MIN MORGONDAGBOK
Det kryllar av exempel genom historien på framgångsrika (och mindre framgångsrika) personer som har fört dagbok – från Marcus Aurelius till Benjamin Franklin, från Mark Twain till George Lucas.
Men vad i hela världen skrev de om?
Kanske har du sett utdrag ur deras dagböcker och tänkt: »Herregud, det låter ju som Gettysburgtalet«, och tappat modet totalt.
I det här kapitlet ska jag visa hur min morgondagbok ser ut och beskriva vad den fyller för funktion.
Varför?
För att den är rörig, och att se röra kan vara uppmuntrande. Det är lätt hänt att vi föreställer oss hur våra idoler går fram som ångvältar och bemästrar osäkerheten med ett majestätiskt mentalt karateslag varje morgon. Men det är förstås bara fantasier. De flesta människor man ser på tidningsomslag upplever massor av morgnar då de hellre skulle gömma sig under täcket hela dagen.
Om du vill bli rik – mätt i pengar, tid, relationer, sömn eller på annat sätt – kan »andliga vindrutetorkare« hjälpa dig dit med färre misslyckanden och mindre huvudvärk på vägen. Låt mig förklara…
Den dagliga kampen
Nästan varje morgon sätter jag mig ner med en cocktail av gurkmeja, ingefära, pu-erh och grönt te. Sedan slår jag upp The Artist’s Way: Morning Pages Journal av Julia Cameron.
Manusförfattaren och filmproducenten Brian Koppelman (III) rekommenderade den ursprungliga Artist’s Way för mig, så det är honom jag har att tacka för denna dagliga rutin. Men jag hoppade över i stort sett hela originalet – vilket kanske var obefogat – eftersom jag inte var intresserad av att läsa fler böcker. Jag använder ofta läsning för att förhala saker. Vad jag behövde var en daglig, meditativ och produktiv rutin, som en teceremoni. Så voilà – jag köpte dagboken. Detta »sällskap« ger en mängd sammanhang som kan användas var för sig.
Låt mig förtydliga att jag inte skriver dagbok för att »vara produktiv«. Jag gör det inte för att komma på smarta idéer, eller för att få prosa på pränt för senare publicering. De här sidorna är inte avsedda för någon annan än mig själv.
Morgonsidorna är, som författaren Julia Cameron uttrycker det, »andliga vindrutetorkare«. Det är den mest kostnadseffektiva terapin jag någonsin fått. För att citera henne ytterligare, från bokens inledning:
»När vi får ner de där grumliga, enerverande, förvirrande tankarna [diffus ängslan, nervositet och grubbel] på papper möter vi dagen med klarare blick.«
Snälla läs det där citatet igen. Det kan vara den viktigaste aspekten av att fånga tankar på papper (det vill säga att skriva) som du någonsin kommer att stöta på. Även om du anser dig vara usel på att skriva kan skrivandet betraktas som ett verktyg. Det finns enorma fördelar med att skriva, även om ingen – inte ens du själv – någonsin läser det du har skrivit. Med andra ord är processen viktigare än produkten.
Nedan följer ett av mina verkliga inlägg, som jag har skrivit ut för att det ska bli mer läsbart.
SÖNDAG 28 DECEMBER, NEW YORK
Vaknade 07:30, före alla andra. Känns suveränt.
Det är söndag, så jag känner att jag kan ta det lugnt, vilket antagligen är orsaken till att det känns suveränt.
Varför skulle måndag eller tisdag behöva vara annorlunda? Det finns ändå folk som väntar hur som helst. Låt dem vänta.
Det är märkligt hur vi jobbar, strävar och kämpar för att komma till en punkt där människor väntar på oss och inte tvärtom. Klipp till Get Shorty!
Men ändå, när vi kommer till denna eftertraktansvärda plats, så orsakar strömmen av människor som (ofta med rätta) oavbrutet knackar på dörren, den ena efter den andra, betydligt mer stress än när man var en simpel peon (stavn)! [Jag var osäker på hur det stavades.]
Beror det på att det är 100x mer inkommande, vilket minskar känslan av egen fri vilja? En känsla av att man ständigt plockar från någon annans buffé i stället för att laga sin egen mat?
Eller är det för att man *känner* att man måste vara på sin vakt och skydda det man har: tid, pengar, relationer, utrymme etc.?
För den som har »vunnit« genom att under hela sitt liv ha attackerat, gått till anfall, så kan det defensiva spelet hamna i konflikt med den man är innerst inne.
Alltså… vad var poängen nu igen?
Det finns två sätt att tolka dagboksinlägget ovan, och de utesluter inte varandra:
1. Jag försöker att klura ut saker och ting, och det här kan vara till hjälp.
Till exempel: Jag har lagt märke till konflikter mellan mål (att bli »framgångsrik« i något avseende) och sammanhörande sidoeffekter (100x mer inkommande) som tar ut fördelarna. Jag har också märkt att de stora vinsterna i mitt liv har kommit genom att jag har varit aggressiv, mycket likt den legendariske tränaren Dan Gable, vars episka utskällningar i den svårtillgängliga dokumentären Competitor Supreme är värda att gräva fram. Men bojorna som kommer även med måttliga framgångar gör att man känner sig tvungen att spela försvarsspel, eller att klara sig snarare än att erövra. Det är i strid mot mina gener, vilket leder till att jag blir olycklig. Därför måste jag frigöra mig från tillgångar som behöver »skyddas«, eller så behöver jag bli bättre på att delegera det ansvaret.
Allt detta låter rätt behagligt analytiskt. Så smarta vi är, eller hur? Men kanske ligger det verkliga värdet i att…
2. Jag burar bara in mina aptankar så att jag kan ta itu med den här jävla dagen.
Om du inte följer mina råd gällande någonting annat från det här kapitlet än nummer 2 ovan och de följande raderna, så kommer jag att se mitt uppdrag som fullbordat.
Morgonsidorna behöver inte lösa dina problem. De behöver bara få bort dem ur ditt huvud, för annars far de runt där hela dagen likt en pistolkula som studsar mot väggarna inuti skallen.
Kan lite gnäll och jämmer på papper i fem minuter varje morgon förändra ditt liv?
Hur galet det än låter tror jag att svaret är ja.