– Ja, klockan var ungefär tio på förmiddagen, käre Ivan Nikolajevitj, sade professorn.
Poeten förde handen över ansiktet som om han just hade vaknat och såg att det nu var kväll vid Biskopsdammarna. Vattnet i dammen hade blivit mörkt och en liten båt gled fram över den, man hörde skvalpet av en åra och en flickas skratt i båten. Nu satt folk på bänkarna i alléerna, på alla sidor om den fyrkant som alléerna bildade utom på den sida där våra vänner befann sig.
Himlen över Moskva hade bleknat och man kunde tydligt se fullmånen däruppe, den var vit och hade ännu inte fått sin gyllene färg. Det var mycket lättare att andas och rösterna under lindarna lät skymningsmjuka.
»Hur kan det komma sig att jag inte märkte vilken lång historia han berättade? ...«, tänkte Bezdomnyj förvånat. »Det är ju redan kväll! ... Det kanske inte var han som berättade utan bara jag som somnade och drömde alltsammans?«
Man får nog anta att professorn ändå suttit och berättat – i annat fall måste man förmoda att Berlioz haft samma dröm, eftersom han nu såg noga på främlingen och sade:
– Er berättelse är ytterst intressant, herr professor, även om den är fullkomligt olik evangelierna.
– Men, sade professorn med ett överlägset leende, ni om någon måste väl veta att ingenting av det som står i evangelierna någonsin har inträffat, och om vi skulle börja uppfatta evangelierna som en historisk källa – han skrattade till igen och Berlioz satt tyst, för han hade sagt samma sak till Bezdomnyj när de gick längs Bronnaja till Biskopsdammarna.
– Jovisst, svarade Berlioz, men jag är rädd att ingen heller skulle vilja intyga att det ni berättade verkligen är sant.
– Tvärtom! Det kan jag själv intyga! sade professorn med fullkomlig övertygelse och man hörde plötsligt hans accent igen. Med en hemlighetsfull min vinkade han till sig de bägge vännerna.
De böjde sig mot honom från båda sidor och han sade nu utan spår av den brytning som dök upp eller försvann, fan vet hur:
– Jo – professorn såg sig ängsligt omkring och viskade – jag var nämligen själv med om allt detta. Jag var med Pontius Pilatus på balkongen, i trädgården när han talade med Kaifas och på plattformen, men jag var där i hemlighet, inkognito så att säga, så jag ber er att inte berätta det för någon, håll fullkomligt tyst om det, ssshh ...
Det blev tyst, och Berlioz bleknade.
– Hur ... hur länge har ni varit i Moskva? frågade han med darrande stämma.
– Jag kom just nu på minuten hit till Moskva, svarade professorn smått förbryllad. Först nu föll det vännerna in att se honom ordentligt i ögonen och de upptäckte att hans gröna vänsteröga hade en helt vansinnig blick och att högerögat var tomt, svart och livlöst.
»Där har vi förklaringen!« tänkte Berlioz förvirrat. »Antingen var den här tysken galen när han kom hit till Biskopsdammarna eller också blev han det här. Vilken historia!«
Ja, här fanns verkligen en förklaring som täckte allt: den besynnerliga frukosten hos framlidne filosofen Kant, det löjliga pratet om solrosoljan och Annusjka, förutsägelserna om att Berlioz skulle få huvudet avhugget och allt det andra – professorn var mentalt rubbad.
Berlioz insåg omedelbart vad han borde göra. Han lutade sig bakåt på bänken och blinkade åt Bezdomnyj att inte säga emot, men den förvirrade poeten förstod inte dessa signaler.
– Jo visst, visst, sade Berlioz livligt, det är ju möjligt alltsammans ... mycket möjligt till och med, både Pontius Pilatus, balkongen och det där ... Reser ni ensam eller har ni er hustru med er?
– Jag är ensam, det är jag alltid, svarade professorn bittert.
– Och var har ni era saker? frågade Berlioz inställsamt. På Metropol? Var bor ni?
– Var jag bor? ... Ingenstans, svarade den otillräknelige tysken och blickade dystert ut över Biskopsdammarna med sitt vilda gröna öga.
– Ingenstans? ... Men ... var skall ni bo någonstans?
– I er våning, svarade den sinnessjuke plötsligt uppsluppet och blinkade till.
– Det ... det gläder mig ..., mumlade Berlioz, men ni kommer säkert att få det obekvämt där ... på Metropol finns härliga rum, det är ett förstklassigt hotell.
– Och djävulen finns väl inte heller, förmodar jag? undrade galningen plötsligt med munter min och vänd mot Ivan Nikolajevitj.
– Djävulen ...
– Säg inte emot, väste Berlioz med en grimas bakom ryggen på professorn.
– Nej, det finns ingen djävul! utbrast Ivan Nikolajevitj, som var förvirrad av hela denna historia och kom med en alldeles tokig replik. Nu får det vara nog, sluta upp med att spela galen!
Då gav den vansinnige till ett sådant skratt att sparvarna skrämdes ut ur linden ovanför dem.
– Det var ju alldeles otroligt intressant, sade professorn och skakade av skratt, vad man än frågar er om så finns det inte! Han slutade plötsligt att skratta och med en sinnessjuks typiska reaktion slog han genast om till den helt motsatta sinnesstämningen, han blev ond och skrek med hård röst: – Så ni tror alltså inte djävulen finns?
– Lugn, lugn, professorn, mumlade Berlioz som var rädd att oroa galningen. Sitt nu här en liten stund hos kamrat Bezdomnyj medan jag springer runt hörnet ett ögonblick och telefonerar, så skall vi sedan följa med er vart ni vill. Ni känner ju inte till stan ...
Berlioz’ plan får anses riktig: att rusa till närmaste telefonkiosk och meddela Byrån för utlänningsärenden att det satt en utländsk professor vid Biskopsdammarna som uppenbarligen var sinnessjuk. Det var nödvändigt att vidta åtgärder annars kunde vad som helst hända.
– Telefonera? Visst, telefonera ni, sade galningen sorgset och sedan plötsligt med lidelse: – Jag ber er, nu i avskedets stund, att säga att ni tror på djävulen! Jag tänker inte be er om något annat. Kom ihåg att det fortfarande finns ett sjunde bevis, det säkraste! Ni skall strax få se det!
– Bra, sade Berlioz med falsk vänlighet och med en blinkning åt den stackars poeten, som inte alls var glad åt att behöva vakta den galne tysken, satte han iväg mot utfarten från Biskopsdammarna vid hörnet av Bronnaja och Jermolájevskijgränden.
Professorn blev plötsligt normal igen och lyste upp.
– Michail Aleksandrovitj! ropade han efter Berlioz.
Berlioz ryckte till, vände sig om men lugnade sig med att professorn måste ha sett hans förnamn och fadersnamn i någon tidning.
Professorn ropade med händerna kupade kring munnen:
– Ni vill kanske att jag skall skicka ett telegram till er farbror i Kiev?
Berlioz fick en ny chock. Hur kunde galningen känna till att han hade en farbror i Kiev? Det hade väl aldrig stått i tidningen. Bezdomnyj hade kanske rätt i alla fall? Men de där förfalskade papperen då? Verkligen en konstig kropp ... Telefonera, telefonera, telefonera genast till byrån. De kommer snart att reda upp det hela.
Utan att höra något mera rusade Berlioz vidare.
Vid utgången mot Bronnaja reste sig plötsligt en person från en bänk. Det var samma person som redaktören nyss i solljuset hade sett ta gestalt ur den dallrande hettan. Nu var han emellertid inte lika luftig utan gjord av kött och blod och i den tidiga skymningen kunde Berlioz klart urskilja hans duniga mustasch, hans små retsamma halvdruckna ögon och hans rutiga byxor som var så långt uppdragna att man kunde se hans smutsiga vita strumpor.
Michail Aleksandrovitj stannade upp men avfärdade det som ett löjligt sammanträffande. Han hade i varje fall inte tid att stå och fundera över det nu.
– Letar ni efter vändkorset, min herre? undrade den schackrutige figuren med sprucken tenor. Den här vägen, var så god! Rakt fram så kommer ni ut. Jag kan väl få till en halvliter för att jag visade herrn vägen? Kyrkokörledare utan jobb, förstår herrn ... Behöver en hjälpande hand ... Med en djup bugning svepte den underlige mannen av sig sin jockeymössa.
Berlioz hann inte lyssna till körledarens knarriga tiggande röst, han sprang fram till vändkorset och snurrade det runt. Väl igenom var han just på väg att kliva över spårvagnsspåren när ett rött och vitt ljus plötsligt lyste honom i ansiktet och fotgängarsignalen tändes »Varning för spårvagnen!«
En spårvagn kom farande och svängde in på det nya spåret från Jermolajevskijgränden och ut på Bronnaja. När den svängde för att komma ut på huvudspåret tändes plötsligt ljuset inne i spårvagnen, den signalerade och ökade farten.
Fastän han inte befann sig i farozonen, beslöt den försiktige Berlioz att gå tillbaka till andra sidan stängslet. Han lade handen på vändkorset och tog ett steg bakåt. Men handen slant och fick inget fäste, hans ena fot halkade som på is obevekligt på stenläggningen som sluttade ner mot spåren, hans andra fot slogs undan och Berlioz kastades ut över spåren.
Berlioz försökte gripa tag i något men föll i hela sin längd och slog nacken i marken. Han hann uppfatta en skymt av den guldkantade månen, men om den var till höger eller till vänster om honom visste han inte längre. Han hann vända sig om och i en ursinnig rörelse dra upp benen mot magen. I sin nya ställning såg han den kvinnliga spårvagnsförarens ansikte, vitt av skräck över den röda halsduken, när hon med okontrollerbar fart och kraft körde på honom. Berlioz fick inte fram ett ljud, men runt omkring honom genljöd hela gatan av förtvivlade kvinnoskrik.
Spårvagnsföraren slet i den elektriska bromsen, motorvagnen körde nosen i marken för att sedan hoppa av spåren och alla dess fönsterrutor föll klirrande ur sina ramar. I samma ögonblick hördes någons förtvivlade rop »Nej, nej! ...« Månen blänkte till för sista gången men föll sönder och det blev mörkt.
Berlioz försvann under spårvagnen och någonting flög ut på den sluttande stenläggningen mot parkstängslet, ett runt mörkt föremål som rullade och studsade nerför trottoaren.
Det var Berlioz’ avhuggna huvud.