Denna bok täcker lite drygt hälften av Per Albin Hanssons levnad, har tyngdpunkten på det dramatiska tiotalet och slutar med 1917 års partisprängning. Ambitionen har varit att skildra Per Albins person, liv och gärning men därjämte också teckna huvuddragen i socialdemokratins utveckling från utopisk sekt till statsbärande parti.
Mycket har genom åren skrivits om Per Albins verksamhet på olika områden, men bortsett från enstaka detaljer har hans personliga, privata liv knappast alls berörts, främst därför att vitala delar av källmaterialet inte funnits tillgängligt i de offentliga arkiven, men till en del också beroende på en medveten avgränsning hos författarna eller uttalade krav från de anhöriga: John Lindgren, som 1950 gav ut boken ”Per Albin Hansson i svensk demokrati”, fick visserligen tillgång till samtliga efterlämnade brev, dagböcker m m, men förband sig å andra sidan i ett skriftligt avtal med de anhöriga, att bara utnyttja politiskt relevanta delar och avstå från alla personliga uppgifter. Överenskommelsen, som finns i Lindgrens ännu osorterade kvarlåtenskap på Arbetarrörelsens arkiv, gällde dock bara korrespondensen med Sigrid Vestdahl-Hansson, men med Per Albins andra hustru, Elisabeth (Lisa) Hansson, tycks han överhuvudtaget inte ha haft kontakt. Anna Lisa Berkling har också skrivit väl dokumenterade och mycket värdefulla böcker och artiklar om olika skeden i Per Albins liv, men som hans dotter har hon självfallet valt att bara marginellt beröra dem av hans handlingar, som kanske kunde kallas mindre ärofulla. Det mesta av korrespondensen mellan Per Albin och hans båda fruar har alltså inte tidigare varit publicerad, men nu ställts till mitt förfogande utan några som helst förbehåll.
De många breven är en tittglugg in i det privatas skrymslen, aldrig avsedda för någon annan än mottagaren, men de ändrar ju inte bilden av Per Albins gärning, facetterar möjligen synen på personen och de yttre omständigheter, under vilka han verkade. I vilket fall handlar det om skärvor och flisor ur ett långt liv, en korrespondens med många luckor och där ny kunskap och nytt material förhoppningsvis kommer att tillföras under kommande år. Det är säkert sant – som Sören Kierkegaard sagt – att ingen människa tål en ingående granskning, i alla fall inte i så måtto att den offentliga fasaden skulle vara identisk med den privata, men varje tid gör sin egen uttydning av handlingssätt, motiv och drivkrafter hos dem, som efterlämnat avtryck i historien. ”Sanningen” är en vara med begränsad hållbarhet, ty nuet är i varje ögonblick historiens facit, vår mätpunkt mot det förflutna, så inget är heller så föränderligt som tolkningen av dess händelser och synen på dess aktörers liv, leverne och gärning.
Det är visserligen också sant, att den politiska, sociala och ekonomiska utvecklingen formas i en evig dragkamp mellan teknikens och ekonomins kollektiva, anonyma krafter, likaså att den enskilde – hur stor han än ter sig och hur stark hans position än syns ha varit – bara marginellt påverkar utvecklingens förlopp, men i den yttersta spetsen av dessa anonyma krafter sitter ändå enskilda människor, och alla lämnar de sitt bidrag för att sätta kraftspelet i rörelse. Tänker vi bort Per Albin ur historien hade naturligtvis någon annan spelat hans roll, socialdemokratin säkert setat vid makten större delen av tiden, men accenten hade blivit en annan, detaljfrågor fått en annan lösning och någon av alla dessa detaljer hade sannolikt varit mycket betydelsefull. Självklart lever den enskilda människan i historien, borde också vara historikerns främsta studieobjekt och inte bara en halvanonym aktör i ett spel mellan till synes anonyma krafter; det privata gör sig även märkbart i det offentliga, så ju mer vi i efterhand får veta om dem som påverkat våra liv, desto bättre. Bara katolicismen och kommunismen har användning av helgon och därför alltfort en stadig nyproduktion, men vi andra får leva med insikten att stora människor vanligen ter sig små inför sina verk.
Per Albin ledde socialdemokratin under den kritiska övergången från 20-talets minoritetsparlamentarism till dess etablering som stabilt, välfärdsinriktat regeringsparti. Som en konsekvens av sin egen mycket framgångsrika verksamhet är partiet i dag – 100 år efter Per Albins födelse och snart 40 år efter hans död – ett konservativt parti, d v s i ordets egentliga innebörd av att vara samhällsbevarande, känna sig bunden vid existerande lösningar och äga en svag vilja till omprövningar av gamla modeller, snarast tycks förändring vara liktydigt med mer av samma som förr. En semantisk analys skulle säkert ge vid handen språkliga likheter med tidigare konservatism, att ord som ansvar, trygghet, traditioner, värna osv blivit högst frekventa och att huvudmotståndaren, det ytterligt radikala och inte alls särskilt moderata Moderata samlingspartiet, tecknas som ett livsfarligt hot mot systemet självt. Spelet spelas således som det alltid spelats, men aktörerna har bytt plats, ungefär som rådde omvända kosackvalsstämningar: medan rödgardisten förut tog torparens ko, tar nu den slimmade civilekonomen den sjukes säng.
Såsom född på 40-talet, uppvuxen i en miljö som verkligen betingar till lojalitet med socialdemokratin och från tidiga år tillvand vid synen på Per Albin som en anspråkslös men skimrande legend, har denna bok en mycket enkel bakgrund, speglar bara en förhoppning att hitta mönster och sammanhang i den tid som föregick min egen. Den är skriven av en journalist och inte av en professionell historiker, vilket om inte annat märks på frånvaron av fotnoter och källhänvisningar. Detta beklagar jag i och för sig i dag, men boken hade ursprungligen en mindre omfångsrik uppläggning. Dessutom skulle den tidsödande hanteringen av fotnoter ha tagit så mycket av en redan knapp arbetstid, att jag avstod.
Ett stipendium från Karl Staaffs fond har underlättat de privatekonomiska bekymren under arbetets gång, medan chefredaktören Karl Ahlenius och övriga arbetskamrater på Veckans affärer bidragit med praktiskt understöd genom att tålmodigt acceptera mina återkommande önskemål om ledigheter och halvtidstjänstgöring.
Det finns därutöver många att tacka, personer och institutioner utan vars hjälp eller stöd arbetet inte varit möjligt att genomföra, förutom min egen familj främst Per Albins närmaste anhöriga, Anna Lisa Berkling, Elsa Brita Marcussen och Karin Oscarson.
En rad personer har välvilligt låtit sig intervjuas eller ställt material till mitt förfogande: Tage Erlander, Torsten Nilsson, Sven Andersson, Sven Aspling, Anders Nilsson, Margareta Sjöberg, Gulli Lindström, Kaj Andersson, Ragnar Lund och Gunhild Höglund. Arbetarrörelsens arkiv var tidvis ett andra hem liksom också Sveavägen 68, där partisekreteraren Bo Toresson och presschefen Leif Gustafsson hade vänligheten att upplåta ett tillfälligt arbetsrum.
Flera vänner och arbetskamrater har läst hela eller delar av manuskriptet, men jag vill speciellt tacka Charles Kassman, Lars Björlin, Björn Meidal och Mats Svensén för stort tålamod, många värdefulla påpekanden och givande diskussioner, likaså Alf W Johansson.
Inför arbetet på bokens andra del är jag självfallet intresserad av kontakt med personer, vilka antingen kände Per Albin eller har brev och andra dokument i sin ägo, som ytterligare kan belysa hans gärning.
Stockholm i juni 1985
Anders Isaksson