Den gråklädde ryttaren kurade ihop sig i sin mantel när han red över fälten genom hällregnet. Han hade två hästar. Den ena var sadlad och den andra var en klövjehäst med packning. Det plaskade när de travade fram genom leran och vattenpölarna på vägen.
Han kom upp på ett krön. Bakom honom avtecknade sig kungens slott mot himlen. Men Halt hade blicken riktad framåt, och han vände sig inte om.
Han hade naturligtvis hört de två ryttarna långt innan de hann ifatt honom. Abelards öron hade börjat rycka när de kom närmare. Halt visste vad det betydde: det var några av spejarnas hästar som närmade sig. Ändå vände han sig inte om. Han visste vilka de två ryttarna var och vad de ville. Han kände sig missnöjd. Han hade hoppats att Crowley i förvirringen skulle glömma det lilla föremålet han nu kom för att be Halt att återlämna.
Halt suckade. Det var bara att acceptera sitt öde. Han drog lätt i Abelards tyglar, och hästen stannade omedelbart. Bakom honom gjorde klövjehästen samma sak. Ljudet av hovar tilltog i styrka. Halt satt stilla och stirrade framför sig medan Crowley och Gilan höll in sina hästar bredvid honom.
Hästarna gnäggade muntert när de såg varandra, men de tre männen var betydligt mer reserverade. Den obehagliga tystnaden bröts till sist av Crowley.
”Du gav dig av tidigt, Halt”, sa han. ”Vi var tvungna att rida snabbt för att hinna ikapp dig.” Han ansträngde sig för att låta munter, men hade svårt att dölja hur bedrövad han var. Halt tittade på de två andra hästarna. Värmen från deras kroppar visade sig som fin ånga i den kalla, fuktiga luften.
”Jag ser det”, sa han lugnt. Gilan såg förkrossad ut, men Halt försökte strunta i det. Han visste att detta var djupt ledsamt för hans gamle lärling, men han stålsatte sig och försökte att inte tänka på det.
Plötsligt försvann alla spår av munterhet från Crowleys ansikte. Han såg allvarlig och bekymrad ut.
”Halt, det finns en sak du har glömt. Jag är ledsen, men …”, började han. Han tvekade. Halt låtsades se förvånad ut.
”Jag har fyrtioåtta timmar på mig att lämna riket”, sa han. ”Jag kommer att lyda. Ni behöver inte eskortera mig.”
Crowley skakade på huvudet och Halt såg hur Gilan sänkte blicken. Detta var smärtsamt för dem alla. Halt visste varför Crowley hade kommit. Han sträckte in handen innanför manteln och drog fram silverkedjan han hade runt halsen.
”Jag hoppades att du hade glömt den”, sa han och ansträngde sig för att låta oberörd. Det lyckades inte. Crowley skakade sorgset på huvudet.
”Du vet mycket väl att du inte kan behålla eklövet, Halt. I och med landsförvisningen är du automatiskt utesluten från spejarnas sällskap.”
Halt nickade. Han kände hur tårarna brände i ögonen när han räckte över halsbandet till stormästaren. Amuletten var fortfarande varm när Halt lade den i Crowleys hand. Det var bara ett litet föremål av metall, men ändå betydde det så mycket för honom. Han hade burit eklövets symbol i nästan hela sitt liv, och han hade varit stolt över den, precis som alla spejare var. Nu skulle han inte längre få bära den.
”Förlåt, Halt”, sa Crowley bedrövat. Halt ryckte på axlarna.
”Det spelar ingen roll”, sa han.
De var tysta. Crowley tittade på Halt och försökte förstå vad han tänkte. Halt låtsades se oberörd ut, och lyckades ganska bra. Efter en liten stund lutade sig Crowley fram i sadeln och grep tag i Halts arm.
”Varför, Halt?” frågade han. ”Varför gjorde du det?” Återigen ryckte Halt på axlarna.
”För mycket sprit, som sagt”, sa Halt. ”Du vet själv hur det kan gå när jag dricker, Crowley.”
Halt log. Det såg spöklikt ut, och Crowley kom att tänka på en dödskalle. Stormästaren släppte sitt grepp och skakade bedrövat på huvudet.
”Farväl, Halt”, sa han med sprucken röst. Sedan ryckte han i tyglarna med ovanlig kraft och vände sin häst. Snart var han på väg tillbaka mot slottet i full galopp.
Halt satt kvar i sadeln och såg honom rida sin väg. När stormästarens grågröna mantel försvunnit i fjärran vände han sig mot sin gamle lärling. Han log sorgset, och den här gången såg det ut som om både glädjen och sorgen var äkta.
”Adjö, Gilan. Det gläder mig att du kom för att ta farväl av mig.”
Den unge spejaren skakade häftigt på huvudet.
”Jag har inte kommit för att ta farväl”, sa han bistert. ”Jag tänker följa med dig!” Halt höjde ett ögonbryn. Gilan hade sett Halt göra det så många gånger att det var rent hjärtskärande att se det just nu.
”Jag är landsförvisad”, sa Halt. Men Gilan skakade långsamt på huvudet.
”Jag vet vad du planerar”, sa Gilan. Han pekade på klövjehästen som stod bakom Abelard. ”Du har med dig Tug. Du tänker leta efter Will, eller hur?”
Först ville Halt förneka det. Men han var trött på att låtsas, och det var en lättnad att få vara ärlig igen.
”Jag måste, Gilan”, sa han lågt. ”Jag lovade honom. Och detta var enda sättet för mig att befrias från mina plikter.”
”Att landsförvisas?” frågade Gilan klentroget. ”Inser du inte att Duncan hade kunnat avrätta dig?”
Halt ryckte uppgivet på axlarna. ”Jag misstänkte att han skulle låta bli. Jag var tvungen att ta risken.”
Gilan skakade på huvudet. ”Landsförvisning eller inte”, sa han. ”Jag tänker följa med dig!”
Halt vände bort blicken och drog ett djupt andetag. Det var lockande att ta med sig Gilan. En lång resa låg framför honom, och Gilans sällskap hade fått den att kännas mindre ensam. Dessutom kunde hans svärd komma till användning. Men Gilan hade också vissa förpliktelser. Halt hade svikit spejarna och tänkte inte låta Gilan göra samma sak.
”Det går inte, Gilan”, sa Halt. Gilan såg ut som om han tänkte protestera, men Halt hejdade honom. ”Jag försökte bli befriad från mina tjänster så att jag kunde leta efter Will, men det lyckades inte. Jag fick höra att jag behövdes här.”
Halt gjorde en paus. Gilan nickade.
”Själv tror jag att ni kommer att klara er utmärkt utan mig. Men det är min uppfattning, och det kan hända att jag har fel. Foldar är mycket farlig. Han måste gripas, och det snarast. Någon måste spåra upp honom och gillra en fälla. Jag vet ingen spejare som är bättre lämpad för den uppgiften än du, Gilan.”
”Förutom du själv, förstås”, sa Gilan. Halt nickade kort. Han var inte självbelåten, men visste att det var sant.
”Det kanske stämmer”, sa han. ”Men om varken du eller jag är här så måste Crowley hitta någon annan som kan göra jobbet.”
”Jag bryr mig inte”, sa Gilan envist. Han knöt nävarna hårt om tyglarna, och Halt log.
”Det gör jag, Gilan. Jag vet hur det känns att bryta sin ed och tro mig, det är en bitter känsla. Jag vill helst att du slipper den.”
”Men Halt!” sa Gilan ynkligt. Den korte, väderbitne spejaren såg att hans gamle lärling var nära tårarna. ”Förstår du inte att alltihop är mitt fel! Det var jag som övergav Will i Celtica! Om jag hade stannat med honom hade han aldrig tillfångatagits av skandierna!”
Halt skakade på huvudet. När han pratade lät han lugn.
”Du ska inte gå och ha skuldkänslor för det där”, sa han. ”Det du gjorde var faktiskt helt rätt. Du hade lika gärna kunnat anklaga mig för att ha tagit en så modig pojke som lärling. Eller för att jag tränade honom så att han gjorde som han gjorde utan att tveka.”
Han tystnade och betraktade Gilan. Den unge spejaren hade börjat tveka, och Halt bestämde sig för att avsluta övertalningsförsöket.
”Att jag kan överge mina plikter beror ju på att jag vet att du är här, Gilan. Jag litar på dig och vet att du kommer att sköta detta alldeles utmärkt. Om du inte stannar kvar kan jag inte resa.”
Gilan suckade och tittade ned. ”Som du vill, Halt”, sa han hest. ”Men se till att hitta honom. Hitta honom och hämta hit honom.”
Halt log. Han lutade sig fram och lade handen på Gilans axel.
”Det handlar bara om ett år”, sa han. ”Vi är tillbaka innan du vet ordet av. Farväl, Gilan!”
”Farväl, Halt”, sa den unge spejaren med sprucken röst. Han hade tårar i ögonen när Halt red i väg mot kusten.
Halt hade vinden och regnet i ansiktet, och små droppar rann ned för hans kinder.
Konstigt nog smakade vissa av dem salt.