INVESTERA MED MAGKÄNSLA
Kevin har den sällsynta förmågan att vara grym både på onoterade investeringar i tidig fas (seed- och a-rundor) och börsnoterade aktier. De flesta är bra på antingen det ena eller det andra.
När jag frågar honom om det ställer han ofta varianter på följande frågor som svar:
»Förstår du bolaget?«
»Tror du att de kommer att vara dominerande och fortsätta växa om tre år?«
»Tror du att den här tekniken mer eller mindre kommer att vara en del av vår vardag om tre år?«
Han har gjort dussintals spektakulära investeringar baserat på sina egna svar på de här frågorna, utöver en extra dimension: känsla. Man kanske lätt avfärdar prat om »magkänsla«, men det stämmer nog som det sägs: »första gången är det tur, andra gången skicklighet.« Kevin har upprepat framgångarna gång på gång.
Det finns många komplexa sätt att investera som förklaras in absurdum någon annanstans. Här följer ett alternativ som inte fått så mycket uppmärksamhet.
In kommer Kevin
Precis innan grundaren till TechCrunch, J. Michael Arrington, skulle äntra scenen på en techkonferens frågade han mig »Du har investerat i många jättebra startupbolag, hur väljer du dem?« Jag svarade: »Jag litar på min magkänsla.« Han såg missnöjd ut och sa: »Du måste komma på ett bättre svar.«
Jag har alltid beundrat techinvesterare som skapar en stor, övergripande teori för att förklara sin investeringsfilosofi. »Mjukvara äter upp världen«, »Botten-upp-ekonomi« och »Investera i åsködlor«, för att nämna några.
Den typen av tematisk investering är en jättebra strategi för fonder, men den har aldrig tilltalat mig som affärsängel.
Jag tar beslutet att investera i ett företag efter att ha följt en process som lutar mycket åt EK (emotionell kvot). Processen börjar med att utforska idén känslomässigt. Klarar den det hindret gör jag sedan det traditionella – bekräftar entreprenörens antaganden kring de områden av verksamheten som går att beräkna med hjälp av objektiva data.
Hur utforskar man då en idé ur ett känslomässigt perspektiv?
När jag värderar en ny produkt så tar jag de nya funktionerna (inte alla funktioner) och funderar ut alla de sätt som de kan komma att påverka konsumenternas känslor. Därefter tar jag samma funktioner och överväger hur de kan utvecklas med tiden.
Vi kan till exempel titta på mina anteckningar om Twitter (som ledde till min investering 2008). Jag var fascinerad av en handfull huvudfunktioner:
Twittrande – snabb delning till allmänheten
Känslomässig reaktion: Att skriva 140 tecken är snabbare och lättare än att starta en blogg. Rädslan och tiden som associeras till att skriva ett långt inlägg elimineras. Uppdateringar kan göras via text, ingen dator behövs (kom ihåg att det här var innan »appar« fanns). Det här kan locka otekniska kändisar enormt mycket.
Följande – Ett nytt tvärtomkoncept som gav användare möjlighet att följa människor de inte känner. Det känns normalt i dag, men på den tiden vände det upp och ner på den mer populära vänskapsmodellen.
Känslomässig reaktion: Att bygga en följarbas känns som ett spel eller en tävling. Användare kommer att uppmuntra sina vänner och fans att följa, vilket innebär att fler användare registrerar sig. Det här »spelet« innebär gratis marknadsföring för Twitter. Att följa tvingar allmän delning per automatik. Det ger fans en djupare kontakt med människor de beundrar men inte känner. [TF: Twitter använde också tidigt en lista med »topp 100« mest följda vilket underblåste tävlingskänslan.]
Syndikering av innehåll
Känslomässig reaktion: Användare börjar skriva förkortningen »RT« för att visa att det är en »retweet« (det här var normalt innan den officiella funktionen att »retweeta« utvecklades). Denna funktion ger användare möjlighet att förmedla meddelanden utöver sin sociala sfär, vilket gör en användares meddelande mer synligt. Twitter fungerar så bra i realtid att nyheter sprids snabbare än i traditionell media (på den tiden även snabbare än min startup Digg).
Genom att låta mig själv uppleva de här funktionerna med användarnas ögon kan jag förstå hypen kring dem.
Den här sortens tänkande kan också tillämpas på större branschtrender.
Min kollega och vän David Prager var en av de första som skaffade sig en Tesla Model S. Så fort han fick bilen var han vänlig nog att låta alla sina vänner testköra den. Det som imponerade på mig var inte själva bilen, utan ljudet den gav ifrån sig. När han hade släppt av mig tryckte han till ordentligt på gaspedalen och körde snabbt upp för en lång backe i San Francisco. Allt jag hörde var det elektriska ljudet/hummandet när han accelererade. Det kändes som i de sci-fi-filmer jag sett när jag växte upp – det lät som framtiden.
Några dagar senare minns jag att jag hörde en stor buss som försökte åka upp för samma backe. Dieselmotorn rasslade och ansträngde sig, nästan som om den hade dålig kondition och kämpade för att kunna dra sitt nästa andetag.
Det stod helt klart för mig att även om det skulle ta lång tid innan eldrivna fordon var allmänt tillgängliga så skulle de, med tanke på de tekniska framstegen kring lagring av energi (bara en tidsfråga), vara branschens framtid.
De här känslorna fick mig att investera i företaget vid en tidpunkt när det fortfarande kändes ganska omodernt.
Jag har faktiskt använt den här taktiken mer för att undvika dåliga investeringar än för att hitta bra sådana. När jag utvärderade mina möten det senaste kalenderåret visade det sig att jag träffade i snitt 18 företag innan jag hittade ett som var värt att investera i. Det blir en del nejsägande.
Dagens VR-utrustning klarar exempelvis inte mitt test. Den är stor och klumpig, kräver extremt dyra datorer och är besvärlig att installera. Upplevelsen är kul, men inte tillräckligt många gånger bättre än traditionellt spelande.
I dag undviker jag därför investeringar inom VR. Vid något tillfälle (om några år kanske) rätt mix av kraft, storlek, pris och teknik kommer att resultera i en produkt som kan tillverkas för massmarknaden. Men som det ser ut nu så passar jag.
[TF: Kevin förutspådde explosionen av förstärkt verklighet (augmented reality, AR) flera månader innan Pokémon Go slog igenom, och han förtydligade att AR och VR inte är samma sak. Han var positivt inställd till AR men väldigt skeptisk till VR.]
Viktigt att notera: Jag förlitar mig mycket på objektiva data och använder dem för att fatta beslut, speciellt i senare stadier av finansiering. Men i de tidiga stadierna, när fröet till en idé sätts i jorden, så investerar jag mest i kvaliteten på teamet och den känslomässiga anknytning jag känner till produkten.
Många av mina investerarkollegor tycker inte att man ska lita på magkänslan och kallar alla framgångar som kommit av den för ren tur. Självklart varierar kreativ intuition från person till person. Det finns ingen magisk formel. Men jag tror faktiskt att magkänslan kan vara ett användbart verktyg när man ska värdera affärsidéer där det fortfarande inte finns så mycket objektiv data och annat att räkna på, till exempel när det gäller en startup som ännu inte har lanserat sin produkt.