DEREK SIVERS
Derek Sivers (TW/FB: @sivers, sivers.org) är en av mina favoritpersoner, och jag ringer honom ofta för att få goda råd. Tänk er honom som filosof/kung/programmerare, mästerinstruktör och upptågsmakare. Derek började som musiker och cirkusclown (det senare för att uppväga sin introverta personlighet) och grundade 1988 sajten CD Baby, som utvecklades till webbens största handelsplats för oberoende musik och hade en försäljning på 100 miljoner dollar av 150.000 musiker.
När Derek hade sålt CD Baby för 22 miljoner dollar 2008 skänkte han intäkterna till en välgörenhetsfond för musikutbildning. Han talar ofta på TED-konferenser och hans föredrag har visats mer än 5 miljoner gånger. Han har publicerat 33 böcker och – genom sitt företag Wood Eg – skrivit Anything You Want, en samling korta lektioner om livet som jag har läst ett tiotal gånger. Jag har fortfarande kvar ett tidigt utkast med understrykningar och anteckningar.
BAKOM KULISSERNA
Derek har läst, recenserat och rangordnat över 200 böcker på sivers.org/books. De sorteras automatiskt från bästa till sämsta. Han är ett stort fan av Charlie Munger, Warren Buffets affärspartner, och har tipsat mig om boken Seeking Wisdom: From Darwin to Munger av Peter Bevelin.
Att han läste Awaken the Giant av Tony Robbins (s. 70) när han var 18 förändrade hans liv.
Jag gjorde detta inlägg på Facebook medan jag skrev det här kapitlet: »Jag kanske måste göra en andra del till min nästa bok som till 100 procent ägnas åt Derek Sivers kunskapsbomber. Så mycket bra grejer. Svåra att korta ner.« Den mest gillade kommentaren kom från Kevin O., som sa: »Lägg ut en länk till podcasten och låt folk lyssna. Den är mindre än två timmar lång och kommer att förändra deras liv. Tim, du och Derek fick mig att gå från telefonist på ett callcenter till att bli en geografiskt oberoende frilansare med mer förhandlingskraft vad gäller inkomst och förmåner [än] jag tidigare hade kunnat föreställa mig. Ni två har dessutom lärt mig värdet av begreppet ›tillräckligt‹ och av att känna sig nöjd och uppskatta saker, och inte bara av prestationer.« Det räddade den här veckan för mig, och jag hoppas att denna gör detsamma för dig: fourhourworkweek.com/derek.
”OM MER INFORMATION VAR LÖSNINGEN SKULLE ALLA VARA MILJONÄRER MED SEXPACK-MAGAR”
TF: Det handlar inte om vad du vet, utan om vad du konsekvent gör. (Se Tony Robbins, s. 70.)
”HUR MAN LYCKAS I EN FRAMTID SOM MAN INTE VET NÅGOT OM? VÄLJ DEN PLAN SOM HAR FLEST ALTERNATIV. DEN BÄSTA PLANEN ÄR DEN SOM TILLÅTER ÄNDRADE PLANER.”
TF: Detta är ett av Dereks »direktiv«, som är hans korta regler att leva efter, som han i sin tur har filtrerat ut ur hundratals böcker och decennier av lärdomar. Några andra direktiv är »Var dyr« (se Marc Andreessen, s. 32), »Räkna med katastrof« (se Tony Robbins, s. 70) och »Äg så lite som möjligt« (se Jason Nemer och Kevin Kelly, III).
* Vem tänker du på när du hör ordet ”framgångsrik”?
»Det första svaret på vilken fråga som helst är aldrig kul, för det kommer automatiskt. Vilken är den första tavlan man kommer att tänka på? Mona Lisa. Nämn ett geni. Einstein. Vilken kompositör? Mozart.
Det här handlar boken Thinking, Fast and Slow av Daniel Kahneman om. Det finns ett omedelbart, omedvetet, automatiskt tänkande, och så finns det ett långsammare, medvetet, rationellt och avsiktligt tänkande. Jag är verkligen mer inne på det långsammare tänkandet. Jag vill bryta med de automatiska impulserna och tänker hellre efter så att jag kan ge ett mer genomtänkt svar. Vid de tillfällen i livet när en automatisk respons är mer användbar kan jag medvetet skapa en sådan.
Tänk om du skulle fråga: ›När du hör på ordet ”framgångsrik”, vem är då den tredje personen du kommer att tänka på? Hur kommer det sig att den personen faktiskt är mer framgångsrik än den första du tänker på?‹ Det första svaret skulle vara Richard Branson, för han är stereotypen. Han är framgångens svar på Mona Lisa, som jag ser det. Ärligt talat skulle du kunna vara mitt andra svar, men det kan vi prata om någon annan gång. Mitt tredje och egentliga svar, efter att ha tänkt igenom det hela noggrant, är att vi inte kan komma med ett svar på frågan utan att veta vad personen i fråga haft för mål.
Tänk om Richard Branson har haft ambitionen att försöka leva ett tillbakadraget liv, men likt en spelmissbrukare inte har kunnat låta bli att hela tiden skapa nya bolag? Det förändrar förutsättningarna för frågan, vi kan inte kalla honom framgångsrik längre.«
TF: Detta är genialiskt. Ricardo Semler, vd och majoritetsägare av det brasilianska företaget Semco Partners, använder sig av metoden att fråga »Varför?« tre gånger. Det är användbart när han ifrågasätter sina egna motiv, eller när han arbetar med stora projekt. Logiken bakom detta är densamma som Dereks.
TILL MÄNNISKOR I BÖRJAN AV KARRIÄREN – SÄG ”JA”
När Derek var 18 bodde han i Boston och gick på Berklee College of Music.
»Jag spelade i ett band, och på ett rep sa basisten: ›Du, min agent erbjöd mig just ett gig – jag får typ 75 dollar för en grisuppvisning i Vermont.‹ Han himlade med ögonen och sa: ›Jag tänker inte göra det, vill du ha jobbet?‹ Jag sa: ›Ja, för fan, ett betalt gig?! Är det sant? Ja!‹ Så jag tog jobbet och åkte upp till Burlington, Vermont.
Jag tror resan kostade 58 dollar, tur och retur. Jag kom till grismötet, hängde på mig min akustiska gitarr och gick runt på en grisuppvisning och spelade i ungefär tre timmar. Sen tog jag bussen hem, och nästa dag ringde bokningsagenten och sa: ›Hallå, jo, jag hörde att du gjorde ett riktigt bra jobb uppe på grismötet…‹
Så många möjligheter, och tio års scenerfarenhet, har sitt ursprung i det där futtiga lilla grisgigget… I början av karriären tror jag den bästa strategin är att säga ja till allt. Vartenda litet gig. Man vet helt enkelt inte vilka vinstlotterna är i lotteriet.«
NORMALTAKT ÄR FÖR PUCKON
»Kimo Williams är en stor, svart man, en musiker som gick på Berklee College of Music och sedan var kvar och undervisade där ett tag… Tack vare det han lärde mig tog jag min examen dubbelt så fort som det [normalt] tar. Han sa: ›Jag tror att du kan klara Berklee-utbildningen på två år i stället för fyra. Normaltakten är för puckon. Skolan måste lägga upp studieplanen efter den minsta gemensamma nämnaren, så att nästan ingen tvingas sluta. De måste ta det långsamt så att alla hänger med. Men du är smartare än så‹, sa han. ›Jag tror att du bara kan köpa böckerna till de där [kurserna och hoppa över föreläsningarna] och sedan kontakta rektorn och be att få göra en sluttenta för att få dina poäng.‹«
VAR INTE EN ÅSNA
TIM: »Vilket råd skulle du ge ditt 30-åriga jag?«
DEREK: »Var inte en åsna.«
TIM: »Och vad betyder det?«
DEREK: »Jo, jag träffar en massa 30-åringar som försöker gå i många riktningar på en gång, men som liksom inte kommer någonvart i någondera riktningen. De blir frustrerade över att omvärlden vill att de ska välja en sak. De vill göra alla: ›Varför måste jag välja? Jag vet inte vad jag ska välja!‹ Men problemet är att om man tänker kortsiktigt, så [beter man sig som om ifall] inte alla sakerna görs den här veckan, så kommer de aldrig att bli av. Lösningen är att tänka långsiktigt. Att inse att man kan göra en sak i några år, och sedan en annan. Du har antagligen hört den där fabeln, ›Buridans åsna‹ tror jag att den kallas, med en åsna som står mitt emellan en hötapp och en hink med vatten. Han tittar bara från höger till vänster på höet och vattnet och försöker fatta ett beslut. Hö eller vatten, hö eller vatten? Han kan inte bestämma sig, så till slut faller han ihop och dör av både hunger och törst. En åsna kan inte föreställa sig framtiden. Kunde han det skulle han helt klart kunna välja att dricka vattnet först, sedan vända sig åt andra hållet och äta höet.
Så mitt råd till mitt 30-åriga jag är att inte vara en åsna. Du kan göra allt du vill. Det enda du behöver är framsynthet och tålamod.«
AFFÄRSMODELLER KAN VARA ENKLA: MAN BEHÖVER INTE ”PIVOTERA” JÄMT OCH STÄNDIGT
Derek berättar historien om hur CD Babys sofistikerade affärs- och prismodell kom till:
»Jag bodde i småstaden Woodstock i New York på den tiden, och där fanns det en fin, liten skivaffär som sålde cd-skivor med lokala artister på kommission. Så jag gick in där en dag och frågade: ›Hallå, hur funkar det om jag vill sälja min cd här?‹ Expediten svarade: ›Ja, du kan sätta vilket pris du vill. Vi tar bara en fast summa på fyra dollar för varje såld cd, och sedan kan du komma förbi en gång i veckan och ta emot din betalning.‹ Så jag gick hem till min nya webbsida den kvällen och skrev: ›Du sätter vilket försäljningspris du vill, vi tar bara en fast avgift på 4 dollar per såld cd och betalar dig din ersättning varje vecka.‹ Och sedan insåg jag att det tog ungefär 45 minuter för mig att lägga in ett nytt album i systemet, för jag var tvungen att lägga albumomslaget i skannern, photoshoppa och beskära det, rätta till musikernas stavfel i sin egen biografi och allt sådant.
Jag tänkte att 45 minuter av min tid, det är värt omkring 25 dollar. Där ser du hur jag värderade min tid under den perioden. Så jag tänkte att jag tar 25 dollar i startavgift för att gå med i det där. Och sedan, aaah… i mitt huvud kändes 25 dollar och 35 dollar inte så hemskt olika som kostnader betraktade. 10 dollar var en annan sak, och 50 dollar var en annan sak, men 25 och 35 dollar – de tar upp samma utrymme i hjärnan. Så vet du vad? Jag tänkte: ›Jag tar 35 dollar i stället, då kan jag erbjuda en rabatt åt dem som begär det.‹ Så jag lade in den där lilla bufferten för att kunna ge rabatt, vilket är det bästa folk vet. Så 35 dollar i startavgift, 4 dollar per såld skiva, och du, Tim, under de följande tio åren var detta min affärsmodell. Jag skapade den på fem minuter genom att ta en promenad till den lokala skivbutiken och fråga dem hur de jobbade.«
NÄR DU HAR BLIVIT FRAMGÅNGSRIK ÄR ALLT UTOM ”FY FAN VAD KUL!” ETT ”NEJ”
Detta mantra från Derek blev snabbt en av mina viktigaste tumregler, och den fick mig att ta »startupsemester« på obestämd tid från och med slutet av 2015. Jag utvecklar detta närmare på s. 242, men så här började det:
»Det var dags att boka biljett [till en resa som han hade planerat för länge sedan] och jag tänkte: ›Usch, jag vill verkligen inte åka till Australien just nu. Jag är upptagen med andra saker‹… När jag beklagade mig för min vän Amber Rubarth, som är en briljant musiker, påpekade hon: ›Från din position just ni låter det som om ditt beslut inte står mellan ja och nej. Du behöver fundera på om du känner typ ”Fy fan vad kul” eller ”Nej”.‹
För de flesta av oss säger ja till en massa saker och sedan låter vi en massa mediokra småsaker fylla upp våra liv… När då den där grejen som man säger ›Åh helvete fy fan vad kul!‹ åt dyker upp, så har man inte tid att ägna så mycket uppmärksamhet åt den som man borde, eftersom man har sagt ja till för många andra halvintressanta saker. Eller hur? Så fort jag började tillämpa detta öppnade mitt liv liksom bara upp sig.«
”UPPTAGEN” = INGEN KONTROLL
»Varje gång folk kontaktar mig säger de: ›Du, jag fattar att du måste vara otroligt upptagen…‹ och då tänker jag alltid: ›Nej, det är jag inte.‹ För jag har kontroll över min tid. Jag har kommandot. Ordet ›upptagen‹ tycker jag bara antyder ›ingen kontroll‹. Typ: ›Gud, jag har så mycket att göra. Jag har inte tid med den här skiten!‹ Jag tycker att det låter som en person som inte har kontroll över sitt liv.«
TF: Brist på tid är brist på prioritering. Om jag är ›upptagen‹ så är det på grund av de val som har försatt mig i den situationen. Därför har jag förbjudit mig själv att besvara ›Hur mår du?‹ med ›Mycket att göra‹. Jag har ingen rätt att klaga. Om jag är för upptagen ser jag det i stället som ett tecken på att jag borde se över mina system och regler.
* Vad skulle du sätta upp på en annonspelare
»Jag beundrar verkligen ställen som Vermont och São Paulo i Brasilien som har förbud mot annonstavlor. Men jag fattar att det inte riktigt var det du var ute efter. Så ett bättre svar vore att jag skulle göra en stor affisch där det står: ›Du blir inte lycklig av det‹, och jag skulle placera den utanför vilken stor galleria eller bilhall som helst. Vet du vad som skulle kunna vara ett kul projekt, förresten? Att köpa och träna upp tusentals papegojor att säga: ›Du blir inte lycklig av det!‹ och sedan släppa lös dem på köpcenter och stora varuhus över hela världen. Det blir mitt livs uppdrag. Någon som vill göra det med mig? Någon som hakar på? Kom igen, vi gör det!«
TA 45 MINUTER I STÄLLET FÖR 43 – ÄR DITT RÖDA FEJS VERKLIGEN VÄRT DET?
»Jag har alltid varit väldigt mycket av en A-typ, så en vän fick in mig på cykling när jag bodde i Los Angeles. Jag bodde mitt på stranden i Santa Monica, där det finns en jättefin fyra mil lång cykelbana i sanden. Jag brukade ge järnet på cykelbanan och verkligen pressa mig – jag var stånkande och röd i fejset hela vägen eftersom jag pressade mig så mycket jag bara kunde. Jag tog mig ända till slutet av cykelbanan och tillbaka. Sedan cyklade jag hem igen, och hela vägen tog jag tiden med mitt lilla tidtagarur…
Jag noterade att det alltid tog 43 minuter. Det var så lång tid det tog för mig att cykla den där rundan så fort jag kunde. Men jag märkte med tiden att jag blev mindre och mindre peppad att ge mig ut på cykelbanan igen. För när jag tänkte på det kändes det mentalt bara som smärta och hårt arbete… Så jag tänkte: ›Alltså, det känns inte okej att jag associerar cykelturen med negativa saker. Varför tar jag det inte bara lite lugnt? Jag ska testa en gång att göra samma cykeltur och inte vara en total snigel men i alla fall cykla på halvfart jämfört med i vanliga fall.‹ Då hoppade jag upp på cykeln och det var bara behagligt.
Jag åkte på samma cykeltur och märkte att jag såg mig omkring mer. Jag tittade ut mot havet och såg delfiner som hoppade. När jag kom till Marina del Rey, min vändplats, såg jag att en pelikan flög ovanför mig. Jag tittade upp. Jag sa typ: ›Oj, en pelikan!‹ och så sket den i min mun.
Poängen är denna: jag hade så kul. Det var bara rent behagligt. Inget rött fejs, inget stånkande. Och när jag kom tillbaka till stället där jag alltid stannade tittade jag på klockan, och den stod på 45 minuter. ›Hur i helvete kunde det ha varit 45 minuter, till skillnad från mina vanliga 43?‹ tänkte jag. ›Inte en chans.‹ Men det stämde: 45 minuter. Det var en djup lärdom, som förändrade mitt förhållningssätt till livet!
Vi skulle kunna räkna på det, [men] hur som helst, typ 93 procent av mitt stånk och stön och det där röda fejset och stressen handlade om två ynka minuter. Mitt kämpande var i stort sett helt i onödan… [Så] när det gäller livet funderar jag på all denna maximering – att få ut den maximala mängden dollar ur allt, det maximala ur varje sekund, det maximala ur varje minut – man behöver inte stressa med sådana saker. Ärligt talat så har det varit min inställning ända sedan dess. Jag gör saker, men jag slutar innan något börjar bli stressigt…
Man märker när det säger aj inombords. Det är min varningssignal. Jag behandlar det som fysisk smärta. Vad håller jag på med? Jag måste sluta göra det där som gör ont. Vad är det för något? Och för det mesta betyder det bara att jag pressar mig själv för hårt, eller gör saker som jag egentligen inte vill göra.«
OM BRIST PÅ MORGONRUTINER
»Jag inte bara saknar morgonrutiner, utan har egentligen ingenting som jag gör varje dag förutom att äta och ägna mig åt någon form av skrivande. Varför? Jo, för att jag blir extremt engagerad i en sak i taget. För ett år sedan upptäckte jag till exempel en ny metod att programmera min PostgreSQL-databas som gjorde all min kod mycket enklare. Jag tillbringade fem månader – varje vaken stund på dygnet – bara helt försjunken i denna enda sak.
Efter fem månader hade jag avslutat projektet. Då tog jag ledigt en vecka och levde vildmarksliv i Milford Sound i Nya Zeeland. Totalt nedkopplad. När jag kom tillbaka hade jag blivit ett sådant zen-natur-barn att jag ägnade de följande veckorna åt att bara sitta utomhus och läsa böcker.«
* Nämn något som du tror på men som andra människor tycker är galet.
»Åh, det var enkelt. Jag har massor av impopulära åsikter. Jag tycker att alkohol smakar illa, oliver också. Jag har aldrig provat att dricka kaffe, jag gillar inte lukten. Jag tycker att alla ljudböcker borde läsas upp och spelas in av människor på Island, för de har den snyggaste brytningen. Jag tycker att det skulle vara underbart att flytta till ett nytt land en gång om halvåret under resten av mitt liv. Jag tycker inte att man ska starta ett företag om inte folk ber en om det. Jag tycker att jag ligger under genomsnittet. Det är en medveten, inarbetad övertygelse för att kompensera för vår tendens att tycka att vi är bättre än genomsnittet. Jag tycker att filmen Scott Pilgrim vs the World är ett mästerverk. Jag tycker att musik och människor inte passar ihop – musik borde alltid avnjutas utan att man ser eller vet vilka musikerna är och utan att man har folk omkring sig. Musikupplevelsen ska inte filtreras genom vad andra tycker eller vad man vet om musikerns liv.«
BETRAKTA LIVET SOM EN SERIE EXPERIMENT
»Jag rekommenderar att göra små test. Testa att leva det liv du tror att du vill leva ett par månader, men ha en flyktplan, så att du är öppen för den stora sannolikheten att du inte kommer att gilla det efter att du faktiskt har provat… Den bästa boken i det här ämnet är Snubbla på lyckan av Daniel Gilbert. Hans rekommendation är att prata med några personer som just nu lever det liv du tror att du vill leva och fråga dem vilka för- och nackdelarna är. Lita sedan på deras åsikt, för de befinner sig mitt i det livet – de inte bara minns eller föreställer sig det.«
”ÄVEN NÄR ALLT GÅR ÅT SKOGEN OCH JAG INTE HAR NÅGON ANLEDNING ATT TRO PÅ MIG SJÄLV, SÅ BESTÄMMER JAG MIG ÄNDÅ FÖR ATT GÖRA DET.”
»Det finns ett underbart citat av Kurt Vonnegut som bara är en flyktig replik i en av hans böcker, som lyder: ›Vi är vad vi låtsas vara‹.«
DET MEST FRAMGÅNGSRIKA MEJL SOM DEREK NÅGONSIN SKRIVIT
När CD Baby var som störst ägnade Derek ungefär fyra timmar varje halvår åt företaget. Han hade automatiserat allting så att det fungerade utan honom. Derek är både framgångsrik och tillfreds eftersom han aldrig tvekar att utmana den rådande ordningen, eller att testa antaganden. Det krävs inte nödvändigtvis så mycket, och mejlet nedan illustrerar detta på ett fint sätt.
In kommer Derek
När man bygger ett företag skapar man en liten värld där man råder över lagarna. Det spelar ingen roll hur saker görs på andra ställen. I ens egen lilla värld kan man göra dem så som de borde göras.
När jag började bygga upp CD Baby kombinerades varje beställning med ett automatiserat mejl som informerade kunden om exakt när cd-skivan skulle skickas. I början var det bara det vanliga: »Din order har skickats i dag. Var snäll och underrätta oss om den inte kommer fram. Tack för att du handlar av oss.«
Efter några månader kändes detta oförenligt med min mission att få människor att le. Jag visste att jag kunde bättre än så. Så jag ägnade 20 minuter åt att skriva ihop den här knäppa lilla texten:
Din cd har varsamt plockats från våra CD Baby-hyllor med steriliserade, okontaminerade handskar och placerats på en sidenkudde.
Ett team på 50 anställda har inspekterat din cd och polerat den för att säkerställa bästa möjliga skick innan den skickas i väg.
Vår japanske förpackningsspecialist tände ett ljus och hela sällskapet hyschades ner medan han lade din cd i den mest utsökta guldfodrade ask som går att köpa för pengar.
Vi firade allihop duktigt efteråt och med fullt manskap marscherade vi gatan fram till postkontoret, där hela staden Portland vinkade ›Bon Voyage!‹ till ditt paket, som nu är på väg till dig, med vårt privata CD Baby-plan denna dag, fredagen den 6 juni.
Jag hoppas att du fick en underbar upplevelse medan du handlade på CD Baby. Det fick i alla fall vi. Din bild hänger på väggen hos oss med rubriken ›Årets kund‹. Vi är utmattade allihop men önskar verkligen att du snart kommer tillbaka till CDBABY.COM!!
Detta enda fåniga lilla mejl, som skickades ut vid varje beställning, tog folk med sådan storm att om du googlar på ›private CD Baby jet‹ kommer du att få över 20.000 träffar. Samtliga kommer från någon som har fått mejlet och blivit så förtjust i det att de har lagt upp det på sin webbsida och berättat om det för alla sina vänner.
Det där enstaka knäppa mejlet genererade tusentals nya kunder.
När du funderar över hur du ska utöka din verksamhet är det frestande att tänka alla möjliga storvulna tankar om världsförändrande, massiva handlingsplaner.
Men snälla, kom ihåg att det ofta är de små detaljerna som gör folk så pass exalterade att de berättar om dig för alla de känner.