Det var redan morgon när Margarita hunnit fram till de sista orden i kapitlet: »Så mötte Pontius Pilatus, Judeens femte prokurator, gryningen den femtonde dagen i månaden Nisan.«
Från gården utanför hördes sparvarnas glada, livliga, yrvakna morgonsång i pilen och i linden.
Margarita reste sig ur fåtöljen, hon sträckte på sig och först nu kände hon hur det värkte i kroppen och hur sömnig hon var. Märkligt nog var Margarita fullkomligt samlad, hon var inte det minsta skakad över att ha tillbringat natten i en övernaturlig värld. Hon blev inte orolig när hon kom att tänka på att hon varit på bal hos Satan, att mästaren genom något mirakel hade kommit tillbaka, att romanen hade återuppstått ur askan eller att allting var som förut i källaren vid gränden sedan den intrigören Aloizij Mogarytj blivit jagad därifrån. Hon hade inte tagit minsta själslig skada av mötet med Woland. Allt var som det borde vara.
Hon gick in i rummet intill och konstaterade att mästaren låg i djup och lugn sömn, hon släckte den onödiga bordslampan och sträckte själv ut sig på en liten soffa vid motsatta väggen och drog över sig ett gammalt slitet lakan. Efter en minut hade hon somnat och den morgonen hade hon inga drömmar. Det var tyst i källarvåningen, hela det lilla huset låg tyst och det var stilla också ute på gatan.
Men vid samma tid denna tidiga lördagsmorgon fanns det ett ställe där man inte sov alls. En hel våning i en viss inrättning i Moskva var på benen, i fönstren lyste det för fullt och lamporna tävlade i styrka med den uppgående solen. Fönstren vette mot en stor asfalterad gårdsplan, som borstades ren av långsamt rullande, tutande specialfordon.
Hela våningen var upptagen med efterforskningar i fallet Woland och lamporna brann hela natten i ett tiotal olika rum.
Egentligen var hela saken avklarad redan dagen innan, den fredag man tvingats stänga Varietéteatern sedan hela administrationen bara hade försvunnit och efter allt elände som inträffat under den beryktade svartkonstföreställningen. Men nu strömmade alltmer material in i den sömnlösa våningen.
I denna egendomliga affär, som allt tydligare visade att fan själv var lös men som också innehöll en mängd hypnotiska trick och uppenbara lagbrott, måste undersökningsledningen samla ihop alla de vitt skilda och egendomliga omständigheter som dök upp överallt i Moskva.
Arkadij Apollonovitj Semplejarov, chefen för den akustiska kommissionen, var den förste som måste infinna sig i det elektriska ljuset på den sömnlösa våningen.
Plötsligt på fredagskvällen efter middagen ringde det i hans bostad vid Kámennyj Most och en mansröst bad att få tala med Arkadij Apollonovitj. Arkadij Apollonovitjs hustru svarade och sade dystert att Arkadij Apollonovitj var sjuk och inte kunde komma till telefonen. Men Arkadij Apollonovitj blev ändå tvungen att ta sig till telefonen. När hustrun frågade varifrån man ringde fick hon ett mycket snävt svar från rösten i andra änden.
– Naturligtvis ... på ögonblicket ... genast ..., stammade den annars så högdragna makan till akustikkommissionens ordförande och flög som en pil in i sovrummet för att dra upp Arkadij Apollonovitj ur sängen, där han låg med hemska plågor vid tanken på gårdagskvällens föreställning och det stormiga och skandalösa uppträdet när hans lilla släkting från Saratov hade blivit körd på porten.
Efter ungefär en kvarts minut var Arkadij Apollonovitj framme vid telefonen där han stod i bara underkläderna med endast en sko – den vänstra – på sig och mumlade i luren:
– Ja, det är jag ... javisst ... javisst ...
Hans hustru hade nu glömt alla hemska trohetsbrott som den stackars Arkadij Apollonovitj hade begått och med en ängslig min smet hon ut i hallen, viftade med en sko i luften och viskade:
– Sätt på dig skon, sätt på dig skon ... du blir kall om fötterna ...
Till svar sparkade Arkadij Apollonovitj med sin nakna fot efter sin hustru, gav henne en vild blick och fortsatte att mumla i luren:
– Ja, ja, ja, jag förstår ... jag, kommer omedelbart ...
Arkadij Apollonovitj satt hela kvällen hos undersökningsledningen.
Det var ett ytterst tröttsamt och obehagligt samtal. Arkadij Apollonovitj måste inte bara ge en fullkomligt uppriktig redogörelse för den skändliga föreställningen och slagsmålet i logen, utan dessutom var han tvungen att berätta allt om Militsa Andrejevna Pokobatko, skådespelerskan från Jelochovskaja gatan, om den lilla släktingen från Saratov och om mycket annat, vilket förorsakade Arkadij Apollonovitj obeskrivliga plågor.
Arkadij Apollonovitj var en intelligent och bildad person, han var noggrann och vittnesgill och han kunde på ett utmärkt sätt beskriva gårdagens eländiga föreställning med den hemlighetsfulle, maskerade magikern och hans båda uslingar till medhjälpare, han mindes mycket väl att magikern hette Woland – och detta förde undersökningen flera steg framåt. När man jämförde Arkadij Apollonovitjs uppgifter med andras – bland dem några av de kvinnor som efter föreställningen råkat i så pinsam belägenhet (hon i de lila underbyxorna som så till den grad hade chockerat Rimskij, men tyvärr också många andra) och vaktmästaren Karpov som hade skickats till lägenheten nr 50 i huset på Sadovaja när man alltså jämförde alla dessa upplysningar, kunde man snabbt bestämma var den skyldige bakom alla dessa äventyr skulle sökas.
Man besökte mer än en gång lägenheten nr 50, man undersökte den ytterst noggrant, man knackade i väggarna, kontrollerade rökgångarna och letade efter hemliga gömställen. Alla dessa åtgärder ledde emellertid inte till något resultat, man upptäckte ingenting under besöken i våningen. Ändå var det ju helt uppenbart att någon måste finnas i våningen, trots att alla som på ett eller annat sätt hade att göra med utländska artister i Moskva kategoriskt förnekade att det skulle finnas någon magiker vid namn Woland i staden.
Han hade absolut inte låtit registrera sig någonstans vid sin ankomst, han hade inte för någon visat upp sitt pass eller andra dokument, kontrakt eller avtal och ingen hade ens hört talas om honom! Chefen för teaterkommissionens programavdelning, Kitájtsev, svor vid alla helgon på att den försvunne Stiopa Lichodejev aldrig hade skickat något program till honom för godkännande eller telefonerat till honom om att någon med namnet Woland skulle ha anlänt. Kitajtsev hade således ingen aning om hur Stiopa kunnat arrangera en sådan föreställning, det var fullkomligt obegripligt. När han fick höra att Arkadij Apollonovitj med egna ögon hade bevittnat föreställningen slog Kitajtsev bara ut med armarna och blickade upp mot himlen. Redan på hans ögon kunde man se att Kitajtsev var oskyldig som ett lamm.
Så var det Prochor Petrovitj, chefen för hela teaterkommissionen.
Han hade förresten krupit tillbaka i sin kostym så fort som polisen klivit in på hans kontor – detta till Anna Richardovnas obeskrivliga glädje och till stor förtret för polisen som alltså larmats alldeles i onödan.
Väl tillbaka på sin plats i den grå randiga kostymen godkände Prochor Petrovitj alla beslut som kostymen hade fattat under hans kortvariga frånvaro.
Så Prochor Petrovitj visste således inte heller någonting om någon Woland.
Det hela var alltså, med förlov sagt, komplett obegripligt: Här hade tusentals åskådare, hela Varietéteaterns personal och dessutom Arkadij Apollonovitj Semplejarov med sin gedigna bildning och allt sett magikern och hans fördömda assistenter och ändå fanns det inga planer att hitta honom. Vad var det fråga om? Hade han uppslukats av jorden efter sin avskyvärda seans eller hade han, som några ville påstå, inte alls kommit till Moskva? Om man nu godtog den första förklaringen, så hade han uppenbarligen också smugglat med sig hela ledningen för Varietéteatern ner i underjorden. Om man däremot trodde på den andra förklaringen, betydde det att teaterledningen först själv skulle ha arrangerat en massa vidrigheter (tänk bara på det krossade fönstret i arbetsrummet och på hur Ruter Äss uppfört sig!) och sedan spårlöst försvunnit från Moskva.
Undersökningsledaren var, det måste erkännas, en man som kunde sina saker. Det gick otroligt fort att leta reda på den försvunne Rimskij. Man behövde bara jämföra hur Ruter Äss betett sig vid taxistationen utanför biografen med några andra uppgifter, såsom till exempel vid vilken tid föreställningen slutade och den troliga tidpunkten för Rimskijs försvinnande, för att omedelbart kunna sända iväg ett telegram till Leningrad. En timme senare kom svaret (det var på fredagskvällen) att man hade återfunnit Rimskij på hotell Astoria, på fjärde våningen, granne med repertoarchefen för en av Moskvas teatrar som vid tillfället gästspelade i Leningrad, i rum nummer 412, det där berömda rummet med det blågrå möblemanget med guldinläggningar och det makalösa badrummet.
Man hittade Rimskij gömd inne i klädskåpet på rum nr 412 på Astoria och förhörde honom redan i Leningrad. Sedan avsändes ett telegram till Moskva med upplysningen att ekonomidirektören Rimskij var oansvarig för sina handlingar, att han varken ville eller kunde svara sammanhängande och att han bara bad om att få bli inspärrad i ett pansarvalv med beväpnad vakt.
Från Moskva kom en telegrafisk order att under eskort skicka Rimskij till huvudstaden och på fredagskvällen for mycket riktigt Rimskij under eskort med kvällståget till Moskva.
Mot fredagskvällen fick man också upp ett spår efter Lichodejev. Man hade telegraferat till alla städer och hört sig för om honom och från Jalta kom svaret att Lichodejev varit där men tagit flyget tillbaka till Moskva.
Den ende som man överhuvudtaget inte kunde spåra var Varenucha. Denne man var välkänd som teaterman över hela Moskva men hade nu tydligen gått upp i rök.
Samtidigt var man tvungen att ta itu med händelser på andra håll i Moskva, utanför Varietéteaterns väggar. Man måste åstadkomma en förklaring till den egendomliga händelsen med kontorspersonalen som hade sjungit Heliga Bajkal (professor Stravinskij lyckades för övrigt på två timmar få dem normala igen genom något slags subkutana injektioner) och försökte reda ut de fall där folk kommit dragande med fan vet vad för skräp och lurat i andra medborgare och institutioner att det var pengar. Dessutom måste man försöka hjälpa dem som varit utsatta för allt detta.
Det säger sig självt att det obehagligaste, det mest skandalösa och det oförklarligaste av allt som inträffat var stölden av framlidne Berlioz’ huvud ur kistan på Gribojedov. Till råga på allt hade stölden skett mitt på ljusa dagen.
Tolv man var inkopplade på fallet och från alla hörn av Moskva samlade de in alla tappade maskor i denna komplicerade stickning.
En av detektiverna kom till professor Stravinskijs klinik och började med att fråga efter en lista över de sista tre dagarnas nyintagna. På så sätt upptäckte han Nikanor Ivanovitj Bosoj och den stackars konferencieren som blivit av med sitt huvud. Men dessa två hade man inte så stort intresse av. Man kunde lätt fastställa att de hade råkat ut för den hemlighetsfulle magikern och hans kumpaner. Däremot var detektiven ytterst intresserad av Ivan Nikolajevitj Bezdomnyj.
Dörren till Ivans rum, nr 117, öppnades på fredagskvällen och in i rummet trädde en ung man med runt ansikte, vars lugna och mjuka sätt gjorde honom helt olik en vanlig detektiv. Icke desto mindre var han en av de bästa detektiverna i Moskva. Han fäste blicken på en blek och avtärd ung man som låg på en säng. Patientens ögon var likgiltiga inför omvärlden, än blickade de ut i fjärran, än tycktes de stirra in i sig själva. Detektiven presenterade sig med vänlig röst och sade att han kommit för att tala med Ivan Nikolajevitj om det som hänt vid Biskopsdammarna två dagar tidigare.
Vad Ivan skulle ha triumferat, om detektiven kommit till honom tidigare, låt oss säga natten till torsdag, när poeten så högröstat och lidelsefullt försökt förmå någon att lyssna till sin berättelse från Biskopsdammarna! Nu först uppfylldes hans önskan om att få hjälp i jakten på konsulten, nu behövde han inte längre springa efter folk för att få dem att lyssna, nu kom de själva för att höra hans berättelse om vad som hade hänt i onsdags kväll.
Men Ivan hade tyvärr blivit fullständigt förändrad under tiden efter Berlioz’ död: han var beredd att svara artigt på alla detektivens frågor, men i hans blick och i hans tonfall märktes det hur likgiltig han var. Poeten brydde sig inte längre om Berlioz’ öde.
Innan detektiven kom in låg Ivan i halvslummer och en rad drömsyner hade passerat framför honom. Han hade sett en egendomlig, ofattbar och overklig stad med marmorblock, genomdragna av pelargångar, en stad med solgnistrande tak, med ett svart, dystert och obarmhärtigt Antoniatorn, med ett palats på västkullen, som nästan låg begravt bakom trädgårdens tropiska grönska och vars bronsstatyer glödde i kvällningen ovanför gröns kan, han hade sett romerska centurior i full rustning marschera längs den gamla stadsmuren.
Inför Ivans slumrande ögon uppenbarade sig en välrakad man som satt orörlig i en stol, en man med fårat, gulaktigt ansikte, han var klädd i en vit mantel med rött foder och blickade hatfullt ut mot den härliga men samtidigt främmande trädgården. Ivan hade också sett en gul, trädlös kulle där det stod några tomma pålar med tvärslåar.
Men poeten Ivan Bezdomnyj hade inte längre något intresse för händelserna vid Biskopsdammarna.
– Säg mig, Ivan Nikolajevitj, hur långt från vändkorset befann ni er, när Berlioz halkade under spårvagnen?
Ett knappt märkbart, likgiltigt leende for över Ivans läppar och han svarade:
– Jag var långt därifrån.
– Och den schackrutige mannen, stod han bredvid vändkorset?
– Nej, han satt på en bänk i närheten.
– Ni är säker på att han inte gick fram till vändkorset, när Berlioz föll?
– Ja. Han gick inte fram dit. Han satt bakåtlutad på bänken.
Detektiven ställde inte några fler frågor. Han reste sig och tryckte Ivans hand, önskade snabb bättring och hoppades att snart få läsa hans dikter igen.
– Nej, svarade Ivan lågt, jag kommer aldrig att skriva poesi igen.
Detektiven log ett artigt leende och sade sig förmoda att poeten led av en tillfällig men övergående depression.
– Nej, svarade Ivan och blickade förbi detektiven, långt bort mot skymningshimlen, det här är ingenting övergående. Mina dikter är dåliga och jag har förstått det nu.
Detektiven lämnade Ivan med de ytterst viktiga upplysningar han fått. Nu hade han följt tråden av händelser tillbaka och till slut kommit fram till den punkt där allting började. Detektiven var säker på att mordet vid Biskopsdammarna var inledningen till en hel serie av händelser. Varken Ivan eller den där schackrutige hade naturligtvis rent fysiskt knuffat den olycklige ordföranden för MASSOLIT under spårvagnen, han hade fallit under hjulen utan någons aktiva medverkan. Men lika säker var detektiven på att Berlioz var hypnotiserad när han kastade sig (eller ramlade) framför spårvagnen.
Man hade verkligen nu en mängd material och man visste vem man skulle söka och var man skulle leta efter honom. Svårigheten var bara att det helt enkelt inte gick att fånga honom. Vi upprepar att någon helt säkert befann sig inne i den evigt förbannade lägenheten nummer 50. Ibland svarade en raspande eller nasal röst i telefonen, ibland slogs ett fönster upp i våningen och ljudet från en grammofon trängde ut. Men varje gång man tog sig in där var lägenheten fullkomligt tom. Man hade redan varit där vid olika tider på dygnet. Man hade finkammat varje hörn av lägenheten och höll den sedan länge under bevakning. Man hade folk utposterade i stora uppgången och vid köksingången. Dessutom hade man poster uppe vid skorstenarna på taket. Ja, lägenheten nummer 50 var på ett lekfullt humör och ingen kunde göra någonting åt det.
Så fortskred fallet ända till midnatt, natten till lördagen, när baron Meygel i aftonkostym och lackskor högtidligen skulle gästa lägenheten nummer 50. Man kunde höra hur baronen släpptes in. På sekunden tio minuter senare steg man in i våningen utan att ringa på. Men man träffade inte på några hyresgäster och – vad värre var – man kunde inte upptäcka det minsta spår efter baron Meygel.
Så fortsatte det, som sagt, fram till tidigt på lördagsmorgonen. Då fick man nya och mycket intressanta upplysningar. Ett sexsitsigt passagerarplan från Krim landade på Moskvas flygplats. Bland passagerarna fanns en besynnerlig ung man. Han var orakad och hade inte tvättat sig på tre dagar, han hade en ängslig blick i sina trötta röda ögon, han kom utan bagage och han var tämligen egendomligt klädd. Mannen hade fårskinnsmössa, över nattskjortan hade han slängt en filtkappa och på fötterna bar han ett par blå nyköpta lädertofflor. När han kommit nerför trappan från kabinen steg några herrar fram till honom. Man hade väntat på den här mannen och en stund senare satt den oförglömlige chefen för Varietéteatern Stepan Bogdanovitj Lichodejev ansikte mot ansikte med detektiverna. Han kunde lämna ytterligare upplysningar. Det blev nu klart att Woland hade hypnotiserat Stiopa Lichodejev och nästlat sig in på Varietéteatern förklädd till artist och att han sedan hade smusslat iväg Stiopa, gud vet hur många mil bort från Moskva. Man kunde på så sätt komplettera sitt material, men det gjorde knappast saken lättare, snarare tvärtom, ty det var uppenbart att det inte skulle bli så enkelt att få tag i en person som var i stånd till sådana trollkonster som Stiopa råkat ut för. Lichodejev blev för övrigt på egen begäran inspärrad i ett pansarvalv. Nästa vittne var Varenucha, som just hade blivit arresterad i sin bostad dit han återvänt efter två dygns oförklarlig bortovaro.
Trots att han hade lovat Azazello att aldrig ljuga mer, inledde förvaltningschefen sin berättelse med en lögn. Men man skall inte döma honom för hårt. Azazello hade nämligen bara förbjudit honom att ljuga i telefon och vid det här tillfället talade förvaltningschefen utan att begagna sig av en sådan apparat. Ivan Saveljevitj flackade med blicken och berättade att han i torsdags hade druckit sig full i ensamheten på sitt rum i Varietéteatern, att han sedan hade gått någonstans, vart visste han inte, att han hade druckit mer vodka men var, det kom han inte ihåg, och att han till slut hade legat och skräpat under ett stängsel, men var – inte heller det kunde han komma ihåg. Det var först när förvaltningschefen fått veta att han med sitt dumma och ansvarslösa uppförande hindrade undersökningen – något som han förstås måste stå till svars för – som Varenucha skrämd tittade sig omkring och med en stämma som darrade av snyftningar viskade att han ljög uteslutande därför att han var rädd, rädd för att Wolands liga, som han redan en gång råkat i klorna på, skulle hämnas. Han bad om att få bli inspärrad i ett pansarvalv.
– Fan också! Snart får de inte längre plats i det där valvet! muttrade en av undersökningsledarna.
– De där skurkarna tycks ha skrämt dem från vettet, sade detektiven som varit på besök hos Ivan.
Man lugnade Varenucha så gott det gick och sade att man skulle ge honom skydd också utan något pansarvalv. Sedan visade det sig att han inte alls hade druckit någon vodka, utan att han hade fått stryk av två karlar, den ene var rödhårig och hade en utstående hörntand och den andre var kort och tjock ...
– Och såg ut som en katt?
– Ja, just det, viskade förvaltningschefen och var nära att svimma av fasa, han irrade hela tiden med blicken medan han tillfogade fler detaljer om sina två dygn i lägenheten nummer 50 där han varit lockfågel åt en vampyr och nästan sänt ekonomidirektören Rimskij i döden ...
Vid samma tidpunkt fördes Rimskij själv från Leningradtåget in till förhör. Men den gråhårige, skräckslagne och halvt rubbade gamle mannen hade inte många drag gemensamma med den tidigare ekonomidirektören. Han vägrade hårdnackat att berätta sanningen om vad som hade hänt. Rimskij påstod att han inte hade sett Hella i sitt kontorsfönster den där natten och inte heller hade han sett Varenucha. Han hade helt enkelt blivit illamående och i ett anfall av minnesförlust tagit tåget till Leningrad. Man behöver kanske inte tillägga att ekonomidirektören avslutade sin berättelse med att be om att få bli inspärrad i ett pansarvalv.
Annusjka arresterades när hon försökte betala med en tiodollarsedel i en butik på Arbat. Man lyssnade uppmärksamt till hennes historia om folk som hade flugit ut genom fönstret i huset på Sadovaja och om hästskon som hon påstod sig ha plockat upp för att överlämna till polisen.
– Hästskon var alltså av riktigt guld och besatt med briljanter? frågade man Annusjka.
– Skulle jag inte känna igen briljanter? svarade Annusjka.
– Och han gav er alltså tiorubelsedlar, säger ni?
– Skulle jag inte känna igen en tia? svarade Annusjka.
– Men när blev de då förvandlade till dollar?
– Har ingen aning om några dollar, har aldrig sett några! fnyste Annusjka. Men jag vet mina rättigheter! Jag fick pengarna i belöning och så skulle jag gå och köpa kattunstyg för dem. Sedan började hon prata om att alltihop var styrelsens fel, som hade låtit onda andar flytta in på femte våningen så att man inte fick någon levandes ro.
Här vinkade en av detektiverna med sin penna åt Annusjka att hålla tyst, eftersom hon gick alla på nerverna, och på en grön blankett skrev han ut en frisedel åt henne, varpå hon till allas lättnad gav sig iväg.
I tur och ordning kom sedan en hel rad personer, bland dem också Nikolaj Ivanovitj, som blivit arresterad bara för att hans svartsjuka hustru varit dum nog att meddela polisen att han var försvunnen. Detektiverna tyckte att det var helt i sin ordning när Nikolaj Ivanovitj lämnade fram sitt löjliga intyg om att han varit på bal hos Satan. Nikolaj Ivanovitj berättade emellertid inte hela sanningen när han beskrev hur han farit genom luften med Margarita Nikolajevnas nakna hembiträde på ryggen, hur han flugit, fan vet vart, för att bada i en flod någonstans, och hur han dessförinnan hade sett Margarita Nikolajevna själv visa sig naken i fönstret. Han ansåg det onödigt att exempelvis nämna hur han dykt upp i sängkammaren med Margaritas efterlämnade blus i handen och hur han hade kallat Natasja för Venus. Enligt honom hade Natasja bara flugit ut genom fönstret, satt sig grensle över honom och farit iväg med honom ut ur staden ...
– Jag tvingades till detta under hot om våld, sade Nikolaj Ivanovitj och avslutade sin berättelse med en bön om att hans hustru ingenting skulle få veta, vilket man också lovade honom.
Nikolaj Ivanovitjs upplysningar gjorde att man nu kunde slå fast att Margarita Nikolajevna och hennes hembiträde Natasja var spårlöst försvunna. Åtgärder vidtogs för att återfinna dem.
Så fortsatte undersökningen hela lördagsmorgonen. De mest otroliga rykten, där minsta uns av sanning styrdes ut med de mest fantastiska lögner, började spridas i staden. Det hette att hela den tusenhövdade publiken på Varietéteatern spritt språngande naken hade hoppat ut på gatan efter föreställningen. Polisen hade hittat en förtrollad tryckpress för falska sedlar på Sadovaja, ett gäng banditer hade rövat bort fem chefer på Avdelningen för lättare underhållning men polisen hade snart återfunnit dem alla fem. Det gick flera rykten i samma stil, rykten som man inte gärna ville återge.
När det led mot lunch fick undersökningsledningen ett telefonsamtal. Det meddelades från Sadovaja att den fördömda lägenheten hade visat livstecken igen. Någon därinne hade tydligen öppnat fönstren, det hördes sång och pianomusik och man hade iakttagit en svart katt som satt och solade sig i fönstret.
Vid fyratiden denna heta dag steg en samling civilklädda herrar ur tre bilar som stannat en liten bit från huset nr 302 B på Sadovaja. Man delade upp sig i två mindre grupper. Den ena gruppen öppnade en vanligtvis igenspikad liten bakdörr och båda grupperna började sedan ta sig upp till lägenheten nummer 50.
Samtidigt satt Korovjev och Azazello i matsalen och avslutade sin frukost. Korovjev hade lagt av fracken och tagit på sig sina vanliga kläder. Woland befann sig, sin vana trogen, i sängkammaren och ingen visste var katten fanns. Men att döma av slamret från kastruller ute i köket var Behemot antagligen där och gjorde sig till som vanligt.
– Vad är det för steg som hörs ute i trappan? frågade Korovjev och lekte med skeden i sitt svarta kaffe.
– De kommer för att arrestera oss, svarade Azazello och tömde ett glas konjak.
– Åhå, jaså ..., sade Korovjev.
Männen ute i trappan hade nu kommit upp till avsatsen vid tredje våningen, där ett par rörmokare stod och fingrade på elementet. Rörmokarna och männen i trappan utbytte menande blickar.
– Alla är hemma, viskade en av rörmokarna och hamrade på ett rör.
En man i första ledet tog fram en svart tjänstepistol ur överrocken och mannen bredvid honom plockade upp en dyrk. Alla var väl beväpnade när de gick upp till lägenheten nummer 50. Två av dem hade nät av silkessnören som lätt kunde vecklas ut redo i fickorna, en annan bar på en lasso, ännu en hade gasbindor och ampuller med kloroform.
På ett ögonblick hade man öppnat dörren till lägenheten nummer 50 och alla stod inne i hallen. Det smällde till i köksdörren, så den andra gruppen hade tydligen i tid kommit upp bakvägen.
Den här gången såg det ut som om man åtminstone skulle få någon lön för mödan. På ett ögonblick hade man spritt ut sig över hela lägenheten, men ingenstans kunde man hitta en levande själ. Däremot upptäckte man på matsalsbordet resterna av en tydligen nyss avslutad frukost och på spiselkransen i salongen alldeles bredvid en kristallvas satt en jättelik svart katt och höll ett primuskök i tassarna.
Männen blev stående ganska länge inne i salongen och betraktade katten utan att säga ett ord.
– Jaha ... inte så illa ..., viskade en av dem.
– Jag har inte gjort någon skada, jag sitter bara här och lagar ett primuskök, snäste katten och tog på sig en bister min, och jag känner mig nödsakad att påminna er om att katten är ett mycket gammalt och okränkbart djur.
– Verkligen skickligt, viskade en man i sällskapet och en annan sade med hög och tydlig röst:
– Såja, om du skulle ta och komma hit nu, din okränkbara buktalardocka.
Ett nät vecklade ut sig och for genom luften men till allmän förvåning missade mannen som hade kastat det och nätet föll bara över kristallvasen som trillade i golvet med ett brak.
– Miss! hojtade katten. Hurra! Han ställde ifrån sig primusköket och tog fram en Browning bakom ryggen. Han siktade blixtsnabbt på mannen som stod närmast, men innan katten hann skjuta fyrade denne av sin tjänstepistol. Katten ramlade ner från spiselkransen med huvudet före, tappade sin Browning och välte primusköket.
– Allt är slut, sade katten med svag röst och segnade ner i en blodpöl. Lämna mig för ett ögonblick, låt mig få ta farväl av denna jord. Azazello, min vän, stönade den blödande katten, var är du? Han vände sin matta blick mot matsalsdörren: – Du hjälpte mig inte mot övermakten ... du lämnade den stackars Behemot och förrådde honom för ett glas – visserligen utmärkt – konjak! Må du ha min död på ditt samvete och i alla fall skall du ha min Browning efter mig ...
– Nätet, nätet, nätet ..., viskade man oroligt runt katten. Fan vet hur det kom sig men nätet fastnade i någons ficka och ville inte veckla ut sig.
– Den enda räddningen för en dödligt sårad katt, sade Behemot, är en klunk bensin. I den allmänna förvirringen passade han på att sätta munnen till den runda öppningen i primusköket och dricka. Genast slutade blodet att strömma ur hans vänstra framtass. Frisk och kry hoppade han upp, tog primusköket under frambenet, hoppade tillbaka upp på spiselkransen och klättrade vidare utefter väggen medan han rev sönder tapeterna och ett par sekunder senare satt han på en gardinstång av metall högt ovanför inkräktarna.
Ögonblickligen grep man tag i gardinen och rev ner både den och gardinstången så att solljuset flödade in i det halvmörka rummet. Men varken den hastigt och lustigt återställda katten eller primusköket föll ner. Utan att tappa sitt kära primuskök lyckades katten hoppa upp i takkronan som hängde mitt i rummet.
– En stege! skrek man nere på golvet.
– Jag utmanar er på duell! skränade katten där han gungade högt uppe i ljuskronan. Nu höll han Browningen i tassen igen och primusköket hade han gjort fast i takkronan. Katten siktade och öppnade eld mot inkräktarna medan han pendlade av och an i taket ovanför dem. Det brakade i hela våningen. Glassplitter regnade ner från takkronan, spegeln på spiselkransen gick i kras, putsen yrde, patronhylsorna dansade på golvet, fönsterrutorna krossades, bensin började strömma ut ur det sönderskjutna primusköket. Nu var det inte längre tal om att fånga katten levande, inkräktarna sköt i raseri med sina tjänstepistoler och siktade mot hans huvud, hans mage, hans bröst och hans rygg. Skjutandet framkallade panik nere på den asfalterade gården.
Men striden varade inte länge och skotten dog snart bort av sig själva. Varken katten eller inkräktarna hade nämligen tagit skada. Ingen hade blivit skjuten till döds, ja, ingen hade ens blivit sårad. Alla var oskadda, katten också. För säkerhets skull sköt någon fem kulor rakt i huvudet på den fördömda katten, men han svarade med en snabb kanonad. Resultatet var detsamma – ingen fick den minsta skråma. Katten gungade i ljuskronan, som nu svängde allt långsammare, han blåste i pistolpipan och spottade sig i tassen.
Männen på golvet stod tysta och såg alldeles förvirrade ut. Det var enda gången, eller i varje fall nästan enda gången, som man hade skjutit till ingen som helst nytta. Det var ju förstås tänkbart att kattens Browning var något slags leksakspistol, vilket man däremot inte kunde säga om inkräktarnas tjänstepistoler. Kattens första sår var tydligen bara en bluff, rena rama bedrägeriet på samma sätt som tricket med bensinen.
Man gjorde ännu ett försök att fånga katten. Man kastade lasson, men den fastnade i ett av ljusen uppe i takkronan som brakade i golvet. Hela huset tycktes skaka när den föll, men det hjälpte inte. Splitter regnade ner över sällskapet, men katten flög genom luften och satte sig högt uppe under taket på den förgyllda spegelramen ovanför spiselkransen. Den hade ingen tanke på att fly, utan förklarade från sin förhållandevis säkra och upphöjda plats:
– Jag begriper inte alls anledningen till att ni utsätter mig för den här bryska behandlingen ...
Katten hade knappt hunnit öppna munnen, förrän han avbröts av en kraftig basröst som tycktes komma från ingenstans:
– Vad är det som försiggår här i lägenheten? Jag blir störd i mitt arbete.
En annan, otrevlig nasal röst gnällde:
– Det är förstås Behemot igen, fan ta honom!
En tredje, sprucken röst sade:
– Messir! Det är lördag. Solen håller på att gå ner. Tiden är inne.
– Ursäkta mig, men jag har inte tid att fortsätta vårt samtal längre, sade katten uppifrån spegeln, tiden är inne. Han kastade ifrån sig sin Browning, slog sönder två fönsterrutor, hällde ut bensinen, som fattade eld av sig själv så att lågorna slog ända upp i taket.
Det började brinna ovanligt fort och häftigt och mer eldfängt än bensin brukar brinna. Det rykte omedelbart i tapeterna, den nedrivna gardinen på golvet fattade eld och fönsterbågarna glödde. Katten sköt rygg, jamade, hoppade från spegeln ner i fönstret och försvann med sitt primuskök. Utanför hördes flera skott. En man som satt ute på brandstegen i höjd med juveleraränkans fönster sköt mot katten som skuttade från fönster till fönster ända bort till stuprännan i hörnet av huskomplexet. Katten klättrade längs stuprännan upp på taket. Där blev han beskjuten av vaktposterna som bevakade skorstenarna – men med lika klent resultat. Katten bleknade bort i ljuset från den nedgående solen som lyste över staden.
Inne i lägenheten flammade nu golvet upp under inkräktarnas fötter och där katten hade låtsats ligga sårad, tonade nu baron Meygels lik fram i elden, med hakan i vädret och glasartade ögon. Men det fanns ingen möjlighet att släpa ut liket.
Från salongen drog man sig tillbaka över det brinnande parkettgolvet ut i arbetsrummet och hallen medan man försökte slå bort röken från axlar och bröst. Från matsalen och sängkammaren sprang man ut genom korridoren. Också från köket kom man springande ut i hallen. Salongen var redan övertänd och fylld av rök. Någon hann i flykten slå numret till brandkåren och skrällde helt kort i luren:
– Sadovaja 302 B! ...
Man kunde inte stanna kvar längre. Elden spred sig ut i hallen. Det blev svårt att andas.
När röken började virvla ut genom de krossade fönstren i den förhäxade lägenheten hördes folk ropa förtvivlat nere på gården:
– Elden är lös! Det brinner, det brinner!
Folk började skrika i telefonen på olika håll i huset:
– Sadovaja! Sadovaja 302 B!
När det hjärtskärande ljudet av sirener hördes från brandbilarna som strömmade till från alla håll ute på Sadovaja kunde folksamlingen nere på gården se hur tre mörka mansfigurer och en naken kvinna flög ut genom röken från ett fönster på femte våningen.