Få kvinnor kommer som vi redan konstaterat till tals i denna sammanställning. Tyvärr blir det så i den mån man som här vill lära av retorik i äldre tider, då kvinnor för det mesta varit utestängda från den politiska makten i allmänhet och i synnerhet från de karriärer och församlingar där talekonst varit det viktigaste maktmedlet. Vi var inne på saken beträffande aposteln Paulus och den heliga Birgitta. Det är ingen tillfällighet att de två geniala damer vi hört ta till orda är först ett helgon och sedan en romanförfattare. Kvinnor har annars helt enkelt tvingats ”tiga i församlingen”. ”Retorik i dag” är ett lite tacksammare ämne ur just den aspekten. Och om något årtusende torde balansen vara någorlunda utjämnad.
De allt fler exempel på kvinnliga maktpolitiker och retoriker vi börjar få tillgång till står hur som helst i intet avseende sina äldre och nutida manliga kolleger efter i språklig elegans, retorisk finurlighet, macchiavellisk cynism och demagogisk slagkraft. Däremot tycks de som med extremfeministiska eller manligt könsfördomsfulla förtecken letar speciellt kvinnliga drag hos kvinnliga talare leta förgäves. Här som på alla andra kommunikationsområden gäller grundregeln att det är mottagaren som bestämmer villkoren. Män och kvinnor använder – vad det nu kan bero på – verkligen språket lite olika privat, i nära relationer och personliga samtal, åtminstone verkar det så i min omgivning. Men i offentligheten och inför en masspublik gäller andra villkor. En kvinnlig politiker, reklammakare eller livsstilsprofet måste anpassa sig till exakt samma förväntningar, förkunskaper och fördomar som en manlig kollega. Inget tyder heller på att vi förväntar oss att manliga eller kvinnliga talare ska bete sig olika eller se olika ut för att vi ska lita på dem.
Sedan är det en annan sak att det, som vi var inne på beträffande Birgitta, finns en särskild sorts kvinnlig pondus som är motsatsen till vad både mansgrisar och feminister föreställer sig som förutsättning för kvinnlig framgång i politiken. ”Mormoderlighet” som vapen eller etos. Men den talare vi strax ska möta kanske i lika hög grad är ett exempel på hur man bryter förväntningar och vänder uppochner på fördomar, till sin egen fördel.
*
Margaret Thatcher (f. 1925) blev ledare för det brittiska Torypartiet 1975, erövrade regeringsmakten 1979, försvarade den i ytterligare två val och styrde landet fram till 1990. Hon ändrade totalt den politiska dagordningen i Storbritannien och bidrog i minst lika hög grad som Ronald Reagan i USA eller påven Johannes Paulus II till världspolitikens totala högervridning före och efter östblockets undergång. Epitetet ”Järnladyn”, The Iron Lady, fick hon redan 1976 av en rysk kommentator efter ett furiöst tal mot Sovjetunionen, men det tycktes passa in på de flesta av hennes senare åtgärder både inrikes och utrikes.
I april 1982 ockuperades de brittiska Falklandsöarna i Sydatlanten av Argentina, som sedan länge gjort anspråk på ögruppen och vars hatade militärjunta var i akut behov av en prestigevinst. Öarnas cirka 3 000 invånare var av brittiskt ursprung och önskade absolut förbli brittiska undersåtar.
Till juntans, världssamfundets och den inhemska opinionens förvåning beslöt ”Järnladyn” att återta öarna med vapenmakt. Royal Navy, RAF och en manstark expeditionskår hade i början av juni till priset av 258 stupade, 10 flygplan, 26 helikoptrar och 7 fartyg befriat Falklandsöarna. De argentinska förlusterna kring ögruppen var mångdubbelt större i fartyg, flyg, fallna och fångar och innebar i praktiken en total förintelse av juntans krigsmakt.
Man kan, och bör enligt min personliga mening, vara ytterst kritisk mot Thatchers sociala och ekonomiska politik och det bruk hon därvid gjorde av segern i Falklandskriget. Men det framstår samtidigt som ett enormt misstag av den samlade politiska vänstern i England och världen att fördöma krigsinsatsen som sådan. Juridiskt var öarna brittiska. Befolkningen var enhälligt för fortsatt brittiskt styre. Kriget var i jämförelse med liknande operationer tidigare och senare trots allt relativt oblodigt. Ordning och fred återkom omedelbart på marken i det befriade området. Liksom demokrati och självstyre. Den brittiska segern ledde dessutom till att dåtidens blodigaste och minst legitima diktaturregim, den argentinska juntan, störtades, till lycka för ett stort folk och utan blodiga ingrepp utifrån. Kriget framstår som det minst illegitima av alla de krigsföretag som västliga regimer sedan andra världskriget iscensatt mot regimer i tredje världen. Man behöver bara tänka på de illa motiverade, blodigt genomförda och katastrofalt misslyckade krigen i Vietnam, Afghanistan och Irak och deras följder för folken.
Medan vänstern förblev blind för detta och för det faktum att folkopinionen i allmänhet uppfattade saken just så, kunde Thatcher gå vidare och utnyttja läget, till exempel i det retoriska mästerstycke vi strax ska studera.
Det är den 2 juli 1982. Vi befinner oss på stilenliga kapplöpningsbanan i Cheltenham där Torypartiet håller massmöte och premiärministern ska tala.
Hennes tal är, som brittiska elitpolitikers brukar vara, medvetet förankrat i den klassiska retoriken. Talets uppbyggnad är den som Cicero skulle ha använt vid motsvarande tillfälle. Manande inledning, uppmuntrande bakgrundsberättelse, fastslagen tes, argumentation för och emot, samt jublande slutkläm. Ordet ”vi” har högre frekvens i texten än i någon annan text vi här mött. Det utnyttjas infernaliskt för en glidning från den gemensamma nationella segern och samlingen till maktspråk mot grupper inom nationen som ”vi” vill ska rätta sig efter ”vår” vilja.
För att förstå sammanhanget bör man veta att förkortningen NUR står för National Union of Railwaymen ”Järnvägsmännens Landsorganisation”, och ASLEF för Associated Society of Locomotive Engineers and Firemen, lokförarnas och eldarnas fackförening. Det bör påpekas att den sistnämnda fackföreningen under en stor del av efterkrigstiden var ett populärt hatobjekt långt ut i arbetarklassen genom sin stelbenta kravpolitik. Bland annat fick man igenom kravet att varje lok skulle medföra en eldare även sedan järnvägarna elektrifierats. Den egentliga måltavlan för Thatchers effektiva angrepp är i stället det senare nämnda NHS, National Health Service, det vill säga den offentliga sjukvården och dess personal. Samt den mer seriösa fackföreningsrörelsen. Genom kontrasten mellan den populära segern i Sydatlanten och den impopulära järnvägsstrejken vill premiärministern vinna stöd för sitt nyss inledda nyliberala systemskifte. När jublet lagt sig tar hon till orda:
I dag möts vi i efterdyningarna av Falklandskriget. Vårt land har vunnit en stor seger och vi har rätt att vara stolta. Denna nation hade beslutsamhet nog att göra vad den visste måste göras – att göra det den visste var rätt.
Vi kämpade för att visa att angrepp inte lönar sig och att rånaren inte kan tillåtas att komma undan med sitt byte. Vi kämpade med stöd av så många över hela världen. Säkerhetsrådet, Samväldet, Europeiska Gemenskapen och Förenta staterna. Ändå kämpade vi också ensamma – för vi kämpade för vårt eget folk och för vårt suveräna territorium.
Nu när allt är över kan allt inte gå tillbaka till det gamla, för vi har lärt oss något om oss själva – en läxa som vi akut behövde lära oss.
När vi började det hela fanns det tveksamma och tvehågsna. Människor som trodde att Storbritannien inte längre kunde gripa initiativet. Människor som trodde att vi inte längre kunde utföra de stordåd vi en gång i tiden utförde. De som trodde att vår nedgång var oåterkallelig – att vi aldrig på nytt skulle kunna bli vad vi varit.
Det fanns de som inte ville medge det – kanske till och med några här i dag – människor som energiskt skulle ha förnekat varje antydan om saken men – i djupet av sitt hjärta – även de i hemlighet fruktade att det var sant: att Storbritannien inte längre var samma nation som byggt ett imperium och regerat över en fjärdedel av världen.
Nå, de hade fel. Läxan från Falkland är att Storbritannien inte har förändrats och att nationen ännu har de solida egenskaper som strålar genom vår historia.
Den här generationen kan tävla med sina fäder och farfäder i förmåga, i mod, i beslutsamhet. Vi har inte förändrats. När krigets krav och farorna för vårt eget folk kallar oss under vapen – då är vi britter som vi alltid varit: mästerliga, modiga och beslutsamma.
Kallar oss under vapen – åh, där har vi problemet!
Det behövdes krig i Sydatlanten för att örlogsvarven skulle leverera skepp långt före utsatt tid; för att civila varv skulle kunna rusta om handels- och kryssningsfartyg, konstruera helikopterplattformar, utrusta sjukhusfartyg – allt snabbare än man trott vara möjligt; det behövdes krigets krav för att lösa alla proppar och för att varje man och kvinna skulle göra sitt bästa.
Brittiska medborgare måste bli hotade av utländska soldater och brittiskt territorium invaderat och då – så klart – blev reaktionen ojämförlig. Och ändå, varför behövs det ett krig för att locka fram vår förmåga och återställa vår stolthet? Varför måste vi bli invaderade innan vi lägger bort våra själviska mål och börjar arbeta tillsammans som bara vi kan arbeta och prestera som bara vi kan prestera?
Det, mina damer och herrar, är den verkliga utmaning vi möter som nation i dag. Vi måste se till att andan från Sydatlanten – den verkligt brittiska andan – inte bara kan tändas av krig utan nu också kan eldas på av fred.
Varpå följer en serie berömmande synpunkter på vad expeditionskåren utfört i Sydatlanten och duktiga flygindustriarbetare gjort på hemmafronten. En berättelse som utmynnar i talets officiella ärende, propositio:
Om vi ska lära oss läxorna från Sydatlanten, måste vi alla lära oss dem. Ingen har råd att bli utanför. Framgången beror på oss alla – med olika egenskaper, men samma värde.
Under den gångna veckan, har jag på nytt läst ett föga känt tal av Winston Churchill, hållet precis efter förra kriget. Så här sa han:
”Vi måste finna medel och metoder för att arbeta tillsammans inte bara i krigstid och dödlig ångest, utan i fredstid med all dess förvirring och larm och lösa tungor!”
Trettiosex år senare börjar vi kanske på nytt lära oss den sanning som Churchill så tydligt lärde oss.
Det är som sagt aldrig fel i den anglosaxiska världen att låta lite som Churchill, och för en konservativ brittisk premiärminister givetvis en självklarhet att i varje möjligt läge citera honom. Här närmar vi oss också äntligen det egentliga ärendet, som emellertid serveras som om vi hade att göra med bevis för den nyss framförda tesen om en läxa som lärts i Sydatlanten:
Vi såg tecken den här veckan, när NUR insåg att dess strejk på tåg och tunnelbana helt enkelt inte passade in – inte levde upp till tidsandan. Och ändå försökte åtta män, ledarna för ASLEF, i tisdags, eftersom de missförstod den nya andan i landet, hejda tågtrafiken. Denna lilla grupp struntade i NUR:s exempel, i den resande allmänheten som de förmodas betjäna och i de egna medlemmarnas jobb och framtid och beslöt att använda sin obestridliga makt till vad? – till att försena Storbritanniens återhämtning, som hela vårt folk önskar få se. Ändå kan vi minnas hur nästan en fjärdedel av NUR:s medlemmar infann sig till arbetet i måndags.
I dag vädjar vi till varje lokförare att sätta sin familj, sina kamrater och sitt land först, genom att arbeta i morgon. Det är den sanna solidariteten som kan rädda jobb och tillhör de engelska järnvägsmännens stolta tradition.
Men det är inte bara vid järnvägarna vi behöver finna möjligheter och metoder att arbeta tillsammans. Det gäller i lika hög grad NHS. Alla som arbetar där tar på ett eller annat sätt hand om sjuka. För att tillgodose deras behov har vi redan erbjudit sjukvårdsbiträdena nästan precis vad vi har givit våra väpnade styrkor och våra lärare, och mer än statstjänstemännen har accepterat. Vi vet alla att det finns en gräns för vad varje arbetsgivare har råd att betala ut i löner. Ökningarna som har föreslagits för sköterskor och biträden inom sjukvården når maximum för vad regeringen har råd att betala.
Talaren konstaterar att ”regeringen har inga egna pengar”. Det är alla lyssnarnas pengar det rör sig om! Vill vi höja skatten? Eller tillgripa den fula metoden att stjäla från medborgarna i smyg genom att trycka mer pengar och betala det hela genom inflation? Nej, sådant går inte längre. Regeringen har avsvurit sig sådant! Folket har mognat. Vi är mogna för slutklämmen, som inskärper de mest dräpande argumenten och utmynnar i jublande, kollektivt självberöm:
Det finns en ny anda av realism i landet. Det är också en del av Falklandsfaktorn. Vi vann inte kriget i Sydatlanten genom att förneka farorna eller blunda för riskerna. Det vanns av män och kvinnor som inte gjorde sig några illusioner om svårigheterna. Vi mötte dem öppet och var beslutna att segra. Det blir alltmer den brittiska andan. Och det är därför som järnvägsstrejken inte kan tolereras.
Vi är inte längre beredda att äventyra vår framtid för att försvara bemanningsregler som avtalades 1919 när ånglok ännu trafikerade stambanan och bilen ännu inte tagit över från hästen.
Vad som verkligen har hänt är att Storbritannien nu på nytt inte tänker låta sig hunsas.
Vi har upphört att vara en nation på reträtt.
Vi har i stället en nyfödd självkänsla – född i de ekonomiska striderna här hemma och prövad och bekräftad åttatusen miles bort. Den självkänslan kommer från återupptäckten av oss själva och växer med återvinnandet av vårt självförtroende.
Och således kan vi i dag glädjas över vår seger vid Falkland och vara stolta över vad männen och kvinnorna i expeditionskåren har åstadkommit.
Men vi gör det inte som det sista flämtande av en låga på väg att slockna. Nej – vi gläds åt att Storbritannien på nytt har tänt den anda som har eldat landet i generationer och som i dag har börjat brinna lika klart som förr.
Storbritannien återfann sig själv i Sydatlanten och kommer inte att vända blicken från den seger som vunnits.
På tal om vad vi tidigare noterade om manligt och kvinnligt kanske man ändå just här kan komma med en liten reservation, giltig under de speciella omständigheterna. Den brutala krigsretorik som Thatcher odlade alltfrån det första ”järnlady”-talet skulle förmodligen varit svårare att tolerera från en man, kanske rentav kontraproduktiv. Men med ännu kvardröjande könsförväntningar blev detta brott mot tradionell kvinnoroll förmodligen effektivt på det sätt som brutna förväntningar kan bli när de iscensätts av en skicklig retoriker. Thatchers sätt att brutalt och till synes okvinnligt trycka till motståndare blev en del av hennes offentliga person, och därvid något som snarast uppfattades som lite charmigt – jämför det nybildade engelska uttrycket to handbag somebody, att klubba ner någon med handväskan.
Segern i Falklandskriget och den skickliga efterhanteringen i till exempel detta tal bidrog till att permanenta Thatchers regim och hennes nyliberala systemskifte. Hennes retorik, ledarstil och idéer kopierades inte bara av meningsfränder ute i Europa utan med tiden även av vilsna vänsterpolitiker i England och annorstädes. Falklandskriget tycks till exempel inte ha lämnat hennes främste lärjunge på den kanten, den senare Labourledaren Tony Blair, någon ro.
Viljan att åstadkomma något liknande torde vara den enda förklaringen till Blairs beslut att ansluta sig till den amerikanska invasionen i Irak 2003. Ett katastrofalt beslut. Diktaturen där föll visserligen, men någon ordning på platsen eller fred i regionen har ännu åtta år efter händelserna inte infunnit sig. Alla berörda har drabbats negativt av äventyret, inte minst de folkgrupper som ansetts västvänliga. Det är givetvis inte järnladyns fel. Men samtidigt visar det hela – hur mycket vi än kan beundra själva det retoriska hantverket i ett tal som detta – faran i att använda krigsretorik som legitimation för politik i stort.
Nästa steg är kriget som rent propagandanummer och självändamål.
Lärdomar:
Den antika, klassiska retorikens mönster fungerar lika bra i modern världspolitik.
Bryt med förväntningarna på ditt kön, din folkgrupp, din yrkeskategori eller vad som helst som går att bryta med.
Odla däremot din personliga framtoning – har du blivit järnlady eller riksmjukis ska du utveckla den rollen.
Dela dina framgångar med den närvarande publiken, så kommer de att dela dina synpunkter på frånvarande fiender.
Krigsretorik är en effektiv drog, med farliga följdverkningar.