Kvällen efter duellen kom en vakt och berättade att Deparnieux ville ha deras sällskap i matsalen. Halt och Horace var inte förvånade. Det var en order, och Halt hade inte lust att låtsas att det var något annat. Han sa inget till kaptenen, utan vände sig bara mot fönstret och tittade ut över borggården. Vakten tycktes inte bry sig om det. Han gick bara ut och ställde sig på sin post igen. Han hade lämnat sitt meddelande, och fångarna hade fått det.
De badade, klädde på sig och gick tillsammans ned för spiraltrappan till slottets bottenvåning. Deras fotsteg ekade mot trappstegen när de gick. Under större delen av eftermiddagen hade de diskuterat sin plan, och Horace väntade ivrigt på att genomföra den. När de kom fram till de tre meter höga dubbeldörrarna som ledde till matsalen lade Halt handen på den unge krigarens arm. Han kunde se hur otålig Horace var. De hade varit fast på slottet i flera veckor nu och tvingats lyssna på Deparnieux förolämpningar och titta på medan han misshandlade tjänstefolket. Händelserna med kocken och den unge riddaren var bara två av många. Halt visste att Horace längtade efter att ge igen. Han visste också att det var nödvändigt med tålamod och självbehärskning för att planen skulle fungera.
Halt hade insett att Deparnieux behov av att verka osårbar inför sina soldater var en svaghet de kunde utnyttja. Deparnieux kunde inte säga nej till en utmaning han fick i vittnens närvaro, för han hade inte råd att verka feg. Om han verkade tvivla på sin förmåga kunde det vara början på en lång utförsbacke.
Nu mötte Halt Horaces förväntansfulla blick. Spejaren såg lugn och behärskad ut.
”Kom ihåg att inte göra något förrän jag ger tecken”, sa han.
Horace nickade. Han hade blivit alldeles röd i ansiktet av spänning. ”Jag förstår”, sa han och ansträngde sig för att låta lugn. Han kände spejarens hand på sin arm och märkte att Halt fortfarande tittade på honom. Horace drog några djupa andetag och försökte slappna av. Han nickade igen.
”Jag förstår faktiskt, Halt”, sa han. Han betraktade spejaren. ”Jag tänker inte förstöra detta. Vi har fått vänta länge på den här chansen. Oroa dig inte!”
Halt tittade länge på honom. Sedan nickade han och släppte pojkens arm. Han sköt upp dubbeldörrarna med sådan kraft att de slog in i väggarna bredvid. Halt och Horace gick tillsammans in i matsalen, där Deparnieux väntade på dem.
Maten som serverades var ytterligare ett exempel på att det galliska köket inte var så fantastiskt som ryktet gjorde gällande. Halt tyckte att det var alldeles för mycket grädde och lök i maten. Han åt måttliga mängder, men såg att Horace glufsade i sig allt han fick med god aptit.
Deparnieux satt och hävde ur sig spydigheter medan de åt. Han pratade om hur klumpiga och dumma hans tjänare var och hur usel den unge riddaren varit. Halt drack vin till maten, medan Horace nöjde sig med vatten. När de hade ätit kom tjänarna till bordet med kaffe.
Om det var något gallerna trots allt kunde så var det kaffe, tänkte Halt. Det smakade rent gudomligt och var mycket, mycket bättre än kaffet i Araluen. Han smuttade gillande på den smakrika drycken och kastade en blick på Deparnieux. Den svarte riddaren satt och betraktade sina gäster med sitt vanliga hånleende.
Den galliske riddaren hade fattat ett beslut. Han trodde inte att han behövde vara rädd för främlingen med det grå skägget. Han var visserligen en duktig bågskytt, och var säkert bra på att smyga runt i skogen. Men Deparnieux hade misstagit sig när han trodde att Halt hade magiska krafter.
Den svarte riddaren kunde inte motstå frestelsen att håna Halt. Att han hade låtit sig skrämmas lite av mannen fick honom att ta i ännu mer än tidigare. Deparnieux gillade att plåga människor. Han tyckte om att se dem bli ursinniga när han förolämpade dem.
Ju mer han koncentrerade sig på Halt, desto mer glömde han bort Horace. Varje gång de åt mat väntade han ivrigt på att bryskt få be den unge mannen att gå. Han gillade att se hur den muskulöse ynglingen blev röd i ansiktet av ilska. Nu hade det blivit dags att skicka i väg honom igen.
Han gungade lite på stolen och höjde sitt vinglas med vänster hand. Med den andra viftade han otåligt mot Horace.
”Försvinn, pojk”, befallde han utan att ens titta på Horace. Han kände sig nöjd när pojken långsamt reste sig. Horace kastade en snabb blick på sin följeslagare och svarade sedan med ett enda ord.
”Nej.”
Ordet tycktes hänga i luften mellan dem. Deparnieux var överlycklig över pojkens reaktion, men visade det inte. Istället låtsades han se mycket missnöjd ut. Han vände sig långsamt mot den unge mannen. Horace andades fortare nu när det kritiska ögonblicket hade kommit.
”Nej?” sa Deparnieux som om han inte trodde sina öron. ”Det är jag som bestämmer här! Mitt ord är lag, och alla måste lyda mig. Hur vågar du svara mig på det sättet i mitt eget slott?”
”Dagarna då jag gjorde som du sa utan att tveka är förbi”, sa Horace. Han uttalade orden långsamt för att försäkra sig om att det blev rätt. Han och Halt hade övat på detta innan. ”Du har med dina skurkaktiga handlingar visat att du inte förtjänar lydnad, Deparnieux!”
Deparnieux låtsades fortfarande se missnöjd ut. ”Försöker du trotsa mig inom min egen domän?”
Horace tvekade och kämpade för att minnas vad han skulle säga. Halt hade sagt att det var viktigt att varje ord blev rätt. Det gällde liv eller död.
”Det är hög tid att någon ifrågasätter din makt”, sa han till sist. Deparnieux grinade som en varg och reste sig långsamt upp. Han lutade sig fram, med nävarna mot bordet.
”Du vill alltså utmana mig?” frågade han. Det hördes på honom hur belåten han var. Horace såg däremot osäker ut.
”Innan du utmanas kräver jag att du respekterar utmaningen”, sa han.
”Respekterar den?” sa Deparnieux. ”Och vad menar du med det, din otvättade valp?”
Horace struntade i förolämpningen. ”Du måste lova att följa reglerna. Jag vill att du lovar det så att dina soldater hör.”
”Jaså, det vill du?” sa Deparnieux. Den här gången var ilskan äkta. Han misstänkte vart pojken ville komma.
”Pojken verkar tycka att du styr med hjälp av terror, lord Deparnieux”, sa Halt. Mannen vände sig och tittade på honom.
”Och vad spelar det för roll för dig, bågskytt?” frågade den svarte riddaren. Han anade svaret på frågan.
Halt ryckte på axlarna. ”Dina soldater är här därför att du är en beryktad krigare”, sa han. ”Jag tror att Horace hade föredragit att du antog utmaningen så att soldaterna hörde det.”
Deparnieux lade pannan i djupa veck. Flera av hans män hade redan hört vad som sagts, och han visste att han var tvungen att anta utmaningen. Om han visade sig det minsta rädd för en sextonåring skulle han inte vinna någon större respekt, ens om han vann.
”Tror du att jag är rädd för pojken?” frågade han sarkastiskt. Halt höll upp handen.
”Ingen har utmanat någon … än. Vi vill bara vara säkra på att du är modig nog att anta en eventuell utmaning.”
Deparnieux grymtade. ”Nu förstår jag vad du är för en typ, bågskytt”, sa han. ”Jag trodde att du var magiker, men nu begriper jag att du bara är en usel advokat och ordvrängare.”
Halt log snabbt och lade huvudet på sned. Han sa inget mer, och tystnaden tycktes bli tyngre för varje sekund. Deparnieux kastade en blick mot de två vakterna vid dubbeldörrarna. De såg ut att vara mycket intresserade av det som hände. Om Deparnieux avböjde utmaningen skulle ryktet spridas genom borgen så att alla kände till det inom en timme. Han visste att hans män inte direkt älskade honom, och om han hanterade den här situationen fel skulle han tappa deras förtroende. Det kanske inte skulle hända direkt, men efter ett tag skulle de överge honom en efter en. Det fanns till och med en möjlighet att de gick över till fiendens sida. Och Deparnieux hade många fiender.
Den svarte riddaren studerade pojken. Han tvivlade inte på att han kunde besegra Horace, men han avskydde att han hade låtit sig luras. Den som skulle lura folk i den här borgen var Deparnieux själv. Ingen annan. Han tvingade sig själv att le och försökte låtsas som om han var uttråkad.
”Ja, ja”, sa han. ”Jag kommer givetvis att följa reglerna.”
”Och det lovar du, inför dina egna män?” frågade Horace snabbt. Rovriddaren blängde på honom. Han hade svårt att dölja hur mycket han ogillade den här pojken och hans skäggige vän.
”Ja”, fräste han. ”Vill du att jag bokstaverar, eller? Jag lovar det, inför mina egna män.”
Horace drog en lättnadens suck och drog snabbt fram en handske han hade i bältet. ”Striden kommer att äga rum inom två veckor.”
”Överenskommet”, sa Deparnieux.
”På gräsmattan utanför slottet Montsombre.”
”Överenskommet.” Deparnieux nästan spottade fram ordet.
”Inför dina egna soldater och alla andra personer i slottet.”
”Överenskommet.”
”Och det ska vara en strid till döden.” Horace tvekade lite innan han sa det, men sedan såg han att Halt nickade kort. Nu återfick Deparnieux sitt hårda, kalla leende.
”Överenskommet”, sa han igen. Den här gången lät han nöjd som en spinnande katt. ”Men utmana mig nu, pojk, innan du blir så nervös att du kissar på dig.”
Horace lade huvudet på sned och betraktade mannen. För första gången kände han sig som om han hade övertaget.
”Du är verkligen genomvidrig, Deparnieux”, sa han lågt. Den svarte riddaren lutade sig fram över bordet och sköt fram hakan för att ta emot den sedvanliga smällen med handsken som betydde att utmaningen gjorts och inte kunde tas tillbaka.
”Är du rädd, grabben?” snäste han. Sedan ryckte han till när handsken träffade honom på kinden.
Det var inte smärtan som fick honom att rycka till. Det var hur oväntat slaget kom. Pojken på andra sidan bordet hade nämligen inte rört sig. Istället hade den skäggige bågskytten rest sig upp innan rovriddaren hann reagera och daskat till honom med en handske han själv hållit dold under bordet de senaste minuterna.
”Härmed utmanar jag dig, Deparnieux”, sa spejaren. Och plötsligt kände sig den svarte riddaren osäker, för en ny glöd hade tänts i främlingens ögon. Mannen såg mycket nöjd ut.