genom att antingen förebära krånglande nerver, sviktande krafter eller tidskrävande internationella uppdrag.
I praktiken hade han aldrig velat återgå, och i och med krigsslutet var han definitivt färdig med tidningen. Utrikespolitiken lockade långt mer än inrikesfrågorna, i det nybildade Nationeras förbund i Généve fick han en ny arena och i dess gentila salonger dröjde han sig kvar så länge han överhuvudtaget kunde; han iddes inte ens åka hem för att låta sig hyllas på sin 60-årsdag, trots att förberedelserna för ett storslaget fackeltåg pågått i månader och partiets medlemmar samlat in 71588 kr och 97 öre i födelsedagsgåva genom en riksomfattande öresinsamling.
Liksom också senare i fråga om Förenta nationerna blev Sverige en hängiven anhängare av Nationernas förbunds principer om kollektiv säkerhet, lät frågan om Ålands nationella tillhörighet bli dess första – och i realiteten enda – framgångsrika hantering av en mellanstatlig tvist och lämnade i förhållande till landets storlek ovanligt stora ekonomiska bidrag. Dessa faktorer – plus naturligtvis personliga kvaliteter – bidrog till Brantings position som en av folkförbundets ledande statsmän, en roll som han också själv uppenbart njöt av, nästan som vore den kultiverade konversationen om storpolitiska ting, det angenäma klimatet, den sobra miljön på de ny uppförda förstaklasshoteilen vid Lac Léman, det goda vinet och den goda maten en välförtjänt kompensation för åren av försakelser i tidningens och socialdemokratins tjänst. Grovjobbet hemmavid fick andra nu sköta.
Det behövs ”slagskämpar mot (storm)klockorna häruppe”, hade Per Albin skrivit till Sigrid i början på juli, och det var precis den roll som skulle bli hans, framförallt under de återstående dramatiska åren till riksdagens beslut om allmän och lika rösträtt i december 1918. Brantings konstfärdiga, snirklande men auktoritativa stilistik, hans internationella utblickar, hans lite ledsna moraliserande över borgerlighetens förstockelse och hans väl riktade men aldrig riktigt elakt vassa ironi efterträddes av en polemiskt effektiv och hårt hamrande bruksprosa, främst brukad för att nagelfara vänsterns publikationer och manifest. Signaturen P.A.H-n var definitivt ingen stilistisk elegant, – han skrev med armbågarna, klagade Zäta Höglund – men det fanns en märg av ovedersäglig personlig övertygelse i Per Albins prosa, den var rakt på sak, rymde föga ideologiska och allmänfilosofiska utsvävningar och dolde inte för en sekund att det ålåg vänstern att knäfalla i öppen lojalitet mot partikongressernas beslut, partiets högsta myndighet som han brukade skriva: tyckandet var fritt hela vägen fram till beslut, men kraven på lojalitet därefter absoluta, både inåt och mot omvärlden.
Per Albin skrev alltid utifrån en position som sansens, sanningens och måttfullhetens företrädare, resonerade mindre ofta än han slog fast och intog alltid en milt beklagande attityd över vad han såg som andras hätskhet, lättsinniga bollande med fakta och rent demagogiska anklagelser. I hans ledare talade mindre rörelsen själv än dess apparat, hela det stora system i vilket rörelsens alla röster smältes samman till rörelsens vilja och förkroppsligades av Partiet självt och dess högsta beslutande myndigheter, VU, partistyrelsen och partikongressen:
Vårt parti har ryckt fram till en politisk ställning, som ålägger det stora förpliktelser inför de breda folklager, som sucka efter lättnader i sina betryck. För att fylla sina stora uppgifter måste partiet föra en klar och fast politik, opåverkad av tillfälliga kastvindar och konstgjorda opinioner. Ansvaret för en sådan politik påvilar icke blott några män i partiledningen eller riksdagsgruppen, utan hela partiet. På partikongressen skall denna politik i stora drag bestämmas och därför kräves också att valen till kongressen verkligen bli ett uttryck för den stora majoriteten inom partiet, som också, sedan partiets politik fastslagits, har att tillse att denna kan fullföljas utan att beredas ideliga svårigheter av fronderande särgrupper, som sätta särsynpunkterna framför partisolidariteten.
Som polemiker arbetade Per Albin praktiskt taget aldrig med den fina ironin med stilmedel, snarare var hans skämtsamheter burna av samma underliggande självsäkerhet som hans övriga polemik, exempelvis denna ganska typiska – och heller inte särskilt roliga – artikelupptakt:
Den s.k. partivänstern lider som bekant i hög grad av den varken för patienten eller omgivningen behagliga sjukdom, som populärt kallas förföljelsemani. Alltid är det någon som vill den till livs och särskilt den elaka partihögern står jämt den stackarn efter livet. Bl.a. lär denna partihöger sökt bekämpa parti vänstern genom ’att åter ända till leda föra fram det gamla påståendet’ att den för ofruktsam demonstrationspolitik. Den arma förföljda har slutligen ansett sig tvingad till försvar. Detta presteras av ungdomsförbundets förlag (chef: hr Fr. Ström), som sänt ut en bok om ’Socialdemokratisk vänsterpolitik’, vari man vill bevisa att parti vänstern är så realpolitisk som trots någon.
För en nutida läsare skapar ju det flitiga bruket av ordet herr före namnen en polemisk distans, men sådan var faktiskt tonen också inom arbetarrörelsen på den här tiden: det formellt korrekta iakttogs i alla officiella sammanhang, duandet var ingen självklarhet och titelbortläggningen lika omständlig som inom borgerligheten. Per Albin försökte dock hålla nere den rent personliga polemiken, gick sällan in på personliga särdrag ens när det kunde vara frestande, utan nöjde sig med lätta efterslängar, exempelvis när han på hösten 1916 gick till rätta med Fredrik Ströms relansering av sina funderingar på en skilsmässa i godo mellan de stridande grupperna:
Man skulle nästan kunna tro att hr Ström vore en stor skämtare, om man icke visste att det är andra egenheter hos honom, som närmast bära skulden till att han komma fram med något så rosenrasande.---Vad ’skilsmässa i godo’ betyder, är icke fullt klart. Menas det blott, att de som icke längre trivas inom partiet vilja utan träta och bråk ge sig av, antaga vi att det icke skall läggas dem stenar i vägen. De som systematiskt uppträda illojalt och osolidariskt finnes verkligen ingen anledning att hålla kvar.
Gentemot borgerliga politiker och tidningar som Svenska Morgonbladet, Nya Dagligt Allehanda och Aftonbladet var dock tonen en annan, mera grov och kantad av anklagelser för dumhet, bristande läskunnighet och allmän förstockelse, säkert en bidragande orsak till att Per Albins impopularitet i det borgerliga lägret stegrades till djup misstänksamhet under 1917 och 1918, när han fick rykte om sig att närmast vara rödgardist. Tyskaktivisterna var också ett populärt och frekvent villebråd i spalterna, speciellt Rudolf Kjellén och Adrian Molin; den sistnämnde kallade Per Albin alltid ”hr Molin till Axamo” efter dennes försök att använda Nationalföreningen mot emigrationen som bulvan för privata mark- och fastighetsspekulationer på godset Axamo, en skandal som Social-Demokraten gjorde mesta möjliga av och som allvarligt skadade Molins fortsatta trovärdighet på det ideella fältet.
Men så eleganta ironiska florettstötar som ”Hr Molin till Axamo” tillhör undantagen i Per Albins produktion: ironin – och än mindre självironin – ingick inte, som sagt, bland hans uttrycksmedel. Hans privata situation vid den här tiden inbjöd dessutom snarare till självömkan, alltjämt en skärande kontrast mellan hans beslutsamhet och viljekraft i de offentliga angelägenheterna och hans oförmåga att tygla sin känslas oro och sin vacklan mellan de två kvinnorna i sitt liv.
Sigrid och barnen hade tillbringat sommaren i ett förhyrt torp i Torekov, men när hösten närmade sig, började hon oroa sig för sina bostadsbekymmer, dels om hon skulle bo kvar i Malmö och dels hur hon skulle få tag på en ny bostad, eftersom hon ansåg att lille Per Gunnars bräckliga hälsa krävde en mindre fuktig och lättare uppvärmd lägenhet än den hon hyrde: ”visserligen är det bostadsbrist, men jag hoppas att det inte skall bli alltför svårt”, skrev hon till Per Albin i slutet på juli:
För närvarande bor jag hos arrendatorn på gården, då jag tyckte att det andra stället var för långt att släpa med Per Gunnar, han är så tung och jag är inte vidare stark. Visserligen betalar jag här en tia mer i månaden, men gör det hellre, i synnerhet som vi ju ha en god bit till badet då jag får använda mina kroppskrafter på honom, ja, du må tro han har blivit duktig, du skulle inte känna igen honom som inte sett honom på åtta månader.
När Per Albin fick Sigrids brev hade Lisa just åkt iväg för att hälsa på släktingar i Storängen i nuvarande Nacka, på den tiden en lantligt avlägsen idyll. Han gick och grubblade på sitt svar i över en vecka, låg sömnlös och visste varken ut eller in, säkert mest drabbad av den plötsliga insikten att han inte sett sina barn på åtta månader och orolig för att han skulle kunna lastas för Sigrids sviktande ork; hennes ord tolkade han som en omskrivning för ohälsa. När han till sist samlade sig till ett svarsbrev, hade han ”kommit till det resultatet, att vi gagnas bäst allesammans om den fullständiga ovissheten kan på något sätt hävas”, hur visste han dock inte riktigt:
Jag skulle önska att jag vore i stånd att avlasta dig en del av de bekymmer, som väl närmast äro orsak till ohälsan. Men på den punkten står jag alltjämt och stampar, utan handlingsmod och handlingskraft. Det tjänar ingenting till att upprepa gamla skäl och synpunkter. Angelägnast är väl att se till att något praktiskt kan göras för att bättra förhållandena, särskilt för barnen.
Per Albins förslag blev att Sigrid skulle flytta till Stockholm, ”måhända det bästa ur skol- och andra synpunkter”. Han hade också erinrat sig, att skolmyndigheterna under våren undrat över att dottern, Anna-Lisa, bar efternamnet Hansson, trots att hennes föräldrar inte var gifta och modern hette Vestdahl: ”Är verkligen vår tids människor ännu så dumma att de bråka om en sådan sak” hade han då skrivit som svar, men nu övervägde han om de inte ”för barnens skull kanske borde lagligen legitimera dem. Sätten härför äro ju mer än ett”, förklarade han, och för sin del var han ”beredd att pröva vilket som gagnar barnen bäst”. Han skrev också, att han nu ”blivit så feg” att han varit nära att be svägerskan, Anna-Lisa, tala med Sigrid för hans räkning, ”men gudskelov föll jag inte för frestelsen att gå omvägar”. Som avslutning föll han dock ner i pätetiken: ”Förlåt en, som söker göra sitt bästa!”
Sigrid svarade med vändande post, en blandning av ilska och ironi över Per Albins krumbukter och oförmåga att bestämma hur han ville leva sitt liv: hon hade inte alls påstått sig vara sjuklig, bara trött, ”men för att bli trött av att bära 17 kg en halv timme några gånger dagligen behövs inte någon ohälsa för att inte stå ut med”:
För övrigt är jag vid mycket god vigör, svart som en neger, om det kan intressera dig, och jag beklagar livligt att ha förorsakat dig någon sömnlöshet. Vad beträffar vårt förhållande, d.v. s. våra barn, så är det ju en kvistig fråga. Vad kan man göra för att legitimera dem? Jag känner inte till mer än en ’handling’ och det är vigsel, men kanske någon annan utväg, mera smaklig under dessa förhållanden finns? – – – Så är det slut, och vi skall inte riva i såren mera, låt dem läkas normalt och om vi beslutar oss för någon legitimering utav barnen, så låt det bli oss emellan.
”Så, kära Per, önskar jag att då du slutat stampa, du slår dig till ro och blir lycklig”, löd hennes råd till den bortlupne barnafadern, en uppmaning som Per Albin troligen tolkade som en självständighetsförklaring från Sigrids sida: det var slut, hon ställde inte längre andra krav på honom än dem som gällde barnens försörjning och uppfostran. Ett par dagar senare åkte han ut till Lisas sommarnöje i Storängen, uppenbarligen inriktad på att nu nå fram till ett beslut om sitt privatliv. ”Bestämde oss för framtiden”, skrev Lisa i dagboken och dagen därpå var en dag av stilla och slapp lycka: ”latade oss hela dagen på ett berg över sjön”, noterade hon.
Allt var åter klappat och klart, framtiden syntes ljus och några lyckliga veckor förestod med kondis, restauranger, bio, teater och en heldag på arbetarfesten på Stadion, där Per Albin spelade centerhalv i en fotbollsmatch mellan partihögern och partivänstern, nickade in 1-1 efter hörna och sålunda verksamt bidrog till sitt lags seger, ett symboliskt förebud inför den annalkande stora uppgörelsen. Nu var han karsk och säker igen och postade efter ett par veckor ett både hurtigt och sakligt lite ansträngt svarsbrev till Sigrid, ”alltid samma resoluta kvinna!” som han skrev:
Beträffande legitimeringen har jag icke ännu lyckats utfundera någon ’smakligare’ utväg. Men jag skall höra mig för. Just nu är det ju ingenting att göra åt saken förrän du beslutat angående bostadsort. Att jag talade om Stockholm berodde på att du ofta uttryckt din saknad av de större möjligheter i olika avseenden, som huvudstaden har att bjuda. Bakom låg nog också en förhoppning, att trots de svåra förhållandena jag skulle kunna hjälpa dig litet med barnen och att kanske tätare besök av får skulle kunna avvärja en del av deras pinsamma frågor.
Med Per Albins position på Social-Demokraten blev också Lisa en flitigt anlitad översättare av de kortnoveller, som användes som spaltutfyllnad längst bak i tidningen, vanligen litterärt undermåliga och med titlar som ”Längtan”, ”En dråplig affär” ”Tvingad” eller ”Lockbetet”. Pengarna strömmade in och i slutet på september bestämde de sig för att skaffa sig en gemensam bostad, antagligen inför ett förestående giftermål. Var lägenheten låg är dock okänt, ty i rotemansarkivet finns inga noteringar om att Per Albin skulle ha lämnat sin bostad på Lilla Essingen -sannolikt ett hyresrum hos brodern Sigfrid – medan Lisa hela tiden finns noterad som boende på Brännkyrkagatan 71. Under dagarna 25-29 september antecknade hon emellertid i sin dagbok, att hon ”arbetade för P.A:s inflyttande”: allt gick fint, vädret var vackert, skrev hon, varefter flytten avslutades med ”en kräftsupé i vårt hem”. Hon skrev också denna dag – lördagen den 30 september – att de varit en stund på Essingen på förmiddagen, rimligen för att antingen städa ut Per Albins bostad eller för att se till att Sigrids lägenhet stod klar för hennes och barnens återflyttning till Stockholm; den 1 oktober var ju vid denna tid den stora fardagen i hyreshusen.
Efter den 18 augusti finns emellertid bara ett av Per Albins och inget av Sigrids brev bevarade, så det går inte att följa deras överväganden om flyttningen till Stockholm, men han hade tidigare förordat den mindre storstadsaktiga miljön på Lilla Essingen som lämplig för barnen och trott sig kunna skaffa en bostad i ett av Primushusen. I vilket fall ville han, att Sigrid skulle bo nära brodern Sigfrid och dennes familj, och den 17 oktober bokförde rotemannen, att hon och de två barnen flyttat in i Primus bostadshus, Lilla Essingen. Där alltså Per Albin också officiellt bodde, även om han därutöver även hyrde en annan bostad för sig själv och för samvaron med Lisa.
Under oktober antecknade Lisa då och då sina bestyr i Per Albins bostad, ibland skrev hon ”hos oss”, ibland ”hos P.A.”, men den 2 november förstod hon att giftermålet nog kunde skjutas på framtiden: ”Mötte av en händelse P.A. på morgonen när han kom från Essingen”, antecknade hon och tillade: ”Så var det klart”. Några dagar senare hade de ”en stor scen”, men förhållandet reparerades snart igen: från och med dessa novemberdagar tycks Per Albin ha bestämt sig för att tills vidare inte bestämma sig, behöll sin bostad – var den nu låg – och delade sin tid mellan Sigrid och barnen och Lisa, levde som en mormon, som han själv senare skulle säga.
Ingen var uppenbarligen nöjd med detta triangelförhållande, minst av alla troligen Sigrid, men ingen ville tydligen heller forcera ett avgörande. Under de kommande månaderna antecknade Lisa ofta, att hon satt uppe hos Per Albin, översatte, städade eller eldade, de gick på teater, restaurang och bio som de alltid gjort; julen 1916 delade han mellan familjerna såsom han gjort 1914 och som sedan skulle bli en inrotad vana.
Hans dotter, Anna-Lisa, kan inte minnas, att hon någon gång hade känslan av att hennes mor och far inte levde samman som andra föräldrar. Han var visserligen mycket borta, men det var ju pappor på den här tiden.