I solnedgången en varm vårdag uppenbarade sig två herrar vid Biskopsdammarna. Den ene var omkring fyrtio år gammal. Han var iförd en grå sommarkostym, han var liten till växten, välmående, mörkhårig och flintskallig. Han kramade sin korrekta hatt i handen och hans välrakade ansikte pryddes av svarta hornbågade glasögon i övernaturlig storlek. Den andre var en bredaxlad, rödlockig, ung man. Hans rutiga keps var tillbakaskjuten i nacken och han gick klädd i rutig sportskjorta, vita säckiga byxor och svarta gymnastikskor.
Den förste mannen var ingen mindre än Michaíl Aleksándrovitj Berlióz, redaktör för en stor litterär tidskrift och ordförande i en av de stora litterära föreningarna i Moskva, förkortad MASSOLIT, medan hans unge följeslagare var poeten Iván Nikolájevitj Ponyrjóv, som skrev under pseudonymen Bezdómnyj.
Väl inne i skuggan under de knappt utslagna lindarna störtade de båda författarna först fram till en brokigt utstyrd kiosk med skylten »Öl och mineralvatten«.
Här bör man nu lägga märke till en egendomlig omständighet, den första denna fruktansvärda majkväll. Inte bara kring kiosken var det helt folktomt. I hela allén som löpte parallellt med Málaja Brónnaja syntes inte en enda människa. Nu när man knappast kunde andas längre, när solen gjort Moskva glödhett och rullat iväg någonstans bortom Sadóvojeringen i en torr dimma, så kom ändå ingen in under lindarna, ingen satte sig ner på en bänk, allén var tom.
– Ett glas mineralvatten, tack, bad Berlioz.
– Vi har inget mineralvatten, svarade damen i kiosken smått irriterad.
– Har ni öl då? försökte Bezdomnyj med skrovlig röst.
– Vi får öl till kvällen, svarade damen.
– Vad har ni då? frågade Berlioz.
– Aprikossaft, men den är ljummen, sade damen.
– Nå, ge oss det då! ...
Aprikossaften bjöd på ett ymnigt, gult skum som fick luften att lukta frisersalong. De båda författarna drack ur och började omedelbart hicka, de betalade och satte sig på en bänk med ansiktet mot dammen och ryggen mot Bronnaja.
Här inträffade nu nästa egendomliga omständighet, men den gällde bara Berlioz personligen. Han slutade plötsligt hicka, hans hjärta hoppade till och försvann för ett ögonblick men kom tillbaka med en trubbig nål instucken. Dessutom kände Berlioz en ogrundad men ändå så stor skräck att han genast ville springa bort från Biskopsdammarna utan att ens se sig om.
Berlioz såg sig ängsligt omkring utan att förstå vad som skrämt honom. Han bleknade, torkade sig i pannan med näsduken och tänkte: »Vad är det med mig? Det här har aldrig hänt mig förr. Hjärtat krånglar ... Jag har överansträngt mig ... det är kanske bäst att ge fan i alltsammans och fara till Kislovódsk ...«
Just då tätnade den tryckande luften framför honom och antog skepnaden av en genomskinlig herre med ytterst säreget utseende. På det lilla huvudet satt en jockeymössa och han bar en kort, åtsittande, schackrutig kavaj. Mannen var två meter lång men smal över axlarna, otroligt mager och hade – lägg märke till detta – ett hånfullt ansiktsuttryck.
Berlioz’ liv hade format sig så att han inte var van vid egenartade händelser. Han bleknade ännu mer, spärrade upp ögonen och tänkte bestört: »Det är inte möjligt! ...«
Men det var möjligt, och den långe, genomskinlige herrn svajade av och an framför honom utan att snudda vid marken.
Berlioz var så skräckslagen att han blundade. Och när han öppnade ögonen igen såg han att allt var över, drömsynen hade upplösts, den rutige mannen hade försvunnit och med ens hade också den trubbiga nålen flugit ur hans hjärta.
– Fy fan! utbrast redaktören. Kan du tänka dig, Ivan, jag tror att jag var nära att få solsting! Jag hade någon sorts hallucination ... Han försökte skratta men oron kom över honom igen och hans händer darrade. Så småningom lugnade han ner sig, viftade med näsduken och sade med någorlunda tillförsikt: – Nå, var var vi någonstans ... Han fortsatte sitt anförande som hade avbrutits när de drack aprikossaften.
Detta anförande handlade om Jesus Kristus, visade det sig senare. Redaktören hade nämligen av poeten beställt en lång religionsfientlig dikt för ett nummer av tidskriften. Ivan Nikolajevitj hade också skrivit detta poem på mycket kort tid, men olyckligtvis kunde redaktören inte alls uppskatta det. Bezdomnyj hade målat diktens huvudperson, Jesus, i mycket mörka färger, men ändå måste dikten enligt redaktören skrivas om. Nu gav denne alltså en sorts föreläsning om Jesus för att inför poeten framhäva hans grundläggande misstag.
Det är svårt att säga vad som låg bakom att Ivan Nikolajevitj skrivit som han gjort – huruvida det var hans stora brist på gestaltande förmåga eller hans fullkomliga brist på kunskap om det problem han skrev om – men Jesus blev hos honom en alldeles levande figur, en Jesus som verkligen hade existerat, även om det var en Jesus med alla tänkbara negativa egenskaper.
Berlioz ville nu visa för poeten, att det viktiga inte var hurdan Jesus var, bra eller dålig, utan att det aldrig existerat någon Jesus här i världen och att alla berättelser om honom helt enkelt var påhitt, ren och skär myt.
Det hör till saken att redaktören var en beläst person och att han i sitt anförande skickligt hänvisade till antika historieskrivare som den bekante Filon av Alexandria eller den ypperligt bildade Josephus Flavius, vilka aldrig med ett ord omnämnt Jesu existens. Med sin solida bildning kunde Michail Aleksandrovitj vidare meddela att det ställe i femtonde bokens fyrtiofjärde kapitel av Tacitus’ bekanta Annales, där det talas om Jesu avrättning, inte var något annat än en i sen tid infogad förfalskning.
Allt det som redaktören berättade var nyheter för poeten, han lyssnade uppmärksamt på Michail Aleksandrovitj och fäste sina livliga gröna ögon på honom, hickade till då och då och förbannade i tysthet aprikossaften.
– Det finns ingen orientalisk religion, där inte en obefläckad jungfru frambringat en gud, sade Berlioz. De kristna som inte kunde hitta på något nytt, skapade också på precis samma sätt sin Jesus. I själva verket har han aldrig funnits i sinnevärlden. Det är det man måste ta fasta på ...
Berlioz’ höga tenor genljöd i den öde allén, och allteftersom Michail Aleksandrovitj banade sig väg mellan de historiska fallgroparna – vilket bara en mycket bildad person kan göra utan att bryta nacken – fick poeten lära sig allt fler intressanta och nyttiga ting om den egyptiske Osiris, den barmhärtige guden som var Himlens och Jordens son, om feniciernas gud Tammuz, om Marduk men också om den mindre kände åskguden Huitzilopochtli, som en gång i världen dyrkades av aztekerna i Mexiko. Och just när Michail Aleksandrovitj berättade för poeten om hur aztekerna brukade göra degfigurer av Huitzilopochtli så dök den första människan upp i allén.
Efteråt, när det förstås var för sent, presenterade man på olika håll sina versioner av hur denna person såg ut. En jämförelse kan inte annat än väcka förvåning. Enligt den första versionen var mannen liten till växten, hade guldtänder och haltade på höger ben. I den andra versionen uppges det att mannen var enormt lång, hade jacketkronor i platina och haltade på vänster ben. En tredje källa meddelar lakoniskt att mannen inte ägde några framträdande kännetecken. Man tvingas erkänna att ingen av dessa versioner har något värde.
För det första haltade den beskrivna personen inte på någotdera benet och han var varken särskilt kort eller särskilt lång, han var helt enkelt högrest. Vad tänderna beträffar hade han jacketkronor i platina till vänster och i guld till höger. Han var klädd i en dyrbar grå kostym och skor av utländsk modell i samma färg som kostymen. Hans grå basker satt morskt över örat, under armen bar han en spatserkäpp med en svart knopp i form av ett pudelhuvud. Han såg ut att vara drygt fyrtio år gammal. Munnen var en smula sned. Han var slätrakad. Mörk. Hans högra öga var brunt, det vänstra – grönt. Ögonbrynen var svarta, det ena satt högre än det andra. Det var kort sagt en utlänning.
Utlänningen gick förbi bänken där redaktören och poeten satt, lutade sig mot dem, stannade upp och satte sig plötsligt på en bänk bredvid, nära de båda vännerna.
»En tysk ...«, tänkte Berlioz. »En engelsman ...«, tänkte Bezdomnyj, »puh, vad varm han måste vara med sina handskar!«
Främlingen for med blicken över de höga husen som bildade en fyrkant kring dammen, det var tydligt att han såg platsen för första gången och att den intresserade honom. Han fäste blicken på de översta våningarna, där fönstren reflekterade den sönderbrutna sol som för alltid skulle gå ner över Michail Aleksandrovitj; sedan flyttade han blicken neråt, där fönstren började mörkna i skymningen, skrattade överseende åt något, kisade, lade händerna på kryckan och vilade hakan mot händerna.
– Ivan, sade Berlioz, du har givit en bra och satirisk beskrivning av exempelvis gudasonen Jesu födelse, men vitsen är ju att det föddes en hel rad gudasöner redan före Jesus, till exempel feniciernas Adonis, frygernas Attis, persernas Mitra. Kort sagt, inte en enda av dessa har fötts, ingen har funnits, det gäller också Jesus, och i stället för att beskriva Jesu födelse eller, låt oss säga, de tre vise männens ankomst, måste du beskriva de orimliga ryktena kring denna ankomst. Annars verkar det av din berättelse som om han verkligen hade blivit född till världen! ...
Här försökte nu Bezdomnyj kväva den hicka som plågade honom, han höll andan, varefter han hickade ännu värre och ännu högre. Just då avbröt Berlioz sitt anförande, eftersom utlänningen plötsligt rest sig och närmat sig författarna. De tittade förvånat på honom.
– Förlåt mig, började nykomlingen med utländsk brytning men utan att misshandla språket, förlåt att jag utan att vara bekant med herrarna tar mig friheten att ... men ämnet för ert lärda samtal är så intressant att ...
Han tog artigt av sig baskern, och vännerna kunde inte göra annat än resa sig upp och hälsa.
»Nej, han är nog snarare fransman«, tänkte Berlioz.
»En polack ...«, trodde Bezdomnyj.
Man måste tillägga att utlänningen från första början gjorde ett obehagligt intryck på poeten, medan han mer tilltalade Berlioz, ja kanske inte tilltalade, utan snarare ... intresserade honom.
– Får jag slå mig ner? frågade utlänningen belevat, och när de båda vännerna smått ovilligt flyttade sig åt sidan, satte sig den utländske herrn snabbt ner mellan dem och började omedelbart delta i samtalet. – Om jag inte hörde fel, hävdar ni alltså att Jesus aldrig existerat? frågade han och vände sig mot Berlioz med sitt vänstra gröna öga.
– Nej, ni hörde inte fel, svarade Berlioz hövligt, det var just vad jag sade.
– Så intressant! utbrast utlänningen.
»Vad fan är han ute efter?« tänkte Bezdomnyj och rynkade pannan.
– Och ni var av samma åsikt som er samtalspartner? undrade den okände och vände sig mot Bezdomnyj till höger.
– Hundraprocentigt! bekräftade denne som gärna använde tillgjorda uttryck när han talade.
– Strålande! utropade den objudne deltagaren och tittade sig omkring som en tjuv, sänkte rösten ytterligare och sade: – Ursäkta min påflugenhet, men jag har fattat det så att ni inte heller tror på Gud?
Han såg förfärad ut och fortsatte:
– Jag svär att jag inte skall säga det till någon!
– Nej, vi tror inte på Gud, svarade Berlioz och log litet åt turistens förskräckta min, men vi kan tala helt öppet om det.
Utlänningen lutade sig mot bänkens ryggstöd och fortsatte, nu med en röst som gnällde av nyfikenhet:
– Så ni är ateister?!
– Ja, vi är ateister, svarade Berlioz med ett leende, och Bezdomnyj tänkte förargat: »Där fick du, din utländska tjockskalle.«
– Vilken lycka! utbrast den märklige främlingen och vaggade med huvudet medan han såg från den ene till den andre.
– I vårt land blir ingen förvånad över ateismen, sade Berlioz med diplomatisk artighet. Majoriteten av vårt folk har för länge sedan medvetet upphört att tro på sagorna om Gud.
Nu reste sig utlänningen, häpnadsväckande nog, tryckte den förvånade redaktörens hand, varvid han yttrade följande:
– Jag ber att få tacka er av hela mitt hjärta!
– Vad tackar ni honom för? undrade Bezdomnyj häpet blinkande.
– För en högst värdefull upplysning som för mig som resande är ytterligt intressant, förklarade den egendomlige utlänningen och höll upp ett mångtydigt pekfinger i luften.
Den värdefulla upplysningen hade tydligen gjort ett starkt intryck på den resande herrn, eftersom han med skrämd blick tittade på husen runt omkring som om han befarade att få se en ateist i varje fönster.
»Nej, engelsman är han inte«, tänkte Berlioz, och Bezdomnyj tänkte: »Jag skulle gärna vilja veta var han lärt sig tala ryska!«, varpå han åter rynkade pannan.
– Men låt mig få fråga, återtog den främmande gästen efter en stunds orolig eftertanke, hur blir det då med bevisen för Guds existens, av vilka det som bekant finns fem stycken?
– Ack, ack! svarade Berlioz beklagande. Inget av de bevisen har något värde, och mänskligheten har för länge sedan lagt dem till handlingarna. Ni måste hålla med oss om att det inom förnuftets gränser inte kan finnas något bevis för Guds existens.
– Bravo! utropade främlingen. Bravo! Ni har exakt upprepat den rastlöse åldringen Immanuels tanke i detta avseende. Men det lustiga är att han efter att helt och hållet ha raserat alla fem bevisen formulerade ett sjätte liksom för att driva med sig själv.
– Kants bevis, invände den bildade redaktören med ett småleende, är heller inte övertygande. Det var inte för inte som Schiller sade att Kants funderingar i denna fråga bara kunde tillfredsställa slavar, och Strauss, han bara skrattade åt detta gudsbevis.
Medan han talade, tänkte Berlioz: »Men vem är han egentligen? Och hur kan han tala så bra ryska?«
– Den där Kant skulle man skicka till fångön Solovkí; han borde få ett par tre år för sådana »bevis«! utbrast Ivan Nikolajevitj helt oväntat.
– Ivan! viskade Berlioz generad.
Men förslaget att sätta Kant i fängelse förvånade inte främlingen utan gjorde honom alldeles till sig av förtjusning.
– Just det, just det, skrek han och hans gröna vänsteröga blixtrade mot Berlioz. Där hör han hemma! Jag sade ju till honom vid frukostbordet den där morgonen: »Ni får förlåta, herr professor, men nu har ni hittat på någonting vansinnigt. Det är möjligt att det är genialt, men det är komplett obegripligt. Folk kommer att tro att ni är tokig.«
Berlioz spärrade upp ögonen. »Vid frukostbordet ... till Kant?! ... Vad är det han yrar om?« tänkte han.
– Men, fortsatte utlänningen, oberörd av Berlioz’ förvånade min och nu vänd mot poeten, det är omöjligt att sätta honom i fängelse eftersom han råkar befinna sig mycket långt härifrån sedan mer än hundra år och, det försäkrar jag, det är helt omöjligt att få honom därifrån.
– Så tråkigt då! sade poeten retsamt.
– Ja, det är verkligen tråkigt, instämde den okände, blixtrade med ögonen och fortsatte: – Men det finns en fråga som oroar mig: om det inte finns någon gud, då frågar man sig vem det är som styr människans liv och över huvud taget hela världsordningen?
– Det gör människan själv, svarade Berlioz upprörd över denna ärligt talat oklara fråga.
– Jag ber om ursäkt, återtog den okände mjukt, för att kunna styra måste man väl ha en entydig plan utarbetad för en någorlunda lång tid framåt. Får jag fråga hur människan kan styra sitt öde om hon nu inte bara saknar möjlighet att göra upp någon plan för en så löjligt kort tidrymd som låt oss säga tusen år, utan dessutom inte heller ens kan förutsäga vad som kommer att hända henne i morgon?
– Om ni nu – här vände sig den okände till Berlioz – föreställer er att ni skulle börja styra och ställa för er själv och andra efter ert eget huvud, och så plötsligt får ni en ... he-he ... en liten tumör – här log utlänningen ljuvt som om tanken på den lilla tumören beredde honom särskild tillfredsställelse – ja en tumör... – han kisade som en katt och upprepade ordet med eftertryck – och sedan skulle ni inte kunna råda över någonting längre! Bara ert eget öde kommer att intressera er. Era släktingar kommer att sprida lögner om er. Ni känner själv att det inte står rätt till och söker upp specialister för att sedan hamna hos kvackare, kanske hos spågummor. Ni begriper att alla lösningarna är meningslösa. Det kommer att sluta tragiskt alltsammans: den som nyss trodde att han var den som härskade ligger plötsligt orörlig i en träkista och omgivningen, som inser att han inte längre har någonting att ge, bränner upp honom.
– Men det kan gå ännu värre: en person tänker fara till Kislovodsk – nu spände utlänningen ögonen i Berlioz – en enkel sak tycks det, men inte ens det kan han göra, för av okänd anledning halkar han plötsligt och trillar under en spårvagn! Ni vill väl inte påstå att han själv arrangerade det? Är det inte rimligare att tro att någon helt annan styrde hans öde? Här brast den okände ut i ett kusligt skratt.
Berlioz hade med stor uppmärksamhet lyssnat till den obehagliga berättelsen om tumören och spårvagnen och han började gripas av oro. »Han är ingen utlänning ... han är ingen utlänning ...«, tänkte han, »han är en ytterst egendomlig person ... men vem är han egentligen? ...«
– Ni är röksugen ser jag? sade den okände plötsligt till Bezdomnyj. Vilken sort föredrar ni?
– Har ni olika sorter eller...? frågade poeten dystert. Hans papyrosser hade tagit slut.
– Vilken sort föredrar ni? upprepade den okände.
– Tja, Vårt märke, svarade Bezdomnyj spydigt.
Främlingen drog omedelbart fram ett etui ur fickan och erbjöd Bezdomnyj:
– Vårt märke ...
Redaktören och poeten häpnade inte bara över att Vårt märke faktiskt fanns i etuiet utan desto mer över själva etuiet. Det var jättelikt och gjort av gediget guld, och på insidan av locket blixtrade i blått och vitt en triangel av briljanter.
Författarna reagerade olika. Berlioz tänkte: »Nej, han är utlänning!«, Bezdomnyj tänkte: »Fan ta honom ...«
Poeten och etuiets ägare tände sina cigarretter medan Berlioz som inte rökte avstod.
»Jag måste bemöta honom på det här sättet« – menade Berlioz – »ja, människan är naturligtvis dödlig, det är ovedersägligt. Men saken är den att ...«
Men han hann aldrig uttala dessa ord förrän utlänningen sade:
– Ja, människan är naturligtvis dödlig, men det är bara halva sanningen. Det intressanta är att hon ibland dör så plötsligt! Hon kan inte ens säga vad hon kommer att göra samma kväll.
»Vilket löjligt sätt att ställa frågan ...«, tänkte Berlioz och invände:
– Ja, men det var väl ändå en överdrift. Jag vet mer eller mind re i detalj vad jag skall göra i kväll. Det vill säga om jag inte får en tegelsten i huvudet här ute på Bronnaja ...
– En tegelsten har inget med det här att göra, avbröt den obekante herrn uppmuntrande. En tegelsten trillar aldrig i huvudet på någon. Jag kan försäkra er, att ni i varje fall inte kommer att bli utsatt för något sådant. Ni kommer att dö på ett annat sätt.
– Så ni kanske vet på vilket sätt, undrade Berlioz med fullt begriplig ironi över den löjliga vändning som samtalet tagit. Ni kanske skulle vilja tala om det för mig?
– Javisst, mycket gärna, svarade främlingen. Han mätte Berlioz med blicken som om han skulle måttsy en kostym åt honom och mumlade något mellan tänderna i stil med: »Ett, två ... Merkurius i andra huset ... månen borta ... sex – olycka ... kvällen – sju ...« och förkunnade sedan glatt med hög röst: – Ni kommer att få huvudet avhugget.
Bezdomnyj stirrade vilt på den oförskämde främlingen och Berlioz frågade med ett skevt leende:
– Och av vem då? Fiender? Interventionstrupper?
– Nej, svarade deras följeslagare, av en rysk kvinna, en medlem av Komsomol.
– Jaså, utbrast Berlioz irriterad över den okändes skämt, men det är väl ändå, om jag så får säga, ganska otroligt.
– Jag ber om ursäkt, svarade utlänningen, men det är faktiskt så. Javisst ja, jag tänkte just fråga er vad ni skall göra i kväll, om det inte är en hemlighet?
– Det är ingen hemlighet. Nu skall jag gå hem till mig på Sadovajagatan, och klockan tio hålls ett sammanträde på MASSOLIT, där jag skall sitta ordförande.
– Nej, det är absolut omöjligt, invände utlänningen skarpt.
– Hurså?
– Därför, svarade främlingen och kisade upp mot himlen, där de svarta fåglarna som kände kvällssvalkan komma ljudlöst pilade iväg, därför att Annusjka redan har köpt sin solrosolja, och inte bara köpt den, hon har redan spillt ut den också. Så det där sammanträdet kommer inte att äga rum.
Därmed spred sig tystnaden under lindarna, vilket man ju kan förstå.
– Förlåt, sade Berlioz efter en paus och kastade en blick på utlänningen som satt där obesvärad i sin basker, men vad har solrosolja med det här att göra ... och vem är den här Annusjka?
– Jag skall säga var solrosoljan hör hemma, sade Bezdomnyj plötsligt i tydlig avsikt att förklara krig mot den objudne gästen. Min herre har väl inte råkat vistas på mentalsjukhus någon gång?
– Ivan! ... flämtade Michail Aleksandrovitj.
Men främlingen blev inte alls förargad utan skrattade glatt.
– Jovisst, visst, många gånger! utbrast han skrattande men utan att flytta sin allvarliga blick från poeten. Var har inte jag varit! Det är bara synd att jag inte hann fråga professorn vad schizofreni är för något. Men det kan ni själv ta reda på av honom, Ivan Nikolajevitj!
– Hur vet ni vad jag heter?
– Käre Ivan Nikolajevitj, vem känner väl inte till er? Utlänningen tog fram gårdagens nummer av Literatúrnaja Gazéta ur fickan och på första sidan såg Ivan Nikolajevitj sitt porträtt och under det några av sina egna dikter. Men de tecken på ära och popularitet som hade glatt honom så mycket igår kunde idag inte ge poeten någon glädje alls.
– Jag ber om ursäkt, sade han och hans ansikte mörknade, men kan ni vänta här någon minut? Jag skulle vilja prata ett par ord med min kamrat.
– Så gärna! svarade främlingen. Det är så skönt att sitta här under lindarna och jag har faktiskt inte bråttom att ge mig iväg någonstans.
– Jo, Misja, viskade poeten när han hade dragit Berlioz åt sidan, det här är ingen turist utan en spion. Det är en rysk emigrant som försöker sätta fast oss. Fråga honom om hans papper, annars smiter han ...
– Tror du det? viskade Berlioz oroligt och tänkte för sig själv: »Han har naturligtvis rätt ...«
– Lita på mig du, viskade poeten i örat på honom, han gör sig dummare än han är för att luska ut något. Du hör ju hur han talar ryska, sade poeten och lutade sig fram när han talade och tittade efter att den okände inte gav sig iväg. Kom nu så går vi och håller honom kvar så att han inte hinner försvinna ...
Och poeten tog Berlioz i armen och ledde honom mot bänken.
Den okände satt inte kvar där längre utan stod bredvid bänken och höll en liten bok med mörkgrått omslag, ett tjockt kuvert av bra papper och ett visitkort.
– Förlåt mig om jag i stridens hetta glömde bort att presentera mig. Här är mitt kort, mitt pass och en inbjudan att komma till Moskva för konsultationer, sade främlingen högtidligt med en genomträngande blick på de båda författarna.
De tappade fattningen. »Den fan har hört allt ...«, tänkte Berlioz och antydde med en artig gest att det inte var nödvändigt att visa några papper. Medan främlingen höll fram dem för redaktören hann poeten se att ordet »professor« med utländska bokstäver stod tryckt på kuvertet och initialen till ett efternamn, ett »W«.
– Angenämt, muttrade redaktören, och utlänningen stoppade tillbaka sina papper i fickan. När de goda förbindelserna därmed återupprättats satte sig alla tre åter på bänken.
– Ni är inbjuden som konsult, herr professor? frågade Berlioz.
– Ja, som konsult.
– Ni är tysk? undrade Bezdomnyj.
– Jag? frågade professorn i sin tur och tänkte efter ett tag. Ja, det kan man kanske säga, just det, tysk ..., sade han.
– Ni talar utmärkt ryska, anmärkte Bezdomnyj.
– Ja, jag är polyglott och behärskar ett mycket stort antal språk, svarade professorn.
– Och ert ämne? undrade Berlioz.
– Jag är specialist på svart magi.
»Där har vi det«, tänkte Michail Aleksandrovitj.
– Och man har bjudit hit er som specialist på det? frågade han med en hickning.
– Ja, just det, bekräftade professorn och förklarade: – I statliga biblioteket här har man funnit några originalmanuskript av magikern Gerbert av Aurillac från 900–talet. Jag har blivit ombedd att tyda dem. Jag är den ende specialisten i världen.
– Aha! Så ni är historiker? frågade Berlioz lättad och full av respekt.
– Ja, jag är historiker, och med ett till synes helt meningslöst tillägg fortsatte han:
– I kväll kommer en historisk händelse att äga rum här vid Biskopsdammarna!
På nytt visade redaktören och poeten tecken på yttersta häpnad. Professorn vinkade till sig dem och när de båda lutade sig mot honom viskade han:
– Jesus har existerat, förstår ni.
– Men hör nu professorn, genmälde Berlioz med ett ansträngt leende. Med all respekt för era stora kunskaper så har vi väl ändå själva en annan uppfattning i den frågan.
– Men det är inte fråga om någon annan uppfattning, svarade den egendomlige professorn. Han har existerat och det är inget mer med det.
– Men man måste ha något slags bevis ..., började Berlioz.
– Nej det behövs inga bevis, svarade professorn. Han började tala med låg röst och nu helt utan utländsk brytning. – Det är mycket enkelt: Tidigt på morgonen den fjortonde dagen i vårmånaden Nisan gick prokuratorn av Judéen, Pontius Pilatus, i en vit klädnad fodrad i blodrött ...