Även om Paulus och kristendomen fått klä skott för att kvinnor i äldre tid i allmänhet tigit i församlingen, så att det långt fram i våra dagar visar sig svårt att hitta historiskt betydelsefulla tal av kvinnor att citera och diskutera, är det faktiskt just i den kristna kyrkans hägn de alls förekommer. Först under senrenässansen börjar de kvinnliga helgonen få sällskap av enstaka regerande drottningar som tillåts adressera riksdagar, parlament och notabelförsamlingar.
För ordningens skull kanske man också bör tillfoga att redan Gamla Testamentet nämner en kvinnlig profet, Hulda i Andra Konungaboken kapitel 22, och låter henne spela en avgörande roll vid uppkomsten av den judiska tron på en enda gud. Hennes där återgivna tal (vers 15–20) är tyvärr med all säkerhet påhittat, annars kunde det ha inlett den här boken. Men episoden visar ändå att judarna på 600- och 500-talen f.Kr. räknade kvinnliga profeter som något både möjligt och naturligt.
Låt oss här välja vårt eget nationalhelgon heliga Birgitta (1303–73) som exempel, inte bara på kvinnlig retorik i äldre tid utan framför allt som prov på resolut retoriskt agerande i en extremt pressad situation och mot ovanligt besvärande odds.
Birgitta sände via prästerliga budbärare sina uppenbarelser, ofta texter med nog så frispråkigt, förolämpande och förfärande innehåll, till olika potentater i behov av bot och bättring. Men just i det aktuella fallet tyder allt på att hon faktiskt själv föredrog texten för den höge mottagaren och en, förmodligen, chockerad skara hovfunktionärer.
Vi befinner oss i Montefiascone nordväst om Rom sommaren 1370. Den furstliga svenska sierskan Birgitta Birgersdotter hade kommit till Rom i god tid för att övervara jubelåret 1350 och har således vid det här laget vistats på platsen i snart 21 år, omgiven av ett litet hov av biktfäder och pilgrimer. Först på sistone har hon kunnat notera verkliga framgångar i sina andliga projekt. Påven hade residerat i Avignon i nuvarande Sydfrankrike sedan 1300-talets början. Men nu har den senaste innehavaren av ämbetet, Urbanus V, sedan tre år återvänt till Italien och Rom i enlighet med Birgittas och många andras önskan. Birgitta har dessutom fått se en av sina profetior infriad när hon fått möta den andliga och världsliga maktens herrar, påven och kejsaren, tillsammans i den eviga staden. Slutligen har hon äntligen, med påven inom räckhåll och efter påtryckningar via kejsaren, lyckats få ett godkännande för en klosterstiftelse i Vadstena och en ny orden för nunnor med underordnade manliga präster i en sorts dubbelkloster.
Men påven Urbanus har, trots att Birgitta i de uppenbarelser hon tillsänt den Helige Fadern uttryckligen förklarat att det är Frälsaren själv som dikterat varje detalj i hennes klosterregel, godkänt projektet med en rad reservationer – grundade på gällande kyrkliga regler som Jesus i uppenbarelsen tydligen varit okunnig om. Nu visar det sig dessutom att påven avser att med det snaraste återvända till den trygga tillflyktsorten i Avignon, undan det kaotiska läget i Rom där lokala tyranner, kämpande adelssläkter och påträngande pöbelhopar hela tiden hotar hans och kurians säkerhet. Det innebär förstås ett enormt nederlag för dem som velat se påvedömet återfört till Italien. Det innebär också slutet på möjligheterna att verka för klosterregelns fulla godkännande genom påtryckningar via lokala potentater och egen prestige. Birgitta hade besökt påven uppe i sommarresidenset i Montefiascone. Men tydligen befann hon sig nere i Rom när budet om påvens tilltänkta fanflykt nådde henne, varpå hon resolut fick sin uppenbarelse.
De intrikata problemen kring i vad mån hennes visioner verkligen var syner eller bara stark skrivinspiration behöver vi inte här bekymra oss om. Vi vet att hon själv skrev ner dem på fornnordiska, varpå de översattes till världsspråket latin av hennes svenska biktfäder. Just den här uppenbarelsen renskrevs dessutom av den lärde spanske biskopen Alfonso av Jaén, som möjligen också hjälpt till med att ge latinet retorisk finish. Men Birgitta förstod latin med svenskt eller italienskt uttal och granskade översättningarna – hon var knappast en person med vars text man tog sig friheter. Och efter hennes död ansågs ordalydelsen helig av hennes närmaste. I allt väsentligt är det hennes ord vi hör.
Den här gången uppstod emellertid problem. Ett dåtida brev kom inte förseglat med posten och överlämnades knappast heller av en diskret bugande budbärare. Precis som Paulus epistlar lästes skrivelser till och från kungar (som sällan var läskunniga), prelater och helgonkandidater upp för mottagaren. I det här fallet avböjde, efter att ha sett texten, den tilltänkte överlämnaren kardinal Pierre Roger de Beaufort, brorson till förrförre påven Clemens VI, uppdraget och äran. Det går att förstå hans tvekan.
Då beslöt Birgitta att själv träda inför påven och framlägga uppenbarelsen. Biskop Alfonso tycks dock ha följt henne vid audiensen. Vid ett tidigare möte har Birgitta haft hopplöst svårt att förstå Urbanus provensalska latinuttal och han att begripa hennes förvirrade, folkspråkspåverkade grammatik. Men läst långsamt i Alfonsos handfasta språkdräkt bör talet ha varit fullt begripligt för påven och hans uppvaktning av inhemska och utländska prelater, huspräster och prominenta pilgrimer. Alfonso har vid den slutliga sammanställningen av uppenbarelser inför helgonförklaringen givit texten rubriken: ”Detta är en uppenbarelse, som Kristi brud hade i Rom angående samme påve Urbanus, innan han återvänt till Avignon. Hon undfick den år 1370 och framlade den för honom i Montefiascone.”
Vi bör alltså föreställa oss hur den 67-åriga – en extremt hög ålder för en kvinna på den tiden – sierskan, troligen i svart änkedok, träder fram inför påvens tron och börjar läsa upp sitt anförande:
Då en person om natten vakade i bön, föreföll det henne, som om en röst talade. Den utgick från ett skinande, solliknande klot, och den talade följande ord till henne:
Jag är Guds moder, ty så behagade det honom. Jag är också moder till alla, som äro i den himmelska glädjen. Ehuru de små barnen hava sin nödtorft, enligt sin vilja, stegras dock deras glädje till deras fröjds förökande, när de se sin moders blida ansikte. Så behagar det Gud att åt alla i det himmelska hovet giva glädje och jubelfröjd över min jungfrulighets renhet och mina dygders fägring, ehuru de hava allt gott i oändlig myckenhet genom samma gudoms makt. Jag är även moder till alla dem, som äro i skärselden, ty alla de plågor, som de måste lida för att renas från sina synder, mildras varje stund i någon mån för mina böners skull. Det behagar Gud, att några av de plågor, som tillkomma dem enligt den gudomliga rättvisans stränghet, minskas.
Birgitta börjar som synes blygsamt, humiliatio, i nästan total självutplåning – ”en person som…” Desto mer storvulen kan hon vara i fortsättningen av talets exordium, inledning. Det är ju Guds moder, den heliga jungfrun som talar. Captatio benevolentiae, fångandet av välviljan, säkras också genom det oerhört positiva budskap som jungfru Maria inledningsvis delger påven och framför allt den omgivande publiken. Inte bara de saliga i himlen utan också syndarna i skärselden kan räkna på hennes stöd. Att låta Maria tala är givetvis självklart i en uppenbarelse som denna, men det har också i praktiken samma fördelar som antikens prosopopoeia. Förutom vittnesfunktionen är det än i dag av outgrundlig anledning mer effektivt att påstå att någon annan, låt vara aldrig så okontrollerbar, person har fått en idé eller gjort en upptäckt än om man säger sig ha kommit på saken själv. Gudsmodern kan dessutom, åtminstone så länge inte inkvisitionen har synpunkter på saken, framföra budskap och synpunkter som inte vore möjliga för privatpersonen Birgitta eller ens de högsta prelater. Men tills vidare fortsätter, helt enligt retorikens regler, den positiva tonen i den övergripande sakframställningen eller bakgrundsberättelsen, narratio:
Jag är moder till all den rättvisa, som finnes i världen; min Son älskade rättvisan med den fullkomligaste kärlek. Och liksom den moderliga handen städse är beredd att värna emot farorna, för att försvara sonens hjärta, om någon skulle söka skada det, så är jag beständigt beredd att försvara de rättfärdiga, som äro i världen, och rädda dem från varje andlig fara.
Jag är ock moder till alla syndare, som vilja bättra sig och hava vilja att icke mera synda emot Gud, och jag är villig att taga syndaren i mitt försvar, såsom en kärleksfull moder, när hon ser sin nakne son ansättas av fiender, som hava skarpa svärd. Månne icke en sådan moder tappert bjuder motstånd mot farorna, för att befria och rycka sin son ur hans ovänners händer och glatt bevara honom i sitt sköte? Så gör jag, och så vill jag göra med alla syndare, som av min Son bedja om min misskund, med sann förkrosselse och gudlig kärlek.
Nu må du höra och noga giva akt på vad jag vill säga dig om mina två söner, som jag vill nämna för dig. Den förste är min Son Jesus Kristus, som föddes av mitt jungfruliga kött för att han skulle uppenbara sin kärlek och återlösa själarna. För deras skull skonade han icke sin kropp för mödor och sitt blod för utgjutelse, och han försmådde icke att höra smädelser och underkasta sig dödens kval. Han är Gud själv och är allsmäktig i den eviga glädjen. Den andre, som jag anser vara min son, är han, som tronar på det påvliga sätet, nämligen Guds säte i världen, om han lyder Guds bud och älskar honom med fullkomlig kärlek.
Så långt alltså bara honungslena fraser. Publiken bör därmed vara positiv till det hela, när vi nu äntligen går in på det aktuella fallet, i talets yrkandedel, propositio eller probatio:
Jag vill nu tala något om den påve, som heter Urbanus. På grund av min förbön fick han den Helige Andes ingivelse, att han genom Italien borde begiva sig till Rom, till intet annat ändamål än att göra rättvisa och barmhärtighet, styrka den katolska tron, säkerställa freden och sålunda förnya den heliga Kyrkan. Liksom en moder för sin son till det ställe där det behagar henne, i det hon visar honom sina bröst, så har jag med min förbön och den Helige Andes gärning fört påve Urbanus från Avignon till Rom, utan någon som helst kroppslig fara. Men vad har han gjort emot mig? Han vänder nu ryggen mot mig och icke ansiktet och ämnar vika bort från mig, och därtill eggar honom den onde anden med sitt svek. Ty han leds vid gudligt arbete och älskar sin kroppsliga bekvämlighet. Vidare lockar djävulen honom med världslig njutning, ty hans hemland är honom övermåttan åtråvärt, efter världsliga människors sed. Dessutom förledes han av köttsliga vänners råd, vilka mera akta på hans tycken och vilja än Guds heder och vilja och hans egen själs förkovran och frälsning.
Om det hela fungerar bör de flesta åhörare av ett sådant här strafftal vara kvar i den positiva synen på talaren eller den påstådda källan till förebråelserna, medan den utpekade givetvis ogillar det hela men kan förutsättas hamna under starkt tryck från omgivningen. Jungfru Maria/Birgitta är därmed framme vid vederläggning och motargument, vilka här på ett sätt som tycks strida mot den klassiska retorikens alla rön stegras till rena hotelser:
Om det nu går så, att han återvänder till det land, där han blev utvald till påve, så ska han snart nog få ett slag eller en kindpust, så att hans tänder gnissla eller slås ut. Hans syn ska bli skum och mörk, och lemmarna i hela hans kropp skola skälva. Den Helige Andes glöd ska inom kort svalna hos honom och vika hädan; bönerna av alla Guds vänner, som beslutat bedja för honom med tårar och rop, skola förtröttas, hjärtana skola kallna i kärleken till honom, och han ska nödgas avlägga räkenskap inför Gud angående två ting: för det första för det som han företagit sig på den påvliga tronen, för det andra för det som han underlåtit att göra av allt det, som han kunnat göra till Guds heder i sitt höga majestät.
Här slutar det abrupt. Sedan följer ingenting, ingen manande peroratio, med hopp om gemensamma åtgärder för världens och påvedömets ytterligare förbättring. Även detta till synes ett brott mot retorisk psykologi.
Men situationen är speciell. Den viktiga publiken torde i mindre grad ha varit påven. Honom har Birgitta givit upp hoppet om. Men intrycket har varit mäktigt för det omgivande hovet och de besökande pilgrimer och potentater som kunde rapportera om saken och påverka opinionen. Att det hela lästs högt och varit menat för fler öron än påvens visas också av hur snabbt det, låt vara i en aning förvanskad form, tycks ha blivit känt. Just förvanskningarna visar att det måste ha åhörts och spritts ryktesvägen. Mer noggranna vittnen som åsett mötet och sedan uppträder vid kanonisationsprocessen känner också till innehållet på ett sätt de inte skulle ha gjort om det rört sig om en privat skrivelse.
I många avseenden påminner förstås Birgitta som predikant om visionärskollegan Muhammed. Låt vara att Muhammed är en större poet. Birgitta excellerar i andra uppenbarelser i komplicerade pedagogiska liknelser som i krånglighet överträffar det mesta i genren. Men samtidigt kan vi alltså här se hur en retorisk tradition med rötter i antiken via predikanter och biktfäder influerat upplägget och bidragit till genomslagskraften.
Men utöver allt detta bör vi också här beakta det som med en i antiken missbrukad (se avsnittet om Cicero) och i vår tid missförstådd term kallas etos. Detta tuggummiartade begrepp bör, om det alls ska användas om verkliga talsituationer, översättas med ”moralisk trovärdighet”. Vissa grupper väcker helt enkelt större förtroende än andra. Tvärtemot vad de flesta, inklusive feminister, tycks tro har således knappast någon människogrupp en sådan trovärdighet och genomslagskraft som äldre kvinnor. Att de ändå, än i våra dagar, är den mest osynliggjorda av alla sådana kategorier är en annan sak. Det är helt oförklarligt att medan mogna män dominerar politik och medier så är allt som oftast de kvinnor som för skams skull ska kvoteras in påfallande unga, snygga och i motsvarande grad chanslösa i spelet.
Var är tanterna? Har ingen insett deras slagkraft?
Vilka är de kvinnor som väckt väljarnas förtroende av egen kraft och lyckats styra genom sin personlighet? Margaret Thatcher, Golda Meir, Tarja Halonen, Alva Myrdal, Astrid Lindgren eller Astrid ”Batongmormor” Kristensen. Det är sådana tanter vi skulle låta vakta vår handväska eller plånbok. Inte Ebba Lindsö eller Wanja Lundby-Wedin, Annika Falkengren eller Mona Sahlin. Marit Paulsen har lyckats bättre än Brigitte Bardot som djurrättsförkämpe.
Birgitta hade utöver sin helighet också ålder, kvinnlig pondus och förtroendeingivande moderlighet att falla tillbaka på när hon gick lös på den försumlige Helige Fadern.
Publiken var som sagt uppenbarligen rörd och skakad.
Men på mycket kort sikt verkade det hela ändå som ett stort misslyckande. Påven Urbanus avvek strax efteråt från Italien. Den 26 augusti 1370 lämnade han Montefiascone. Han landsteg i Provence den 16 september och nådde Avignon den 27 samma månad.
Den 19 december dog han.
Det bidrog till att effekten på lång sikt blev enorm.
Den som noggrant läser vad Birgitta verkligen sa kan förstås se att hon varken uttryckligen eller antydningsvis förutspått just detta straff. Men de som bara hört hennes våldsamma tal hade nu den bestämda uppfattningen att ”Kristi brud” faktiskt hade förespått påvens död.
Birgitta torde som framgått redan vid tillfället ha gjort ett starkt intryck på åhörarna i påvens omgivning med sin personlighet och sina välformulerade hotelser. Men efter Urbanus V:s död var hon plötsligt en verklig profet, vars övriga visioner också förtjänade att tas på största allvar. Samme kardinal som nyss inte vågat föredra skrivelsen besteg påvestolen under namnet Gregorius XI och blev efter Birgittas död den som, bland annat inspirerad av hennes profetior, definitivt återvände till Rom. Under den följande schismen mellan påvar i Rom och motpåvar i Avignon blev hennes prestige viktig för de förstnämnda och ordensprojektet kunde fullt ut genomföras i enlighet med Jesu diktamen i tidigare uppenbarelser. Det välformulerade talet och det oförskräckta uppträdandet, personlig utstrålning och en liten gnutta tur gjorde Birgitta till en stor celebritet, en sierska man lyssnade till även framöver samt, omsider, ett av Europas erkända skyddshelgon.
Lärdomar:
Ge goda nyheter även före de värsta hotelser!
Att låtsas framföra andras tankar är alltid mer effektivt, särskilt där ingen kan kolla källan!
Andra än den tilltalade utgör ofta den verkliga målgruppen!
Mormor är den retoriskt mest trovärdiga person som finns!