MÅLARDUKSTRATEGIN

»Stora män har nästan alltid visat sig lika villiga att lyda som de efteråt visat sig kunna kommendera.«

LORD MAHON

Om du vill ha bra mentorer måste du vara en bra adept. Om du vill leda måste du först lära dig följa. Benjamin Franklin, den legendariske amerikanske fotbollstränaren Bill Belichick och många av de historiska personer du tänker på som »ledare« följde en enda strategi i sina unga år. Jag använde samma strategi för att bygga mitt nätverk. Den förklarar också hur min första bok kunde sälja så bra, och den kan också tillskrivas äran för mina framgångar som techinvesterare.

Ryan Holiday (TW/FB/IG: @ryanholiday, ryanholiday.net) kallar den för »målardukstrategin« och är även själv en skicklig utövare av den. Strategen och författaren Ryan hoppade av college vid 19 års ålder för att jobba som lärling under Robert Greene, författaren till The 48 Laws of Power, och blev marknadsföringschef för American Apparel som 21-åring. Hans nuvarande företag Brass Check har varit rådgivare till klienter som Google, TASER och Complex såväl som många succéförfattare. Holiday har skrivit fyra böcker, och de två senaste – Ego Is the Enemy och The Obstacle Is the Way – har fått en kultliknande skara följare av fotbollstränare, stora idrottsstjärnor och politiker världen över. Han bor på en liten ranch utanför Austin i Texas.

In kommer Ryan

I det romerska systemet för konst och vetenskap fanns ett inslag som vi bara delvis kan dra paralleller till i dag. Framgångsrika affärsmän, politiker eller rika playboys kunde ge stöd till ett antal författare, tänkare, konstnärer och artister. De fick inte bara betalt för att producera konstverk, utan utförde också uppgifter i utbyte mot beskydd, mat och gåvor. En av uppgifterna bestod i att vara en anteambulo – som bokstavligt betyder »en som bereder vägen«. En anteambulo gick framför sin beskyddare vart än de reste i Rom, gjorde plats, förmedlade meddelanden och förenklade helt enkelt beskyddarens liv. Den kända satiriske diktaren Martial hade en sådan roll i många år under sin beskyddare Mela, en förmögen affärsman som var bror till den stoiske filosofen och politiske rådgivaren Seneca. Eftersom han var född i en fattig familj tjänade Martial också under en annan affärsman vid namn Petilius. Som ung författare tillbringade han det mesta av sin tid med att resa från en rik beskyddares hem till en annan. Han erbjöd sina tjänster, var hövlig och fick små symboliska betalningar och tjänster i sin tur.

Problemet är detta: Precis som de flesta av oss, med våra praktikplatser och nyanställningar (eller senare förläggare, chefer eller klienter), så hatade Martial varenda minut. Han verkade tycka att systemet på något sätt gjorde honom till slav. Martial ville ha egna pengar och egendom, han strävade efter att bli som de unga adelsmän han tjänade. Han drömde om att han äntligen skulle kunna producera sina verk självständigt och i lugn och ro. Som ett resultat av detta bar hans skrifter ofta drag av hat och bitterhet gentemot överklassen i Rom.

Men det som Martial i all sin tandlösa ilska inte insåg var att hans unika position som outsider var det som gav honom en så fascinerande insikt i romersk kultur att den överlevt ända in i våra dagar. Tänk om han i stället för att plågas av ett sådant system hade förlikat sig med det? Tänk om – flämt – han kunde ha uppskattat möjligheterna det medförde? Nej. Det tycktes i stället förtära honom inifrån.

Det är en vanlig attityd som verkar vara nedärvd genom generationer och samhällen. Det arga geniet som inte får sin rättmätiga uppskattning tvingas gå igenom livet och göra saker hon inte tycker om för människor hon inte respekterar. Hur vågar de tvinga mig att kräla i stoftet på det här viset! Vilken orättvisa! Vilket slöseri!

På sistone har bland annat vi sett exempel på detta i stämningsansökningar där praktikanter stämmer sina arbetsgivare för att få betalt. Vi ser ungdomar som hellre bor kvar hos sina föräldrar än tar ett jobb de är »överkvalificerade« för. Vi ser det i en oförmåga att möta andra på deras villkor, en ovilja att ta ett steg tillbaka för att sedan ha potential att ta flera steg framåt. Jag kommer inte att låta dem få övertaget. Då vill jag hellre att ingen av oss får något.

Det är värt att titta närmare på hur ovärdigt det egentligen är att »tjäna« någon annan. Lärlingar har legat bakom några av de största konstverken i världshistorien – stora män från Michelangelo och Leonardo da Vinci till Benjamin Franklin har varit tvungna att navigera i systemet med mästare och lärlingar – så verkar inte det vara ett rätt trivialt och tillfälligt obehag för att du ska kunna bli den storhet du tror att du är ämnad att bli?

När någon får sitt första jobb eller går med i en ny organisation får han eller hon ofta följande råd: Se till så att andra ställs i god dager så kommer det gå bra för dig. De säger att man ska hålla låg profil och lyda chefen. Självklart är detta inte vad killen som blev vald till en viss position före alla andra unga killar vill höra. Det är inte vad en student från Harvard förväntar sig – de tog ju trots allt den examen de har för att undvika den här typen av förmodad ilska.

Låt oss vända på det så det inte låter så nedvärderande: Det handlar inte om att slicka röv. Det handlar inte om att få någon att se bra ut. Det handlar om att ge det stöd andra behöver för att bli bra. Ett bättre sätt att formulera det rådet är: Hitta dukar för andra att måla på. Var en anteambulo. Gör plats för människorna ovanför dig, så kommer du till slut att ha skapat en plats för dig själv.

När du är i början av din bana gäller ett par grundläggande realiteter: 1) Du är inte ens i närheten av att vara så bra eller så viktig som du tror, 2) du har en attityd som måste justeras, 3) det mesta som du tror att du vet om det mesta som du har lärt dig i böcker eller i skolan är förlegat eller felaktigt.

Det finns ett fantastiskt sätt att eliminera den typen av tankar: Lär känna människor och organisationer som redan är framgångsrika, rätta dig efter dem och arbeta framåt tillsammans med dem. Det är helt klart mer glamouröst att kämpa för sin egen berömmelse, men knappast lika effektivt. Vördnad är vägen framåt.

Det är det andra resultatet av den här attityden: Det förminskar ditt ego vid en kritisk tidpunkt i din karriär, det låter dig bli mottaglig för allt du kan utan de hinder som blockerar andras vision och framsteg.

Ingen vill uppmuntra till lismande. Det handlar snarare om vad som sker inifrån, och att leta efter möjligheter till någon annan än du själv. Kom ihåg att anteambulo betyder att bereda väg, att hitta riktningen någon redan tänkt gå i och hjälpa dem packa, vilket gör att de kan fokusera på sina styrkor. Att faktiskt göra saker bättre snarare än att se ut som att du gör det.

Många känner till Benjamin Franklins kända brev under pseudonymer som Silence Dogwood. »Vilken klok ung pojk«, tänker de, och missar helt och hållet den mest imponerande delen: Franklin skrev de där breven, lämnade in dem genom att skjuta in dem under dörren till tryckeributiken och fick inget erkännande alls för det förrän långt senare i livet. Faktum är att det var hans bror, tryckeriets ägare, som skördade frukterna av brevens enorma popularitet genom att regelbundet trycka dem på första sidan av sin tidning. Franklin var långsiktig, lärde sig hur den allmänna opinionen fungerade, blev medveten om vad han trodde på, slipade sin stil, ton och kvickhet. Det var en strategi han regelbundet tillämpade under sin karriär – en gång gav han till och med ut sin konkurrents tidning för att underminera en tredje konkurrent. Franklin såg fördelarna med att ställa andra i god dager och låta dem ta åt sig äran av hans idéer.

Bill Belichick, New England Patriots tränare som ledde laget till fyra Super Bowl-segrar, klättrade i NFL:s styrelser genom att älska och bemästra den enda del av jobbet som tränare ogillade på den tiden: att analysera film. På sitt första jobb inom professionell amerikansk fotboll, för Baltimore Colts, fick han inte ens någon lön, och även om det var hans insikter som försåg lagets spel med kraft och viktiga strategier var det bara de mer erfarna tränarna som fick beröm för det. Han trivdes med det som ansågs vara skitjobbet, bad om att få göra det, och strävade efter att bli bäst på just det som andra höll sig för goda för. »Han var som en svamp, tog in allt, lyssnade på allt«, sa en tränare. »Gav man honom en uppgift så försvann han in i ett rum och kom inte ut igen förrän den var klar, och då ville han göra mer«, sa en annan. Som du nog har förstått började Belichick få betalt väldigt snart.

Innan det, när han var ung spelare, kunde han så mycket om spelet att han fungerade som ett slags assisterande tränare medan han själv spelade. Belichicks pappa, som också var assisterande tränare för Navy, lärde honom en viktig lektion om politiken i sporten: Om han ville återkoppla till sin tränare eller ifrågasätta ett beslut skulle han göra det enskilt och ödmjukt, så att han inte skämde ut honom inför hans överordnade. Han lärde sig hur man blir en stigande stjärna utan att hota eller stöta ut andra. Med andra ord hade han bemästrat målardukstrategin.

Man inser lätt att fel inställning och en överlägsen attityd (egofällor) skulle ha kunnat spolierat framgångarna för vem som helst av dessa män. Franklin skulle aldrig ha blivit publicerad om han hade prioriterat pengar framför det kreativa uttrycket, och faktum är att när hans bror upptäckte det blev han så arg och avundsjuk att han slog ner honom. Belichick skulle ha gjort sin tränare förbannad och blivit bänkad om han mästrat honom inför alla andra. Han hade helt klart inte tagit sitt första jobb gratis, och han skulle inte ha suttit i flera tusen timmar och tittat på filmsekvenser, om han bara tänkte på sin status. Storhet kommer från en ödmjuk start, det kommer från skitjobbet. Det betyder att du är den minst betydelsefulla personen i rummet – innan du ändrar på det med hjälp av dina resultat.

Det finns ett talesätt som lyder: »Mycket snack, liten verkstad.« Vad vi verkligen borde göra är att uppdatera och applicera en version av det på vårt tidigare tillvägagångssätt. Var mindre, gör mer. Tänk dig att du kunde komma på något sätt att hjälpa varje människa du träffar, komma på något du kunde göra för dem. Och att du såg det på ett sätt som helt och hållet var bra för dem och inte dig själv? Det här skulle få en enorm samlad effekt med tiden, du skulle lära dig massor av nya saker genom att lösa olika problem. Du skulle börja uppfattas som oersättlig. Du skulle få otaliga nya relationer. Du skulle få ett enormt förråd av gentjänster att be om i framtiden.

Det är vad målardukstrategin handlar om, att hjälpa dig själv genom att hjälpa andra. Göra en samlad ansträngning för att byta din kortsiktiga tillfredsställelse mot en långsiktig betalning. Medan alla andra vill få erkännande och bli »respekterade« kan du glömma erkännandet. Du kan glömma det så totalt att du blir glad när andra får det i stället för du själv, för det var ju trots allt ditt mål. Låt de andra få erkännandet till låns medan du senarelägger och tjänar ränta på principen.

Den strategiska delen är svårast. Det är lätt att bli bitter som Martial. Att hata blotta tanken på underkastelse. Att förakta dem som har större medel, mer erfarenhet eller högre status än du själv. Att säga till dig själv att varje sekund som du inte ägnar åt att göra ditt arbete eller arbetar för dig själv är slöseri med din talang. Att insistera på att du vägrar bli nedvärderad på det här sättet.

När vi en gång börjar kämpa mot den här egoistiska och känslomässiga impulsen så är målardukstrategin enkel. Variationerna är oändliga.

Kanske det är att komma på idéer som du ger till din chef.

Hitta människor, tänkare, uppstickare, och introducera dem för varandra. Koppla ihop olika trådar för att skapa nya gnistor.

Hitta något som ingen annan vill göra och gör det.

Hitta ineffektivitet och slöseri och överskott. Identifiera läckor och ställen att frigöra medel till nya områden.

Producera mer än alla andra och ge bort dina idéer.

Med andra ord, hitta möjligheter för att främja andras kreativitet, upptäck utlopp och människor att samarbeta med och eliminera distraktioner som hindrar deras framsteg och fokus. Det är en givande och oändligt utvecklande strategi för att få makt. Se på var och en som en investering i relationer och i din egen utveckling.

Målardukstrategin är tillgänglig när som helst. Och det finns inget bäst före-datum för den. Det är en av de få där åldern inte är en begränsning oavsett om du är gammal eller ung. Du kan börja när som helst, innan du får ett jobb, innan du blir anställd och medan du gör något annat, eller om du börjar med någonting nytt eller befinner dig i en organisation utan starka allierade eller stöd. Du kanske rent av kommer att märka att det inte finns någon anledning att sluta med den, även efter att du kommit såpass långt att du leder dina egna projekt. Låt det bli naturligt och permanent, låt andra tillämpa det på dig samtidigt som du är upptagen med att tillämpa det på dem som är ovanför dig.

För om du en gång axlar den manteln kommer du att förstå vad de flesta människors egon hindrar dem från att inse: att den person som bereder vägen är den som kontrollerar riktningen, på samma sätt som målarduken formar målningen.