Tidigt på morgonen den fjortonde dagen i vårmånaden Nisan gick prokuratorn av Judeen, Pontius Pilatus, i en vit klädnad fodrad i blodrött med släpande steg som en kavallerist in i arkaden mellan de två flyglarna i Herodes den stores palats.
Prokuratorn hatade doften av rosenolja mer än någonting annat. Denna doft hade börjat förfölja prokuratorn redan i gryningen och varslade om en olycklig dag.
Prokuratorn tyckte att till och med cypresserna och palmerna i trädgården gav ifrån sig denna rosendoft, han kände hur lukten från den beridna livvaktens seldon av läder och deras svett blandades med den eländiga doften av rosor.
En fin rök drev in i arkaden genom den översta terrassen i trädgården, den kom från flyglarna på baksidan av palatset, där den första kohorten ur tolfte legionen – Fulminata-legionen som hade kommit tillsammans med prokuratorn till Jerusalem – var förlagd. Den fräna röken som tydde på att kockarna i centuriorna hade börjat laga mat blandades också den med den oljiga doften av rosor.
– O, gudar, varför straffar ni mig? ... Nej, det är ingen tvekan, jag har fått den igen, denna obotliga hemska sjukdom ... denna migrän där halva huvudet värker ... det finns ingenting som hjälper, ingen räddning ... jag måste försöka låta bli att röra på huvudet ...
En stol hade redan satts fram på mosaikgolvet invid fontänen, och utan att se sig omkring satte sig prokuratorn ner och sträckte ut handen. En sekreterare placerade vördnadsfullt ett stycke pergament i hans hand. Utan att kunna hålla tillbaka en grimas av smärta tittade prokuratorn hastigt igenom det skrivna, återlämnade pergamentbladet till sekreteraren och sade plågat:
– Den anklagade från Galileen? Gick ärendet till tetrarken?
– Ja, prokurator, svarade sekreteraren.
– Och vad ville han?
– Han ville inte själv avgöra målet utan sände Stora rådets dödsdom till er för undertecknande.
Det ryckte i prokuratorns kind och han sade lågt:
– För in den anklagade.
Och genast förde två legionärer fram en man i tjugosjuårsåldern från trädgårdsplanen, in i arkaden och upp på balkongen framför prokuratorns stol. Mannen var klädd i en sliten, trasig blå mantel. Hans huvud täcktes av en vit duk, som hölls fast av ett band runt pannan, händerna var bakbundna. Mannen hade ett stort blåmärke under vänster öga och i ena mungipan ett sår med levrat blod. Fången betraktade prokuratorn med ängslig nyfikenhet.
Prokuratorn teg en stund men frågade sedan lugnt på arameiska:
– Det är alltså du som har hetsat folket att förstöra templet i Jerusalem?
Prokuratorn satt som huggen i sten och det var bara hans läppar som rörde sig obetydligt när han talade. Prokuratorn satt som förstenad, rädd att röra sitt grymt värkande huvud.
Mannen med de bundna händerna rörde sig något framåt och började tala:
– Du goda människa! Tro mig ...
Lika orörlig som förut och med samma röst avbröt prokuratorn omedelbart:
– Är det mig du kallar en god människa? Du tar miste. I Jerusalem viskar alla om mig att jag är ett vilddjur, och det är alldeles riktigt. Han fortsatte lika entonigt:
– Sänd hit centurionen Muribellum!
Balkongen tycktes falla i skugga när chefen för första centurian, centurionen Marcus med tillnamnet Muribellum, infann sig hos prokuratorn. Muribellum var huvudet högre än den längste soldaten i legionen och så bred över axlarna att han helt skuggade den uppstigande solen.
Prokuratorn vände sig till centurionen på latin:
– Den här förbrytaren kallar mig »du goda människa«. Ta honom härifrån ett tag och tala om för honom hur man tilltalar mig. Men slå inte sönder honom!
Alla utom den orörlige prokuratorn följde Marcus Muribellum med blicken, när denne med handen gav fången ett tecken att följa efter. Var han än visade sig väckte Muribellum uppmärksamhet genom sin längd, och de som såg honom för första gången undrade också över centurionens vanställda ansikte: hans näsa hade en gång blivit krossad av en germansk stridsklubba.
Marcus’ tunga stövlar slog mot mosaiken, fången följde ljudlöst efter honom, det blev fullkomligt tyst i arkaden, man hörde bara duvorna kuttra på trädgårdsplanen nedanför balkongen och vattnet sjöng en sinnrik melodi i fontänen.
Prokuratorn ville resa sig och stilla smärtan genom att låta tinningarna kylas under vattnet. Men han visste att inte heller detta skulle hjälpa honom.
Muribellum förde fången ur arkaden och ut i trädgården, han slet en piska ur händerna på en legionär som stod vid foten av en bronsstaty och med en kort knyck slog han fången över skuldrorna. Centurionen hade bara gjort en lätt, vårdslös rörelse, men den bakbundne mannen störtade genast till marken som om man slagit undan benen för honom, han kippade efter andan, färgen vek från hans ansikte och det svartnade för hans ögon.
Marcus ryckte upp den fallne med sin vänstra arm lika lätt som en tom säck, ställde honom på fötter och sade med sin nasala röst på bruten arameiska:
– En romersk prokurator tilltalas med ordet »hegemon«. Inga andra ord behövs. Man står i givakt. Har du förstått eller måste jag slå dig igen?
Fången vacklade men behärskade sig, färgen återvände, han svalde och svarade hest:
– Jag har förstått. Slå mig inte.
Efter en minut stod han åter inför prokuratorn.
Den grumliga, lidande rösten hördes igen:
– Namn?
– Mitt? svarade fången hastigt och uttryckte med hela sin gestalt en vilja att vara till lags och inte framkalla fler vredesutbrott.
Prokuratorn sade dämpat:
– Mitt eget känner jag till. Försök inte göra dig dummare än du är. Ditt namn alltså.
– Jesjua, skyndade sig fången att svara.
– Tillnamn?
– Ha-Notsrí.
– Var kommer du från?
– Från staden Gamala, svarade fången och visade med en nick att någonstans norrut långt borta till höger om honom låg staden Gamala.
– Vad har du för nationalitet?
– Var har du din bostad?
– Jag har ingen bostad, svarade fången förläget, jag far från stad till stad.
– Eller kort sagt, du är en lösdrivare, sade prokuratorn och frågade: – Har du några släktingar?
– Nej, ingen. Jag är ensam i världen.
– Kan du läsa och skriva?
– Ja.
– Kan du något annat språk än arameiska?
– Ja, jag kan grekiska.
Ett svullet ögonlock lyftes, och ett öga vars syn fördunklades av smärta fästes på fången. Det andra ögat förblev slutet. Pilatus sade på grekiska:
– Det är alltså du som ville förstöra templet och som hetsade folket till det?
Fångens drag blev nu livliga, hans ögon uttryckte inte längre förskräckelse, och han sade på grekiska:
– Jag, go ... – skräcken blänkte till i fångens ögon då han så när hade försagt sig – jag, hegemon, jag har aldrig i hela mitt liv tänkt förstöra templet och inte heller har jag försökt övertala någon att begå en sådan meningslös handling.
Sekreterarens ansikte fylldes av förvåning, där han satt böjd över ett lågt bord och antecknade bevismaterial. Han lyfte huvudet men lät det genast åter sjunka ner över pergamentbladet.
– Alla sorters människor strömmar in i staden till helgen. Bland dem finns magiker, stjärntydare, spåmän och mördare, sade prokuratorn entonigt, men hit kommer också lögnare. Du är tydligen en lögnare. Här står ju tydligt och klart: han hetsade dem till att förstöra templet. Så säger vittnena.
– Dessa goda människor, började fången och med ett hastigt tillagt »hegemon«, fortsatte han: – De har ingenting lärt och de har förvrängt allt vad jag sagt. Jag börjar frukta att denna förvirring kommer att vara mycket länge. Och allt beror på att han skrivit ner osanningar om vad jag sagt.
Det blev tyst. Nu såg båda de sjuka ögonen på fången.
– Jag upprepar för dig, men nu för sista gången, sluta upp med att spela vansinnig, din usling, sade Pilatus med mjuk och jämn stämma, det är inte mycket som har skrivits om dig, men det räcker för att få dig hängd.
– Nej, nej, hegemon, sade fången och ansträngde sig att verka övertygande. Den här mannen går jämt omkring med sitt getskinnspergament och skriver hela tiden. Men en gång kastade jag en blick i hans pergamentblad och greps av fasa. Det fanns absolut ingenting där som jag hade sagt. Jag bönföll honom att bränna pergamentrullen. Men han slet den ur händerna på mig och sprang sin väg.
– Levi Matteus, förklarade fången ivrigt, han var uppbördsman och jag mötte honom första gången på vägen till Betlehem just där en fikonträdgård skjuter ut i en vägkrök och jag började tala med honom. I början var han ovänlig mot mig och sårade mig, eller trodde sig i varje fall kunna såra mig, genom att kalla mig hund. Fången smålog: – Själv har jag inget emot det djuret och kan inte bli förolämpad av ett sådant ord ...
Sekreteraren slutade skriva och tittade i smyg mindre på fången än på prokuratorn.
– ... Men när han lyssnat till mig mjuknade han, fortsatte Jesjua, till slut kastade han sina pengar på vägen och sade att han ville följa mig ...
Pilatus skrattade med sin ena kind, hånlog med sina gula tänder och sade så i det han vände sig helt mot sekreteraren.
– Du Jerusalems stad! Vad kan man inte få höra här! Hörde ni det, en uppbördsman skulle ha kastat sina pengar på vägen!
Sekreteraren visste inte hur han skulle svara utan fann för gott att återgälda Pilatus’ leende.
– Och han sade att hans pengar i fortsättningen var förhatliga för honom, sade Jesjua för att försöka förklara Levi Matteus’ egendomliga beteende och fortsatte:
– Från den dagen har han varit min följeslagare.
Prokuratorn grinade nu först mot fången och sedan mot solen som stadigt höjde sig över hippodromens ryttarstatyer långt nere till höger, och i en plötslig känsla av kvalfyllt äckel tänkte han att det skulle vara enklast att låta skicka iväg denne märkvärdige brottsling från balkongen bara med de två orden: »Häng honom.« Låta skicka iväg livvakten med, lämna arkaden och gå in i palatset, låta mörklägga rummet, lägga sig ned på bädden, be om kallt vatten, med ömklig röst kalla på hunden Banga och beklaga sig inför den över migränen. Plötsligt for en frestande tanke på gift genom prokuratorns sjuka huvud.
Med matt blick såg han på fången och försökte under plågad tystnad erinra sig varför denne fånge med sitt vanställda ansikte stod inför honom i den obarmhärtiga morgonsolen över Jerusalem, och vilka fler fullkomligt onödiga frågor han måste ställa.
– Levi Matteus? frågade den lidande mannen med sin hesa stämma och slöt ögonen.
– Ja, Levi Matteus, löd svaret, högt och skärande.
– Så du talade ändå om templet inför massan på torget, framför helgedomen?
Rösten som svarade tycktes outsägligt smärtsamt träffa Pilatus i tinningen:
– Hegemon, jag talade om att den gamla trons helgedom skulle falla sönder och att ett nytt sanningens tempel skulle uppstå. Jag sade så för uttrycka mig mer begripligt.
– Men varför måste en landstrykare som du stå och uppvigla folk med ditt tal om sanningen, som du inte har något begrepp om? Vad är sanning?
Prokuratorn tänkte: »Gudar! Det här är en domstol och jag frågar honom om helt ovidkommande saker ... mitt förnuft lyder mig inte längre.« Och han såg åter för sin inre syn en bägare med en mörk vätska. »Gift! Ge mig gift ...«
Och på nytt hörde han rösten:
– Just nu är sanningen den att ditt huvud värker, det värker så mycket att du umgås med fega tankar på döden. Du är inte i stånd att tala med mig, du kan inte ens se på mig. Mot min vilja plågar jag dig, och det gör mig bedrövad. Du kan inte ens tänka på något, och du drömmer bara om att din hund skall komma hit, den enda varelse du tycks hysa tillgivenhet för. Men ditt lidande skall snart vara förbi och huvudvärken försvinna.
Sekreteraren hade avbrutit antecknandet och stirrade storögt på fången.
Pilatus höjde sina lidande ögon mot fången och såg att solen redan stod högt över hippodromen, en solstråle trängde in i arkaden och kröp fram till Jesjuas slitna sandaler och denne gick ur vägen för solen.
Prokuratorn reste sig ur stolen, han tog sig åt huvudet och skräcken trängde fram på hans gulaktiga välrakade ansikte. Men med en viljeansträngning behärskade han sin skräck och satte sig åter ner.
Samtidigt fortsatte fången att tala, men sekreteraren hade slutat att anteckna och med halsen framsträckt som en gås försökte han i stället att snappa upp varje ord.
– Det är över nu, sade fången och såg välvilligt på Pilatus, och jag gläder mig mycket åt det. Hegemon, jag skulle vilja råda dig att lämna palatset en kort stund och ta en promenad någonstans i omgivningarna, kanske i trädgårdarna på Eleonoraberget. Det drar ihop sig till åska – fången vände sig om och kisade mot solen – senare, till aftonen. En promenad skulle göra dig mycket gott, och jag skulle gärna följa dig. Jag har just kommit på en del nya tankar som jag tror skulle intressera dig, och jag skulle gärna diskutera dem med dig, så mycket mer som du verkar att vara en klok person. – Sekreteraren blev dödsblek och tappade sin pergamentrulle på golvet. – Det är bara synd, fortsatte den bakbundne mannen som ingen försökte hejda, att du är alltför knuten och helt har förlorat din tro på människorna. Du måste hålla med om att man inte kan ägna en hund all sin kärlek. Ditt liv är torftigt, hegemon. Nu tillät sig fången ett leende.
Sekreteraren hade bara en tanke i huvudet – skulle han tro sina öron eller ej. Han var tvungen att tro dem. I stället försökte han föreställa sig hur den lättretlige skulle ge utlopp för sin nyckfulla vrede inför fångens oerhörda djärvhet. Men trots att han väl kände prokuratorn, svek honom hans fantasi.
Då hördes prokuratorns brutna och hesa röst skrälla på latin:
– Lossa repen.
En av legionärerna i livvakten stötte sin lans i marken, lämnade den till näste man, gick fram och löste fångens rep. Sekreteraren tog upp sin rulle, han beslöt sig för att inte anteckna något mera på ett tag och att inte längre bli förvånad över något som han kunde få höra.
– Säg mig, sade Pilatus lugnt på grekiska, är du en framstående läkare?
– Nej, prokurator, jag är ingen läkare, svarade fången och gned tacksamt sina tilltygade och svullna blodröda händer.
Under den rynkade pannan borrade sig Pilatus’ ögon in i fången, blicken var inte längre skum, i ögonen fanns på nytt den välbekanta gnistan.
– Jag har inte frågat dig tidigare, sade Pilatus, du kanske kan latin också?
– Ja, svarade fången.
Pilatus’ gulaktiga kinder fick färg och han frågade på latin: – Hur visste du att jag ville kalla på min hund?
– Det var mycket enkelt, svarade fången på latin. Du förde din hand runt i luften – fången upprepade Pilatus’ gest ... som om du ville stryka ett djur över ryggen, och dina läppar ...
– Ja, sade Pilatus.
De tystnade. Pilatus frågade sedan på grekiska:
– Du är alltså läkare?
– Nej, nej, svarade fången ivrigt, tro mig, jag är inte läkare.
– Nåväl, om du vill hålla det hemligt, så gör det. Det har inget direkt att göra med det här fallet. Du påstår alltså att du inte hetsade någon till att rasera ... eller bränna ... eller på annat sätt förstöra templet?
– Jag säger det än en gång, hegemon, jag har inte hetsat någon till något sådant. Ser jag ut som en sinnessvag person?
– Nej visst inte, svarade prokuratorn lågt och log ett egendomligt leende. Men svär då att det inte var så.
– Vad vill du att jag skall svära vid? skyndade mannen att fråga där han stod utan sina bojor.
– Kanske vid ditt liv, svarade prokuratorn. Det är hög tid att svära vid ditt liv, ty du skall veta att det hänger i en skör tråd.
– Du tror väl inte att det är du som hängt upp det, hegemon? frågade fången. I så fall misstar du dig. Pilatus ryckte till och svarade mellan tänderna:
– Jag kan skära av den fina tråden.
– Också där tar du miste, invände fången med ett ljust leende och skuggade solen med handen. Du måste hålla med om att bara den som hängt upp tråden kan skära av den.
– Visst, visst, log Pilatus och sade: – Jag tvivlar inte längre på att dagdrivarna och gaphalsarna i Jerusalem har varit ute efter dig. Jag vet inte vem som hängt upp din tunga, men den sitter bra. Apropå det, säg mig, är det riktigt att du kom in i Jerusalem genom Susimporten sittande på en åsna och åtföljd av en pöbelhop, som skrikande hälsade dig som en profet? Prokuratorn gjorde en gest mot en pergamentrulle.
Fången såg villrådigt på prokuratorn.
– Jag har ingen åsna, hegemon, sade han. Det är riktigt att jag kom in genom Susimporten, men jag gick till fots, och den ende som var med mig var Levi Matteus, ingen skrek något åt mig, ty ingen kände mig då ännu i Jerusalem.
– Känner du, fortsatte Pilatus utan att släppa fången med blicken, någon Dismas. Eller Gestas? Eller Bar-Abba?
– Dessa goda människor känner jag inte till, svarade fången.
– Är det sant?
– Ja.
– Säg mig nu varför du hela tiden säger »goda människor?« Kallar du alla så?
– Ja, alla, svarade fången, det finns inga onda människor.
– Det var första gången jag hörde det, sade Pilatus med ett skratt. Men jag kanske har för liten erfarenhet av livet! ... Ni behöver inte anteckna vidare, sade han vänd till sekreteraren, fastän denne inte skrev längre. Pilatus vände sig åter till fången: – I vilken grekisk bok har du läst det?
– Nej, jag har kommit fram till det själv.
– Och detta predikar du?
– Ja.
– Men tag centurionen Marcus, han som kallas Muribellum, är det en god människa?
– Ja, svarade fången, men han är en olycklig människa. Sedan den dagen då de goda människorna vanställde honom, har han blivit hård och känslolös. Det skulle vara intressant att veta vem som förstört hans utseende.
– Det kan jag gärna tala om, sade Pilatus, ty jag var själv vittne. De goda människorna kastade sig över honom som när hundar överfaller en björn. Germanerna bet sig fast i hans hals, i hans armar och ben. En avdelning fotfolk hamnade i ett bakhåll och om inte rytteriet som jag anförde hade huggit in från sidan, så hade du, min käre filosof, inte kunnat tala med Muribellum. Detta hände under striden vid Idisiaviso i Jungfrudalen.
– Om jag kunde få tala med honom, sade fången plötsligt med eftertanke, så är jag övertygad om att han skulle ändra sig.
– Jag tror, sade Pilatus, att legaten inte skulle bli så road om du tänkte tala med någon av hans officerare eller soldater. För övrigt kommer det till allas vår lycka inte att ske, och den förste att se till det blir jag.
Nu flög en svala som en pil in i arkaden, den flög i ring under det gyllene taket, sänkte sig ned, snuddade nästan med vingspetsen mot ansiktet på en bronsstaty som stod i en nisch och gömde sig slutligen bakom kapitälen på en pelare. Den kanske tänkte reda sig ett bo där.
Medan svalan flög runt, växte en idé fram i prokuratorns hjärna som nu var klar och redig. Den gick ut på följande: hegemonen hade undersökt fallet med den kringvandrande filosofen, Jesjua med tillnamnet Ha-Notsri och inte funnit något som gjorde honom till brottsling. I synnerhet hade han inte kunnat finna det minsta samband mellan Jesjuas aktioner och den oro som nyligen brutit ut i Jerusalem. Den vandrande filosofen var sinnessjuk, och därför kunde prokuratorn inte stadfästa den dödsdom mot Ha-Notsri som fällts av Lilla rådet. Men med hänsyn till att Ha-Notsris världsfrämmande tal kunde ge upphov till oro i Jerusalem, önskade prokuratorn förvisa Jesjua från Jerusalem och spärra in honom i Cesarea Stratonova vid Medelhavet, prokuratorns residens.
Det återstod bara att diktera detta för sekreteraren.
Svalans vingar smattrade ovanför hegemonens huvud, fågeln flög mot fontänen och ut i friheten. Prokuratorn lyfte ögonen mot fången och såg att en dammpelare hade yrt upp bredvid honom.
– Var det allt? frågade Pilatus sekreteraren.
– Tyvärr inte, svarade sekreteraren oväntat och överlämnade ett nytt stycke pergament till Pilatus.
– Vad var det mera? frågade Pilatus och rynkade pannan.
Han läste bladet och ansiktet skiftade ännu mer. Kanske var det hans mörka blod som steg upp mot halsen och huvudet, kanske något annat, hans hud förlorade i varje fall sin gula färg, blev rödbrun, och ögonen tycktes tränga ur sina hålor.
Förmodligen på grund av att blodet nu pressade hårt mot tinningarna råkade prokuratorns syn i olag. Han tyckte sig se att fångens huvud flöt bort någonstans och att ett nytt kom i dess ställe, hårlöst och krönt med en gyllene krona. I pannan fanns ett runt sår omgivet av sönderfrätt hud och insmort med olja. Den tandlösa munnen var insjunken och från den hängde en nyckfull underläpp. Pilatus fick en vision av att de rosafärgade pelarna på balkongen och taken nere i Jerusalem bortom trädgården, ja, att allt hade sjunkit ned i cypressernas täta grönska. Det hände något egendomligt också med hans hörsel: det var som om trumpeter ekade i fjärran lågt och olycksbådande, och en nasal stämma hördes tydligt och högdraget mässa orden: »Lagen om majestätsbrott ...«
Snabba, osammanhängande och säregna tankar for genom hans huvud. »Han är död! ...« Sedan: »De är döda! ...« Och så plötsligt en fullkomligt orimlig föreställning om något slags odödlighet, varvid själva begreppet framkallade en outhärdlig melankoli.
Pilatus samlade sig, jagade bort drömsynen, vände blicken mot balkongen, och på nytt föll hans ögon på fången.
– Ha-Notsri, började prokuratorn med en egendomlig blick på Jesjua – prokuratorns ansikte var bistert men ögonen oroliga – har du någonsin sagt något om den store Caesar? Svara! Har du sagt något? ... Eller har du ... inte? Pilatus drog på ordet »inte« mer än som var brukligt i en domstol och ville liksom med blicken väcka en viss tanke i fångens hjärna.
– Det är enkelt och angenämt att tala sanning, anmärkte fången.
– Jag vill inte veta, sade Pilatus med återhållen vrede, om det är angenämt eller inte för dig att tala sanning. Men du är tvungen att säga mig sanningen. Tänk dig noga för när du talar, så att du inte riskerar en lika oundviklig som plågsam död.
Ingen vet vad prokuratorn av Judeen hade i tankarna, men han tillät sig höja handen liksom för att skugga solen och i skydd av handen gav han fången en menande blick.
– Så svara då, sade han, känner du en viss Judas från Keriot, och vad var det du sade till honom om Caesar, om du nu sade något?
– Det ligger till så här, skyndade sig fången att inleda sin berättelse. I förrgår kväll träffade jag utanför templet en ung man som kallade sig Judas från Keriot. Han bjöd mig hem till sitt hus i Nedre staden, han dukade fram mat ...
– En god människa? frågade Pilatus, och en diabolisk gnista flammade till i hans ögon.
– En mycket god och vetgirig person, intygade fången, han visade stort intresse för mina tankar och tog emot mig med glädje ...
– Och tände ljusen ..., sade Pilatus mellan tänderna till fången och hans ögon glimmade.
– Ja, fortsatte Jesjua något förvånad över hur väl underrättad prokuratorn var, han bad mig säga min mening om statsmakten. Han var ytterst intresserad av denna fråga.
– Och vad sade du då? frågade Pilatus, eller vill du påstå att du glömt vad du sade? Det låg redan hopplöshet i Pilatus’ tonfall.
– Jag sade bland annat, berättade fången, att varje myndighet utövar våld mot människorna och att det skall komma en tid när varken Caesars eller någon annans makt skall råda. Människan skall gå in i sanningens och rättfärdighetens rike, där ingen makt längre skall behövas.
– Och vidare!
– Det var inget mera, sade fången, folk sprang in, de började binda mig och de förde mig till fängelset.
Sekreteraren, som försökte få med varje ord, antecknade hastigt dessa ord på pergamentbladet.
– Det har aldrig funnits, det finns inte och kommer aldrig att finnas en större och härligare makt för människorna än kejsar Tiberius! hördes Pilatus’ brutna och plågade stämma. Med något som liknade hat i blicken såg prokuratorn på sekreteraren och livvakten.
– Och det är inte din sak att sätta dig till doms över den makten, du – en galen brottsling! Pilatus skrek: – Livvakten skall lämna balkongen! Och vänd mot sekreteraren tillade han: – Lämna mig ensam med den här brottslingen, här är det fråga om landsförräderi!
Livvakten lyfte sina lansar, de stötte sina järnskodda stövlar taktfast i marken, de lämnade balkongen och gick ut i trädgården. Efter dem följde sekreteraren.
Tystnaden på balkongen stördes för en stund endast av vattnets sång i fontänen. Pilatus såg hur vattnet bildade en skål ovanför mittröret, hur skålens kanter bröts av och hur vattenstrålarna föll ner. Fången började tala:
– Jag förstår att det hänt något obehagligt efter mitt samtal med den unge mannen från Keriot. Jag har en föraning, hegemon, att han kommer att råka illa ut, och det gör mig ont.
– Jag tror, sade prokuratorn med ett egendomligt skratt, att det finns en person här i världen som du borde beklaga mer än Judas från Keriot, en som kommer att råka värre ut än Judas! ... Nåväl, Marcus Muribellum, denne kallblodige mördare, dessa människor som efter vad jag ser – prokuratorn visade på Jesjuas vanställda ansikte – har slagit dig för vad du predikat, rövarna Dismas och Gestas, som tillsammans med sina hejdukar mördat fyra soldater, och till slut denne smutsige förrädare Judas – är alla dessa goda människor?
– Ja, svarade fången.
– Och sanningens rike skall komma?
– Ja, hegemon, svarade Jesjua med övertygelse.
– Det kommer aldrig! röt Pilatus plötsligt med en sådan fasansfull röst att Jesjua tog ett steg tillbaka. Så hade Pilatus skrikit för många år sedan i Jungfrudalen, när han ropat till sina ryttare: »Hugg in på dem! Hugg in på dem! De har tagit jätten Muribellum!« Han höjde sin kommandoröst ytterligare, och vrålade ut orden så att de skulle höras i trädgården: – Brottsling! Brottsling! Brottsling! Med lägre röst frågade han sedan: – Jesjua Ha-Notsri, tror du på några gudar?
– Det finns bara en gud, svarade Jesjua, honom tror jag på.
– Be då till honom! Och be ihärdigt! För övrigt – Pilatus’ röst sjönk ytterligare – nej, det hjälper inte. Är du gift? frågade Pilatus med ett stänk av svårmod utan att förstå vad som hände med honom.
– Nej, jag är ensam.
– Vad jag hatar den här staden ..., mumlade prokuratorn plötsligt, ryckte på axlarna och gned sina händer som om han tvådde dem i vatten, om de hade tagit livet av dig innan du träffade Judas från Keriot hade allt säkert varit bättre.
– Du borde låta mig gå, hegemon, undslapp sig fången plötsligt med en röst full av oro, jag förstår att man vill döda mig.
Pilatus’ ansikte förvreds i en krampaktig grimas, han fäste sina inflammerade, rödsprängda ögon på Jesjua och sade:
– Tror du verkligen, olycklige, att en romersk prokurator släpper en person som sagt vad du sagt? Gudar! Tror du kanske att jag vill träda i ditt ställe? Jag delar inte dina åsikter! Och hör på: Om du från denna stund säger så mycket som ett ord eller försöker inleda ett samtal med någon, så akta dig mycket noga! Jag upprepar – akta dig!
– Hegemon ...
– Nu får det vara nog! skrek Pilatus och följde med en vansinnigs blick svalan som på nytt flugit in på balkongen. Kom hit! skrek Pilatus.
När sekreteraren och livvakten hade återvänt till sina platser meddelade Pilatus, att han stadfäste dödsdomen som fällts av Lilla rådet mot brottslingen Jesjua Ha-Notsri, och sekreteraren noterade vad Pilatus hade sagt.
Ett ögonblick senare infann sig Marcus Muribellum hos prokuratorn. Prokuratorn beordrade honom att överlämna förbrytaren till chefen för säkerhetstjänsten samt meddela prokuratorns beslut att Jesjua Ha-Notsri skulle skiljas från de övriga dömda, och vidare att ledningen för säkerhetstjänsten vid äventyr av hårdaste bestraffning förbjöds att tala med Jesjua eller svara på några som helst frågor från honom.
På ett tecken från Marcus slöt livvakten leden kring Jesjua och förde honom från balkongen.
Hos prokuratorn infann sig sedan en ståtlig man med ljust skägg, örnfjädrar uppe på hjälmen, gyllene lejonhuvuden som blänkte på bröstet, ett gehäng besatt med guldbleck, stövlar som var snörda upp till knäna och med en purpurröd mantel kastad över vänstra axeln. Det var legaten, som förde befälet över legionen.
Prokuratorn frågade honom var den sebastiska kohorten nu befann sig. Legaten meddelade att den kohorten nu spärrade av platsen framför hippodromen, där domen mot brottslingarna skulle kungöras.
Prokuratorn beordrade då legaten att avdela två centurior ur den romerska kohorten. En av dem under Muribellums befäl skulle eskortera brottslingarna, vagnarna med anordningar för avrättningen och bödlarna till Golgata och efter ankomsten dit spärra av området högst upp. Den andra skulle omedelbart sändas till Golgata för att genast börja avspärrningen. I samma syfte, för att skydda berget, bad prokuratorn legaten sända iväg en extra skvadron, den syriska alan.
När legaten lämnat balkongen, beordrade prokuratorn sekreteraren att hämta ledaren för Stora rådet, två av dess medlemmar och chefen för tempelvakten i Jerusalem, men han tillade, att det måste ordnas så att han kunde få tala med ledaren för Stora rådet i enrum före sammanträdet. Prokuratorns order utfördes snabbt och effektivt, och solen som dessa dagar skållade Jerusalem med sådant sällsynt ursinne hade inte hunnit nå sin höjdpunkt förr än prokuratorn på den högsta terrassen i trädgården vid de två marmorlejonen som vaktade trappan kunde ta emot ledaren för Stora rådet, den judiske översteprästen Josef Kaifas.
Det var tyst i trädgården. Men när prokuratorn gick ut ur arkaden och ut på terrassen som flödade av solsken mellan palmernas vidunderliga elefantben, en terrass, varifrån han kunde överblicka hela detta Jerusalem som han hatade, med dess hängbroar, befästningar och – viktigast av allt – detta fullkomligt obeskrivliga stycke marmor med ett gyllene drakfjäll i stället för tak – Jerusalems tempel – då uppfattade prokuratorn med sin känsliga hörsel långt därnere där stenmuren skilde slottsträdgårdens lägsta terrasser från staden, ett svagt brus som ibland bröts av lågmälda skrik, kanske stönanden.
Prokuratorn förstod att en oräknelig mängd av Jerusalems invånare, upprörda över de senaste oroligheterna, redan hade samlats där nere på torget, att mängden otåligt väntade på att domen skulle kungöras och att de outtröttliga vattenförsäljarna skrek ut sin vara.
Prokuratorn började med att bjuda in översteprästen till balkongen för att söka skydd mot den obarmhärtiga solhettan, men Kaifas avböjde artigt och förklarade att han inte kunde anta en sådan inbjudan dagen före högtiden. Pilatus kastade kapuschongen över sitt huvud som avslöjade en begynnande skallighet och började tala. Samtalet fördes på grekiska.
Pilatus sade att han avgjort fallet Jesjua Ha-Notsri och stadfäst dödsdomen.
Det var således tre brottslingar som skulle avrättas denna dag: Dismas, Gestas, Bar-Abba och dessutom denna Jesjua Ha-Notsri. De båda första hade tänkt uppvigla folket mot Caesar och de romerska myndigheterna hade tagit dem under strid, de sorterade under prokuratorns myndighet och deras fall kunde inte diskuteras. De övriga, Bar-Abba och Ha-Notsri, hade gripits av de lokala myndigheterna och dömts av Stora rådet. Enligt lagen och enligt praxis måste en av dessa släppas som en gest inför den stora påskfesten som nu började. Prokuratorn ville således veta vem av de bägge brottslingarna som Stora rådet ville benåda: Bar-Abba eller Ha-Notsri?
Kaifas böjde huvudet för att visa att han förstått frågan och svarade:
– Stora rådet önskar benåda Bar-Abba.
Prokuratorn visste mycket väl, att översteprästen skulle lämna ett sådant svar. Det gällde nu för honom att visa att denna önskan väckte hans förvåning.
Det gjorde Pilatus med stor skicklighet. Ögonbrynen lyftes på hans panna, prokuratorn såg häpet rätt in i översteprästens ögon.
– Jag måste säga, att jag blir överraskad av ett sådant svar, sade prokuratorn milt, jag hoppas att det inte är fråga om något missförstånd.
Pilatus förklarade sig. De romerska myndigheterna ville inte på något sätt lägga sig i det lokala prästerskapets rättigheter, men i det här fallet hade det uppenbarligen gjorts ett misstag. Och de romerska myndigheterna var självfallet intresserade av att rätta till ett sådant misstag.
Bar-Abbas och Ha-Notsris brott kunde ju sannerligen inte jämföras. Om den senare, en klart sinnesrubbad person, var skyldig till att ha hållit några galna tal i Jerusalem och på andra platser, så var Bar-Abba ofantligt mycket hårdare belastad. Han hade inte bara direkt uppmanat till uppror, han hade också dödat en vaktpost som försökte arrestera honom. Bar-Abba var ojämförligt mycket farligare än Ha-Notsri.
Mot bakgrund av allt detta bad prokuratorn översteprästen att ompröva beslutet och benåda den av de bägge dömda som var minst farlig, alltså utan tvekan denne Ha-Notsri. Så? ...
Kaifas sade med låg men fast stämma att Stora rådet noga hade satt sig in i fallet och upprepade att man önskade benåda Bar-Abba.
– Vad menar ni? Efter min rekommendation? En rekommendation från företrädaren för de romerska myndigheterna? Jag ber dig, överstepräst, att upprepa det än en gång.
– För tredje gången säger jag att vi vill släppa Bar-Abba, sade Kaifas med låg röst.
Det var över, det fanns ingenting mer att tala om. Ha-Notsri var försvunnen för alltid och det fanns ingen som kunde bota prokuratorns fasansfulla smärtor, det fanns ingen lindring utom döden. Men det var inte denna tanke som nu sysselsatte Pilatus. Det var det oförklarliga svårmod, som hade hemsökt honom redan på balkongen, det trängde nu igenom hela hans varelse. Han försökte genast finna en förklaring och det var en egenartad förklaring: prokuratorn var på något oklart sätt medveten om att han inte fått tala färdigt med den dömde, att han borde lyssnat mer.
Pilatus jagade bort denna tanke och den försvann lika fort som den kommit. Den flög bort, men svårmodet var lika oförklarligt, ty nästa tanke som blixtrade till och dog bort i ett slag kunde inte heller förklara det – »Odödligheten ... odödligheten har kommit.« Vems odödlighet hade kommit? Det kunde inte prokuratorn förstå, men tanken på denna gåtfulla odödlighet fick honom att rysa i solhettan.
– Nåväl, sade Pilatus, må det bli så.
Han såg sig omkring, den värld han kunde överblicka försvann inför hans ögon och det inträffade en besynnerlig förändring. Den överlastade rosenbusken försvann, cypresserna försvann från kanten av den övre terrassen, granatäppelträdet, den vita statyn i grönskan, ja själva grönskan bara försvann. I stället kom ett purpurrött flimmer, där sjögräs vaggade av och an och där Pilatus själv vaggade med. Den mest fasansfulla vrede grep tag i honom, kvävde honom och förtärde honom – det var maktlöshetens vrede.
– Jag kvävs, sade Pilatus, jag kvävs!
Med sin kalla fuktiga hand slet han av spännet från mantelkragen och spännet föll ner i sanden.
– Det är kvavt idag, det åskar någonstans långt borta, sade Kaifas, utan att släppa prokuratorns rodnande ansikte med blicken och med en föraning om alla plågor som skulle komma. Månaden Nisan är förfärlig i år!
– Nej, sade Pilatus, det är inte det som kväver mig, utan din närvaro, Kaifas. Och med ögon smala som streck tillade han leende: – Ta dig i akt, överstepräst.
Översteprästens svarta ögon blixtrade till och hans ansikte uttryckte förvåning lika tydligt som prokuratorns hade gjort tidigare.
– Vad är det jag hör, prokurator? svarade Kaifas med upphöjt lugn. Hotar du mig efter en dom som du själv stadfäst? Kan det vara riktigt? Vi är vana vid att en romersk prokurator väljer sina ord innan han talar. Det är väl inte möjligt att någon kan ha hört oss, hegemon?
Med livlösa ögon såg Pilatus på översteprästen och pressade fram ett hånleende.
– Vad menar du, överstepräst? Vem kan väl höra oss här? Skulle jag vara lika enfaldig som den där kringströvande fanatikern, som skall avrättas idag? Är jag ett barn kanske, Kaifas? Jag vet vad jag säger och var jag säger det. Trädgården och slottet är så väl inhägnade att inte ens en mus kan komma in. Inte en mus, och inte ens en människa som den där ... från Keriot. Du känner väl till honom, överstepräst? Ja ... om en sådan som han hade kommit in här, skulle han ha fått ångra det bittert. Du tror på vad jag säger, inte sant? Du skall veta, överstepräst, att du inte kommer att lämnas i fred hädanefter. Varken du eller ditt folk – Pilatus gjorde en gest mot höger, där templet glödde i fjärran på en höjd – det säger jag dig, jag, Pontius Pilatus, riddare av den gyllene lansen!
– Jag vet, jag vet! blev den svartskäggige Kaifas’ orädda svar, hans ögon blixtrade, han höjde armen mot himlen och fortsatte: – Det judiska folket vet att ditt hat är gränslöst och att du har många plågor i beredskap åt det, men du kommer aldrig att krossa det! Gud kommer att beskydda det! Det finns en allsmäktig Caesar som skall lyssna till oss, han skall skydda oss från förtryckaren Pilatus!
– Nej, ropade Pilatus, och kände sig mer och mer lättad för varje ord han sade; han behövde inte längre förställa sig, inte längre varsamt välja sina ord. Alltför många gånger har du klagat på mig hos Caesar, men nu är det min tur, Kaifas! Jag skall låta meddela – inte ståthållaren i Antiokia, inte Rom, utan Capri direkt, låta meddela kejsaren personligen hur ni skyddar upprorsmän från döden i Jerusalem. Och då skall jag inte bjuda Jerusalem vatten ur Salomos källa, som jag en gång tänkt behaga er med, nej det blir inte vatten som jag bjuder er! Kom ihåg, hur jag för er skull var tvungen att ta bort skyltarna med kejsarens emblem från murarna, hur jag tvingades förflytta mina trupper och själv ta befälet här! Minns vad jag sagt: du kommer att få se fler än en kohort här i Jerusalem, överstepräst! Hela Fulminatalegionen kommer att dra in i staden, det arabiska rytteriet kommer hit, och du skall få höra gråt och bitter klagan! Då skall du erinra dig att Bar-Abba gått fri och beklaga att du sänt fredsförkunnaren i döden!
Översteprästens ansikte fick fläckar av färg, hans ögon glödde. Liksom prokuratorn hånlog han ett glädjelöst leende och svarade:
– Tror du själv på vad du säger nu, prokurator? Nej, det gör du inte! Det var inte fred den där folkuppviglaren förde med sig till Jerusalem, det vet du mycket väl, riddare. Du ville släppa honom för att bringa oro bland folket, få det att sätta sig upp mot vår tro och utlämna folket åt romarnas svärd! Men så länge jag lever låter jag som judisk överstepräst inte vår tro dras i smutsen, jag skall försvara mitt folk! Hör du det, Pilatus? – Kalfas höjde nu hotfullt handen – Ta dig i akt, prokurator!
Kaifas tystnade och prokuratorn hörde åter något som lät som brus från havet, ett brus som slog mot murarna i Herodes den stores palats. Bruset kom underifrån och flöt upp genom prokuratorns ben ända upp i hans ansikte. Och bakom honom, på andra sidan av palatsets flyglar hördes trumpeter blåsa till samling, därifrån hördes det hårda trampet av hundratals fötter och klangen av metall. Prokuratorn förstod att det romerska rytteriet på hans order marscherade ut till exekutionsparaden, så skräckinjagande för alla upprorsmän och rövare.
– Hör du det, prokurator? upprepade översteprästen lugnt, du menar väl inte att allt detta – översteprästen lyfte bägge händerna och den mörka kapuschongen gled av hans huvud – skulle vara den stackars rövaren Bar-Abbas verk?
Med ovansidan av handen torkade prokuratorn sin kallsvettiga panna, tittade i marken, knep sedan ihop ögonen och såg att det glödande klotet nästan stod ovanför hans huvud medan Kaifas’ skugga hade krupit ihop invid marmorlejonets svans, och han sade med låg, likgiltig röst:
– Avrättningen skall ske vid middagstid. Vi har haft ett intressant samtal men jag måste nu övergå till andra angelägenheter.
Med några konstlade fraser ursäktade han sig och bad översteprästen sitta ned på en bänk i skuggan av ett magnoliaträd och vänta där medan han kallade på de övriga personer som behövdes för ett sista kort samråd och gav ytterligare en order i samband med avrättningen.
Kaifas bugade sig artigt med handen mot hjärtat och stannade i trädgården medan Pilatus återvände till balkongen. Sekreteraren som väntade på honom där fick order att hämta legaten och kohortens tribun till trädgården, kalla på de bägge medlemmarna av Stora rådet och chefen för tempelvakten som väntade i en rund berså med en fontän på nedre terrassen. Pilatus tillade att han omedelbart själv skulle komma till trädgården och försvann in i palatset.
Medan sekreteraren samlade mötesdeltagarna hade prokuratorn i sitt mörka gemak där fönsterluckorna var tillslutna ett samtal med en person, vars ansikte till hälften var dolt av en kapuschong, trots att det inte fanns något som helst solljus i rummet. Det blev ett ytterst kort möte. Prokuratorn viskade några ord åt mannen, varefter denne avlägsnade sig och Pilatus kunde gå ut i trädgården genom arkaden.
I närvaro av alla dem han hade önskat träffa, bekräftade han här högtidligt och avmätt att han stadfäste dödsdomen mot Jesjua Ha-Notsri och frågade officiellt Stora rådets medlemmar vem av de bägge förbrytarna de ville skona. Sedan de svarat att de ville skona Bar-Abba, sade prokuratorn:
– Bra. Han befallde sekreteraren att ta detta till protokollet, i handen tryckte han spännet, som sekreteraren tagit upp ur sanden och sade högtidligt: – Tiden är inne!
Alla de närvarande rörde sig nu ner för den breda marmortrappan mellan de bedövande raderna av rosenbuskar, de gick allt längre ner mot muren kring palatset, mot porten som vette mot den stora, jämnt stensatta plats, vid vars slut kolonnerna och statyerna skymtade i Jerusalems stadion.
När den lilla gruppen lämnade trädgården och när de ute på torget steg upp på den breda stenplattformen som dominerade platsen bedömde Pilatus situationen i det han såg sig omkring med plirande blick.
Den väg mellan palatsmuren och plattformen som Pilatus just tillryggalagt var folktom, men framför sig såg han inte längre torget – det hade uppslukats av folkmassan. Massan skulle också ha intagit plattformen och den tomma delen av torget om inte de båda tredubbla leden av soldater från den sebastiska kohorten till vänster om Pilatus och soldaterna från den itureiska hjälpkohorten till höger hållit undan folket.
Pilatus steg upp på plattformen, han kramade mekaniskt det meningslösa spännet i sin knutna hand och kisade med ögonen. Prokuratorn kisade inte bara för att skydda ögonen mot solen. Han ville inte se de dömda som han nu väl visste skulle föras upp på plattformen bakom honom.
Så fort den purpurfodrade vita manteln visade sig uppe på stenblocket vid randen av folkhavet, slog en ljudvåg mot den oseende Pilatus’ öron: – Aaaaa ... Den började långt borta vid hippodromen, växte till ett åskdunder i styrka för att efter några sekunder åter sjunka. »De har sett mig«, tänkte prokuratorn. Ljudvågen hade inte hunnit sjunka helt innan den plötsligt åter växte, gungade upp och överröstade den första vågen, och överst genom vrålet ven visslingar och kvinnotjut som skummet på ett upprört hav. »Nu har man lett upp dem på plattformen«, tänkte Pilatus, »och tjuten kommer från kvinnor som trampats ner av den framträngande hopen.«
Han väntade ett ögonblick, väl medveten om att ingen kraft kunde tysta massan, innan den givit ut allt som samlats inombords och tystnade av sig själv.
Och när den stunden kom kastade prokuratorn upp sin högra arm i luften, och det sista sorlet dog bort.
Pilatus tog ett så djupt andetag han kunde och fyllde sina lungor med den varma luften, och hans brutna stämma skrek ut över tusentals huvuden:
– I Caesars, kejsarens namn! ...
Hans öron nåddes nu flera gånger av metalliskt korthuggna rop då kohorternas soldater lyfte sina lansar och fälttecken och gav till ett fasansfullt vrål som svar:
– Leve Caesar!!
Pilatus sträckte upp sitt huvud i solen. En grön låga flammade upp under hans ögonlock, hans hjärna fattade eld, och över massan skallade det hest på arameiska:
– Fyra ogärningsmän som arresterats i Jerusalem för mord, anstiftan till uppror och skymfande av lagarna och religionen har dömts till det nesligaste av straff – korsfästning! Avrättningen skall nu äga rum på Golgata! Brottslingarnas namn är Dismas, Gestas, Bar-Abba och Ha-Notsri, och där står de inför er!
Pilatus visade med handen åt höger utan att se brottslingarna men han visste ändå att de fanns där de skulle finnas.
Massan svarade med ett långdraget muller som kunde ha varit förvåning eller lättnad. När det dött bort fortsatte Pilatus:
– Emellertid kommer endast tre av dem att avrättas, ty enligt lag och praxis – och till ära för den stora Påskfesten, kommer Caesar, kejsaren, i sitt ädelmod att efter Lilla rådets val och med de romerska myndigheternas godkännande återge en av dem hans föraktliga liv!
Pilatus skrek ut orden och hörde samtidigt hur vrålet följdes av en stor tystnad. Inte en suck, inte det minsta sorl nådde hans öron, och för ett ögonblick verkade det för Pilatus som om allting runt omkring honom hade försvunnit. Den stad som han hatade var död, med ansiktet mot himlen stod han där ensam, bränd av de lodräta solstrålarna. Pilatus höll kvar tystnaden ett ögonblick och började sedan ryta på nytt:
– Namnet på den som nu skall friges inför er är ...
Han gjorde ett nytt uppehåll, väntade med att säga namnet medan han för sig själv kontrollerade om han hade sagt allt, ty han visste att den döda staden skulle uppstå igen sedan han uttalat den lyckliges namn och att några fler ord inte skulle kunna uppfattas.
– »Var det allt?« frågade sig Pilatus med en ljudlös viskning. »Ja! Och nu namnet!«
Han lät sitt »r« rulla ut över den tysta staden när han skrek:
– Bar-Abba!
Det var som om solen med ett brak hade exploderat över honom och dränkt hans öron i eld, en eld som dånade, vrålade, tjöt, stönade, skrattade och visslade.
Pilatus vände sig om och gick tillbaka över plattformen mot trappstegen med blicken riktad endast mot de olikfärgade plattorna i marken under fötterna för att inte snava. Han visste att bakom hans rygg haglade bronsmynt och dadlar upp på plattformen, att folk i den ylande hopen trampade ner varandra och klättrade upp på varandras axlar för att med egna ögon se undret – hur en människa som redan famnats av döden slitit sig loss! Hur legionärerna löste hans rep och ofrivilligt fick hans händer som stukats i förhören att brinna av smärta och hur han grimaserade och klagade men ändå log ett meningslöst, vansinnigt leende.
Han visste att soldaterna samtidigt förde de tre bundna männen mot trappstegen vid sidan av plattformen för att leda ut dem på vägen västerut, ut från staden mot Golgata. Först nedanför plattformen, bortom den, öppnade Pilatus ögonen, ty han visste att han nu var i säkerhet – han kunde inte längre se de dömda.
När massans vrål började dö bort kunde man urskilja de genomträngande ropen från härolderna som, än på arameiska, än på grekiska upprepade vad prokuratorn ropat från plattformen. Nu uppfattade han också det oregelbundna trampet av hästhovar som närmade sig och ljudet av en trumpet som smattrade glatt. Till svar ekade pojkarnas genomträngande visselsignaler från hustaken längs gatan från torget till platsen framför hippodromen och varningsropen: »Se upp!«
En ensam soldat stod på den tomma delen av torget med ett standar i handen, han viftade varnande med det och prokuratorn, legaten, sekreteraren och livvakten stannade.
En skvadron red i snabbt trav in på torget, sneddade över det och undvek en folksamling för att sedan galoppera den kortaste vägen mot Golgata längs en sidogata utefter en vildvinsbevuxen mur.
När skvadronchefen, en liten gossaktig syrier som var mörk som en mulatt, travade förbi Pilatus ropade han något med sin ljusa röst och drog sitt svärd ur skidan. Hans fula svarta häst som var fuktig av svett höll på att falla i sken och reste sig på bakbenen. Skvadronchefen stötte sitt svärd i skidan, snärtade till hästen över manken, lugnade den och galopperade in på sidogatan. Efter honom kom i ett dammoln ryttarna tre i bredd, spetsarna på deras lätta bambulansar höjdes och sänktes. När de red förbi prokuratorn verkade de mörkare än vanligt i sina vita turbaner och med sina glatt blänkande tänder.
Skvadronen rörde upp dammet högt i luften när den red in på sidogatan, den siste soldat som galopperade förbi Pilatus bar på ryggen en trumpet som glödde i solskenet.
Pilatus skyddade sig, med handen från dammet och rynkade missnöjt ansiktet, han gick vidare mot porten till palatsträdgården, bakom honom rörde sig legaten, sekreteraren och livvakten.
Klockan var ungefär tio på förmiddagen.