Främlingen pekade alltså hotfullt mot Ivan och viskade:
– Schhh ...
Ivan satte ner fötterna på golvet och stirrade. En slätrakad mörkhårig man med spetsig näsa, oroliga ögon och en hårlock i pannan tittade försiktigt in i rummet från balkongen. Han kunde vara trettioåtta år.
Han lyssnade noga och försäkrade sig om att Ivan var ensam. Först därefter vågade den mystiske besökaren stiga in i rummet. Ivan såg nu att mannen hade sjukhuskläder på sig, pyjamas, tofflor och en brun morgonrock över axlarna.
Mannen blinkade mot Ivan, gömde en nyckelknippa i fickan och undrade viskande om han fick slå sig ner. När Ivan nickade till svar satte han sig i en fåtölj.
– Hur har ni kommit hit? viskade Ivan och lydde det varnande pekfingret. Gallren framför balkongfönstren är ju låsta?
– Ja, de är låsta, bekräftade gästen, och Praskovja Fjodorovna är en vänlig men ack så tankspridd person. För en månad sedan lyckades jag komma över hennes nyckelknippa, och på det viset kan jag gå ut på den gemensamma balkongen som löper runt hela våningen, det är så jag kan gå och hälsa på grannarna ibland.
– Men om ni kan komma ut på balkongen, då kan ni ju ge er iväg härifrån. Eller är det långt till marken? undrade Ivan.
– Nej, svarade gästen med fast röst, jag kan inte ge mig iväg, men det beror inte på att det skulle vara för högt att hoppa, utan det beror på att jag inte har någonstans att ta vägen. Han gjorde ett uppehåll och fortsatte: – Skall vi sitta ner?
– Javisst, svarade Ivan och blickade in i besökarens bruna flackande ögon.
– Jaha – gästen blev för ett ögonblick nervös – jag hoppas att ni inte är våldsam? Ni förstår, jag tål inte oväsen, jäkt, våld och sådant. Särskilt illa berörd blir jag när människor skriker, antingen de skriker för att de lider eller för att de är rasande eller av någon annan orsak. Säg att ni inte är våldsam, så kan jag vara lugn.
– Igår gav jag en figur på käften inne på en restaurang, erkände poeten modigt. Han var som förvandlad.
– Och skälet? frågade gästen strängt.
– Tja, jag måste medge att det inte fanns något skäl, svarade Ivan förläget.
– Det var förfärligt, sade gästen förebrående och tillade, och hur uttrycker ni er egentligen: »gav på käften«... Vet ni inte hur människan ser ut, har hon en käft eller ett ansikte? Hon har väl i alla fall ett ansikte. Och ni tog till knytnävarna ... Nej, det där får ni sluta upp med för alltid.
Efter denna tillrättavisning frågade gästen:
– Vad har ni för yrke?
– Jag är poet, erkände Ivan en smula motvilligt.
Mannen blev förargad.
– Min vanliga otur! utbrast han men tog sig samman, bad om ursäkt och frågade: – Vad heter ni?
– Bezdomnyj.
– Aj, aj ..., sade gästen och rynkade pannan.
– Vad menar ni, tycker ni inte om mina dikter? frågade Ivan nyfiket.
– Absolut inte.
– Vilka har ni läst?
– Jag har inte läst en enda av era dikter! svarade gästen nervöst.
– Hur kan ni då säga så?
– Hur så? svarade gästen. Som om jag inte hade läst mängder av andra dikter. Skulle era dikter vara så märkvärdiga? Men låt gå, jag tror er på ert ord. Säg själv, är era dikter bra?
– Förfärliga! sade Ivan plötsligt med djärv uppriktighet.
– Skriv inte mer! bönföll mannen.
– Jag lovar och svär! sade Ivan högtidligt.
Ett handslag bekräftade detta löfte, men så hördes mjuka steg och röster ute i korridoren.
– Schhh! viskade gästen, hoppade ut på balkongen och stängde gallret efter sig.
Det var Praskovja Fjodorovna som tittade in för att höra efter hur Ivan mådde och om han ville ha mörkt eller ljust i rummet när han sov. Ivan svarade att ljuset kunde stå på och Praskovja Fjodorovna önskade patienten god natt och gick sin väg. När allt var tyst igen kom gästen tillbaka.
Han berättade viskande för Ivan att de hade fått in en ny patient på rum 119 – en kraftig person med rött ansikte som hela tiden mumlade något om främmande valuta i ventilen och som svor på att ondskans makter hade slagit sig ner hos dem.
– Han skäller ut Pusjkin för allt vad han är värd och skriker hela tiden: »Bravo, bravo, era skitstövlar, en gång till!«, sade gästen med nervösa ryckningar. Han lugnade sig, satte sig ner och sade: – Men låt oss glömma honom nu. Och han fortsatte att prata med Ivan: – Varför har ni kommit hit?
– Det var Pontius Pilatus, svarade Ivan och stirrade stint i golvet.
– Vad är det ni säger?! ropade gästen. Han glömde bort att vara försiktig men satte strax handen till munnen. – Ett sådant egendomligt sammanträffande! Jag ber er, snälla ni, berätta!
Ivan, som av någon anledning kände förtroende för främlingen, var först generad men tog sedan mod till sig och började berätta vad som hade hänt dagen innan vid Biskopsdammarna. Ivan Nikolajevitj fick nu en tacksam lyssnare i den hemlighetsfulle nyckeltjuven. Gästen uppfattade inte Ivan som en galning utan visade det största intresse för hans berättelse, och allteftersom historien utvecklades blev han till slut alldeles lyrisk. Han avbröt till och med Ivan med sina utrop:
– Ja, ja, fortsätt, vidare, jag ber er! Men utelämna ingenting, för Guds skull!
Ivan utelämnade ingenting, det blev bara lättare för honom att berätta, och steg för steg närmade han sig den stund när Pontius Pilatus i sin vita rödfodrade mantel gick ut på balkongen.
Gästen knäppte sina händer som i bön och viskade fram:
– Jag visste det! Jag visste det!
Medan han lyssnade till beskrivningen av Berlioz’ fruktansvärda död gjorde han en gåtfull kommentar och hans ögon lyste elakt:
– Jag beklagar bara att kritikern Latúnskij eller författaren Mstisláv Lavróvitj inte råkade vara i den här Berlioz’ ställe! och han ropade ljudlöst som i extas:
– Vidare!
Gästen blev mycket road av historien med katten som betalade på spårvagnen och han vek sig dubbel av tyst skratt när han såg hur Ivan, som märkte att han gjorde succé med sin berättelse, tyst ställde sig på huk och hoppade omkring på samma sätt som katten när han strök sina morrhår med tiokopekslanten.
– Och nu, slutade Ivan sorgset, efter sin dystra historia från Gribojedov, nu är jag alltså här.
Gästen lade medlidsamt sin hand på den stackars poetens axel och sade:
– Min stackars poet! Men ni har er själv att skylla, käre vän. Ni skulle inte ha varit så nonchalant och fräck mot honom. Det har ni fått betala för. Ni borde vara tacksam för att ni kom så lindrigt undan.
– Men vem i all världen är han då? frågade Ivan och knöt nävarna av upphetsning.
Gästen stirrade på Ivan och sade:
– Ni blir väl inte våldsam? Vi är alla hopplösa fall här. Ni ringer inte på doktorn eller på en spruta eller ställer till oväsen?
– Nej, nej! utbrast Ivan. Säg nu vem han är!
– Ja, i så fall, svarade gästen och sade allvarligt med tonvikt på varje ord: – Igår vid Biskopsdammarna träffade ni Satan.
Ivan blev inte våldsam, ty det hade han lovat, men han blev ordentligt uppskakad.
– Det är ju omöjligt! Han existerar inte!
– Snälla ni! Ni borde väl minst av alla säga något sådant. Ni var tydligen en av de första som drabbades av hans kraft. Här sitter ni ju nu på en mentalvårdsklinik och ändå påstår ni att han inte existerar. Så egendomligt!
Ivan förlorade alldeles talförmågan.
– När ni började beskriva honom, fortsatte gästen, förstod jag genast vem ni haft nöjet att tala med igår. Jag är verkligen förvånad över Berlioz! Ni är förstås en nybörjare – gästen bad på nytt om ursäkt – men Berlioz var, såvitt jag vet, åtminstone beläst. Den där professorns första uttalanden skingrade alla mina tvivel. Honom känner man genast igen, käre vän! För övrigt ... jag ber om ursäkt igen, men om jag inte tar fel, så är ni ganska okunnig?
– Ja, det stämmer, bekräftade Ivan som inte stod att känna igen.
– Nåväl, ni förstår, till och med ansiktet som ni beskrev, de olikfärgade ögonen, ögonbrynen! ... Förlåt, men ni har väl inte ens sett operan Faust?
Ivan blev av någon anledning helt förvirrad och började med blossande ansikte mumla något om en resa till ett sanatorium ... till Jalta ...
– Ja, ja ... det förvånar mig inte! Men Berlioz, som sagt, han förvånar mig ... Han är ju inte bara en beläst person, utan också mycket klipsk. Fast till hans försvar måste jag säga att Woland förstås är suverän på att slå blå dunster i ögonen på folk som till och med är klokare än Berlioz.
– Vad menar ni?! ropade Ivan i sin tur.
– Tyst, tyst!
Ivan slog sig för pannan med handflatan och väste: – Nu förstår jag. Han hade bokstaven »W« på sitt visitkort. Ta mig tusan! Han tystnade några sekunder av förvirring och stirrade upp mot månen som seglade förbi utanför gallret, och så sade han:
– Så han kunde verkligen ha varit hos Pontius Pilatus? Han var förstås i livet redan då? Och mig kallar de sinnessjuk! fortsatte Ivan och pekade upprört mot dörren.
Gästens läppar fick bittra rynkor.
– Låt oss se sanningen i vitögat. Gästen vred på huvudet mot månen som drog förbi genom de nattliga molnen. – Både ni och jag är galna, det tjänar ingenting till att förneka det! Han gav er en chock och ni förlorade förståndet, för ni har tydligen den läggningen. Men det som ni berättar har helt säkert inträffat. Fast det är så ovanligt, att till och med den geniale psykiatrikern Stravinskij förstås inte ville tro det. Har han undersökt er? (Ivan nickade.) Den person som ni talade med har verkligen varit både hos Pilatus och ätit frukost med Kant, och nu är han på besök här i Moskva.
– Och fan vet vad han kan ställa till med här! Det måste finnas ett sätt att få fatt i honom? Den gamle Ivan rätade på huvudet, osäker men ännu inte helt krossad.
– Ni har redan försökt, och se vad som har hänt, sade gästen ironiskt. Jag vill inte råda andra att försöka. Men ni kan vara säker på att han kommer att ställa till ännu mer trassel. Ack, ja! Så utomordentligt förargligt att det var ni och inte jag som fick träffa honom! Fastän elden har brunnit ut inom mig och glöden har förvandlats till aska, så svär jag att jag skulle ha lämnat ifrån mig Praskovja Fjodorovnas nyckelknippa i utbyte för ett sådant möte. Nycklarna är det enda jag har kvar här i världen. Jag är utblottad.
– Varför vill ni så gärna träffa honom?
Gästen såg sorgsen ut, ryste och sade efter en lång tystnad:
– Det är en märkvärdig historia, förstår ni. Jag sitter här av precis samma anledning som ni – på grund av Pontius Pilatus. Gästen såg sig ängsligt omkring och sade: – Det är nämligen så att jag för ett år sedan skrev en roman om Pontius Pilatus.
– Är ni författare? frågade poeten intresserat.
Gästen mulnade och knöt näven åt Ivan. Sedan sade han:
– Jag är en mästare.
Hans ansikte hårdnade och ur fickan på sin morgonrock tog han fram en skrynklig svart mössa med bokstaven M broderad i gult siden. Han satte på sig mössan och visade sig både framifrån och från sidan för Ivan liksom för att bevisa att han var en mästare. – Hon sydde den åt mig med sina egna händer, tillade han hemlighetsfullt.
– Vad heter ni?
– Jag har inte längre något namn, svarade den egendomlige gästen med mörkt förakt i rösten. Jag har avstått från det, precis som jag avstått från allt annat i livet. Låt oss glömma det.
– Men ni kan väl berätta om er roman, bad Ivan taktfullt.
– Om ni så önskar. Får jag först säga att jag nog inte levt som vem som helst, började gästen.
Han var utbildad historiker och hade till för två år sedan arbetat på ett museum i Moskva och dessutom sysslat med översättningar.
– Från vilket språk? undrade Ivan intresserat.
– Jag kan fem språk förutom mitt eget, svarade gästen, engelska, franska, tyska, latin och grekiska. Och jag läser också litet italienska.
– Det var som ...! sade Ivan med en avundsjuk vissling.
Historikern levde ensam, hade inga släktingar och knappast heller några bekanta i Moskva. Men en gång hade han vunnit hundratusen rubel.
– Föreställ er min förvåning, viskade gästen i sin svarta mössa, när jag stack ner handen i tvättkorgen och fick se att jag hade samma nummer som stod i tidningen! Det var alltså en obligation, förklarade han, som museet hade givit mig.
För sina hundratusen rubel köpte Ivans gåtfulle besökare en samling böcker, han lämnade sitt rum på Mjasnitskajagatan ...
– Det var ett eländigt råtthål! morrade han.
... och hyrde två rum av en byggmästare i en gränd nära Arbattorget. De låg i källaren till ett litet hus med trädgård. Han slutade arbeta på museet och började skriva en roman om Pontius Pilatus.
– Det var gyllene tider, det! viskade berättaren och hans ögon strålade. Lägenheten låg helt avskilt, den hade till och med tambur med tvättställ och kran för rinnande vatten (detta nämnde han med särskild stolthet), de små fönstren låg alldeles över gången som ledde in från trädgårdsgrinden. Mittemot, på ett stenkasts avstånd, fanns en syrenbuske, en lind och en lönn. Ack ja! På vintern såg jag bara ibland någon gå förbi i smutsiga skor uppför gången eller hörde snön knarra under sulorna. Och jag hade alltid tänt i spisen! Men plötsligt kom våren, och genom de immiga rutorna såg jag först hur syrenbusken stod där naken och sedan hur den började klä sig i gröna blad. Och det var då, förra våren, som det hände någonting som var ännu underbarare än att vinna hundratusen rubel. Och det är ju, som ni säkert håller med om, en kolossal summa pengar!
– Ja, det är det, instämde Ivan och lyssnade uppmärksamt.
– Jag öppnade fönstren och satt i det andra, mycket lilla rummet. Gästen demonstrerade med gester: – Här är soffan, och mitt emot finns en annan soffa, mellan dem står ett litet bord med en vacker lampa och vid fönstret en liten bokhylla och här borta en byrå. I det stora rummet – som var mycket stort, fjorton kvadratmeter! – fanns spisen och så böcker, böcker och åter böcker. Jag hade det underbart bra därhemma. Syrenen spred en makalös doft! Jag var lätt till sinnes av trötthet och Pilatus närmade sig slutet ...
– Med sin vita rödfodrade mantel! Ja, jag förstår precis, utbrast Ivan.
– Just det! Pilatus närmade sig slutet, och jag visste redan att de sista orden i boken skulle bli: »Femte prokuratorn av Judeen, riddaren Pontius Pilatus.« Naturligtvis brukade jag gå ut och promenera. Hundratusen är ju en kolossal summa och jag hade en snygg kostym. Eller också gick jag för att äta middag på någon restaurang. Uppe i Arbat fanns en underbar restaurang, jag vet inte om den finns kvar nu. Här spärrade gästen upp ögonen och viskade med blicken riktad mot månen: – Hon bar några av de där motbjudande gula blommorna i famnen. Fan vet vad de heter, men de brukar alltid vara de första man ser på våren i Moskva. Blommorna avtecknade sig så tydligt mot hennes svarta vårkappa. Hon bar på dessa gula blommor! Det är en ful färg. Hon vek av från Tverskájagatan in i en gränd och vände sig om. Tverskaja känner ni väl till? Där måste ha funnits tusentals människor, men jag försäkrar att det bara var mig hon såg och hon såg på mig – oroligt, som om hon var sjuk. Jag slogs inte så mycket av hennes skönhet som av den oerhörda ensamheten som lyste i hennes ögon! Jag lydde den gula signalen, vek in i samma gränd och följde efter henne. Vi gick tysta längs den tråkiga, vindlande gränden, jag på den ena sidan och hon på den andra. Det fanns, skall ni veta, inte en själ i gränden. Jag led, för jag tyckte att jag måste tala med henne, och jag var orolig för att jag inte skulle kunna få fram ett ord och för att hon skulle försvinna så att jag aldrig mer fick se henne. Och, tänk er, plötsligt sade hon:
– Tycker ni om mina blommor?
Jag kommer precis ihåg hennes röst, en ganska djup röst men med snärt i och hur löjligt det än kan låta, så fick jag ett intryck av att den ekade i gränden och studsade tillbaka från de smutsgula väggarna. jag skyndade över till hennes sida, gick fram till henne och svarade:
– Nej.
Hon såg förvånat på mig, och plötsligt, helt oväntat, insåg jag att jag hela livet hade älskat just den kvinnan! Är det inte underligt? Ni säger förstås att jag är galen?
– Jag säger ingenting alls, utbrast Ivan och tillade: – Fortsätt, jag ber er!
Och gästen fortsatte:
– Ja, hon såg på mig förvånat och frågade sedan: – Tycker ni inte alls om blommor?
Det låg någonting fientligt i hennes röst, tyckte jag. Jag gick bredvid henne och försökte gå i takt och till min stora förvåning kände jag mig inte alls förlägen.
– Jo, jag tycker om blommor, men inte just de där, sade jag.
– Vilka blommor tycker ni om då?
– Rosor.
Jag ångrade ögonblickligen att jag hade sagt det, ty hon log skuldmedvetet och kastade sina blommor i rännstenen. Jag blev smått generad, plockade upp dem och gav henne dem, men hon skrattade och ville inte ta emot blommorna, så jag fick bära dem.
Så gick vi tysta en stund tills hon tog ifrån mig blommorna och kastade dem på trottoaren. Så stack hon sin hand i min och vi gick bredvid varandra. Hennes hand var klädd i en svart handske med krage.
– Fortsätt, sade Ivan, och var snäll och utelämna inte något!
– Fortsätta? frågade gästen. Ni kan väl själv räkna ut hur det gick sedan. Plötsligt torkade han bort en tår med högra rockärmen och fortsatte: – Kärleken kastade sig över oss som när en mördare hoppar fram ur en gränd och den överraskade oss båda på en gång. Lika överraskande som en blixt, lika snabb som ett knivhugg! Men senare ville hon inte erkänna det, hon sade att vi förstås hade älskat varandra länge utan att veta om varandra, utan att ha sett varandra och att hon enbart hade levt med en annan man och jag hade levt med ... den där flickan ... vad var det hon hette.
– Med vem? frågade Bezdomnyj.
– Med den där ... ja, den där flickan ... hon hette ..., svarade gästen och knäppte med fingrarna.
– Var ni gift med henne?
– Javisst, det är därför det är så förargligt att jag har glömt ... gift med den där ... Várenka var det visst ... Eller var det Mánetjka? ... nej, Varenka var det ... hon i den randiga klänningen, arbetade på museet ... Nej, jag kommer inte på det.
Nå, hon brukade alltså säga, att hon hade gått ut med de där gula blommorna i famnen den där dagen, för att jag till sist skulle finna henne, och att om ingenting hade hänt, så skulle hon ha tagit gift, för hennes liv var tomt och innehållslöst.
Ja, kärleken överraskade oss på ett ögonblick. Jag visste det redan samma dag, när vi en timme senare stod nere vid flodstranden nedanför Kremlmuren.
Vi pratade som om vi senast hade skilts dagen innan och som om vi hade känt varandra i många år. Vi stämde möte nästa dag på samma ställe vid Moskvafloden och där möttes vi också. Majsolen lyste och snart var denna kvinna min hemliga maka.
Hon kom till mig varje dag och jag började vänta på henne redan på morgonen. Medan jag väntade flyttade jag omkring mina saker på bordet. Tio minuter innan hon skulle komma kunde jag sitta vid fönstret och lyssna efter ljudet av den gamla trädgårdsgrinden. Det underliga var att innan jag hade träffat henne kom aldrig någon in på gården. Men nu tyckte jag att hela staden samlades på väg in dit. Grinden smällde, mitt hjärta hoppade till och därutanför fönstret i höjd med mitt ansikte kom verkligen ett par leriga skor. En skärslipare. Vem i hela friden behövde en skärslipare i vårt hus? Vad behövde slipas? Vilka knivar?
Hon kom bara genom grinden en gång varje dag, men jag kände mitt hjärta klappa fortare av falskt alarm minst tio gånger dessförinnan, ja, jag överdriver inte. Och sedan, när timmen var slagen och klockan visade tolv, då bultade mitt hjärta ända tills hennes skor nästan ljudlöst skymtade förbi i fönstret, med sina svarta läderremmar och avlånga metallspännen.
Ibland roade hon sig med att stanna upp utanför det andra fönstret och knacka på rutan med skospetsen. I samma sekund flög jag fram till det fönstret, men skon var borta, och hennes svarta sidendräkt som hade skymt ljuset var borta, och jag vände och gick för att i stället öppna dörren.
Ingen kände till vårt förhållande, det försäkrar jag, fastän man i allmänhet aldrig brukar hålla sådana förbindelser hemliga. Hennes man visste ingenting, inte heller hennes vänner. I det där gamla gudsförgätna huset, där min källare låg, visste folk förstås om det, de hade sett att jag fick besök av en kvinna, men ingen visste någonsin vad hon hette.
– Men vem var hon? frågade Ivan, djupt fascinerad av denna kärlekshistoria.
Gästen gjorde ett tecken som visade att han aldrig skulle tala om det för någon och fortsatte sin berättelse.
Mästaren och den okända kvinnan älskade varandra så häftigt att de blev helt oskiljbara. Ivan såg klart framför sig de två rummen i husets källarvåning, ständigt skuggade av syrenhäcken och staketet: det slitna möblemanget i rött, byrån med klockan som slog varje halvtimme, böckerna, böcker från det målade golvet upp till det sotiga taket, och spisen.
Ivan fick veta, att mannen och hans hemliga maka redan under de första dagarna av sin bekantskap hade förstått att det var ödet som hade sammanfört dem i hörnet av Tverskaja och den lilla gränden och att de var för evigt skapade för varandra.
Ivan hörde sin gäst berätta om hur de båda älskande tillbringat sina dagar tillsammans. Det första hon gjorde när hon kom var att sätta på sig ett förkläde och sedan tände hon en fotogenlampa på träbordet i den trånga hallen med tvättstället, som den stackars patienten av någon anledning mindes med sådan stolthet. Sedan dukade hon fram en frukost på det ovala bordet i det ena rummet. När åskan mullrade i maj och vattnet rasslade i rännan utanför de dunkla små fönstren och hotade att tränga in i deras hem, då brukade de båda älskande göra upp eld i spisen och steka potatis. Ångan steg från potatisarna och de svarta skalen svedde fingrarna. Skratt hördes från källaren och i trädgården strödde träden omkring sig avbrutna kvistar och blomklasar efter regnet.
När åskvädren dragit förbi och den heta sommaren kom, då stod blomvasen fylld av de efterlängtade rosorna som båda älskade. Mannen som kallade sig mästaren arbetade febrilt på sin roman och boken trollband också den okända kvinnan.
– Sanningen att säga började jag bli svartsjuk på den där romanen, viskade Ivans nattliga gäst.
Med sina långa spetsiga naglar kammande genom håret läste hon oavbrutet om och om igen vad han skrivit och sydde under tiden på hans mössa. Ibland satt hon på huk vid de nedersta bokhyllorna eller stod upp vid de översta hyllorna och torkade av de hundratals dammiga banden. Hon lovade honom ära och berömmelse, hon uppmuntrade honom och började kalla honom »mästaren«. Hon väntade otåligt på de utlovade slutorden om Judeens femte prokurator, gång på gång skalderade hon högt lösryckta fraser som hon tyckte om och hon sade att romanen hade blivit hennes liv.
Romanen var färdigskriven i augusti och överlämnades till en obekant maskinskriverska, som skrev ut den i fem exemplar. Och till slut var den dag kommen när han kunde lämna sin hemliga tillflyktsplats och träda ut i livet.
– Och jag trädde in i livet, jag höll livet i mina händer, och då – då slutade jag leva, viskade mästaren, böjde sitt huvud och vaggade länge på den sorgsna svarta mössan med dess broderade gula M. Han fortsatte sin berättelse men den blev alltmer osammanhängande och Ivan förstod bara att hans gäst hade råkat ut för en katastrof.
– För första gången hade jag gjort entré i den litterära världen, men nu när allt är slut och jag ser min undergång, så tänker jag på den världen med förfäran! viskade mästaren högtidligt och höjde handen: – Himmel, vilken chock han gav mig!
– Vem? viskade Ivan, knappt hörbart av rädsla för att avbryta den upprörde mästaren.
– Redaktören, naturligtvis, redaktören! Jodå, visst hade han läst den! Han såg på mig som om jag hade ett sjukligt uppsvullet ansikte, som om han rörde vid glödande kol och han flackade med ögonen och till och med fnissade av förlägenhet. Han hade skrynklat till och fläckat ner manuskriptet i onödan och där satt han och harklade sig. Han ställde frågor som verkade helt vansinniga. Han sade ingenting om själva romanen utan frågade mig vad jag var för någon och var jag kom ifrån, om jag hade skrivit länge och varför ingen hört talas om mig tidigare och till sist ställde han den enligt min mening mest idiotiska frågan: vem hade givit mig idén att skriva en bok om ett så egendomligt ämne? Till slut tröttnade jag på honom och frågade honom rent ut om han skulle låta trycka min roman eller inte. Då svängde han sig, generad, började mumla något och förklarade att han själv inte personligen kunde avgöra det. Andra medlemmar i redaktionen måste titta på mitt arbete, i synnerhet kritikerna Latunskij och Arimán och författaren Mstislav Lavrovitj. Han bad mig komma igen om fjorton dagar. Efter två veckor var jag där igen och blev mottagen av en mamsell som tvingats ljuga så mycket att hon tittade i kors.
– Det måste vara Lapsjénnikova, redaktionssekreteraren, sade Ivan med ett leende, ty han kände väl till den värld som gästen skildrade med sådan avsmak.
– Kanske det, avbröt besökaren. I alla fall var det av henne jag fick tillbaka min roman som nu var alldeles sönderriven och full av fläckar. Lapsjennikova försökte undvika att se mig i ögonen och förklarade för mig att redaktionen hade nog med material för två år framåt, så frågan om tryckning av min roman hade, som hon uttryckte sig, »förfallit«.
– Vad kommer jag mer ihåg? muttrade mästaren och strök sig över tinningen. Jovisst ja, de röda bladen som låg strödda över titelsidorna och min älsklings ögon. Ja, jag minns hennes ögon.
Berättelsen blev alltmer förvirrad, mer och mer fylld av lösa och oavslutade antydningar. Han talade om regn som föll i sneda strömmar, om hur de misströstade i sitt källarhem och om hur han gått till en annan redaktion. Han viskade enträget att han aldrig, aldrig skulle anklaga henne, kvinnan som hade uppmuntrat honom att kämpa vidare.
Sedan hände, såvitt Ivan kunde förstå, plötsligt något märkvärdigt. En dag öppnade vår hjälte sin tidning och fick syn på en artikel av kritikern Ariman, där denne varnade alla och envar för att han, vår hjälte, hade försökt släpa till trycket en försvarsskrift för Jesus Kristus.
– Det kommer jag ihåg! ropade Ivan. Men jag har glömt vad ni heter!
– Jag upprepar, låt oss glömma vad jag heter, jag har inte längre något namn, svarade gästen. Det spelar ingen roll. Nästa dag fann jag i en annan tidning en artikel, skriven av Mstislav Lavrovitj, som ville att man skulle slå till och slå till hårt mot all denna pilatism och de religiösa dumheter som jag ville släpa (det förbannade ordet igen) till trycket.
Alldeles förstummad av det okända ordet »pilatism« slog jag upp en tredje tidning. Där fanns två artiklar: en av Latunskij och en som var undertecknad med »N. E.«. Jag försäkrar er att Arimans och Lavrovitjs artiklar var rena skämtet i jämförelse med vad Latunskij hade skrivit. Det räcker med att nämna själva titeln på Latunskijs artikel: »En kämpande gammaltroende.« Jag var så upptagen av att läsa artikeln om mig själv att jag inte märkte att hon stod där framför mig (jag hade glömt att stänga dörren) med ett blött paraply i handen och med lika blöta tidningar. Hennes ögon gnistrade, hennes händer darrade och var alldeles kalla. Först kastade hon sig mot mig och kysste mig, sedan slog hon handen i bordet och sade med halvkvävd stämma att hon skulle förgifta Latunskij.
Ivan suckade förläget men sade inget.
– Så kom de trista höstdagarna, fortsatte gästen, det förfärliga misslyckandet med min roman hade liksom fått en del av min själ att vittra bort. Jag hade ju inte längre något att göra och levde bara för mina kärleksmöten. Men så hände det någonting med mig. Fan vet vad det var, men Stravinskij har säkert förstått det sedan länge. Svårmodet kom över mig och jag började få vissa föraningar.
Artiklarna fortsatte, förstår ni. Först skrattade jag bara åt dem. Men ju fler de blev, desto mer förändrades min inställning till dem. Det andra stadiet var en känsla av förvåning. Jag uppfattade varje rad i dem som falsk och oäkta, trots den hotfullt självsäkra tonen. Jag kunde inte frigöra mig från tanken att artikelförfattarna inte skrev vad de egentligen ville säga, och att det var därför som de var så rasande. Sedan kom det tredje stadiet, skräcken. Nej, jag var inte rädd för vad som stod i artiklarna, utan för helt andra saker, som inte hade med romanen att göra. Jag började till exempel bli mörkrädd. Det var ett stadium när jag höll på att bli psykiskt sjuk. När jag skulle somna, tyckte jag att en kall och hal bläckfisk tog tag i mig och kramade mitt hjärta med sina sugfötter. Jag var tvungen att sova med ljuset tänt.
Min älskade blev helt förändrad (jag berättade naturligtvis inte för henne om bläckfisken, men hon såg att jag upplevde någonting förfärligt), hon magrade och blev vitare i ansiktet, hon skrattade inte längre och bad mig om förlåtelse för att hon hade rått mig att trycka ett utdrag ur romanen. Hon sade att jag borde lämna allt och resa söderut till Svarta havet med det som var kvar av mina hundratusen.
Hon stod på sig och för att inte behöva gräla med henne (någonting sade mig att jag inte borde fara till Svarta havet) lovade jag att resa snart. Men hon sade att hon själv skulle skaffa mig en biljett. Då tog jag ut alla mina pengar, det var nästan tiotusen rubel, och gav henne.
– Varför så mycket? undrade hon.
Jag sade något om att jag var rädd för tjuvar och bad henne ta hand om pengarna tills jag for. Hon tog dem och lade dem i sin väska, kysste mig och sade att hon hellre ville dö än att lämna mig ensam i ett sådant tillstånd. Men man väntade på henne, hon var tvungen att gå, fast hon skulle komma tillbaka nästa dag. Hon bad mig att inte vara rädd.
Det var en afton i mitten av oktober. Och hon gick. Jag lade mig på soffan och somnade utan att tända lamporna. Jag vaknade av att bläckfisken var där igen. Jag famlade i mörkret och kunde knappt tända lampan. Mitt fickur visade två på natten. När jag gick och lade mig mådde jag illa och när jag vaknade var jag sjuk. Jag tyckte plötsligt att höstmörkret höll på att slå ut fönsterrutorna och översvämma rummet som om det vore bläck och att jag var nära att kvävas av det. Jag reste mig och var inte längre herre över mig själv. Jag skrek, jag ville springa bort, om så också bara till värden ovanpå. Jag kämpade som en vansinnig med mig själv. Jag hade knappast ens krafter kvar att ta mig fram till spisen och göra upp eld. När jag hörde hur elden började spraka och spisluckan rasslade, kände jag mig litet bättre till mods. Jag skyndade ut i hallen och tände ljuset, hittade en flaska vitt vin, drog upp korken och började dricka direkt ur flaskan. Skräcken lade sig något, så mycket att jag åtminstone inte sprang iväg till min hyresvärd utan gick tillbaka till spisen. Jag öppnade luckan. Hettan började värma mitt ansikte och mina händer och jag viskade:
– Det har hänt mig något förfärligt ... Kom, kom, kom! ...
Men ingen kom. Elden sprakade i spisen, regnet slog mot fönstren. Då hände olyckan. Ur skrivbordslådan tog jag fram de tunga maskinskrivna kopiorna och mina anteckningsböcker och började så bränna upp dem. Det var ett svårt arbete, för papper som är fullskrivet med bläck brinner långsamt. Jag förstörde mina naglar, när jag slet sönder anteckningsböckerna. Jag stod upp och kilade in papperen mellan vedträna och slog på dem med eldgaffeln. Ibland höll askan på att kväva lågorna, men jag kämpade med elden, och fastän den gjorde envist motstånd var min roman snart förstörd. Välkända ord blixtrade förbi, det gula kröp oemotståndligt uppför sidorna, men man kunde fortfarande läsa orden. De försvann först när papperet var helt svart och jag hade slagit sönder det med eldgaffeln i mitt raseri.
Då krafsade någon helt tyst på rutan. Mitt hjärta hoppade till, jag kastade min sista anteckningsbok på lågorna och störtade mot dörren. Trappsteg av tegelsten ledde från källaren upp mot gårdsdörren. Jag snubblade fram mot dörren och frågade lågt:
– Vem är det?
Och en röst, hennes röst, svarade:
– Det är jag ...
Jag minns inte hur jag lyckades få bort kedjan och vrida om nyckeln. Så snart hon stigit in föll hon i mina armar, genomvåt, hennes kinder var våta, hennes hår var krusigt, hon darrade. Jag kunde bara få fram:
– Du ... är det du? Sedan stockade sig rösten och vi sprang ner.
Hon tog av sig kappan i hallen och vi skyndade in i det första rummet. Hon gav till ett dämpat skrik och med sina bara händer slet hon ut de sista papperen ur spisen, de var redan brända nedtill och hon kastade dem på golvet. Rummet fylldes genast av rök. Jag stampade på elden och hon kastade sig på soffan och skakade av hejdlös gråt.
När hon tystnat sade jag:
– Jag greps av hat till den där romanen och jag är rädd. Jag är sjuk. Jag mår hemskt.
Hon reste sig upp och sade:
– Min gud, du är sjuk. Men varför, varför? Jag skall rädda dig, jag skall rädda dig. Vad är det?
Jag såg på hennes ögon, svullna av rök och tårar, jag kände hur ett par kalla händer strök mig över pannan.
– Jag skall göra dig frisk, frisk igen, mumlade hon och lade sitt huvud mot min axel. Du skall skriva den på nytt. Varför, varför tog jag inte ett exemplar själv?
Hon skar tänder i raseri och sade något som jag inte kunde uppfatta. Med sammanpressade läppar började hon samla ihop och sortera de brända pappersarken. Det var ett kapitel mitt i romanen, jag kommer inte ihåg vilket. Hon ordnade arken efter varandra, lade dem i ett papper och band om ett snöre. Alla hennes rörelser visade hur beslutsam hon var och att hon var herre över sig själv. Hon bad om ett glas vin, drack ur det, lugnade sig och sade:
– Det är priset för ens lögner, sade hon, jag skall aldrig ljuga mer. Jag skulle ha stannat hos dig nu också, men jag vill inte göra det på det sättet. Jag vill inte att det sista han skall minnas av mig är hur jag sprang ifrån honom mitt i natten. Han har aldrig gjort mig något ont ... De kallade plötsligt på honom, det brann i fabriken. Men han kommer snart igen. Jag skall berätta det för honom i morgon bitti, jag skall säga att jag älskar en annan, och så skall jag komma tillbaka till dig och stanna här för alltid. Om du inte vill det, så säg det till mig nu.
– Min stackars älskling, sade jag. Jag kan inte tillåta att du gör på det sättet. Det kommer att bli ett helvete att leva tillsammans med mig och jag vill inte att du skall gå under här hos mig så som jag kommer att gå under.
– Är det den enda orsaken? frågade hon med ögonen tätt intill mina.
– Det är den enda orsaken.
Hon blev så glad, föll mig om halsen och sade:
– Jag vill dö tillsammans med dig. I morgon är jag här hos dig.
Och det sista jag kommer ihåg i mitt liv, det är ljusstrålen från hallen och i den ljusstrålen hennes lockiga hår, hennes hatt och hennes beslutsamma ögon, hennes mörka silhuett på tröskeln till ytterdörren och det vita paketet.
– Jag borde följa dig ut, men jag orkar inte längre gå ensam tillbaka, jag är rädd.
– Var inte rädd. Stå ut bara några timmar till. I morgon bitti är jag hos dig:
– Det var hennes sista ord i mitt liv ... Schhh ... Patienten avbröt sig och höll upp ett finger. – Det är en orolig månskensnatt.
Han försvann ut på balkongen. Ivan hörde ljudet av hjul som rullade förbi i korridoren, någon stönade svagt eller grät sakta.
När allt åter var lugnt återvände gästen och meddelade att en patient lagts in på rum 120, en man som hela tiden bad att få tillbaka sitt huvud. De båda männen var en stund ängsligt tysta, men lugnade sig så och återvände till den avbrutna berättelsen. Gästen skulle just öppna munnen, men det var, som sagt, en orolig natt. Röster hördes ute i korridoren och gästen började viska i Ivans öra, så tyst att bara poeten kunde höra vad han sade, allt utom den första meningen: – En kvart efter det att hon hade lämnat mig, knackade det på fönsterrutan ...
Patienten var tydligen våldsamt upprörd över det han viskade i Ivans öra. Hans ansikte förvreds då och då i kramp. I hans ögon glimmade skräck och vrede. Han pekade mot månen, som sedan länge försvunnit från balkongen. Först när ingenting längre hördes utifrån, flyttade sig gästen en bit från Ivan och talade högre:
– Ja, alltså, en natt i mitten av januari stod jag ute på gården och frös i kylan, klädd i samma rock men nu utan några knappar. Bakom mig täcktes syrenbuskarna av snödrivor och framför mig nere vid marken lyste det svagt bakom rullgardinerna för mina fönster. Jag ställde mig på knä utanför det ena och lyssnade – därinne spelade en grammofon. Det var det enda jag kunde höra, jag kunde inte se någonting. Jag stannade kvar en stund och gick sedan ut i gränden genom trädgårdsgrinden. Där yrde snön omkring. En hund hoppade fram mot mina ben, jag blev rädd och sprang över till andra sidan gatan. Kylan och skräcken, som nu var mina enda följeslagare, hade drivit mig till vansinne. Jag hade ingenstans att ta vägen och det enklaste hade naturligtvis varit att kasta sig framför en spårvagn på huvudgatan där gränden slutade. Långt borta såg jag spårvagnar som närmade sig likt nedisade, lysande lådor och jag kunde höra deras hemska gnissel mot de frostiga spåren. Men, käre vän, skräcken hade bemäktigat sig varje fiber i min kropp. Och som en hund fruktade jag till och med spårvagnen. Ja, det finns ingen här i huset som lider mer än jag, det försäkrar jag er!
– Men ni kunde ju ha låtit henne veta, sade Ivan, som kände medlidande med den stackars patienten. Det är ju dessutom hon som har alla era pengar? Hon sparade väl dem, eller hur?
– Det är klart att hon har sparat mina pengar. Men ni förstår mig tydligen inte. Eller också är det jag som har förlorat min förmåga att berätta och förklara. Jag sörjer inte så mycket för hennes skull, jag behöver henne inte längre. Varför skulle jag skriva till henne – gästen tittade andaktsfullt ut i nattmörkret hon skulle ju bara få ett brev från sinnessjukhuset. Skulle man verkligen kunna skicka ett brev till någon från en sådan adress ... jag, en sinnessjuk, skulle göra henne så olycklig? Nej, det kan jag inte. Ni skämtar, min vän!
Ivan kunde inte säga emot. Poeten kände ett tyst medlidande med sin gäst, som plågad av minnen böjde huvudet i den svarta mössan och sade:
– Den stackars kvinnan ... Jag hoppas att hon glömt mig ...
– Men ni kan bli frisk igen ..., sade Ivan stilla.
– Jag är obotligt sjuk, svarade gästen lugnt. Även om Stravinskij säger att han skall ge mig livet åter, så tror jag honom inte. Han är mänsklig och vill helt enkelt trösta mig. Men jag vill inte förneka att jag är mycket bättre nu än tidigare. Var var jag någonstans? Jovisst ja. Kölden, spårvagnarna som rullade fram ... Jag visste att den här kliniken var nyöppnad och jag gick genom hela staden, till fots. Vansinne! Jag hade säkert frusit till döds om jag inte hade blivit räddad av en tillfällighet. En lastbil hade fått något fel, jag gick fram till chauffören, det var fyra kilometer utanför staden, och till min förvåning förbarmade han sig över mig. Han körde hit och jag fick följa med. Tårna på vänstra foten var förfrusna. Men de lyckades läka dem. Nu sitter jag här sedan fyra månader tillbaka. Och, vet ni, jag tycker inte att det är så illa här. Man kan förstås inte planera för framtiden, käre vän! Jag hade till exempel velat fara jorden runt. Men det var tydligen inte ödets mening. Jag kommer bara att kunna se en liten obetydlig bit av jorden. Jag tror inte att det direkt är den bästa biten, men som jag sade, är det inte så illa. Nu kommer snart sommaren och murgrönan kommer att slingra uppför balkongen, det har Praskovja Fjodorovna lovat. Jag kan röra mig friare nu, tack vare mina nycklar. Och månen skiner om natten. Å, den är redan borta! Luften är friskare! Det är snart midnatt. Jag måste gå.
– Berätta, vad hände sedan med Jesjua och Pilatus? bad Ivan. Jag ber er, jag skulle vilja veta det.
– Å nej, nej, svarade gästen och ryckte till av smärta. Jag kan inte tänka på min roman utan att rysa. Er gode vän från Biskopsdammarna skulle kunna göra det bättre än jag. Tack för pratstunden. Adjö.
Och innan Ivan visste ordet av, stängdes gallret med en nästan ljudlös knäpp och gästen var borta.