Amerikanska presidenters installationstal, som hålls då den nytillträdde presidenten svurit eden på Capitol Hill, är en speciell genre. De är högstämda och sällan ägnade någon speciell fråga, men många av dem blir ändå berömda. Franklin D. Roosevelts första installationstal den 4 mars 1933 har till exempel i inledningen den berömda formuleringen att ”vi har inget att frukta utom fruktan själv”. Talet upplevdes som ett budskap om att den ekonomiska världskrisen kunde besegras och att den nye presidentens expansiva ekonomiska politik verkligen skulle lyckas med detta. Emellertid påminner detta Roosevelts mest kända tal om den svenske kollegan och meningsfränden Per Albin Hanssons ”folkhemstal” också i det aveendet att det är mycket långt och detaljerat, så att det egentligen bara är den enskilda praktfrasen som etsat sig fast, även om talaren annars, om utrymmet tillåtit, här skulle passat väl in i det fält av folkledare före och kring andra världskriget som vi just lämnat i och med hans vän Winston Churchill.
Låt oss därför i stället välja ett på sin tid nästan lika berömt och verkningsfullt tal, som är betydligt kortare, och citera det i sin helhet. Det är det i språk och fraser mest högstämda eller, som vi i svenskan ofta slarvigt använder ordet, ”retoriska” av de tal vi möter i den här framställningen. Men det är likafullt ett av de mest effektiva.
Syftet är inte att på kort sikt propagera för en enskild åtgärd, utan att inför presidentskapet signalera en ny och djärvare politik utrikes och inrikes, att förebygga kritik och väcka entusiasm. Något som talaren, John F. Kennedy (1917–63), verkligen lyckades med under sin korta tid vid makten – vad som än senare inträffade och gav historien en annan riktning.
Inte bara den berömda men i översättning lite blekare praktfrasen mot slutet utan hela talet tycktes verkligen signalera något nytt. Med tiden verkade det också ha förebådat händelser som Kubakrisen, då ett hotande kärnvapenkrig, genom beslutsamhet följd av försonlighet från båda sidor, vändes till begynnande avspänning. Det egentliga ”kalla kriget” upphörde. Sextiotalets korta högsommar, ”flower power”-tiden mellan 1962 och 1968, tog sin början.
Vi befinner oss i Washington den kyliga fredagen den 20 januari 1961. Tidigare presidenter, den besegrade motkandidaten Richard Nixon, vicepresidenten Johnson, Högsta domstolens ordförande och andra honoratiores befinner sig på podiet framför Capitolium, en stor folkmassa därnedanför. Framför allt sitter miljoner amerikaner vid TV-apparaterna – det medium där Kennedy inte minst vunnit över den föga bildsköne Nixon.
Segern har varit lika knapp som överraskande. Förhoppningarna är enorma. Det gäller att utnyttja medvinden. Kennedy tar till orda:
Vicepresident Johnson, herr talman, herr överdomare, president Eisenhower, vicepresident Nixon, president Truman, ärade prästerskap, medborgare – det vi i dag bevittnar är inte ett partis seger utan en hyllning till friheten, som symboliserar ett slut likaväl som en början, som betyder förnyelse likaväl som förändring. För jag har inför Er och Gud Allsmäktig svurit samma högtidliga ed som våra föregångare föreskrev för nästan ett och tre kvarts århundrade sedan.
Världen är mycket annorlunda nu. För människan har i sina dödliga händer makten att utplåna all mänsklig fattigdom och allt mänskligt liv. Och ändå är samma revolutionära tankar som våra föregångare stred för fortfarande aktuella världen runt – tanken att människans rättigheter inte är en gåva från staten, utan givna av Gud.
För yngre människor i dag är det förmodligen ofattbart hur skräcken för kärnvapenkrig behärskade världen före 1962 års avspänning – trots att kärnvapnen i dag är både fler och mer vårdslöst spridda än då. Likaså torde det, trots ökande välstånd i världen, i dag framstå som närmast ofattbart när presidenten på allvar verkar tro att det genom gemensamma insatser går att utplåna fattigdom och orättvisor. En tid av både större fasor och förhoppningar än vad vi upplever i dag. Det är med kontrasten mellan dessa företeelser som Kennedy framgångsrikt arbetar i sitt tal.
Amerika är sedan 1700-talets frihetskrig en revolutionär kraft, satt att både reformera världen och skydda friheten:
Vi vågar i dag inte glömma att vi är arvingar till denna första revolution. Låt ordet spridas från denna stund och detta ställe, till vän som till fiende, att facklan har överlämnats till en ny generation amerikaner – födda i detta århundrade, härdade i krig, fostrade av en hård och bitter fred, stolta över vårt urgamla arv – och ovilliga att bevittna eller tillåta den långsamma förstörelsen av de mänskliga rättigheter som denna nation alltid kämpat för, och som vi kämpar för i dag här hemma och ute i världen.
Låt varje nation få veta, oavsett om den önskar oss gott eller ont, att vi ska betala varje pris, bära varje börda, möta varje svårighet, stödja varje vän, motstå varje fiende, för att säkerställa frihetens fortlevnad och framgång.
En serie högretoriskt turnerade löften till världen följer, för att kulminera i en förbluffande maning och utmaning till arvfienden Sovjet och dess vasallstater:
Allt detta lovar vi – och mer.
Våra gamla bundsförvanter vars kulturella och andliga ursprung vi delar lovar vi trogna vänners lojalitet. Förenade finns det föga vi inte kan åstadkomma i skaran av gemensamma företag. Åtskilda finns det föga vi kan göra – för vi vågar inte möta en övermäktig utmaning oeniga och splittrade.
De nya stater som vi välkomnar i de frias led lovar vi på vårt ord att en form av kolonial kontroll inte ska ha försvunnit bara för att ersättas av ett än mer järnhårt tyranni. Vi kommer inte alltid att vänta oss att de ska stödja vår ståndpunkt. Men vi kommer alltid att hoppas att de med kraft kommer att stödja sin egen frihet – och komma ihåg att de som i det förflutna dåraktigt sökt makten genom att rida på en tiger har slutat inuti.
Dessa folk i hyddor och byar runtom i världen som kämpar för att bryta massfattigdomens bojor lovar vi största möjliga ansträngning för att hjälpa dem att hjälpa sig själva, hur länge det än må behövas – inte för att kommunisterna kan komma att göra det, inte för att vi vill ha deras röster, utan för att det är rätt. Om ett fritt samhälle inte kan hjälpa de många som är fattiga, kan det inte rädda de få som är rika.
Våra systerrepubliker söder om gränsen erbjuder vi ett särskilt löfte – för att förvandla våra goda ord till goda gärningar – i form av en ny allians för framsteg – för att hjälpa fria människor och fria regeringar att kasta av sig fattigdomens bojor. Men denna fredliga hoppets revolution får inte falla offer för fientliga makter. Låt alla våra grannar veta att vi kommer att förena oss med dem för att bemöta aggression eller omstörtning överallt i Nord- och Sydamerika. Och låt alla andra makter veta att detta halvklot tänker förbli herre i sitt eget hus.
Världsförsamlingen av suveräna stater, Förenta Nationerna, vårt sista och bästa hopp i en tidsålder när krigets verktyg nått långt framom fredens verktyg ger vi vårt förnyade löfte om stöd – för att förhindra den att förvandlas till bara ett forum för invektiv, för att stärka den sköld den håller över nya och svaga, och för att vidga det område där dess påbud kan spridas.
Till sist, de nationer som skulle vilja bli våra motståndare lovar vi ingenting utan begär något av: att båda sidor på nytt börjar kampen för fred, innan förintelsens förfärliga krafter släpps lös av vetenskapen och dränker hela mänskligheten i medveten eller oavsiktlig självförintelse. Vi vågar inte fresta dem med svaghet. För bara när våra vapen är tillräckliga bortom varje tvivel kan vi vara säkra bortom varje tvivel på att de aldrig kommer att användas.
Denna hopning av grammatiskt likartade satser, parallellismer eller ”tanke-rim”, tycks öka kraften i varje enskilt löfte – samtidigt som löftena är ovanligt konkreta i sin genre. Flera av inviterna är också en utmaning mot den stelbenta kallakrigspolitik som förts av den föregående regimen under president Eisenhower. De hårda orden mot arvfienden följs också de omedelbart av ett nytt tonfall:
Men inte heller kan två stora och mäktiga grupper av nationer finna tillförsikt i vår nuvarande färdriktning – båda sidorna överbelastade genom kostnaden för moderna vapen, båda rättmätigt oroade av den ständiga spridningen av den dödliga atomen, och båda ändå tävlande för att rubba den terrorbalans som hejdar den hand som kan utlösa mänsklighetens sista krig.
Så låt oss börja om på nytt och påminna bägge sidor om att försonlighet inte är ett tecken på svaghet och att allvar alltid går att bevisa. Låt oss aldrig förhandla av rädsla. Men låt oss aldrig vara rädda för att förhandla.
Låt bägge sidor undersöka vilka problem som förenar oss i stället för att blåsa upp de problem som skiljer oss.
Låt bägge sidor, för första gången, formulera allvarliga och exakta förslag för inspektion och kontroll av vapen – och lägga den totala makten att förstöra andra nationer under total kontroll av alla nationer.
Låt bägge sidor försöka framkalla vetenskapliga underverk i stället för vetenskapliga fasor. Låt oss tillsammans utforska stjärnorna, erövra öknarna, utrota sjukdomarna, uttömma havsdjupen och uppmuntra konster och handel.
Låt bägge sidor förena sig för att i världens alla hörn beakta Jesajas påbud – ”lätta de tunga bördorna… och låt de betryckta gå fria”.
Och om ett brohuvud av samarbete kan pressa tillbaka misstankarnas djungel, låt bägge sidor förenas för att skapa en ny strävan, inte en ny maktbalans utan en ny värld av lag, där de starka är rättvisa och de svaga trygga och freden bevarad.
Den nya raden av högstämda parallellismer är avsedd att ha verkan både borta i Moskva och på den direkt lyssnande hemmaopinionen. En välformulerad reservation följer:
Allt detta kommer inte att fullbordas under de första 100 dagarna. Inte heller kommer det att fullbordas under de första 1 000 dagarna, inte heller under den här administrationens tid, kanske inte heller ens i vår livstid på den här planeten. Men låt oss börja.
Frasen ekar, säkert avsiktligt, av flera för dåtidens allmänhet välbekanta Churchilltal. Alla lyssnare behöver inte förstå en sådan antydan – det räcker med att ganska många gör det. Fortsättningen talar den traditionella patriotismens språk, men med delvis nytt innehåll:
I era händer medborgare, mer än i mina, kommer till sist framgången eller misslyckandet för vår strävan att vila. Sedan detta land grundades har varje generation av amerikaner blivit kallade för att vittna om sin trohet mot nationen. Gravarna för unga amerikaner som hörsammat kallelsen till tjänstgöring finns runtom i världen.
Nu manar trumpetsignalen oss igen – inte en maning att gripa till vapen, även om vi behöver vapen, inte en maning till strid, fast vi befinner oss i strid, men en maning att bära bördan av en lång kamp i skymning, år in och år ut, ”glada i hopp, tålmodiga i prövning” – en kamp mot mänsklighetens gemensamma fiender: tyranni, fattigdom, sjukdom och kriget själv.
Kan vi smida en väldig och världsvid allians mot dessa fiender – Norr och Söder, Öst och Väst – som kan säkra ett mer fruktbart liv för hela mänskligheten? Vill ni förena er i denna historiska kraftansträngning?
I världens långa historia har bara få generationer förunnats rollen att försvara friheten då den varit som mest i fara. Jag väjer inte för det ansvaret. Jag välkomnar det. Jag tror inte att någon av oss skulle vilja byta plats med något annat folk eller någon annan generation. Kraften, tron, hängivenheten som vi tillför denna strävan kommer att lysa för vårt land och alla som tjänar det – och glöden från den elden kan sannerligen lysa för världen.
Notera hur Kennedys lyssnare precis som Churchills har lyckan att leva i en extremt svår tid som kräver extra mycket av just dem! Samt det i sådana här sammanhang effektiva tagande av ”ansvar”, som vi tidigare berört på tal om Mussolini (utan varje jämförelse i övrigt).
Följt av den bevingade frasen:
Och så, mina medamerikaner: fråga inte vad ert land kan göra för er – fråga vad ni kan göra för ert land.
Mina medborgare i världen: fråga inte vad Amerika kan göra för er, men vad vi tillsammans kan göra för människans frihet.
Till sist, oavsett om ni är medborgare i Amerika eller medborgare i världen, begär samma höga grad av styrka och uppoffring av oss som vi begär av er. Med gott samvete som vår enda säkra belöning, med historien som den yttersta domaren över våra gärningar, låt oss gå vidare för att leda det land vi älskar, och be Gud om Hans välsignelse och Hans hjälp, och ändå veta att här på jorden måste Guds verk utföras av oss själva.
Som alltid ”vi” och ”oss” i peroratio, och eftersom vi befinner oss i USA upprepade anrop av Gud.
Talet väckte som sagt oerhörd entusiasm. Kubakrisens utmaning med kärnvapen och dess fredliga upplösning tycktes snart bekräfta både talarens patriotism och hans löften om fred och avspänning. Satsningarna på ett tryggare samhälle av närmast nordeuropeisk modell verkade på väg att kunna genomföras. Att sedan både Kennedy själv och USA:s anseende i världen snart gick tragiska öden till mötes är en annan sak.
Talet har förblivit en sorts riktmärke för den här typen av retorik. Slutpartiets trumpetsignal återklingade ännu i Bill Clintons första installationstal, i januari 1993 – låt vara att detta var långt vagare formulerat och i än högre grad blev en sorts icke infriat löfte.
Lärdomar:
Det går att vara högstämt poetisk utan att bli tråkig.
Långa rader av likformiga meningar med återkommande ord, ”tanke-rim”, är effektiv propaganda.
Beklaga inte att du står inför svårigheter, utan välkomna alltid utmaningar och ansvar.
Låt åhörarna inse att det är de själva som vill göra precis det du vill att de ska göra.
Det är aldrig fel att låta lite som Churchill.