De tidigaste tal på svenska vi känner till är prästerliga predikningar och kungliga kungörelser. Övertalningseffekten i de ändlösa lutherska predikningarna är högst tveksam. Reformationen tvingades på folket med vapenmakt, och den nya strängare moralen upprätthölls i praktiken med bödelsyxa, piskrapp och skamstraff.
Bland världsliga talare är portalfiguren Gustav Vasa (som aldrig själv kallade sig med detta släktnamn). Problemet är, som redan framgått, att de tal varmed han presenteras i äldre historieböcker är förfalskade av Peder Swart och ytterligare utbroderade av senare nationella historieskrivare. Däremot har flera av hans pepprade brev avsänts för att läsas upp för hoptrummade undersåtar på samma sätt som Paulus brev. Beroende på vilka skrivare som funnits i kansliet har de ibland också byggts efter klassiska retoriska modeller. Emellertid talar kung Gustav ur en extrem maktposition, som gör att elementet av övertalning är närmast obefintligt. Det är utskällning, hot och utpressning. Tal där mottagaren är chanslös är sällan spännande eller lärorika.
Av hans sonson Gustav II Adolf (f. 1594, r. 1611–32) har vi däremot ett antal äkta, muntliga anföranden mer eller mindre fullständigt bevarade. Trots den gryende stormaktens växande styrka hade det blivit alltmer nödvändigt för kungarna att övertala intressegrupper i samhället – den lilla klicken av högadel kring riksrådet, knapadelns kår av yrkeskrigare, prästerskapet som fungerade som indoktrineringsmaskineri och säkerhetspolis ute bland folket, det trots alla plundringar och pålagor framväxande stadsborgerskapet och till och med den internationellt sett unika klassen av självägande bönder.
Dessutom är Gustav II Adolf en i detta hänseende ytterst intressant personlighet. Vasaätten är unik i svensk historia och förmodligen även i europeisk genom det sätt på vilket den i hela fyra generationer uppvisade sällsynt begåvade och kraftfulla personligheter – låt vara att där ofta också fanns klart patologiska drag som i ett par fall övergick i verkligt vansinne. Stamfadern Gustav Vasa var ett begåvat råskinn, en okultiverad, brutal maktmänniska av ungefär samma slag som tredje världens militärdiktatorer i dag. Med sonsondottern Kristina är vi framme vid en fortfarande lika högt begåvad personlighet som emellertid hade både kulturella intressen och personlig storhet, vilket fick henne att genom abdikation och landsflykt välja bort den lokala makten eller vanmakten för större personlig frihet och makt över det egna ödet. Hennes far Gustav II Adolf är ingen alltigenom sympatisk gestalt. Men han är samtidigt en person med en sorts politisk vision, låt vara högst egoistisk. Han hade kreativ fantasi, hög bildning och en karismatisk charm som ökade hans makt över omgivningen. Den kvinnliga engelska krigshistorikern C. V. Wedgwood, som skrivit den kanske mest klarsynta boken om trettioåriga kriget, skildrar med beundran hans intellektuella förmåga, härskaregenskaper och militärtaktiska geni. Men hon framställer honom också som en sorts psykopat – bara så mycket farligare genom sin charm – vars insatser förvandlade den redan så gott som lösta tyska konflikten till en total katastrof, ett världskrig som i ytterligare 18 år ödelade Centraleuropa. En dåtida engelsk bedömare sa om honom: ”Han tror att det skepp som har honom ombord inte kan sjunka.” Den tron var lika uppriktig som felaktig. Tyvärr fick han andra att dela den, liksom priset för villfarelsen.
En lustig detalj är att Gustav Adolf var besläktad med föregående talare i den här framställningen. Genom sin farfar Gustav Vasa och sin farmor Margareta Leijonhufvud härstammade han på många olika vägar från heliga Birgittas familj.
Till skillnad från Birgitta och farfadern hade han också en formell retorisk skolning. I hans utbildning ingick förutom grundliga kunskaper i latin, tyska och svenska samt någorlunda behärskning av ytterligare sju språk även retorik enligt då tillgängliga handböcker, som var byggda på antikt material.
Det mest kända av hans tal blev också det sista bevarade. Det vill säga, senare delen finns ordagrant nedtecknad.
Vi befinner oss på Stockholms gamla slott Tre kronor den 19 maj 1630. Riksdagen ska avslutas och kungen därpå avresa till Pommern i Nordtyskland för att inleda fälttåget mot de kejserliga tyska arméerna.
Egentligen är situationen långt mer prekär än den framställs i äldre svensk historieskrivning. Däremot inte alls prekär i den mening man vanligen föreställt sig. Hotet från kejsaren och katolikerna mot Sverige och dess lutherska kyrka är egentligen obefintligt. Och hotet mot de tyska protestanterna är långt mindre än kungen vill påskina. Bara enstaka fanatiker bland dem önskar hjälp från norr. De protestantiska kurfurstarna av Brandenburg och Sachsen, Gustav Adolfs ”fränder och svågrar” enligt talet nedan, har i själva verket gjort allt de kunnat för att förhindra interventionen. Efter landstigningen kommer kungen mycket riktigt att behöva anfalla Brandenburg och hota Sachsen innan de motvilligt ansluter sig till krigsföretaget. Det tredje viktiga protestantiska furstendömet, Pommern, på vilket han har goda arvsanspråk, kommer han redan vid landstigningen i praktiken att lägga beslag på för egen räkning. Framför allt avser det hela nämligen att skapa ett större Vasavälde med tysk bas, låt vara att kungen utom på sin egen utvaldhet också tror sig gå Guds och Luthers ärenden. Till råga på allt har han ingått en allians med det katolska Frankrike för att stärka krigskassan.
Det verkligt prekära är i stället den svenska opinionen.
Något reellt hot kan som sagt inte upptäckas. Man har nyligen med vapenstillestånd avslutat ett förödande och kostsamt krig mot Polen. Polens monark Sigismund är Gustav Adolfs kusin och enligt internationell rätt Sveriges legitime kung, vilket är ursprunget till den konflikten. Gustav Adolfs gren av släkten regerar genom riksdagsbeslut som motiverat Sigismunds avsättning med hans katolicism. Till råga på allt har man därvid undanträngt en mer legitim protestantisk familjemedlem, Sigismunds halvbror hertig Johan. Riksdagen, som nyligen mer formellt indelats i fyra stånd, ”ständerna”, har åter måst inkallas för att bevilja nya skatter och utskrivning av nya knektar inför det nya krigsföretaget.
Ständerna måste tubbas och övertalas.
Efter att ha bearbetats ståndsvis samlas prästerna, borgarna och bönderna och slutligen även adeln i den stora domssalen på slottet. Kungen tågar in åtföljd av de likaledes nyövertalade riksråden, varpå sekreteraren Johan Adler Salvius läser upp det beslut som ska godkännas i plenum.
Så kommer kungens tal. Vi känner det genom adelsståndets riksdagsprotokoll, där emellertid de inledande delarna, motsvarande exordium, narratio och probatio, bara ges i referat.
Kungen tackar i syfte att fånga välviljan ständerna för att de ”såsom trogna undersåtar hade samtyckt och beviljat vad till rikets säkerhet har vid denna tiden fordrats”.
Så följer berättelsen eller sakframställningen. Kungen erkänner att knektutskrivningar kan vara besvärande. Men just därför är det bra att det senaste kriget med de utskrivna knektarna kunnat föras i främmande land, så att alla kostnader drabbat andra! Och så har vi vunnit städer och provinser. Och kungarna av Frankrike och England och kurfursten av Brandenburg har hjälpt Sverige till en fördelaktig fred.
Därpå yrkande- och bevisdelen. Kungen hoppas att ständerna, under den nya och svårare konflikt med kejsaren som han nu hamnat i, inte ska finna det besvärligt att skicka fler knektar. Eller betala en skatt varmed tyska knektar kan hyras! Då får de ju behålla sina drängar hemma! Utskrivning eller skatt gör hur som helst att grannfolken får lida hela krigets elände!
I den fjärde delen, refutatio, motargument, övergår så protokollet abrupt från referat till direkt återgivning av kungens ord.
Eftersom någon ändå kunde inbilla sig att han vill kriga i vinningssyfte:
... så tar jag Gud den allrahögste, i vilkens åsyn jag nu här sitter, till vittne att jag inte gör det för egen vinning, eller av lust till krig, utan att jag är uppenbart driven och tvingad till det, sedan åtskilliga år, eftersom de kejserliga har visat oss total fiendskap vid mötet med våra sändebud till Lybeck, liksom även med sin fältmarskalk, och med en verklig armé har anslutit sig till och givit våra fiender polackerna understöd så att om det icke hade skett vi helt säkert skulle ha kunnat få övertaget mot dem. Dessutom har vi blivit uppmanade till detta av våra nödställda grannar, fränder och svågrar här, ja även av fjärran konungar ivrigt kallade att företaga detta krig och detta särskilt så att våra förtryckta religionsfränder måtte befrias från det påviska oket, vilket vi hoppas med Guds nåd ska kunna ske.
Den latinska träningen har givit upphov till talets oändligt långa meningar. Men även i vår tid har äkta muntlig framställning en meningslängd som vida överträffar vad vi är vana vid i normalt skriftspråk, låt vara att meningarna är komplicerade bara genom att ibland vara osammanhängande. Och högläst blir äldre tiders retoriska prosa minst lika begriplig som modern mötesjargong i näringslivet. Prova själv!
Av argumenten ovan är givetvis ”det påviska oket” och ”förtryckta religionsfränder” det starkaste, särskilt inför prästeståndet. Kungens furstliga ”fränder och svågrar” var som sagt minst av allt intresserade av den erbjudna hjälpen, men det kan knappast någon av de närvarande ha insett. Tvärtom förefaller just detta enligt adelns värderingar som helt korrekt släktkärlek. Viktigt är också påståendet att kejsaren genom sina insatser i Polen redan angripit Sverige. Krig pågår redan och vi har inte börjat det – vi känner igen argumentet från Demosthenes och har på senare år mött det till exempel som motivering för Irakkriget. Rent språkligt kan man också konstatera den unika glidning som en kung kan skapa mellan det retoriska ”vi” som man alltid i tveksamma uppmaningar bör rikta sig till och det kungliga ”vi”, så kallad pluralis majestatis.
Efter dessa argument som är tänkta att utplåna de tvivel som kan finnas kvar efter berättelsen om vilken vinst det egentligen är att betala för knektar till kriget går kungen över till slutavsnittet, peroratio. Först en tårdrypande skildring av de egna uppoffringarna och en önskan om att ”vi” måtte återförenas hos Gud efter det yttersta offret:
Och som det vanligen brukar ske att krukan bärs till vatten så länge att hon till sist går sönder, så går det även mig till sist så, att efter det att jag nu i så många drabbningar och farligheter har måst utgjuta och berövas mitt blod för Sveriges rikes välfärd, och ändå hittills genom Guds nådiga beskydd inte har blivit skadad till livet, till sist även måste berövas det; således vill jag före min avresa också nu denna gång allernådigast anbefalla er samtliga här när- och frånvarande Sveriges undersåtar och ständer till själ, liv och all välfärd åt Gud den allrahögste; och önska att vi efter detta usla och mödosamma leverne efter Guds behag måtte finnas och möta varandra i det hos Gud oss beredda himmelska och oförgängliga livet och glädjen.
Att döma av vad vi i övrigt vet torde kungen i verkligheten inte alls ha räknat med att bli sannspådd på den här punkten. Han trodde sig som sagt osårbar. Men visst är det rörande.
Så följer den med rätta beundrade fortsättning där vart och ett av stånden harangeras med välönskningar och ytterligare antydningar om allt som finns att tjäna för var och en i det stundande kriget. Först den allra högsta kretsen:
I synnerhet vill jag anbefalla Er i Riksrådet åt den allsmäktige Guden och önskar av allt hjärta att goda råd aldrig må tryta hos er, så att ni ska kunna sköta ert kall och Rådsämbete, så att Guds ära och hans heliga ord och lära ska finnas och förbliva oförfalskade här i vårt fädernesland hos oss och våra efterkommande, sedan att fred och enighet ska grönska och blomstra och all ovilja, oenighet och upproriskhet ska förbli fjärrran och försvinna, och att hos er aldrig må saknas goda råd till hjälp för fäderneslandets säkerhet, trygghet och fred; dessutom till sist att ni aldrig ska sakna efterkommande utan att sådana personer som kan ge riket och regementet styrka, rättrådighet och understöd ska växa upp, det vill jag av allt mitt hjärta önska er i detta mitt farväl.
Smicker som knappast skulle påverkat en enskild person fungerar om det är en grupp man vänder sig till. Vill man övertyga om något oförnuftigt ska man särskilt smickra lyssnarnas intelligens och kompetens. Just riksråden torde dessutom ha ansett sig särskilt klyftiga. Även de som eventuellt var analfabeter. Vi noterar ännu en hänvisning till den evangeliska läran samt ett insmuget löfte om fortsatta och utvidgade ärftliga privilegier för den lilla klicken av högadel. Varpå den vanliga officersadeln får sitt:
I lika måtto vill jag innerligen anbefalla Er i Ridderskapet åt den allrahögste Guden och önskar att ni vill fortsätta i ert manliga och ridderliga uppsåt, så att ni och era efterkommande måtte åstadkomma att våra gamla förfäders berömda och Götiska, vitt spridda, odödliga namn, som nu en lång tid har varit bortglömt, ja nästan föraktat av främmande folk, åter över hela världen måtte lyftas fram och leva upp, så att de även i framtiden, precis som de under min nuvarande regeringstid har uppträtt manligt och oförtrutet slösat liv och blod, varigenom ni har visat er vara ättlingar och efterkommande till de forntida Göterna, som har underlagt sig nästan hela världen och underkuvat många konungariken och regerat dem i många hundra år, ännu på nytt vill låta sig tas i tjänst i krig för fäderneslandet och därmed förvärva ett odödligt namn och respekteras av konungar och regenter, ja dessutom belönas med gods och gårdar, så att de måtte upprätthålla sitt adliga stånd med ära; det vill vi härmed önska dem och säga till farväl.
Här är det som synes de gamla göterna eller goterna som dras fram som smickrande föredöme för sina förmodade ättlingar, varpå följer löftet om konkreta förläningar i form av ”gods och gårdar” om kriget går väl.
Varpå den ideologiskt viktiga gruppen av präster harangeras:
Er i det Andeliga ståndet vill jag härmed ock säga farväl och förmana att ni beflitar eder om enighet samt dessutom förmanar och uppmanar era åhörare, vilkas hjärta ni har i ert våld så att ni kan vrida och vränga det vart ni vill, att de ska vara trogna mot sin överhet och rättrådige och lydigt och ordentligt göra sin plikt, samt stärker dem till enighet och samförstånd och så att de inte låter sig förföras av en hop onda människor. Och ni ska inte bara förmana och uppmana dem till detta, utan ni ska också själva föregå med ostraffligt och oklanderligt exempel, så att de inte bara genom er lärdom och förmaning, utan även genom ert leverne, förhåller sig skötsamma och lugna, och i synnerhet ska ni av alla saker vara på er vakt mot högfärd, så att det inte därav förorsakas något obestånd i riket, och på alla sätt beflita er om all gudlighet och vara på er vakt mot partigrupper: och alltid leda era åhörare, vilkas hjärta ni har i ert våld och som ni kan styra både till gott och ont, så att de håller sig välvilliga och lugna och ger till Kronan och sina husbönder vad de är skyldiga att ge. Det önskar jag er av hjärtat.
Prästerna har möjligen varit de mest lättövertalade i de tidigare förhandlingarna. Vid just det här tillfället har målet att ge påven på pälsen och utbreda den rena evangeliska, lutherska läran med eld och blod ganska säkert överskuggat varje annars ibland från det hållet framförd kristlig omtanke om fred och folkets väl. Religionens vinster har dock redan flera gånger inskärpts i talet. Kungen tar därför tillfället i akt att påminna om prästernas plikter på hemmaplan, att hålla folket i Herrans tukt och förmaning så att de lyder statsmakten. Men även detta förstås på ett ytterst smickrande sätt. Prästernas högst reella roll som säkerhetspolis och propagandaorganisation får sin fulla erkänsla. Notera även hur kungen två gånger, smickrande, påtalar vilken enorm makt de har över sinnena. Sådant tycker man om att höra!
Därpå harangeras det fåtaliga och ännu svaga borgarståndet, som dock brukat bjuda det hårdaste motståndet mot de för handeln förödande krigen:
Er i Borgerskapet vill jag också önska att era små kåtor må bli stora stenhus, era små båtar stora skepp och farkoster, och att oljan i era krukor aldrig må tryta och fattas, också det som ett farväl.
Kungen kan förstås inte utlova något av detta. Och hur det ska kunna följa av kriget är än oklarare. Han önskar det, men det låter onekligen som om han lovar. Utan att ändå behöva ta ansvar. Smart. Frasen om oljan är ett gudligt bibelcitat som också ger en positiv ton åt det hela. Varpå vi når längst ner på samhällsstegen i slutklämmen:
Gemene man och Allmogen vill jag också önska att deras ängar måtte grönska, deras åkrar bära hundrafalt, så att deras lador blir fulla, och att de i all ymnighet måtte öka och växa, så att de med glädje och utan suckan kan fullgöra sin plikt och sina skyldigheter. Och sammantaget vill jag allranådigast och gunstligen anbefalla er alla och envar åt Gud den allsmäktige till själ och liv.
Fortfarande förstås helt omöjligt att lova men samtidigt så otroligt omtänksamt att önska. Samtidigt som det aldrig kan kosta något. Likheten med många senare valparoller om ökad tillväxt och välfärd är påfallande. Men notera även kopplingen till undersåtliga plikter, som dock i framtiden kommer att kunna uppfyllas utan suckan. Alla kommer att tjäna på mitt krig, och Gud är med oss!
Utgifterna och utskrivningarna bekräftades och kriget rullade igång som avsett. Kungens tro på osårbarhet ledde emellertid till hans död i röken och dimmorna vid Lützen två och ett halvt år senare. Vilket dock inför eftervärlden gjort de mer tårdrypande inslagen av avskedstagande i talet än mer gripande och sanna än vad som rimligen avsetts. Talet kan också anses som en bländande framgång i och med hur det bidragit till att förvirra och styra bilden av det svenska deltagandet i trettioåriga kriget – under kommande sekler och in i våra dagar.
Lärdomar:
Höga framtidsmål och lyssnarnas egenintresse är en oslagbar kombination.
Dela gärna upp det du lovar i olika delar så att olika grupper får sitt och känner sig speciellt utvalda!
Smicker fungerar bäst i grupp.
Smickra gärna folks förnuft när du vill söva det!
Önskningar är nästan lika effektiva som löften och långt säkrare.