De skulle alltså skiljas åt trots allt, tänkte Will när Evanlyn leddes bort. Flickan snubblade till när hon vände sig om för att titta på honom en sista gång. Hon såg förfärad ut, men Will tvingade sig själv att le uppmuntrande och vinka efter henne. Han försökte se ut som om de snart skulle ses igen.
Hans försök att göra henne på bättre humör avbröts bryskt. Någon daskade till honom i huvudet. Han vacklade bakåt och det ringde i öronen på honom.
”Rör på dig, slav!” morrade skandiern Tirak, som hade ansvaret för gården. ”Här finns inte mycket att le åt.”
Will upptäckte snart att han hade rätt.
Slavarna som arbetade ute på gården fick de hårdaste arbetsuppgifterna. De som hade sysslor inomhus hade det bättre. De fick arbeta och sova i varma utrymmen. Fastän de var utmattade vid dagens slut fick de i alla fall sova under ett varmt täcke.
Slavarna som arbetade på gården fick sköta diverse ansträngande och otrevliga utomhussysslor. De fick hugga ved, skotta snö, tömma utedass, mata djur och städa stall. Allt detta fick de göra i den hårda kylan. När de började svettas fick de gå omkring i sina fuktiga kläder, trots att de snart blev iskalla.
De sov i en förfallen ladugård där det var kallt och dragigt. Varje slav fick ett tunt täcke som inte alls gav tillräcklig värme när temperaturerna sjönk under fryspunkten. Slavarna använde alla gamla filtar och paltor de kunde hitta för att få lite extra värme. De stal eller tiggde, och det hände ofta att de slogs om trasorna. Bara efter några dagar såg Will hur två slavar nästan slog ihjäl varandra när de kämpade om en gammal säck.
Han insåg att det inte bara var obehagligt att vara slav på gården. Det var direkt livsfarligt.
Deras arbetsvillkor bidrog till faran. Tirak hade hand om gården, men de som i praktiken bestämde var ett litet gäng som kallades kommittén. Tirak hade överlåtit det mesta åt dem. Gruppen bestod av ett halvdussin slavar som gick omkring som en flock och hade fullständig makt över de andra fångarnas liv. Utöver sin makt fick de lite extra mat och filtar för besväret. Kommittén organiserade schemat och såg till att slavarna gjorde sina uppgifter. Den som lydde kommittén fick enkla uppgifter, men den som satte sig på tvären tvingades utföra kalla, fuktiga och farliga sysslor. Tirak struntade i det. Han brydde sig inte alls om sina slavar, utan såg dem som en förbrukningsvara. Dessutom blev allt mycket lättare när kommittén skötte slavarna åt honom. Han hade inget emot att de dödade eller skadade några enstaka upprorsmakare.
Will var den han var, och det var nästan oundvikligt att han skulle få problem med kommittén. Det började redan tredje dagen. Han hade hämtat ved och var på väg genom den tunna snön med en släde. Hans kläder var fuktiga av svett och smält snö, och han visste att han skulle börja huttra så snart han slutade anstränga sig. Maten skulle inte ge mycket värme. Will märkte hur han blev svagare för varje dag som gick.
Han böjde sig nästan dubbel av ansträngning. Nu drog han in släden på gården. Han ställde den bredvid köksdörren. Där skulle några slavar som arbetade i köket lasta av den och bära in veden. Det snurrade i huvudet på Will när han sträckte på sig. Plötsligt hörde han någon som svor bakom ett skjul, och någon annan som stönade av smärta.
Will blev nyfiken. Han lämnade släden och smög bort för att se vad som hände. En mager pojke kurade ihop sig på marken samtidigt som en äldre och kraftigare yngling piskade honom. Pojken på marken grät.
”Förlåt, Egon!” snyftade han. ”Jag visste inte att det var ditt!”
Will förstod att båda pojkarna var slavar. Men den kraftige ynglingen såg välnärd ut. Hans kläder var visserligen smutsiga, men de var tjocka och varma. Will gissade att pojken var i tjugoårsåldern. Han hade sett att ytterst få slavar var äldre än så, och han visste vad det berodde på: de flesta dog innan de uppnådde den åldern.
”Du är en tjuv, Ulrich!” ropade den unge mannen. ”Här får du för att du försöker sno mina saker!”
Han siktade mot pojkens huvud och började piska frenetiskt. Pojken var illa tilltygad i ansiktet. Medan Will stod och tittade öppnades ett stort sår alldeles under pojkens ena öga. Blod rann ned i ansiktet på honom. Ulrich grät och försökte skydda sig med armarna. Ynglingen började piska hårdare. Nu hade Will fått nog. Han klev fram och grep tag i piskan. Han ryckte till i den precis när ynglingen skulle slå igen.
Egon tappade balansen. Han snubblade och tappade greppet om piskan, och vände sig snabbt om för att se vem som hade vågat ingripa. Han väntade sig nästan att det skulle vara Tirak eller någon annan skandier, för ingen annan vågade lägga sig i kommitténs affärer. Till hans förvåning var det en kort, smal pojke som såg ut att vara ungefär sexton år gammal.
”Det räcker”, sa Will och kastade piskan åt sidan.
Egon var rasande. Han rusade framåt. Han var större och kraftigare än Will. Han ville straffa den dumme pojken. Sedan såg han något i nykomlingens ögon som fick honom att stanna till. Där fanns ingen fruktan. Dessutom verkade pojken förvånansvärt vältränad. Egon insåg att han var ny på gården. Han var fortfarande stark, och inte alls ett lika lätt byte som den stackars Ulrich.
”Förlåt, Egon”, snyftade den magre pojken. Han kröp fram till ynglingen och tryckte sitt huvud mot hans stövlar. ”Jag ska inte göra om det.”
Men Egon hade tappat intresset för sitt första offer. Han gav pojken en knuff med foten. Ulrich tittade upp och såg att Egon inte längre brydde sig om honom. Han skyndade sig därifrån.
Egon märkte honom knappt. Han granskade Will. Han vågade inte ge sig på honom nu, men det fanns fler sätt att ta itu med bråkmakare.
”Vad heter du?” frågade han. Hans ögon var smala och han pratade lågt. Det märktes att han var rasande.
”Will”, svarade spejarens lärling. Egon nickade långsamt.
”Jag ska komma ihåg det”, sa han.
Nästa dag fick Will arbeta med paddlarna.
*
Det fanns inget som slavarna på gården fruktade mer än att arbeta med paddlarna.
Hallasholms dricksvatten kom från en stor brunn mitt på gårdsplanen utanför Ragnaks sal. När det blev riktigt kallt fanns det risk för att vattnet frös till is om inget gjordes. Därför hade skandierna installerat en anordning med stora paddlar av trä som skulle hålla vattnet i rörelse och skingra isen innan den blev för tjock. Att snurra vevarna som i sin tur fick paddlarna att vridas var ett tungt arbete. Det var precis lika vått och kallt som snöskottning. Man blev alldeles utmattad av det, och det fanns ingen slav som klarade av det någon längre tid.
Will hade arbetat halva förmiddagen, men var redan dödstrött. Hans armar, ben och rygg värkte.
Han vevade. Handtaget hade blivit alldeles blankt av alla slavar som stått och gjort samma sak. De flesta av dem var antagligen döda nu. Tunn is hade redan börjat bildas på vattnet. När paddeln började röra sig igen sprack den. På andra sidan brunnen stod en annan slav och arbetade med sin egen paddel. När han först hade kommit hade Will nickat kort mot honom, men mannen hade bara struntat i hälsningen. Sedan dess hade de inte sagt ett ord till varandra. De enda ljud de gav ifrån sig var enstaka grymtningar av ansträngning.
En piska träffade honom över axlarna. Will hörde ljudet och kände kraften i slaget, men kände ingen smärta. Han var alldeles för kall för det.
”Den måste längre ned i vattnet”, fräste förmannen. ”Det duger inte att bara slå lite lätt på ytan! Då fryser vattnet!”
Will stönade lågt. Han ställde sig på tå och kämpade för att föra ned paddeln i det kalla vattnet. Det skvätte vatten på honom. Det var iskallt, men han var redan våt. Det var nästan omöjligt att hålla sig torr. Will visste att han skulle börja huttra direkt nästa gång de fick lov att ta en paus. Hans våta, kalla kläder skulle suga all värme från kroppen.
Det skrämde honom lite. Han brukade tvinga sig själv att sluta darra, men det hjälpte aldrig. Det var som om han tappade kontrollen över sin egen kropp. Tänderna skallrade och händerna skakade, men det fanns ingenting han kunde göra åt det. Enda sättet att återfå värmen var att fortsätta arbeta.
Till sist var det i alla fall över. Till och med skandierna förstod att ingen kunde arbeta längre än fyra timmar åt gången vid paddlarna. Will darrade och var helt utpumpad. Han raglade nästan när han gick tillbaka till skjulet. Vid ett tillfälle ramlade han. Han orkade inte resa sig, utan fortsatte på alla fyra. Han längtade efter sin tunna filt.
En obehaglig överraskning väntade honom när han kom fram. Filten var borta.
Will kurade ihop sig på golvet och grät. Han drog upp knäna och slog armarna om dem i ett desperat försök att hålla sig varm. Han längtade efter sin varma mantel. Han hade blivit av med den när Erak och de andra tillfångatagit honom. Han började huttra igen, och det dröjde inte länge förrän hela kroppen skakade okontrollerat. Det kändes som om kylan trängde ända in i benen. Eller ännu djupare. Ända in i själen.
Kylan var det enda som fanns. Hela världen bestod av kyla. Den gick inte att fly från. Det fanns ingen värme i hela världen.
Allt var kallt.
Plötsligt kände han något mot hakan och öppnade ögonen. Någon lutade sig över honom och hade lagt en gammal säck över honom. Sedan viskade en röst i hans öra.
”Ta det lugnt, min vän. Försök att härda ut.”
Det var en lång slav. Han hade skägg och ovårdat hår. Will tittade på hans ögon. De var fulla av sympati och medlidande. Will kröp in under det grova tyget.
”Jag hörde vad du gjorde för Ulrich”, sa mannen. ”Vi måste hålla ihop om vi ska klara oss. Jag heter Handel, förresten.”
Will ville svara, men kunde inte. Hans tänder skallrade och han darrade så mycket på rösten att han inte fick fram ett ord. Handel tittade sig omkring för att försäkra sig om att ingen såg dem.
”Prova detta”, sa han sedan. ”Öppna munnen.”
Will tvingade sig själv att öppna munnen, och Handel tryckte in något. Det kändes som torkade örter av något slag.
”Lägg det under tungan”, viskade Handel. ”Det kommer att lösas upp av sig självt. Du kommer att bli bra igen.”
Efter en liten stund hade örterna blivit fuktiga av saliv. Will kände hur en underbar värme började sprida sig ge nom kroppen. Den spred sig till hans fingrar och tår och tvingade bort alla spår av kyla. Han hade aldrig känt något så fantastiskt i hela sitt liv.
Han slutade skaka när värmen började lägga sig inom honom. Hans muskler slappnade av. När Will tittade upp såg han hur Handel nickade mot honom. Han log både med munnen och sina varma ögon. Will visste att allt skulle bli bra igen.
”Vad var det där för något?” frågade Will. Klumpen han hade under tungan fick orden att låta grötiga.
”Det kallas varmlöv”, sa Handel lugnt. ”Det är tack vare dem vi håller oss vid liv.”
I skuggorna längre bort stod Egon och log. Handel hade skött sig utmärkt.