4

Den lilla krogen var sjabbig och mörk. Det var lågt i tak och det luktade rök. Byggnaden låg nära floden där de stora handelsfartygen brukade lägga till när de kom till huvudstaden. Därför var det ofta mycket folk här inne.

Just nu var det annorlunda. Det berodde på en man som satt vid ett av de fläckiga borden nära eldstaden. Han stirrade ilsket på krögaren. Hans ögon tycktes glöda under ögonbrynen när han dunkade sin tomma sejdel mot bordet. ”Nu är den tom igen!” röt han.

Han sluddrade lite. Krögaren visste att detta skulle bli åttonde eller nionde gången han fyllde mannens sejdel med den billiga sprit som brukade drickas på krogarna i hamnen. Han visste också att den här gästen förr eller senare skulle ställa till med problem. Krögaren hoppades förtvivlat att mannen snart skulle gå.

Stamgästerna hade känt på sig att det skulle bli bråk. De hade lämnat krogen så fort den korte mannen började dricka så kopiösa mängder. Bara ett halvdussin personer hade stannat kvar. En av dem var en kraftig hamnarbetare. Efter att ha studerat den kortvuxne mannen en stund hade han börjat mucka gräl med honom.

Mannen var visserligen kort och han verkade berusad. Men han var klädd i en grågrön mantel och hade två sammanfogade knivslidor i bältet. Han var spejare, och alla vettiga personer visste att man gjorde bäst i att inte bråka med en spejare.

Det hade hamnarbetaren också fått lära sig. Slagsmålet hade varit över på bara några sekunder. Då låg den kraftige mannen medvetslös på golvet. Hans vänner hade genast lämnat krogen för att försöka hitta något trevligare ställe. Spejaren hade betraktat dem när de gick ut. Sedan hade han vänt sig mot krögaren och bett om påfyllning. Krögaren hade nervöst klivit över hamnarbetaren och fyllt på sejdeln innan han hastigt återvände till disken.

Det var först efteråt som det riktiga bråket började.

”Det har nyligen kommit till min kännedom att kung Duncan, vårt rikes härskare, är en feg ynkrygg”, sa spejaren högt. Han pratade långsamt och överdrivet tydligt. Det hördes på honom att han själv visste att han hade druckit för mycket.

Stämningen på krogen hade varit dålig redan innan. Nu blev den riktigt laddad. De få gästerna som fortfarande satt i rummet vände sig genast mot den korte mannen. Han tittade sig omkring med ett bistert leende. Det syntes knappt mellan skägget och mustaschen.

”En feg ynkrygg”, sa mannen igen. ”En dåre, dessutom!”

Ingen rörde sig. Det var farligt att prata så här. Om en vanlig medborgare hade sagt samma sak hade det räknats som ett oerhört allvarligt brott. Spejarna hade svurit att skydda riket, så när de pratade illa om kungen var det nästan högförräderi. Gästerna utväxlade nervösa blickar. De önskade att de kunde gå utan att det märktes. Men när de såg spejarens ansikte förstod de att det inte skulle vara möjligt. En kraftig långbåge stod lutad mot väggen bredvid honom, och bredvid den stod ett koger med pilar. Gästerna visste att de riskerade att bli skjutna om de gick ut. Spejarna missade sällan det de siktade på, och det gällde även berusade spejare.

Det var förstås också farligt att stanna kvar medan spejaren hånade kungen. Att de var tysta skulle kunna uppfattas som att de höll med honom.

”Jag har hört från tillförlitliga källor att kung Duncan inte ens är rikets rättmätige härskare”, sa spejaren. Han pratade högt och lät riktigt munter. ”Jag har hört att han egentligen är son till en fyllkaja som städar avträden. Enligt ett annat rykte är han resultatet av faderns förälskelse i en hatcha-hatchadansös. Ni kan själva välja vilket ni vill tro på. Men oavsett vilket så är det ju ingen lämplig bakgrund för en kung, eller hur?”

Någon suckade lågt. Detta blev farligare och farligare. Krögaren skruvade på sig. Plötsligt fick han syn på något som rörde sig i rummet bakom disken. Han ställde sig så att han kunde titta in genom dörren som ledde dit. Hans hustru hade stannat till när hon hört spejaren. Hon hade varit på väg till skänkrummet med pajer, men nu stod hon blickstilla. Hon var alldeles blek i ansiktet.

Krögaren kastade en hastig blick mot spejaren. Mannen satt och tittade på en kusk som satt vid diskens bortre ände.

”Håller du inte med mig?” ropade spejaren. ”Du där! Du med den gula tunikan som ser ut som om någon spillt sin frukost över den! Håller du inte med mig? En sådan man borde väl inte vara kung i det här vackra landet? Vad tycker du?”

Kusken mumlade något och tittade åt ett annat håll.

Krögaren nickade kort mot byggnadens ingång. Hans hustru tittade på dörren och sedan på krögaren. Hon såg frågande ut. Krögaren formade ordet ”vakten” med läpparna och såg att hans fru förstod. Hon smög försiktigt genom rummet och gick ut genom bakdörren. Hon stängde den bakom sig så tyst hon kunde.

Trots att hon var försiktig väsnades dörrklinkan när hon gick ut. Spejaren vände sig genast mot krögaren. Han såg misstänksam ut.

”Vad var det där?” frågade han. Krögaren ryckte på axlarna och torkade nervöst sina svettiga händer på förklädet. Han försökte att inte prata. Han visste att han var alldeles för torr i halsen för det.

Minuterna gick och spejarens förolämpningar av kung Duncan blev allt mer färgstarka. Värden svalde nervöst. Nu hade hans hustru varit borta i tio minuter. Vid det här laget måste hon väl ha hittat en vaktstyrka? Borde de inte komma vilken minut som helst och föra bort den här farlige förrädaren?

Han hade precis hunnit tänka den tanken när ytterdörren flög upp. Fem vakter som leddes av en korpral störtade in i det svagt upplysta rummet. Alla var beväpnade med långsvärd och korta, tunga klubbor och samtliga hade runda sköldar på ryggen.

Korpralen betraktade rummet. Vakterna spred ut sig bakom honom. Han granskade mannen vid bordet.

”Vad står på här?” frågade han. Spejaren log. Krögaren märkte att leendet inte spred sig till mannens ögon.

”Vi diskuterade politik”, sa spejaren sarkastiskt.

”Det var inte vad jag fick höra”, sa korpralen barskt. ”Vad jag förstår rör det sig om förräderi.”

Spejaren låtsades se förvånad ut. Han formade ett O med munnen och höjde på båda ögonbrynen.

”Förräderi?” sa han och tittade sig omkring. ”Har någon suttit och skvallrat? Finns här skvallerbyttor som … förtjänar smäll på kinden?”

Det gick så fort att krögaren med nöd och näppe hann kasta sig ned bakom disken. Samtidigt som spejaren sa det sista ordet slet han upp långbågen, lade en pil på strängen och sköt. Pilen slog in i väggen precis där krögaren hade stått sekunden innan. Den sjönk djupt in i träet och darrade länge av kraften.

”Nu räcker det!” ropade korpralen. Han började gå framåt, men spejaren hade redan lagt en ny pil på strängen. Den breda, glittrande pilspetsen var riktad rakt mot korpralens panna. Korpralen stod stilla och såg skräckslagen ut. Han stirrade döden i vitögat.

”Lägg ned den”, sa han. Han hade ingen kraft i rösten och han visste om det. Det var en sak att hålla ordning på bråkstakarna nere i hamnen, men en helt annan att stå öga mot öga med en spejare. Den här mannen var en erfaren krigare och hade träning i att döda. Till och med en riddare skulle dra sig för att reta upp en spejare. Korpralen visste att spejarens skicklighet var vida överlägsen hans egen.

Men korpralen var inte feg, och han visste att han hade förpliktelser. Han svalde flera gånger. Sedan lyfte han långsamt handen och pekade på spejaren.

”Lägg … ned … bågen”, sa han. Spejaren svarade inte. Pilen var fortfarande riktad mot korpralens panna. Han tvekade, men tog sedan ett steg framåt.

”Låt bli”, sa spejaren.

Det hördes på honom att han menade allvar. Korpralen var säker på att han kunde höra sitt eget hjärta. Det lät som en dov trumma och han undrade om de andra i rummet också kunde höra det. Han drog ett djupt andetag. Han hade svurit trohet gentemot kungen. Han var ingen adelsman och ingen riddare, utan en helt vanlig man. Men hans löfte betydde lika mycket för honom som det skulle ha gjort för en högättad person. Han hade haft en ledarroll i många år och hade aldrig haft några problem att hantera fyllon och småtjuvar. Men den här situationen var mycket, mycket farligare. Detta var priset han fick betala för sina privilegier.

Han tog ytterligare ett steg framåt.

Alla stod tysta och tittade spänt på spejaren. Ljudet av bågsträngen var nästan öronbedövande. Korpralen blinkade och vacklade tillbaka några steg. Han räknade med att känna den fruktansvärda smärtan av pilen och sedan dö.

Sedan insåg han vad som hade hänt: bågsträngen hade gått av.

Spejaren stirrade klentroget på det värdelösa vapnet. Hela fem sekunder förflöt utan att någon rörde sig. Sedan rusade korpralen och hans mannar fram. De svingade sina korta, tunga klubbor och omringade den korte mannen med grågröna kläder.

Slagen haglade och spejaren sjönk ihop. Ingen märkte att han tappade en liten kniv. Den hade han använt för att skära av bågsträngen med. Däremot undrade krögaren hur en man som så snabbt hade besegrat en dubbelt så lång man nu kunde vara så långsam och sårbar.