”Förlorare har mål.
Vinnare har system.”
SCOTT ADAMS
Scott Adams (TW: @scottadamssays, blog.dilbert.com) är upphovsmannen till serien Dilbert, som har publicerats på 19 språk i över 2.000 nyhetstidningar i 57 länder. Han är författare till succéböckerna How to Fail at Almost Everything and Still Win Big, God’s Debris, och The Dilbert Principle.
KRAFTDJUR: leksaksaussie
BAKOM KULISSERNA
Scotts mamma födde hans lillasyster under hypnos, vilket hennes läkare erbjöd som alternativ. Hon tog inga värktabletter, kände ingen smärta och var vaken under hela förlossningen.
Naval Ravikant (III) hyllar regelbundet Scotts korta blogginlägg »The Day You Became a Better Writer« för att den har gjort honom bättre på att skriva.
MINDRE KÄNDA SERIER SOM SCOTT LÄSER OCH GILLAR
F Minus
Pärlor för svin
HUMORNS SEX ELEMENT
Scott menar att humorn har sex element: fräckt, smart, gulligt, bisarrt, elakt och igenkännbart. Och man måste ha åtminstone två dimensioner för att lyckas.
»Jag ska ge ett exempel. Gulligt är oftast ungar och hundar, och bisarrt är vad som helst som är malplacerat. Om du har koll på seriehistorien vet du att The Far Side i första hand använde sig av dimensionen att föra in någonting malplacerat. Som att djur pratade.
Redan i att djuret pratar har han en dimension. Han sätter liksom i gång en kapplöpning, och han är redan före dig om du är serietecknaren som sitter där och säger: ›Jag tror att jag ska göra en serie om vad som helst, världen är min målarduk.‹ Han har det bisarra, och sedan låter han djuret säga något, ofta i ett sammanhang eller en typ av sinnesstämning som en människa skulle säga det. Där har vi ›igenkänning‹.
Kolla på den bästa seriestrippen någonsin, det tror jag att nästan alla i hela världen håller med om: Kalle och Hobbe. Det finns en talande tiger som är både bisarr och gullig. Som utgångspunkt tog han alltså The Far Side en dimension längre. I samma stund som du börjar läsa Kalle och Hobbe har du redan det gulliga för hans teckningar är fantastiska. Han har dubbelgulligt. Han har ett barn och ett djur, och det är ett coolt djur. Där börjar han alltså innan han ens skriver ett skämt. Så om han sedan låter ungen göra något busigt – eller om något dåligt händer någon (›elakt‹) – så är det förstås också en av dimensionerna…«
IBLAND BEHÖVER MAN SOVA PÅ SAKEN
»Eftersom jag hade figuren Dilbert och han var en typisk ensamvarg ville jag ge honom en hund, bara så att det skulle finnas någon för honom att samspela med. Och jag ville att namnet på hunden skulle motsvara Dilbert på något sätt. Så Dogberts ursprungliga namn var faktiskt Dildog.«
TIM: »Hann namnet Dildog gå till tryck?«
SCOTT: »Nej, klokt nog beslöt jag mig för att det inte var ett bra val ur kommersiell synvinkel, åtminstone inte för nyhetstidningar, för de är alltid stenhårt familjevänliga.«
”SYSTEM” KONTRA ”MÅL”
Scott hjälpte mig att fokusera på det som han kallar »system« i stället för »mål«. Det handlar bland annat om att välja projekt och vanor som, även om de resulterar i »misslyckanden« i omvärldens ögon, ger överförbara färdigheter eller relationer. Med andra ord väljer du alternativ som gör att du oundvikligen »lyckas« med tiden, då du bygger upp tillgångar som du tar med till efterföljande projekt.
I grunden kan »system« förstås som att du ställer dig själv frågan: »Vilka bestående färdigheter eller relationer kan jag utveckla?« i stället för »Vilket kortsiktigt mål kan jag uppnå?« Det förra får en kraftig snöbollseffekt, medan det senare är ett binärt godkänd-icke godkänd-alternativ, och några tröstpris delas inte ut. Scott berättar utförligt om detta i sin bok How to Fail at Almost Everything and Still Win Big: Kind of the Story of My Life. Här kommer ett exempel ur verkliga livet:
»När jag började blogga frågade min framtida fru mig ofta vad jag hade för mål. Bloggandet verkade dubblera min arbetsbörda, samtidigt som det bara verkade ge en femprocentig inkomstökning som inte gjorde någon egentlig skillnad i mitt liv. Det framstod som korkat slöseri med tid. Jag försökte förklara för henne att bloggandet var ett system, inte ett mål. Men jag lyckades aldrig riktigt. Jag ska göra ett nytt försök här.
Att skriva är en färdighet som kräver övning. Så den första delen i mitt system består i att öva regelbundet. Jag visste inte exakt vad det var jag tränade för, och det är det som gör det till ett system och inte ett mål. Jag gick från en position med dåliga odds (att vara en otränad skribent) till en position med bra odds (en tränad skribent som är mer känd).
Den andra delen av mitt bloggsystem är en sorts FoU för skrivande. Jag skriver om ett antal olika ämnen och ser vilket som får bäst respons. Jag skriver också med olika ›röster‹. Jag har min humoristiskt självkritiska röst, min arga röst, min eftertänksamma röst, min analytiska röst, min halvgalna röst, min förolämpande röst och så vidare. Läsarna är bra på att tala om för mig vad som funkar och vad som inte funkar.
När Wall Street Journal lade märke till mina blogginlägg bad de mig skriva några gästartiklar. Tack vare all träning som skribent och min kunskap om vilka ämnen som gav bäst respons blev de där gästinhoppen väldigt populära. Inte heller de artiklarna drog in några större summor, men alltsammans passade in i mitt system av publik övning.
Mitt skrivande för Wall Street Journal tillsammans med min publika övning på bloggen drog till sig uppmärksamhet från bokförlagen, och den uppmärksamheten ledde till ett kontrakt på en bok. Och kontraktet på boken genererade förfrågningar om pinsamt välbetalda föreläsningar. Så betalningen för bloggandet kom till slut, men på förhand kunde jag inte veta vilka vägar den skulle ta. Mitt bloggande har skapat massor av affärstillfällen de senaste åren, så de kunde ha gått i vilken riktning som helst.«
TF: Min podcast var aldrig något jag hade tänkt tjäna pengar på. Jag var utbränd efter The 4-Hour Chef, som var nästan 700 sidor tjock, och ville ha ett lugnt men kreativt avbrott från stora projekt. Eftersom jag gillade att bli intervjuad av Joe Rogan, Marc Maron, Nerdist och andra tunga namn i podcastvärlden bestämde jag mig för att ge mig på ljud i långformat i sex avsnitt. Om jag inte tyckte att det var kul efter sex avsnitt skulle jag kasta in handduken och gå vidare. Så här resonerade jag: I absolut värsta fall skulle erfarenheten hjälpa mig att bli bättre på att göra intervjuer, tvinga mig att slipa frågorna och göra mig av med verbala tics, alltsammans sådant som skulle hjälpa mig i senare projekt. Ett eller ett par avsnitt skulle inte ge mig tillräcklig övning för en tydlig skjuts i inlärningskurvan, så jag beslöt mig mer eller mindre godtyckligt för sex avsnitt som testkörning. Och cirka 200 avsnitt senare sitter jag här.
OM HUR MÄRKLIGT EFFEKTIVT DET KAN VARA MED BEKRÄFTELSER
Eftersom jag menar att det är detaljerna i utförandet det hänger på blir den här punkten lite extra lång. Det är en sådan där sak som inte borde funka, men icke desto mindre tycks öka chanserna. Jag har testat Scotts perspektiv på mitt eget liv efter ett seminarium med Tony Robbins, som jag beskriver mer utförligt senare (III). Här kommer först Scotts ursprungliga berättelse:
»Låt mig först säga [att jag inte tror] att något magiskt kommer att hända bara för att man uttalar sina bekräftelser, och att universum kommer att förändras på något [ovetenskapligt] sätt… Vad jag har sagt är att jag har använt tekniken, och jag har viss erfarenhet som jag gärna delar med mig av, sedan så ska jag berätta historien…
Jag var i 20-årsåldern. Jag gick en kurs i hypnos för att bli en professionell, legitimerad hypnotisör. En dag [var det en kvinna på kursen] som sa: ›Du måste testa en grej som kallas affirmation. Jag har läst om det i en bok, men jag minns inte vad den hette.‹ Så det kan jag inte berätta för er nu, för hon sa det inte till mig. Och sedan sa hon: ›Så här funkar det:
Det enda du behöver göra är att välja ett mål och skriva ner det 15 gånger om dagen med någon specifik formulering, som till exempel: ”Jag, Scott Adams, ska bli astronaut.” Och så gör du det varje dag. Sedan kommer det att verka som om universum bara spottar ut möjligheter. För dig kommer det att framstå som om de bara beror på slumpen. Om de gör det eller inte har mindre betydelse än att de faktiskt har en tendens att dyka upp.‹
Jag var mitt vanliga, rationella jag, så jag sa: Det verkar vara ett oerhört slöseri med tid. Det finns ingen vetenskap bakom det, bla bla bla. Men hon övertygade mig, delvis för att hon var med i Mensa-klubben, hon var inte korkad.
De två mest anmärkningsvärda affirmationerna var: För det första sa jag att jag skulle bli författare och hamna på förstaplatsen på försäljningslistan. Det var innan jag hade skrivit någon bok över huvud taget, och jag hade aldrig gått skrivarkurser – förutom en tvådagarskurs i affärsskrivande. Det var det enda. The Dilbert Principle blev den där ettan på försäljningslistan.
Under en period… tappade jag rösten [från 2005, till följd av spasmodisk dysfoni]. Jag kunde inte prata på tre och ett halvt år… Det var nästa gång jag använde mig av affirmationer. Och affirmationen var: Jag, Scott Adams, kommer att tala perfekt. Nu inser jag att jag inte talar perfekt, men när vi kommer till den historien kommer du att förstå att det finns mer att prata om.«
TIM: »Exakt hur utövar du dessa affirmationer?«
SCOTT: »Jag ska berätta exakt hur jag gjorde, men jag ska också säga att jag är säker på att den exakta metoden inte har någon betydelse. Jag tror att det som betyder något är graden av fokus och hur starkt du förbinder dig till detta fokus. Den sistnämnda affirmationen gjorde jag mest i huvudet medan jag körde bil, men kontinuerligt i åratal, omkring tre år. På den tiden brukade jag först använda penna och en bit papper och så skrev jag samma mening 15 gånger – en gång om dagen, tror jag. Nu ska jag berätta vad jag tror att det var som gjorde att det fungerade, och det finns flera alternativ. Ett är något som jag lärde mig för länge sedan. Jag har glömt vem som myntade det, men har du hört talas om termen ›retikulär aktivering‹? Det handlar om att det är lätt att höra sitt eget namn när det uttalas i en folksamling.
Du hör bakgrundsbrus, bla bla bla, ›Tim Ferriss‹, bla bla bla. Och så tänker du: Hur kunde jag höra bara det i ett sådant sorl? Det handlar egentligen om att hjärnan inte kan bearbeta allt i omgivningen, långt ifrån allt. Så den ställer in någon sorts små filter. Och det är hur filtren ställs in som avgör vad du uppmärksammar. Det är det som du spenderar mest energi på… Det är så du ställer in filtren. Filtret är alltså automatiskt inställt på ditt namn, för det är den grej som betyder mest för dig.
Man kan använda sig av affirmationer, antar vi – det är bara en hypotes – för att fokusera tankarna och minnet på en väldigt specifik sak. Och då får man möjlighet att lägga märke till saker i ens omgivning som kanske redan fanns där – det var bara det att filtret var inställt på att ignorera det. Men man justerar det genom det här minnes- och upprepningsknepet tills det vidgas lite och släpper in lite fler saker. Det finns faktiskt en del forskning som stödjer det…
Så småningom bestämde jag mig för att påbörja affirmationen: Jag, Scott Adams, skulle bli en känd serietecknare. Oddsen att bli en känd serietecknare – jag tror att omkring 2.000 personer skickar sina arbetsprover till de stora nätverken, de som ger dig det stora kontraktet, ditt genombrott. De kanske väljer ut sex av dem. De flesta av dessa sex kommer inte att klara sig efter ett eller ett par år, så det är väldigt sällsynt. Faktum är att Dilbert förmodligen var det största genombrottet på 20 år, i alla fall ett av de största.«
ATT FÖRUTSPÅ TRUMP – VAD DU KAN LÄRA DIG AV DET
Den 22 september 2015 förutspådde Scott Adams i min podcast helt korrekt att Donald Trump tio månader senare skulle bli republikanernas presidentkandidat. Då ansågs ett sådant uttalande skrattretande. Scott grundade det på vad han uppfattade som Trumps hypnotiska förmågor och smarta medietänk, inte på hans politik. Det kanske känns som gamla nyheter nu, men det finns nyttiga lärdomar i det som Scott noterade:
»Ta debatten där han [Trump] kom in som en oförberedd pajas som verkade som om han skulle tappa besinningen. Megyn Kelly från Fox News trodde att, ja, det är ju exakt vad som kommer att hända, så hon började direkt med frågan: ›Har du sagt alla de där hemska sakerna om kvinnor?‹ Då skulle ju alla andra politiker ha sjunkit genom jorden, för det spelade ingen roll vad de svarade…
Det logiska svaret kanske [någon skulle] säga vore: ›Äh, det lyftes ur sitt sammanhang‹, eller något sådant, och det är det som folk oftast säger, och det som ofta stämmer. Men folk hör inte det. De hör bara känslan de kände när Megyn Kelly sa den där personens namn [plus] hemsk mot kvinnor.
Det är verkligen där tankarna stannar för låt säga 20 procent av tittarna, händelsevis ungefär samma 20 procent som lätt kan hypnotiseras. Men vad gjorde Trump? Så fort frågan kom mer eller mindre avbröt han Kelly och sa: ›Bara Rosie O’Donnell.‹ Det, min vän, är hypnos. Han tog ett ankare som alla kunde visualisera, och hans främsta målgrupp hade redan ett negativt intryck av henne. Deras negativa intryck av Rosie O’Donnell var nästan säkert större, starkare, mer visuellt och av större vikt än vad det än var Megyn Kelly just sa…
Hon visade honom fyra kungar och han övertrumfade henne, och han gjorde det utan att ens anstränga sig – och med en beprövad metod. Det är förhandlingsteknik. Man kastar ett ankare, avleder allihop. I stället för att bli den där sexisten som han hade kunnat bli redan från början, så blev han den som gick rakt på sak.
Jag vet att du följer rubrikerna, så du känner ju till vad som hände sedan. Roger Ailes på Fox grep in och sa: ›Vi måste sluta fred med Donald Trump, för det här börjar spåra ur‹, och Donald Trump slöt fred med honom. Hur tolkar du det? Jag kan tala om hur jag tolkar det. Jag tolkar det som att Donald Trump just köpte Fox News utan att betala en förbaskad cent. För om de vill att han ska framträda i [deras] program är det upp till honom, och han har bevisat att han inte behöver dem.«
TF: »Då frågade jag Scott om en smart replik som Trump ofta använder för att få tyst på journalister, nämligen det snabba utropet: ›Kolla dina fakta, [namn på valfri journalist].‹«
SCOTT: »›Kolla dina fakta‹ är något som jag kallar för en ›höga-hästar-manöver‹. Det var samma sak som Jobs gjorde när han viftade bort Antennagate bara genom att säga: ›Det finns problem med alla smarttelefoner. Vi försöker göra våra kunder nöjda.‹ Han fick en stor nyhet att försvinna på mindre än en halv minut med de två meningarna.«
”MORGONFLÖDE” – ATT LYSSNA PÅ KROPPEN I STÄLLET FÖR HJÄRNAN
För att minimera beslutsfattandet vaknar Scott på morgonen, trycker på en knapp för kaffe och äter samma frukost varje morgon: Clif Builders proteinkaka på 20 gram med choklad- och jordnötssmak. Nästa steg är att han exponerar sig för ny information för att generera idéer till sin serie:
»Det är en process där man omedelbart efter att man har rensat tankarna måste översvämma dem. Du kanske kallar det för någonting annat, men jag vet att du också gör det. Man tömmer alltså tankarna och låter dem sedan fyllas med nya inmatningar, som inte är desamma som de gamla. Så jag kollar på nyheterna, på grejer som jag inte har sett förut. Jag tittar inte på gårdagens problem för femte gången. Jag tittar på ett nytt problem, får en ny idé. Men sedan måste man ta reda på var i det flödet den lilla biten som är värd att jobba med finns. Det är då jag använder kroppsmodellen. Jag snurrar liksom igenom alla de där grejerna.
Modellen består i: Hjärnan kan inte hitta bra kontakt, inte direkt, i intellektuellt avseende. Hjärnan är förstås med, men vad jag menar är att medan jag tänker på de här idéerna och de flödar igenom mitt huvud så fokuserar jag på kroppen – inte på tankarna. Och när min kropp förändras har jag hittat något som även andra bryr sig om.«
TF: B.J Novak (s. 235) har uttryckt någonting mycket likartat. Den där kroppsliga reaktionen – ett ofrivilligt litet skratt, ett adrenalinpåslag, en endorfinkick, en stark emotionell förändring och så vidare – kan vara som en metalldetektor för bra innehåll. Det kräver övning, men det funkar.
OM DIVERSIFIERING SOM STRESSHANTERING
Det som följer nedan kom av frågan: »Vilket råd skulle du ge ditt 30-åriga jag?«:
»Mitt 30-åriga jag skulle inte få tillgång till medicinsk marijuana, så jag skulle få en begränsad duk att måla på. Sedan åren som tonåring – när jag hade massor av stressrelaterade hälsoproblem – har jag alltid prioriterat att jobba med det: att lära mig att inte känna stress. Numera skulle jag betrakta mig själv som världsmästare på att undvika stress, på massor av olika sätt. Mycket handlar bara om hur man ser på världen, men det mesta handlar egentligen om processen att diversifiera. Jag oroar mig inte för om jag mister en vän om jag har hundra, men har jag bara två blir jag väldigt orolig. Jag oroar mig inte för att få sparken, för jag har tusentals chefer på nyhetstidningar överallt. Ett av sätten att inte oroa sig för stress är att eliminera den. Jag bekymrar mig inte över vilka aktier jag väljer, för jag har en diversifierad portfölj. Diversifiering funkar i nästan vartenda livsområde för att minska stress.«
DILBERT-HÅRDVARAN – VAD SCOTT TECKNAR PÅ
Ritplattan Wacom Cintiq.
LOGIKEN BAKOM DUBBEL- OCH TRIPPELKOMPETENS
Under avdelningen »karriärråd« har Scott skrivit följande, som av utrymmesskäl här citeras i en lätt nedbantad variant. Detta är mer eller mindre mitt mantra, och du kommer att förstå varför jag tar upp det:
Om du vill ha ett genomsnittligt, framgångsrikt liv krävs inte mycket planering. Se bara till att inte hamna i bråk, gå i skolan och sök jobb som du kan tänkas gilla. Men om du vill ha någonting extraordinärt finns två vägar att gå: 1) Bli bäst på en specifik sak. 2) Bli väldigt bra (bland de översta 25 procenten) på två eller fler saker.
Den förstnämnda strategin är svår eller på gränsen till omöjlig att hålla sig till. Bara ett fåtal kommer någonsin att bli basketproffs eller spela in ett platinaalbum. Jag rekommenderar inte någon att ens försöka.
Den andra strategin är hyfsat enkel. Alla har åtminstone några områden där de med viss ansträngning skulle kunna ta sig upp bland de översta 25 procenten. För min del kan jag teckna bättre än de flesta, men jag är knappast någon konstnär. Och jag är inte roligare än vilken medelmåttig ståuppkomiker som helst som aldrig kommer att slå stort, men jag är roligare än de flesta. Magin ligger i att det är få som både kan teckna bra och skriva skämt. Det är kombinationen av de två sakerna som gör det jag gör så sällsynt. Och lägger man till min yrkesbakgrund så har jag plötsligt ett ämne som få serietecknare kan förstå utan att ha upplevt det.
Jag ger alltid unga människor rådet att bli bra på att tala offentligt (bland de översta 25 procenten). Det kan vem som helst bli med lite övning. Kombinerar du den talangen med någon annan är du plötsligt chef för folk som bara har en färdighet. Eller ta en ekonomexamen utöver din examen som ingenjör, jurist, läkare, forskare eller vad det nu kan vara. Plötsligt är det du som bestämmer, eller så kanske du startar ett eget företag där du kan använda din kombinerade kunskap.
Kapitalismen belönar saker som är både sällsynta och värdefulla. Man gör sig själv sällsynt genom att kombinera två eller flera »pretty goods« tills ingen annan har samma mix… Åtminstone en av färdigheterna i din mix bör innehålla kommunikation, antingen skriven eller talad sådan. Och det kan vara så enkelt som lära sig att sälja mer effektivt än 75 procent av människorna i världen. Det är en sak. Lägg sedan till vilken passion du än har, och du har två, för det är det som du enklast kan satsa tillräckligt med energi på för att nå upp till de översta 25 procenten. Om du har anlag för en tredje sak, kanske affärer eller att tala offentligt, så utveckla det också.
Det låter som rätt allmänna råd, men du kan knappast hitta någon framgångsrik person som inte har haft ungefär tre färdigheter bland de övre 25 procenten.
TF: Marc Andreessen (s. 32) hänvisade för länge sedan till ovanstående resonemang om dubbel- och trippelkompetens och citerade Scotts text som »den hemliga formeln för att bli vd. Alla framgångsrika företagsledare är sådana.« Han upprepade att man också kan så ett frö till detta under skoltiden genom att ta ovanliga kombinationer av examina, som ingenjör + MBA, jurist + MBA eller fysiker + ekonom.