Det hade gått fem dagar sedan Evanlyn pratat med Erak.
Medan hon väntat på att jarlen skulle kalla henne på nytt hade hon ofta beklagat sig i köket över att hon skulle bli hans privata slav. Det ingick i planen. Enligt berättelsen de hittat på skulle hon arbeta en vecka till i köket och sedan övergå till sina nya uppgifter. Hon talade om för alla hur illa hon tyckte om Erak och hur fruktansvärt han luktade. Vid flera tillfällen berättade hon om hur grymt han behandlat henne på resan till Hallasholm.
Evanlyn framställde Erak som helvetets värsta demon, som dessutom råkade ha dålig andedräkt.
”Det finns faktiskt värre öden”, sa en annan slav efter några dagar. Hon hette Jana och hade varit i köket länge. ”Det är lika bra att du vänjer dig.”
Hon var trött på Evanlyns klagovisor och vände sig om. Det fanns faktiskt vissa fördelar med att bli någons privata slav. Man fick bättre mat och kläder. Dessutom fick man bo bekvämare.
”Jag dör hellre”, ropade Evanlyn efter henne. Hon var glad över chansen att göra sitt missnöje med jarlen ännu mer känt. En kökspojke daskade till henne i huvudet. Han arbetade här, men var inte slav.
”Och jag ska se till att du dör fortare än kvickt om du inte återgår till arbetet direkt”, sa han. ”Latmask!” Hon skakade på huvudet och stirrade efter honom. Sedan skyndade hon sig i väg för att servera öl till Ragnak och hans gäster.
Hon kände sig alltid ängslig när hon gick in i matsalen och Ragnak betraktade henne. Visserligen förstod hon att han inte kunde känna igen just henne bland alla slavarna som sprang fram och tillbaka med mat och dryck, men hon blev ändå nervös. Tänk om han skulle förstå att hon var Duncans dotter? Det var till stor del på grund av den oron hon var så utmattad varje kväll.
Efter att kvällens arbete var slut gick slavarna tacksamt tillbaka till sina sovplatser. Evanlyn märkte att Jana hade flyttat sin filt till rummets bortre ände. Hon var uppenbarligen trött på att höra Evanlyns klagovisor. Evanlyn lade sin filt på golvet och började linda tyget runt träbiten hon använde som kudde. När hon gjorde det ramlade en liten lapp ned från den gamla skjortan.
Evanlyn satte foten på den och kände hur hjärtat slog snabbare. Hon tittade sig hastigt omkring för att se om någon hade sett henne, men det verkade inte så. Alla var för upptagna med att förbereda sina sovplatser. Evanlyn lade sig ned och låtsades som om ingenting hade hänt. Lappen höll hon under filten så att ingen kunde se den. Efter en liten stund kastade hon en hastig blick på den.
”I natt”, stod det.
Efter några minuter kom en kökspojke in och släckte lyktorna. Det svaga skenet från eldstaden var allt som fanns kvar. Evanlyn var utmattad, men låg på rygg med uppspärrade ögon och väntade på att tiden skulle gå.
De lågmälda rösterna i rummet började långsamt tystna. De ersattes av snarkningar och enstaka hostningar. Vid några tillfällen pratade någon i sömnen.
Elden falnade till en svag, rödaktig glöd. Evanlyn hörde en avlägsen hornstöt från hamnen. Det betydde att det var midnatt. Nästa hornstöt skulle höras i gryningen, ungefär klockan sju. Evanlyn väntade. Erak hade sagt att hon skulle vänta till en timme efter midnatt. ”Då kommer de att sova djupt”, hade han sagt. ”Väntar man längre finns det risk för att vissa vaknar och går för att uträtta sina behov.”
Trots att hon var spänd kändes ögonlocken tunga. Plötsligt ryckte hon till och insåg att hon nästan hade somnat. Det hade just varit snyggt, tänkte hon. Att låta jarlen vänta utanför salen medan hon själv låg och snarkade. Hon vände sig om på det hårda golvet och försökte lägga sig så obekvämt som möjligt. Hon pressade naglarna mot handflatan så att det gjorde ont. Sedan började hon att räkna för att mäta tiden, men insåg efter ett tag att hon var nära att somna på nytt. Att räkna hade en sövande effekt.
Till sist bestämde hon sig för att en timme måste ha gått. Ingen verkade vara vaken. Hon drog försiktigt undan täcket och reste sig upp. Om någon vaknade kunde hon alltid säga att hon var på väg till avträdet. Hon var fullt påklädd, och det enda som fattades var stövlarna. Hon lyfte upp dem och tog med dem. Hon svepte filten runt sig. När elden hade slocknat hade rummet blivit kallare. Hon huttrade lite i den kyliga luften.
Dörren till gården knarrade så att den hade kunnat väcka de döda. Evanlyn tyckte att den gav ifrån sig ett nästan öronbedövande ljud när den gled upp. Hon grimaserade och stängde den så försiktigt hon kunde. Hon var förvånad över att ingen tycktes ha märkt något.
Det var en molnig natt utan måne. Som tur var gick det ganska bra att se ändå, eftersom allt ljus återspeglades i snön. Trettio eller fyrtio meter bort låg den gamla kalla ladugården där slavarna som arbetade på gården sov.
Evanlyn hoppade från ena foten till den andra för att få på sig stövlarna. Hon följde den stora byggnadens vägg åt vänster, precis som Erak hade sagt. När hon kom fram till hörnet flämtade hon till. En kraftig gestalt väntade i skuggorna.
Hon var alldeles skräckslagen i några sekunder, men insåg sedan att det var jarl Erak.
”Du är sen”, viskade han argt. Hon förstod att han också var på helspänn. Han var visserligen jarl, men han riskerade livet genom att hjälpa en slav att fly.
”Alla hade inte somnat”, ljög hon. Det verkade meningslöst att förklara att hon inte hade något sätt att mäta tiden. Han grymtade något. Det verkade som om han godtog ursäkten. Han räckte över en liten säck.
”Ta det här”, sa han lågt. ”Det finns några silvermynt i säcken. Du kan bli tvungen att muta någon medlem i kommittén för att få ut pojken. Det där borde vara tillräckligt. Om du har med dig för mycket kommer de att bli misstänksamma och undra var du fått det ifrån.”
Hon nickade. De hade redan pratat om detta i Eraks rum för fem kvällar sedan. Ingen fick misstänka att Erak var inblandad. Det var därför hon hade beklagat sig så mycket över att hon skulle bli hans slav. De andra slavarna skulle tro att hon flydde för att slippa det.
”Ta den här också”, sa Erak och räckte över en liten dolk i en läderskida. ”När du väl har mutat honom kanske du behöver se till att han verkligen uppfyller sin del av överenskommelsen.”
Hon tog vapnet och satte skidan i bältet. Hon var klädd i byxor och skjorta. Runt axlarna hade hon filten som en mantel.
”Vad ska jag göra när jag fått ut honom?” frågade hon lågt. Erak pekade på en stig som ledde ned mot hamnen och resten av Hallasholm.
”Följ den stigen. En liten bit utanför grinden finns en korsning där en annan stig viker av åt vänster, upp för en kulle. Följ den. Jag har bundit fast en ponny vid ett träd där. I sadelväskorna finns mat och varma kläder. Will kommer att behöva hästen, för han orkar nog inte gå av egen kraft.” Han tvekade lite. ”Det finns också lite varmlöv.”
Hon tittade förvånat på honom. För några kvällar sedan hade han förklarat hur mycket han avskydde drogen.
”Du behöver dem för Wills skull”, förklarade jarlen. ”När man har blivit beroende kan det vara livsfarligt att bara sluta. Du måste se till att han får mindre och mindre doser tills han klarar sig utan löven.”
”Jag ska göra mitt bästa”, sa hon. Han grep tag om hennes handled och önskade henne lycka till. Han kastade en blick mot molnen.
”Det kommer att snöa före gryningen”, konstaterade han. ”Det kommer att dölja spåren. Dessutom ska jag göra ett falskt spår. Gå mot bergen. Följ stigen tills ni kommer till en vägkorsning vid tre stenblock. Där tar ni till vänster. Efter två dagar kommer ni att vara framme vid stugan.”
Det fanns en liten stuga i bergen som jägarna använde om somrarna. Nu stod den tom, och den skulle vara ett relativt säkert gömställe för Will och Evanlyn under vintern.
”Så snart det börjar töa måste ni skynda er”, fortsatte Erak. ”Vid det laget borde pojken ha återhämtat sig. Men det vore minst sagt dumt om några jägare hittade er. Lämna stugan så fort snön försvinner. Färdas söderut.” Han tvekade och ryckte sedan på axlarna. ”Tyvärr finns det inget mer jag kan göra. Detta var det bästa jag kunde hitta på. Om vi inte gör någonting nu kommer Will att dö.”
Evanlyn ställde sig på tå och kysste hans skäggiga kind.
”Du har verkligen gjort allt du kunnat”, sa hon. ”Jag ska aldrig glömma detta, jarl Erak. Jag är djupt tacksam!”
Han ryckte uppgivet på axlarna. Sedan nickade han kort mot den gamla ladugården.
”Det är bäst att du ger dig av nu”, sa han. ”Lycka till.”
Hon log och skyndade sig över gården. Det kändes som om alla kunde se henne, och hon väntade sig nästan att någon skulle ropa åt henne att stanna. Men snart var hon framme vid byggnaden. Hon kände sig lättad när hon klev in i skuggorna.
Hon stod tyst i några sekunder för att hämta andan. Sedan tryckte hon sig mot väggen och närmade sig dörren. Den var förstås låst, men låset satt på utsidan och bestod av en enkel regel. Hon lyfte den försiktigt, och det metalliska skrapandet fick henne att hålla andan. Sedan öppnade hon dörren och gick in.
Det var alldeles mörkt där inne. Det fanns ingen eldstad. Evanlyn väntade tills hennes ögon hade vant sig vid mörkret. Snart kunde hon urskilja de sovande slavarna. De låg utsträckta på golvet och var inlindade i trasor och filtar. De lystes upp lite av ett svagt ljus som kom in i byggnaden genom springor i väggarna.
Erak hade berättat att kommittén hade ett eget rum i bortre änden. De hade till och med en liten eldstad där inne. Men det fanns alltid en möjlighet att någon av dem var bland de andra slavarna och höll vakt, och det var därför hon hade fått silvermynten.
Och dolken.
Hon förde handen till det kalla handtaget. Hon hade tittat in i ladugården för några dagar sedan och visste ungefär var Will sov. Hon började smyga mot hans sovplats och var noga med att inte väcka någon. Hon tittade hit och dit och greps nästan av förtvivlan. Sedan fick hon syn på hans rufsiga hår ovanför en sliten filt. Hon suckade lättat och smög fram till honom.
Det skulle åtminstone inte bli så svårt att få med honom. Slavarna på gården hade blivit helt viljelösa av varmlöven, och lydde alla order de fick utan att tveka.
Evanlyn satte sig på huk bredvid Will och lade handen på hans axel. Först ruskade hon honom lätt, men när hon insåg hur djupt han sov tog hon i mer.
”Will!” väste hon. ”Upp med dig! Vakna!”
Han muttrade något, men öppnade inte ögonen. Han andades tungt. Evanlyn ruskade honom igen och kände att paniken var nära.
”Will! Snälla Will, vakna!” Till sist slog hon till honom på kinden med handflatan.
Det var precis vad som behövdes. Han öppnade ögonen och tittade på henne. Det verkade inte som om han kände igen henne, men han var åtminstone vaken. Hon började försiktigt dra i honom. ”Gå upp”, sa hon. ”Följ med mig.”
Han lydde. Det gick långsamt, men han rörde sig. Han ställde sig upp och svajade långsamt fram och tillbaka medan han väntade på fler instruktioner.
Hon pekade på dörren. Den stod på glänt, och golvet innanför var upplyst av ett svagt, vitt sken.
”Gå till dörren”, sa Evanlyn. Will började genast traska mot den. Han struntade i var han satte fötterna. Han trampade rakt på några andra sovande slavar. De tycktes inte bry sig om det, utan bara muttrade något och somnade om. Hon vände sig för att följa efter. Plötsligt hördes en iskall röst från rummets bortre ände.
”Ett ögonblick, unga fröken. Vart är du på väg?”
Det var en av medlemmarna i kommittén. Och inte nog med det – det var Egon. Jarl Erak hade haft rätt. Kommitténs medlemmar turades om med att övervaka slavarna. Evanlyn vände sig mot honom och såg hur han kom gående genom rummet. Precis som Will brydde han sig inte ett dugg om de sovande människorna på golvet.
Evanlyn drog ett djupt andetag och ansträngde sig för att låta säker på sin sak. ”Jarl Erak bad mig hämta den här slaven. Han behöver ved.”
Egon tvekade. Det var inte omöjligt att hon talade san ning. Om en högt uppsatt jarl fick slut på ved mitt i natten skulle han nog skicka i väg en slav för att hämta mer. Men Egon var misstänksam. Han hade sett den här flickan förut.
”Bad han dig hämta just den här slaven?” frågade han.
”Just det”, sa Evanlyn och försökte låta obekymrad. Det här var den svagaste delen av planen. Det hade knappast spelat någon roll för Erak eller någon annan skandier vilken av slavarna som hämtade ved.
”Varför just den här slaven?” frågade Egon. Evanlyn förstod att han skulle genomskåda bluffen. Hon bestämde sig för att försöka med en annan taktik.
”Han sa inte precis så”, sa hon. ”Han sa att jag skulle hämta en slav. Men Will är en vän till mig och jag tyckte att han förtjänade att komma in i värmen lite. Och kanske få ett mål mat. Jag …” Hon avslutade inte meningen utan ryckte bara på axlarna. Egon stirrade på henne. Efter en stund smalnade hans ögon.
”Just det, ja”, sa han. ”Du var här inne i går, va? Jag såg dig!”
Evanlyn förbannade tyst sin otur. Hon visste att hon behövde komma härifrån snabbt. Hon drog fram den lilla säcken med mynt.
”Jag vill bara hjälpa min vän”, sa hon. ”Ta det här för besväret!”
Egon tittade sig hastigt över axeln för att försäkra sig om att ingen av kommitténs andra medlemmar såg honom. Sedan sträckte han fram handen och tog säcken.
”Bra”, sa han. ”Jag gör något för dig, du gör något för mig.” Han lade mynten i fickan och tog några steg närmare. Nu stod han bara några centimeter bort. I ögonvrån såg hon hur Will stod i dörröppningen och tittade utan att röra sig. Plötsligt grep Egon tag i henne och drog henne mot sig.
”Jag tror att du har ännu fler mynt”, väste han. Sedan såg han plötsligt förvånad och rädd ut. Han kände en kraftig smärta i magen och något varmt som rann över skinnet. Evanlyn log. Det fanns ingen värme i leendet.
”Och jag tror att jag sprättar upp dig som en strömming om du inte släpper mig”, sa hon och tryckte dolkens spets mot hans mage.
Hon var inte helt säker på hur strömmingar sprättades upp, eller om man brukade sprätta upp dem överhuvudtaget. Det verkade inte Egon heller vara. Han backade snabbt undan och svor.
”Försvinn, då”, sa han. ”Men din vän kommer att få sota för det där när han kommer tillbaka!”
Evanlyn drog en lättnadens suck och skyndade sig mot dörren. Hon tog Will i armen och drog med honom ut. När de kommit ut vände hon sig om och reglade dörren.
”Nu sticker vi, Will”, sa hon och började skynda sig mot stigen som ledde till hamnen.
Längre bort stod jarl Erak i skuggorna. Även han drog en lättnadens suck när han såg de två figurerna försvinna.
Efter några minuter gick han själv bort till stigen. Hans arbete var inte färdigt än.