I ett gult plommonstop med hål i, rutiga byxor och lackskor cyklade en liten man med illröd päronnäsa ut på Varietéteaterns scen på en vanlig tvåhjuling. Till tonerna av en foxtrot körde han runt och gav till ett segertjut så att cykeln stegrade sig. Efter några varv på bara bakhjulet ställde sig den lille mannen på huvudet och lyckades skruva av framhjulet i farten, kasta ut det i kulissen och fortsätta färden på ett enda hjul medan han trampade med händerna.
Sedan kom en blondin i trikåer och mycket kort kjol översållad med silverstjärnor. Hon började cykla runt på en enhjuling som hade sadeln högt uppe på en metallstång. Den lille mannen mötte henne med välkomstrop och lyfte med foten på plommonstopet.
Till sist kom en åttaåring med gubbansikte incyklande mellan de bägge vuxna på en liten, liten tvåhjuling, som var utrustad med ett kolossalt bilhorn.
Hela sällskapet gjorde några åttor och körde sedan, till ackompanjemang av dramatiska trumvirvlar från orkestern, med full fart fram till rampen. Publiken på de första bänkraderna kippade efter andan och ryggade tillbaka, för det såg ut som om alla tre med cyklar och allt skulle rasa ner i orkesterdiket.
Men cyklarna stannade upp i sista sekunden just när framhjulen hotade att halka ner i djupet rakt på musikernas huvuden. Med ett ljudligt »Hoppla!« hoppade cyklisterna av sina fordon och bugade sig, medan blondinen kastade slängkyssar åt publiken och den lille pojken tutade en glad fanfar i hornet.
Applådåskorna fick auditoriet att gunga, den blå ridån drogs ihop från två håll och gömde cyklisterna, det gröna ljuset vid utgångarna slocknade och uppe under kupolen i spindelnätet av trapetser tändes ljuset som solsken i de vita lamporna. Mellanakten började före sista avdelningen.
Den ende som var helt ointresserad av den cyklande familjen Giullis vidunderliga prestationer var Grigorij Danilovitj Rimskij. Han satt alldeles ensam på sitt arbetsrum, bet på sina magra läppar och fick med jämna mellanrum krampryckningar i ansiktet. Först hade Lichodejev försvunnit under de egendomligaste omständigheter och nu hade också Varenucha helt oförutsett kommit bort.
Rimskij visste vart Varenucha skulle gå, men denne hade helt enkelt gått utan att komma igen! Rimskij ryckte på axlarna och viskade för sig själv:
– Men varför?
Det märkliga var att en sådan aktiv person som ekonomidirektören hade helt enkelt bara behövt ringa upp det ställe dit Varenucha hade gått och få reda på vad som hade hänt, men ändå hade han inte kunnat komma sig för med detta och klockan var nu tio på kvällen.
Klockan tio tvingade sig Rimskij i alla fall till sist att lyfta luren, bara för att upptäcka att telefonen var död. Vaktmästaren meddelade att också alla de andra telefonerna i huset hade gått sönder. Denna tråkiga men ändå långt ifrån övernaturliga händelse tycktes göra ekonomidirektören ordentligt uppskakad, även om han samtidigt i hemlighet gladde sig åt den, ty nu slapp han ringa.
När den lilla röda lampan ovanför ekonomidirektören satte igång att blinka till tecken på att mellanakten hade börjat kom en vaktmästare in och berättade att den utländske artisten hade anlänt. Ekonomidirektören ryckte till och blev mörkare än ett åskmoln, han begav sig in i kulissen för att hälsa gästartisten välkommen, eftersom det bara var han kvar som kunde göra det.
I korridoren stod en massa nyfikna och tittade in i den stora logen medan klockorna ringde. Det var illusionister i brokiga kappor och turbaner, en man på rullskridskor i vit stickad tröja, en vitsminkad komiker och en maskör.
Den nyanlände berömdheten förundrade alla med sin välskurna, otroligt långa frack och sin svarta halvmask. Men allra märkligast var magikerns två följeslagare: en lång man i schackrutig kavaj med vippande pincené och en fet svart katt som steg in i logen på bakbenen och nonchalant slog sig ner på en soffa, kisande mot de nakna glödlamporna kring sminkbordet.
Rimskij pressade fram ett leende som bara fick honom att se ännu mer syrlig och otrevlig ut när han hälsade på den tystlåtne magikern som satt bredvid katten i soffan. De skakade hand. Där-emot gick den uppsluppne mannen i den schackrutiga kavajen fram till ekonomidirektören och presenterade sig som »assistenten«. Ekonomidirektören blev förvånad, ja obehagligt förvånad, ty det hade inte stått ett ord i kontraktet om någon assistent.
Grigorij Danilovitj undrade med torr och ansträngd röst om den påflugne mannen i den rutiga kavajen kunde säga var artisten hade sin rekvisita.
– Min käre, käre herr direktör, svarade magikerns assistent med sin pipiga röst, vi har alltid vår rekvisita på oss, se här! Eins, zwei, drei! Han gjorde en gest med sina knotiga fingrar framför ögonen på Rimskij, svepte med handen bakom kattens ena öra och plockade fram Rimskijs egen guldklocka med kedja och allt, som ända till dess hade legat i ekonomidirektörens västficka under den knäppta kavajen och med kedjan trädd genom ett knapphål.
Rimskij tog sig ofrivilligt åt magen, åskådarna kippade efter andan och maskören, som tittade in genom dörren, kraxade förtjust.
– Är det er klocka? Varsågod, min herre, sade den schackrutige med ett nonchalant leende och med sin smutsiga hand lämnade han tillbaka Rimskijs egendom.
– En sån skulle jag inte vilja sitta bredvid på spårvagnen, viskade komikern muntert till maskören.
Men katten fick klocktricket att blekna. Han reste sig plötsligt från soffan och gick på bakbenen fram till bordet vid spegeln, tog med framtassen proppen ur en karaff, hällde upp vatten i ett glas, drack ur, satte tillbaka proppen och torkade av morrhåren med en sminktrasa.
Nu var det ingen som ens kippade efter andan. Alla stod i stället med öppen mun och maskören viskade entusiastiskt:
– Bravo! ...
Nu ringde det för tredje gången och alla störtade ut ur logen, upprymda och förväntansfulla inför ett intressant uppträdande.
En minut senare släcktes ljuset i salongen, rampljuset glödde rött mot nederdelen av ridån och strålkastaren lyste upp en springa mellan förhängena där en fet och livad, välrakad man uppenbarade sig för publiken klädd i skrynklig frack och fläckig skjorta. Det var hela Moskvas konferencier, Georges Bengálskij.
– Mina damer och herrar; började Bengalskij med ett pojkaktigt leende, nu kommer ni att få se ...
Här avbröt sig Bengalskij och sade så med ett helt annat tonfall: – Jag ser att vi har fått ännu mer publik till tredje avdelningen av programmet. Halva stan är ju här! Häromdan träffade jag en god vän och sade till honom: »Varför kommer du inte och tittar? Igår hade vi halva stan här.« Och han svarade: »Jag bor i den andra halvan!« – Bengalskij gjorde en paus och väntade sig en skrattexplosion, men ingen skrattade och han fortsatte: – Som sagt var, nu kommer den internationellt berömde artisten monsieur Woland, som skall ge en uppvisning i svart magi. Fast vi vet ju alla, eller hur – Bengalskij log ett förtroligt leende – att någonting sådant inte existerar. Det är rena vidskepelsen, men Maestro Woland behärskar suveränt trollerikonstens teknik och det skall vi få se i den intressantaste avdelningen när han skall avslöja alla sina tekniska mysterier. Vi väntar både på tekniken och på att få se den avslöjad. Mina damer och herrar – monsieur Woland! ...
Efter alla dessa dumheter slog Bengalskij ihop händerna och vinkade välkomnande mot springan i ridån, som nu frasande gled åt sidan.
Publiken blev förtjust när magikern, hans långe assistent och katten som travade på bakbenen kom in.
– En fåtölj, tack, sade Woland dämpat och genast dök en fåtölj fram någonstans ifrån. Magikern satte sig ner. – Säg mig, käre Fagot, sade Woland vänd mot den schackrutige pajasen, som tydligen också hette något annat än Korovjev, tycker du inte att folket här i Moskva har förändrat sig mycket?
Magikern tittade mot publiken, som fortfarande satt alldeles stum av förvåning över att se en fåtölj dyka upp ur tomma intet.
– Jo, det tycker jag, messir, svarade Fagot-Korovjev med låg röst.
– Du har rätt. Moskvaborna har förändrat sig högst avsevärt till det yttre, menar jag ... och det har staden också för den ... delen... Inte så mycket när det gäller kläderna kanske, men alla de här... vad kallas de ... spårvagnarna, automobilerna ...
– Bussarna, sufflerade Fagot respektfullt.
Publiken lyssnade uppmärksamt till samtalet och antog att det var förspelet till några magiska trick. I kulissen trängdes artister och scenarbetare och mitt ibland dem syntes Rimskijs bleka och spända ansikte.
Bengalskij, som stod vid sidan av scenen, började se konfunderad ut. Han lyfte halvt omärkligt på ögonbrynet och utnyttjade en paus för att skjuta in:
– Den utländske artisten vill uttrycka sin hänförelse över den tekniska utveckling som ägt rum i Moskva men också sin förtjusning över moskvaborna. Bengalskij log två gånger, först mot parketten, sedan mot balkongen.
Woland, Fagot och katten vände sina huvuden mot konferencieren.
– Har jag sagt att jag var hänförd? frågade magikern den schackrutige Fagot.
– Inte alls, messir, inte med ett ord har ni uttryckt er så, svarade denne.
– Men vad pratar då den där karln om?
– Han bara ljuger! meddelade den schackrutige assistenten med hög röst så att hela teatern skulle kunna höra det och tillade, vänd mot Bengalskij: – Hörde ni det, herrn, ni är en lögnare!
Från balkongen hördes skrattsalvor och Bengalskij ryckte till och hans ögon var på väg att tränga ur sina hålor.
– Men jag är ju egentligen inte särskilt intresserad av bussar, telefoner och alla andra ...
– Apparater, sufflerade den schackrutige.
– Just precis, tack för det, sade magikern släpigt med sin djupa basröst. I stället vill jag ha svar på en mycket intressantare fråga: Har människorna i Moskva förändrats i sitt inre?
– En utomordentligt viktig fråga, herrn.
Folk började titta på varandra ute i kulisserna och rycka på axlarna. Bengalskij stod där röd i ansiktet och Rimskij var vit. Plötsligt sade magikern, som anade en begynnande allmän otålighet.
– Men här sitter vi och pratar, min käre Fagot, och publiken börjar få tråkigt. Visa oss några enkla saker till att börja med.
Det sorlade i salen. Fagot och katten gick åt olika håll längs rampen. Fagot knäppte med fingrarna, ropade käckt: »Tre, fyra!« och grep en kortlek ur luften, blandade korten och kastade dem i en jämn ström bort till katten, som samlade ihop korten och kastade dem samma väg. Korten flög i en blänkande båge, svängde runt och Fagot öppnade munnen som en fågelunge och svalde hela kortleken, kort efter kort. Katten bockade, skrapade med högra baktassen i golvet och rev ner otroliga applåder.
– Bravo, bravo! ropade man beundrande i kulissen.
Fagot pekade ut mot parketten och meddelade:
– Kortleken, mina damer och herrar, befinner sig nu på sjunde bänk hos herr Partjévskij och den ligger mellan en trerubelsedel och en anmodan att infinna sig i rätten för ett mål om uteblivet underhåll till en fru Zelkóvaja.
Det sorlade ytterligare på parketten, folk reste sig halvvägs upp och till slut plockade en herre, som verkligen hette Partjevskij, blodröd i ansiktet av förlägenhet, fram kortleken ur sin plånbok och viftade med den i luften tydligen utan att veta vad han skulle göra av den.
– Ni kan behålla den som en souvenir! ropade Fagot. Ni behöver den nog, ni sade ju vid middagen igår att ni inte skulle stå ut här i Moskva om ni inte fick spela poker.
– Ett gammalt trick! hördes det från balkongen. Han på parketten hör till samma gäng.
– Tror ni det? röt Fagot och kikade upp mot balkongen. I så fall tillhör ni också samma gäng, för ni har också en kortlek i fickan!
Folk började röra på sig uppe på balkongen och det hördes en glad röst:
– Han har rätt! Här är den! Här! ... Vänta ett tag! Här ligger ju tiorubelsedlar!
Åskådarna på parketten vände sig om. På balkongen hade en generad herre hittat ett paket i fickan, emballerat med bankens försegling och utanpå stod det »Ettusen rubel«. Grannarna kastade sig över honom när han i sin bestörtning stod och petade med nageln på förseglingen för att få reda på om det var äkta tiorubelsedlar eller bara trollerirekvisita.
– Gud i himlen, det är äkta tiorubelsedlar! skrek man muntert från balkongen.
– Kan ni inte dra en spader med mig också om ni har en sådan där kortlek till, bad en upprymd tjockis mitt på parkett.
– Avec plaisir, svarade Fagot. Men varför bara med er? Alla skall vara med! Och han kommenderade: – Se upp, allihop! ... Ett! En pistol dök upp i händerna på honom. – Två! Pistolen pekade mot taket. – Tre! Det blixtrade och smällde till, vita papperslappar började singla ner i salen från kupolen, ner genom trapetslinorna.
Papperslapparna dansade runt, några blåste åt sidorna och landade på balkongen, några ramlade ner i orkesterdiket och på scenen. Efter några sekunder nådde det allt tätare sedelregnet ner till stolarna och åskådarna började jaga efter sedlarna.
Hundratals armar for upp i luften när publiken höll upp sina papperslappar mot den upplysta scenen och konstaterade att vattenmärkena var absolut äkta. Lukten lämnade heller inga tvivel: detta var den ojämförligt underbara doften av nytryckta sedlar. Glädjen följdes av förvåning och spred sig genom hela teatern. Överallt hördes orden »tiorubelsedlar, tiorubelsedlar«, man skrek »Ack, ack« och skrattade av glädje. Någon höll redan på att krypa omkring i gången och snoka under stolarna. Många stod upp i sina fåtöljer och försökte fånga de flygande, gäckande papperslapparna.
Poliserna började se hjälplösa ut och artisterna trängde hänsynslöst på ute i kulissen.
På första raden hördes en röst: – Släpp den, den är min, jag fångade den först! Och en annan: – Sluta att knuffas annars klipper jag till dig! Man hörde hur någon fick en örfil. En polishjälm dök omedelbart upp på första raden och någon släpades ut därifrån.
Oron bara steg och man vet inte hur det skulle ha slutat, om inte Fagot hade hejdat penningregnet genom att plötsligt blåsa rakt ut i luften.
Två unga män utbytte muntra och menande blickar, reste sig och begav sig direkt till baren. Det var ett veritabelt oväsen inne i teatern: alla åskådarna var uppjagade och blixtrade med ögonen. Ja, man vet aldrig hur det hade gått, om inte Bengalskij tagit mod till sig och dykt upp på scenen. Med en jättelik kraftansträngning bibehöll han självkontrollen och med en av sina gamla vanliga gester gnuggade han händerna och sade så kraftfullt han kunde:
– Mina damer och herrar, vi har just fått se ett exempel på så kallad masspsykos. Ett rent vetenskapligt experiment som bättre än allt annat visar att magi inte är något oförklarligt. Vi skall nu be Maestro Woland att förklara sitt trick. Mina damer och herrar, strax skall ni få se hur de här papperslapparna, som ser ut som pengar, kommer att försvinna lika fort som de dök upp.
Han började applådera, men han var den ende som klappade i händerna och hans överlägsna leende stämde inte med ögonen som snarare var bönfallande.
Publiken gillade inte Bengalskijs lilla tal. Det blev alldeles tyst och den schackrutige Fagot bröt tystnaden.
– Och det där var ett exempel på så kallat struntprat, förklarade han med sin bråkiga tenor. Papperslapparna, mina damer och herrar, är äkta.
– Bravo! ropade en basröst uppe under taket.
– För övrigt börjar jag bli trött på den där karln, sade Fagot och pekade på Bengalskij. Han lägger sig i allting och förstör hela föreställningen med sitt snack! Vad skall vi ta oss till med honom?
– Skär halsen av honom! sade en barsk röst uppe på balkongen.
– Hursa, min herre? replikerade Fagot genast på det blodtörs-tiga förslaget. Skära halsen av honom? Ja, det är ingen dum idé! Behemot! ropade han till katten. Sätt igång! Eins, zwei, drei!
Nu hände någonting fullkomligt otroligt. Raggen reste sig på den svarta katten och han jamade hjärtskärande. Han hukade sig och hoppade så med ett pantersprång upp på Bengalskijs bröst och därifrån upp mot hans huvud. Fräsande grep katten tag i konferencierens tjocka hår med sina feta tassar, gav upp ett vilt tjut och med två ryck slet han huvudet från halsen.
Tvåtusenfemhundra människor i teatern skrek till med en mun. Blodet sprutade som en fontän ur de avslitna ådrorna och dränkte skjortan och fracken. Den huvudlösa kroppen sprattlade vanmäktigt med benen och satte sig ner på golvet. Hysteriska kvinnoröster hördes i salen. Katten gav huvudet till Fagot, som höll upp det i håret och visade det för publiken. Huvudet ropade förtvivlat ut över hela teatern:
– Hämta en läkare!
– Kommer du att fortsätta prata smörja? sade Fagot hotfullt och vände sig mot det gråtande huvudet.
– Nej, aldrig mer, jag lovar! kraxade huvudet.
– För Guds skull, plåga honom inte! hördes plötsligt från en loge en kvinnoröst som överröstade larmet, och magikern vände sig ditåt.
– Mina damer och herrar, skall vi förlåta honom? frågade Fagot ut mot salen.
– Ja, förlåt honom, förlåt honom! Först var det bara några spridda rop, mest av kvinnoröster som sedan blandades med mansröster till en enda kör.
– Vad befaller ni, messir? frågade Fagot den maskerade mannen.
– Tja, svarade denne eftertänksamt, de är människor som alla andra ...
De tycker om pengar, men så har det ju alltid varit ... Mänskligheten älskar pengar, vad de än är gjorda av: av hud, av papper, av brons eller av guld. De är tanklösa förstås, men ibland känner de också medlidande i sina hjärtan ... De är vanliga människor – egentligen påminner de mig om sina föregångare från förr i världen, förutom att bostadsfrågan har förstört dem. Och med hög röst sade han: – Sätt på huvudet igen!
Katten siktade noga och tryckte sedan tillbaka huvudet på halsen där det fastnade och blev sittande som om det aldrig hade lämnat kroppen. Det märkligaste av allt var att man inte ens kunde se något ärr på halsen. Katten torkade av Bengalskijs frack och skjortbröst med tassen och blodfläckarna försvann spårlöst. Fagot reste upp den sittande Bengalskij, stoppade en bunt tiorubelsedlar i hans ficka och ledde ut honom med orden:
– Ge er iväg nu, det är roligare utan er!
Konferencieren vacklade iväg med vansinnig blick men hann inte längre än till brandposten innan han kollapsade. Han skrek och klagade:
– Mitt huvud, mitt huvud! ...
Rimskij var bland dem som rusade fram för att hjälpa honom. Konferencieren grät, famlade efter någonting i luften och mumlade:
– Ge mig tillbaka mitt huvud, mitt huvud ... Ta min våning och alla mina tavlor, men låt mig bara få tillbaka mitt huvud! ...
En vaktmästare sprang efter doktorn. Man försökte lägga Bengalskij på en soffa i hans loge, men han började slå och sparka vilt omkring sig. Man var tvungen att ringa efter ambulansen. När man hade fått iväg den olycklige konferencieren sprang Rimskij tillbaka till scenen, där nya märkliga ting höll på att utspelas. Det var då, eller kanske något tidigare, som magikern bara försvann från scenen i sin urblekta fåtölj. Men publiken märkte faktiskt inte detta, så upptagen var den av de fantastiska trick som Fagot utförde på scenen.
Fagot, som hade följt med den stackars konferencieren ut från scenen, förkunnade nu för publiken:
– Nu när vi har blivit av med den där gaphalsen, så skall vi ta och öppna en butik åt damerna!
Scengolvet täcktes på ett ögonblick av persiska mattor, jättestora speglar växte upp ur golvet belysta från sidan av grönaktiga lampor, mellan speglarna fanns rader av montrar, där de förtjusta åskådarna kunde se en kollektion klänningar och dräkter i olika färger och fasoner.
I andra montrar såg man damhattar med och utan plymer och spännen, hundratals par skor – svarta skor, vita skor, gula skor, läderskor, sidenskor, sämskskinnskor, skor med remmar och skor dekorerade med dyrbara stenar. Mellan skorna fanns parfymflaskor, berg av väskor i antilophud, sämskskinn eller siden, och – mitt ibland dem – högar av långsmala läppstiftsrullar i drivet guld.
Det vete fan själv var den vackra rödhåriga flickan i svart aftontoalett kom ifrån. Hennes utseende stördes bara av ett egendomligt ärr över halsen och hon log där hon stod vid montrarna, precis som om hon ägde alltsammans.
Med ett ljuvt leende förkunnade nu Fagot att firman, helt gratis, skulle byta ut gamla damkläder mot modellklänningar och skor från Paris, och han tillade att samma sak också gällde väskorna och allt det övriga.
Katten började buga och skrapa med baktassen medan han med framtassen gjorde inbjudande gester som en dörrvaktmästare.
Med behaglig om än något hes röst började flickan skorra något obegripligt, som av allt att döma verkade mycket frestande på damerna på parkett:
– Guerlain, Chanel, Mitsuko, Narcisse noire, Chanel nummer fem, aftonklänningar, cocktailklänningar ...
Fagot bugade sig ända till golvet, katten krökte på ryggen, flickan öppnade glasskåpen.
– Varsågoda! ropade Fagot. Var inte rädda, stig på bara!
Publiken kom i uppror, men ingen vågade ännu gå fram till scenen. Till slut kom en brunett från tionde bänk och klättrade med ett nonchalant leende upp på scenen via en sidotrappa.
– Bravo! skrek Fagot. Får jag säga välkommen till vår första besökare! Behemot, en stol om jag får be! Madame, skall vi börja med skorna!
Brunetten satte sig ner i fåtöljen och Fagot strödde ut en hel hög skor på mattan framför henne. Brunetten tog sin högersko, prövade en ny syrenfärgad sko, gick några steg på mattan och undersökte klacken.
– Och den är inte för trång? frågade hon eftertänksamt. Fagot utbrast med sårad röst:
– Inte alls, inte alls! Katten var så förnärmad att han jamade.
– Jag tar de här, monsieur, sade brunetten med värdighet och satte på sig den andra skon.
Hennes gamla skor hamnade bakom ett skynke och hon gick själv samma väg i sällskap med den rödhåriga flickan och Fagot som bar en knippa hängare med modellklänningar. Katten sprang omkring och var beskäftigt hjälpsam. Han hade hängt ett måttband kring halsen för att se värdigare ut.
En minut senare kom brunetten fram bakom skynket i en klänning som fick hela parketten att tappa andan. Den modiga flickan, som nu blivit otroligt mycket vackrare, stannade vid en spegel, skakade på sina bara axlar, fingrade i håret i nacken och böjde sig bakåt för att kunna se sig själv bakifrån.
– Varsågod, här är ett litet minne från firman, sade Fagot och gav brunetten en öppen ask med en liten flaska i.
– Merci, svarade brunetten högdraget och steg ner för trappan till parketten. När hon gick tillbaka till sin plats sprang folk fram för att röra vid hennes parfymflaska.
Nu var isen bruten och från alla håll strömmade kvinnor upp på scenen. I den allmänna upphetsningen, bland skratt och suckar hördes en mansröst: »Nej, du får inte!« och en kvinnoröst: »Du är en despot, en riktig borgare! Våga inte ta i mig!« Kvinnorna försvann bakom skynket, lämnade kvar sina gamla kläder och kom ut i nya. På pallarna med de förgyllda benen satt en hel rad damer som energiskt trampade omkring på mattan i sina nya skor. Fagot stod på knä och arbetade med ett skohorn, katten släpade sig fram och tillbaka mellan montrarna och pallarna, kämpande med stora lass av väskor och skor, flickan med sin vanställda hals dök upp än här, än där och pladdrade till sist bara på franska. Det egendomliga var att alla kvinnorna förstod hennes rotvälska, till och med de som inte kunde ett enda ord franska.
Till allas förvåning klev en ensam man upp på scenen. Han förklarade att hans hustru hade influensa och han bad att få något som han kunde ta med sig hem till henne. För att bevisa att han verkligen var gift erbjöd han sig att visa fram sitt pass. Den omtänksamme mannens förklaring möttes av skrattsalvor, Fagot hojtade att han naturligtvis trodde på honom, också utan pass, och lämnade över två par silkesstrumpor, medan katten för sin del gav honom en burk ansiktskräm.
Kvinnorna sist i kön trängde på mot scenen och från podiet drog en ström av lyckliga damer i balklänningar, pyjamasklänningar broderade med drakar, strikta visitklänningar och små hattar neddragna över ena ögonbrynet.
Fagot kungjorde nu att butiken om en minut, med hänsyn till den sena tidpunkten, måste stänga fram till nästa kväll. Detta ledde till otrolig trängsel på scenen. Kvinnorna slet skyndsamt till sig skor utan att prova dem först. En av dem stormade ut bakom ridån, kastade av sig klänningen och bytte ut den mot första bästa – en storblommig sidenklänning – och snappade till sig en morgonrock och för säkerhets skull två parfymflaskor.
Precis en minut senare ekade ett pistolskott, speglarna försvann, montrarna och pallarna upplöstes, mattan gick upp i rök på samma sätt som förhänget. Det sista som försvann var berget av gamla klänningar och skor. Scenen låg på nytt tom och ödslig.
Nu blandade sig en ny person i leken. En behaglig, klangfull och ytterst självmedveten baryton hördes från loge nummer två.
– Vi vill att ni nu omedelbart förklarar era trick för publiken, min herre, och särskilt tricket med sedlarna. Det vore också önskvärt att få tillbaka vår konferencier. Hans öde oroar åskådarna.
Barytonrösten tillhörde ingen mindre än kvällens hedersgäst, Arkádij Apollónovitj Semplejárov, ordförande i moskvateatrarnas akustiska kommission.
Arkadij Apollonovitj satt i logen tillsammans med två damer, en äldre kvinna i dyrbara kläder av senaste mode och en yngre, vacker kvinna i enklare dräkt. Den förstnämnda var, som det senare skulle visa sig under polisutredningen, Arkadij Apollonovitjs hustru och den andra var hans avlägsna släkting, en ung lovande skådespelerska som hade kommit från Saratov för att bo hos Arkadij Apollonovitj och hans fru.
– Pardon! svarade Fagot. Ursäkta mig, men det finns ingenting att förklara. Allt är ju uppenbart.
– Inte alls! Här krävs en förklaring. Era utsökta nummer kommer i annat fall att lämna ett ofördelaktigt intryck. Publiken kräver en förklaring.
– Publiken, avbröt den fräcke clownen, har, såvitt jag vet, inte krävt någonting. Men med hänsyn till Eder värderade önskan, Arkadij Apollonovitj, kommer jag självfallet att göra några avslöjanden. Men i så fall hoppas jag att ni tillåter ytterligare ett litet nummer?
– Naturligtvis, svarade Arkadij Apollonovitj i beskyddande ton, men då måste ni absolut visa hur det går till.
– Visst, visst. Får jag då fråga er var ni var igår kväll, Arkadij Apollonovitj?
Denna opassande och rent ut sagt oförskämda fråga fick Arkadij Apollonovitjs ansikte att förändras, hastigt och totalt.
– Arkadij Apollonovitj var på ett sammanträde med akustiska kommissionen igår kväll, förklarade hustrun ytterst högdraget, men jag kan inte förstå vad det har med magi att göra.
– Madame, madame! svarade Fagot. Det är klart att ni inte förstår det. Det här med sammanträdet har ni fått fullkomligt om bakfoten. När Arkadij Apollonovitj skulle resa till det där sammanträdet, som för övrigt inte alls skulle äga rum igår, skickade han iväg sin chaufför utanför akustiska kommissionens byggnad – det hördes inte ett ljud i hela teatern – medan han själv tog bussen till Jelochóvskajagatan och hälsade på skådespelerskan vid en kringresande provinsteater, Milítsa Andréjevna Pokobátko, och stannade hos henne i nära fyra timmar.
– Åå! ropade en lidande röst i den djupa tystnaden.
Plötsligt brast Arkadij Apollonovitjs unga släkting ut i ett dämpat, skadeglatt skratt.
– Då förstår jag! ropade hon. Jag har länge misstänkt det. Nu begriper jag varför den där talanglösa skatan fick rollen som Louise!
Hon viftade med armen och drämde till Arkadij Apollonovitj i huvudet med ett kort och knubbigt, lilafärgat paraply.
Den skurken Fagot, som inte var någon annan än Korovjev, skrek:
– Här ser ni, mina damer och herrar, ett prov på hur man avslöjar ett trick och det var det som Arkadij Apollonovitj så gärna ville se!
– Hur vågar du röra Arkadij Apollonovitj, din lilla orm, sade hustrun hotfullt och reste sig upp i logen i sin väldiga längd.
Den unga släktingen bröt på nytt ut i ett kort sataniskt skratt.
– Vem skulle våga slå honom, om inte jag! svarade hon skrattande. Än en gång hördes ljudet av trä när paraplyet dunsade mot Arkadij Apollonovitjs huvud.
– Polis! Ta fast henne! röt Semplejarovs hustru med en så förfärlig röst att många kände hur blodet frös till is.
Nu hoppade katten fram till rampen och pep med alldeles mänsklig röst ut över hela teatern:
– Vår seans är slut! Maestro! Skär i med slutmarschen!
Den förvirrade dirigenten, som inte visste vad han gjorde, viftade med sin taktpinne, men orkestern började inte spela, den stämde inte upp och klämde inte i, utan gjorde just som katten fräckt hade ropat – den skar i med en fullkomligt otrolig och oorganiserad marsch.
Ett ögonblick lät det som om man någonstans på ett musikcafé under söderns stjärnor hade hört de halvt obegripliga och smått oanständiga orden till marschen:
Hans höghet estimerade
små fåglar i sitt hem,
Han tog och soutenerade
mamseller jämte dem!!!
Men det var kanske helt andra och ännu oanständigare ord som skulle sjungas till den musiken. Det spelar ingen roll, det viktigaste var att marschen följdes av en total babylonisk förvirring i Varietéteatern. Polisen sprang in i Semplejarovs loge, nyfikna kröp längs räcket, infernaliska skratt exploderade, vansinniga skrik överröstades av skrällarna från orkesterns gyllene cymbaler.
Plötsligt låg scenen öde. Den förfärlige Fagot och den fräcka katten Behemot upplöste sig och försvann, på samma sätt som magikern tidigare hade försvunnit i sin urblekta fåtölj.