Men vad hände nu egentligen i Moskva efter skymningen den där lördagskvällen, när Woland lämnade huvudstaden och försvann från Sparvbergen med sitt följe?
Det behöver knappast nämnas att staden länge därefter sjöd av de mest otroliga rykten, rykten som snart spred sig till de eländigaste avkrokar. Ja, det känns dessutom motbjudande att upprepa sådana rykten.
Författaren till dessa sanna rader var en gång på väg med tåg till Feodósija, och då fick han själv höra hur folk berättade att tvåtusen människor skulle ha rusat ut ur en moskvateater, bokstavligen helnakna, och i det tillståndet tagit taxi hem.
Det tisslades om »onda andar« i köerna utanför mjölkaffären och på spårvagnar, i varuhus, lägenheter och inne i köken, på lokaltåg och på fjärrtåg, på stationer och anhalter, i sommarstugor och på badstränder.
Folk med utbildning och kultur deltog naturligtvis aldrig i detta prat om onda andar som skulle ha hemsökt Moskva, och de skrattade till och med åt alla historierna och försökte tala förstånd med ryktesspridarna. Men fakta är och förblir fakta, som man brukar säga, och kunde inte bara viftas bort utan någon förklaring: någon hade varit på besök i huvudstaden. De förkolnade resterna av Gribojedov och mycket annat vittnade vältaligt om detta.
Bildat folk var benägna att hålla med undersökningsledningen: en liga av utomordentligt skickliga hypnotisörer och buktalare hade varit i farten. Både i Moskva och ute på landet vidtog man snabbt och energiskt åtgärder för att få fast dem, olyckligtvis utan det minsta resultat. Mannen som kallade sig Woland hade försvunnit med sina kumpaner och han kom inte tillbaka till Moskva, ja, han dök inte heller upp någon annanstans. Helt naturligt antog man att han hade flytt utomlands, men inte heller där påträffades något spår av honom.
Polisutredningen fortsatte länge. Det var ju sannerligen en mycket egendomlig historia! Fyra hus hade brunnit ner, hundra tals människor hade mist förståndet, men flera hade också blivit mördade. Åtminstone beträffande två av dessa kunde man med bestämdhet säga att de mördats: Berlioz och den stackars mannen från turistbyrån, ex-baronen Meygel. Meygels förkolnade ben påträffades efter eldsvådan i lägenheten nummer 50, Sadovaja 302 B. Ja, våldsbrott hade blivit begångna och sådana kunde inte få passera utan vidare.
Men också andra offer hade krävts under Wolands vistelse i Moskva och, sorgligt nog, bland stadens svarta katter.
Ett hundratal av dessa fridsamma, trofasta och nyttiga djur blev skjutna eller dödade på annat sätt i olika delar av landet. Ett trettiotal katter, varav några var grymt vanställda, lämnades in på polisstationerna i flera städer. I Armavir, till exempel, kom en herre till polisen med ett av dessa helt oskyldiga djur som hade frambenen hopbundna med ett rep.
Han hade stått och lurat på katten, när djuret med en mycket listig min (hur skall katter kunna rå för att de ser ut på det viset? Det beror inte på att de skulle. vara sämre än andra, utan på att de är rädda för att bli skadade av större och starkare varelser, såsom hundar eller människor. Det går så lätt att såra en katt, men det skall jag säga, det är ingenting att vara stolt över, inte alls!) Ja, där satt katten med listig min, på väg att rusa in i några snår.
Mannen kastade sig över katten och slet av sig slipsen för att ha något att binda djuret med. Han mumlade hotfullt och elakt.
– Aha! Så herr hypnotisören har behagat komma hit till Armavir? Här är vi inte rädda för er. Försök inte spela dövstum! Vi vet nog vad ni är för en!
Mannen släpade med sig det stackars djuret till polisen. Kattens framtassar var surrade med en grön slips och mannen gav då och då katten en spark så att den gick på bakbenen.
– Sluta upp med att göra er till! ropade mannen, omgiven av visslande småpojkar, det går inte, ser ni! Gå som folk!
Den svarta katten kunde bara med lidande ögon betrakta sina plågoandar. Av naturen berövad talets gåva hade han ingen möjlighet att göra sin stämma hörd. Det stackars djuret har först och främst polisen att tacka för sin räddning och i andra hand sin matmor, en gammal änka. När katten fördes in på polisstationen märkte man att mannen stank av sprit, varför man genast började tvivla på hans uppgifter. Samtidigt fick gumman höra av sina grannar att katten hade blivit bortrövad och hon rusade iväg till polisen och hann fram i tid. Hon hade inte ord goda nog för sin katt och förklarade att hon känt honom sedan han var en liten misse, hon ansvarade för honom som för sig själv och påstod att katten aldrig gjort en fluga förnär och aldrig hade varit i Moskva. Katten var född i Armavir, där hade den vuxit upp och lärt sig att fånga möss.
Katten blev befriad från sina bojor och lämnades tillbaka till sin ägarinna, med bittra erfarenheter av vad misstag och förtal vill säga.
Men det fanns också andra som råkade ut för smärre obehag. I Leningrad arresterades två herrar Wohlman och Wolper, i Saratov, Kiev och Charkov anhölls tre män vid namn Volódin, i Kazán blev en viss Voloch arresterad, i Pénza greps av okänd anledning filosofie licentiaten i kemi Vetjinkévitj. Han var visserligen mycket lång med mörk hy och mörkbrunt hår.
Dessutom anhölls på olika håll nio stycken Koróvin, fyra Koróvkin och två Karavájev.
En man fördes bakbunden av Sevastopoltåget på stationen i Bélgorod efter att ha försökt roa sina medpassagerare med några kortkonster.
Vid lunchtid en dag i Jaroslávl steg en man in på en restaurang med ett primuskök som han just hade fått lagat. Två vaktmästare lämnade sina poster så fort de fick se honom och rusade ut ur garderoben, alla gästerna och hela personalen följde efter dem. Samtidigt blev kassörskan på något oförklarligt sätt av med hela dagskassan.
Många fler sådana händelser inträffade, men man kan ju inte komma ihåg allt.
Man måste ge sitt fulla erkännande åt polisen. Allt gjordes för att inte bara gripa brottslingarna, utan också för att förklara vad de ställt till med. Förklaringar gavs till allt, förklaringar som verkligen var både förnuftiga och ovedersägliga.
Utredarna kunde tillsammans med psykiatrisk expertis fastslå att banditerna, eller kanske särskilt en av dem (här föll misstankarna närmast på Korovjev), var otroligt förslagna hypnotisörer med förmåga att dyka upp på flera ställen samtidigt. Dessutom lyckades dessa lura i folk att personer och saker befann sig där de egentligen inte alls befann sig, och omvänt lyckades de få personer och saker att försvinna ur synfältet där de i själva verket hela tiden befann sig.
I ljuset av sådana avslöjanden blev allt förklarligt, till och med den osårbara katten i lägenheten nummer 50. Att katten inte fick en skråma av alla skotten när man försökte ta fast den – det var något folk uppfattade som fullkomligt oförklarligt.
Men det hade naturligtvis inte suttit någon katt uppe i ljuskronan, ingen hade skjutit därifrån och detektiverna hade bara fyrat av i tomma intet. Det var Korovjev som fått dem att tro att katten väsnades uppe i lampan. Själv hade han kunnat gå bakom deras rygg och gotta sig åt sin fantastiska, men i sammanhanget brottsliga, hypnotiska förmåga. Det var förstås också han som hade hällt ut bensin över hela lägenheten och satt eld på den.
Stiopa Lichodejev hade naturligtvis aldrig varit i Jalta (ett sådant trick skulle till och med överstiga Korovjevs förmåga) och hade inte heller skickat några telegram därifrån. I skräcken över Korovjevs trick med katten som satt och åt marinerad svamp hade Lichodejev svimmat i juveleraränkans våning och legat där till dess Korovjev förbarmade sig över honom, satte på honom en fårskinnsmössa och skickade iväg honom till flygplatsen, efter att först ha inbillat kriminalen att Stiopa kom med ett plan från Sevastopol.
Det är visserligen sant att Jaltapolisen uppgav att man hade tagit hand om den barfotade Stiopa och att man hade telegraferat till Moskva om fallet, men man kunde inte leta fram en enda telegramkopia. Utredningen drog därför den tråkiga men obestridliga slutsatsen att hypnotisörerna kunde hypnotisera på enorma avstånd, och dessutom inte bara enskilda personer, utan hela grupper.
Under sådana omständigheter var det naturligt att banditerna kunde driva också mycket psykiskt stabila personer till vansinne. Vilken professionell hypnotisör som helst kan göra sådana enkla trick som att trolla fram en kortlek ur någons ficka ute i salongen, få damkläder att försvinna eller en baskermössa att börja jama! Sådant kan utföras på vilken scen som helst, till och med det gamla tricket med konferencierens avslitna huvud. Och den talande katten – enkelt! För att visa upp en sådan katt behöver man bara känna till buktalarkonstens grunder, och utan tvivel hade Korovjev hunnit mycket längre än så i sina färdigheter.
Nej, kortlekarna och de falska breven i Nikanor Ivanovitjs portfölj var rena struntsaker! Det var han, Korovjev, som hade knuffat Berlioz mot en säker död under spårvagnen. Det var han som hade gjort den stackars poeten Ivan Bezdomnyj galen och fått honom att drömma plågsamma mardrömmar om det gamla Jerusalem och om det solstekta Golgata med de tre männen på sina pålar. Det var han och hans kumpaner som hade fått Margarita Nikolajevna och hennes hembiträde Natasja att försvinna från Moskva. Utredningen arbetade för övrigt särskilt noga med just den detaljen. Man måste få reda på om mördarna och mordbrännarna hade rövat bort dessa kvinnor eller om de hade flytt frivilligt tillsammans med förbrytarna. Med ledning av Nikolaj Ivanovitjs skabrösa och förvirrade uppgifter, mot bakgrund av Margarita Nikolajevnas besynnerliga brev – där hon berättade för sin man att hon höll på att bli häxa – och med hänsyn till att Natasja försvunnit utan att ta med sig sina tillhörigheter, kom utredningen fram till att både Margarita och hennes hembiträde, i likhet med så många andra, hade blivit hypnotiserade och därefter bortrövade. Man gjorde naturligtvis också det rimliga antagandet att banditerna hade fallit för de båda kvinnornas skönhet.
Men det var en sak där utredningen gick helt bet. Vad kunde banditerna ha haft för motiv att röva bort den sinnessjuke patient som kallade sig mästaren från mentalsjukhuset? Det lyckades man inte komma underfund med, lika litet som man lyckades utröna vad den bortrövade patienten egentligen hette. Därför försvann han för evigt i ett arkiv under den torra benämningen. »Nr 118, avdeln. 1«.
Så hade alltså nästan allt fått sin förklaring och utredningen var färdig, ty allting har en ände.
Åren gick och man började glömma Woland, Korovjev och de övriga. Offren för Woland och hans anhang levde vidare, men mycket förändrades i deras liv, och hur små och obetydliga dessa förändringar än var, måste vi likväl nämna dem.
Georges Bengalskij, till exempel! Han låg kvar på sjukhuset i tre månader men blev sedan frisk och kunde skrivas ut. Han var emellertid tvungen att lämna sitt engagemang vid Varietéteatern och till på köpet mitt i högsäsongen när publiken köade för biljetter: minnet av den svarta magin och avslöjandena kring den levde kvar. Bengalskij slutade vid Varietéteatern, ty han insåg att det skulle bli alltför plågsamt att varje kväll tvingas visa sig för tvåtusen åskådare, som omedelbart skulle känna igen honom och komma med fräcka frågor om hur han trivdes bäst, med eller utan huvud?
Dessutom hade konferencieren tappat mycket av den munterhet som är så nödvändig i hans yrke. Han hade fått en obehaglig och smärtsam vana att bli nervös varje vår vid fullmåne, plötsligt kunde han fatta tag om sin hals, se sig ängsligt omkring och falla i gråt. Anfallen var övergående, men trots det kunde han inte arbeta längre. Konferencieren drog sig tillbaka och började leva på sina besparingar, som lågt räknat skulle försörja honom i femton år framåt.
Han lämnade teaterlivet och träffade aldrig mer Varenucha, som hade blivit mycket populär och uppskattad för sin, också bland teaterchefer, helt ofattbara artighet och finkänslighet. Folk som ville ha fribiljetter, exempelvis, betraktade honom som sitt skyddshelgon. De kunde när som helst ringa till Varietéteatern och alltid få höra en mjuk men smått sorgsen röst i luren: »Ja, vad gällde det?«, och när de bad att få tala med Varenucha, skyndade sig rösten att svara: »Till er tjänst.« Men hur hade han inte fått lida för sin artighet, den stackars Ivan Saveljevitj!
Stiopa Lichodejev kan man emellertid inte längre ringa till på Varietéteatern. Efter åtta dagar på Stravinskijs klinik skickades Stiopa iväg till Rostóv, där han fick en befattning som föreståndare för en stor matvaruaffär. Det ryktas om att han helt har slutat dricka portvin, i stället dricker han bara vinbärsbrännvin, vilket har gjort honom mycket friskare. Man säger att han har blivit tystlåten och att han undviker kvinnor.
Stepan Bogdanovitjs förflyttning från Varietéteatern gav inte Rimskij den glädje han så intensivt drömt om i många år. Efter en tid på kliniken och efter sin konvalescens i Kislovodsk lämnade ekonomidirektören, nu en gammal gubbe med skälvande huvud, in sin avskedsansökan. Märkligt nog var det Rimskijs hustru som kom upp med hans avskedsansökan på Varietéteatern. Grigorij Danilovitj hade själv inte krafter nog att ens i dagsljus besöka det hus, där han hade sett fönsterrutan darra i månskenet och en lång arm söka sig ner mot den nedersta fönsterhalvan.
Ekonomidirektören fick avsked från Varietéteatern och tog plats på en dockteater för barn på andra sidan Moskvafloden. Här behövde han inte längre rådgöra i akustiska frågor med den allmänt aktade Arkadij Apollonovitj Semplejarov. Denne hade nämligen snabbt fått förflyttning till Brjansk, där han blivit utnämnd till chef för en fabrik som gjorde svampkonserver. I Moskva äter man numera saltade blodriskor och marinerade karljohanssvampar, och man kan inte nog prisa dem och alla är utomordentligt glada över Semplejarovs förflyttning. Det är nu så länge sedan att det utan vidare kan sägas: Arkadij Apollonovitj lyckades inte riktigt med akustiken. Hur mycket han än försökte var den lika dålig som den alltid hade varit och är så än idag.
Bland dem som i likhet med Arkadij Apollonovitj lämnade teatern för gott måste också nämnas Nikanor Ivanovitj Bosoj, även om dennes enda förbindelse med teatern var hans förkärlek för fribiljetter. Numera går Nikanor Ivanovitj aldrig på teatern, om han så skulle få betalt, och hans ansikte förändras så fort man börjar tala om teater. Ännu mer än teatern hatar han poeten Pusjkin och den begåvade skådespelaren Savva Potapovitj Kurolesov. Han avskyr Kurolesov så hett att han, när han förra året i tidningen fick se en notis i svart ram där det stod att Savva Potapovitj hade ryckts bort av en hjärtattack mitt i sin blomstrande karriär, blev blodröd i ansiktet och var nära att följa Savva Potapovitj i graven då han vrålade: »Rätt åt honom!«
Den populäre artistens död framkallade till råga på allt så många hemska minnen att Nikanor Ivanovitj samma kväll drack sig redlöst berusad i sin ensamhet. Det var bara fullmånen över Sadovaja som gjorde honom sällskap. För varje glas blev den fördömda raden av hatade figurer bara längre. Där fanns Sergej Gerardovitj Duntjil och den vackra Ida Herkulanovna, där fanns den rödskäggige ägaren till de stridslystna gässen och den uppriktige Nikolaj Kanavkin.
Och vad hade hänt med dem? Förlåt, men med dem hade det inte hänt någonting, ingenting kan heller hända, eftersom de aldrig hade existerat, lika litet som den sympatiske konferencieren, teatern, Porochovnikova, den giriga gamla fastern med sin utländska valuta i källaren, de gyllene trumpeterna eller de fräcka kockarna. Nikanor Ivanovitj hade bara drömt allt det där under inflytande av den eländige Korovjev. Den enda levande människan i denna dröm var just skådespelaren Savva Potapovitj, och han blev inblandad rätt och slätt därför att Nikanor Ivanovitj så ofta hade hört honom uppträda i radio. Han var verklig, men de andra existerade inte alls.
Existerade då inte heller Aloizij Mogarytj? Jodå! Tvärtom var han med inte bara den gången, utan han finns fortfarande hos oss och nu har han Rimskijs tjänst som ekonomidirektör på Varietéteatern.
När Aloizij vaknade till liv igen, närmare ett dygn efter sitt besök hos Woland, befann han sig på ett tåg i närheten av Vjátka. Han upptäckte att han hade rest från Moskva i tillfällig sinnesförvirring och utan sina byxor, men i stället hade han av okänd anledning stulit med sig husvärdens kassabok som han verkligen inte behövde. Aloizij betalade en kolossal summa pengar till konduktören, fick låna ett par smutsiga gamla byxor och reste sedan tillbaka hem, men kunde inte finna sitt hus. Det fallfärdiga rucklet hade blivit lågornas rov. Men Aloizij var en mycket företagsam herre. Inom fjorton dagar bodde han i ett utmärkt rum på Brjusovgatan och några månader senare satt han i Rimskijs tjänsterum. På samma sätt som Rimskij hade fått lida under Stiopa, plågades nu Varenucha av Aloizij. Ivan Saveljevitj hade bara en tanke i huvudet – att få iväg den där Aloizij så långt bort som möjligt från Varietéteatern, ty, som Varenucha brukar viska i en trängre krets, »ett sådant svin som den där Aloizij har han aldrig träffat på i hela sitt liv och av Aloizij kan man vänta sig vad som helst«.
Det är möjligt att förvaltningschefen är överkänslig. Aloizij har, såvitt bekant, inte gjort några skumma saker, ja, egentligen har han inte gjort någonting alls, om man undantar att han har anställt en ny bartender i stället för Sokov. Andrej Fokitj avled nämligen i levercancer på universitetsklinikens första avdelning, nio månader efter Wolands besök i Moskva ...
Ja, det gick några år, och de händelser som blivit så sannfärdigt beskrivna i denna bok har sakta börjat blekna i minnet hos de flesta. Men det finns ett fåtal undantag.
Varje år när fullmånen vid vårdagjämningen stiger upp i all sin prakt, då uppenbarar sig i skymningen en man i trettioårsåldern under lindarna vid Biskopsdammarna. Han är rödlätt, har gröna ögon och är enkelt klädd. Det är medarbetaren vid institutet för historia och filosofi, professor Ivan Nikolajevitj Ponyrjov.
När han kommer in under lindarna sätter han sig alltid på samma bänk, där han satt den kvällen då den nu sedan länge bortglömde Berlioz för sista gången såg månen falla i bitar. Nu, tidigt på kvällen, är fullmånen vit, sedan blir den guldskimrande och mitt i månskivan kan man då se en liten, drakliknande hästfigur, medan månen seglar fram men ändå tycks stå stilla högt över Ivan Nikolajevitj, som en gång skrev poesi.
Ivan Nikolajevitj vet allt och förstår allt. Han vet att han en gång i sin ungdom föll offer för ett band kriminella hypnotisörer. Länge låg han på sjukhus men blev till slut frisk igen. Men han vet också att det finns något hos honom som han inte behärskar. Hans känslor blir honom övermäktiga när han ser fullmånen om våren. När den tiden närmar sig då månen börjar växa och skimra av guld, såsom den gången när den hängde högt över de bägge femarmade ljusstakarna, då blir Ivan Nikolajevitj orolig, hans nerver råkar i olag, han tappar aptiten och ligger sömnlös och väntar på att det skall bli fullmåne. Och när månen är alldeles rund, kan ingenting hålla kvar Ivan Nikolajevitj i hans hem. Han går ut i skymningen och han styr stegen mot Biskopsdammarna.
Där han sitter på bänken talar Ivan Nikolajevitj öppet med sig själv, han röker, han kisar mot månen och mot vändkorset som han så väl kommer ihåg.
Så kan han sitta i flera timmar. Till slut reser han sig, han tar alltid samma väg över Spiridónovka och med tomma, uttryckslösa ögon beger han sig in i gränderna på Arbat.
Han går förbi butiken där man säljer fotogen, han viker av där den gamla, lutande gaslyktan står, han smyger fram till ett staket och genom det ser han en praktfull trädgård, där blommorna och träden ännu inte slagit ut. Inne i trädgården ligger en villa i gotisk stil, och månen lyser över den bakom vindsvåningen som med sitt tredelade fönster skjuter ut som en lykta.
Professorn vet inte vad det är som drar honom till detta staket eller vem det är som bor inne i villan, men han vet att det är lönlöst att kämpa emot i skenet från fullmånen. Han vet också att han alltid ser samma sak bakom stängslet inne i trädgården.
På en bänk sitter där en äldre, kraftig man med skägg, pincené och anletsdrag som svagt påminner om en gris. Ivan Nikolajevitj finner alltid mannen i samma drömmande ställning med blicken riktad upp mot månen. Ivan Nikolájevitj vet att mannen, efter att ha stirrat på månen, kommer att flytta blicken mot vindsfönstren och iaktta dem som om han väntade att fönstren skulle slås upp och en egendomlig syn skulle uppenbara sig på fönsterbrädan.
Vad som sedan händer kan Ivan Nikolajevitj utantill. Nu måste han huka sig ner bakom stängslet, för mannen på bänken börjar oroligt vrida på huvudet, hans flackande blick försöker fånga något i luften, han ler ett saligt leende, plötsligt slår han ihop händerna i bitterljuvt vemod och sedan mumlar han med ganska hög röst:
– Venus! Venus! ... Så dum jag var! ...
– Gudar, gudar! viskar då Ivan Nikolajevitj gömd bakom stängslet och han följer den hemlighetsfulle, okände mannen med sina tindrande ögon. Där är ännu ett av månens offer ... Ännu ett offer, som jag ...
Mannen på bänken fortsätter då:
– Så dum jag var! Varför flög jag inte iväg med henne, varför? En dum gammal åsna var jag, vad var jag rädd för? Och det där papperet som jag ville ha! ... Men nu får du lida, din idiot!
Så fortsätter det ända tills ett fönster öppnas inne i den mörka villan, en vit figur visar sig och en otrevlig kvinnoröst ljuder:
– Var är ni, Nikolaj Ivanovitj? Vad är det här för dumheter? Vill ni ha malaria kanske? Kom in och drick te!
Då vaknar mannen naturligtvis och svarar med falsk röst:
– Jag gick bara ut för att få en nypa luft, älskling! Luften känns så skön! ... Så reser han sig från bänken, hötter med näven i smyg mot fönstret som stängs i bottenvåningen och traskar in i huset.
– Han ljuger, han ljuger! Herre Gud, så han ljuger! muttrar Ivan Nikolajevitj och går bort från stängslet. Det är inte för att få luft som han går ut i trädgården, han ser någonting i fullmånens sken, mot vårhimlen högt ovanför trädgården! Jag skulle ge mycket för att få tränga in i hans hemligheter, för att få veta vad det är för en Venus han har förlorat och varför han så fruktlöst viftar med armarna i luften och försöker fånga henne ... Och professorn återvänder hem som en sjuk man. Hans hustru låtsas inte märka hans tillstånd och skyndar sig att få honom i säng. Men själv lägger hon sig inte, hon sitter vid lampan med en bok och tittar bittert på den sovande mannen. Hon vet att Ivan Nikolajevitj kommer att vakna med ett skrik av smärta i gryningen och han kommer att kasta sig i sängen och gråta. Därför har hon framför sig på en duk under lampan lagt en spruta och en ampull med en brunfärgad vätska.
Den stackars kvinnan som lever med en svårt sjuk blir sedan fri och kan somna in utan fara. När Ivan Nikolajevitj har fått sin spruta sover han lugnt fram till morgonen och drömmer upphöjda och lyckliga drömmar, som hon inte vet något om.
Det är alltid samma sak som väcker vetenskapsmannen och får honom att skrika så förtvivlat i fullmånenatten. Han ser en besynnerlig bödel utan näsa som med ett vrål hoppar fram och sticker sin lans i hjärtat på Gestas som är fastbunden vid en påle och har förlorat sitt förstånd. Men det som gör drömmen så hemsk är inte bödeln, utan det övernaturliga ljuset. Det kommer från ett moln som fräsande sänker sig ner över jorden vid stora katastrofer.
Efter sprutan förändras allt framför den sovandes ögon. En bred, månbelyst väg sträcker sig från sängen fram till fönstret och längs den går en man i vit, rödfodrad mantel på väg mot månen. Bredvid honom går en ung man i sliten tunika och med ett vanställt ansikte. De båda männen går och talar häftigt med varandra, de diskuterar och försöker komma överens om något.
– Gudar, gudar! säger mannen i manteln med högdraget ansikte till sin följeslagare. En sådan eländig avrättning! Men säg mig – det högdragna ansiktet får ett vädjande uttryck – det var väl ingen avrättning! Jag ber dig, säg att den aldrig har ägt rum.
– Nej, naturligtvis har den inte det, svarar följeslagaren hest. Bara i din inbillning.
– Kan du svära på det? vädjar mannen i manteln.
– Jag svär! svarar hans följeslagare med leende blick.
– Det är allt jag behöver veta! ropar mannen i manteln med sprucken röst och klättrar allt högre upp mot månen medan han vinkar åt sin följeslagare att komma med. Bakom dem går lugnt och majestätiskt en jättelik hund med spetsiga öron.
Då skälver månstrålen, en månbelyst flod forsar fram och flyter ut åt alla håll. Månen leker triumferande, dansar och stojar. I samma ögonblick framträder i månflödet en outsägligt vacker kvinna och hon leder en skäggig, ängsligt blickande man fram mot Ivan. Ivan Nikolajevitj känner genast igen honom. Det är nummer 118, hans nattlige gäst. I drömmen sträcker Ivan Nikolajevitj ut sina armar mot honom och frågar otåligt:
– Så slutade det alltså?
– Ja, så slutade det, min lärjunge, svarar nummer 118 och kvinnan går fram till Ivan med orden:
– Ja, just så. Allt är slut och allting har ett slut ... jag kysser er på pannan och allting kommer att bli som det skall vara ...
Hon böjer sig fram över Ivan och kysser honom på pannan, och Ivan sträcker sig mot henne för att se henne in i ögonen, men hon ryggar tillbaka, hon ryggar tillbaka och går bort mot månen tillsammans med sin följeslagare ... Då grips månen av raseri, den sköljer floder av ljus över Ivan, den stänker ljus åt alla håll; den börjar svämma över sina bräddar i rummet, ljuset skälver, stiger, dränker sängen. Men då sover Ivan Nikolajevitj med en lycklig min.
På morgonen vaknar han, tystlåten men helt lugn och frisk. Hans mörbultade minne tonar sakta bort, och fram till nästa fullmåne kommer ingen att oroa professorn: varken mannen utan näsa som dödade Gestas eller den grymme, femte prokuratorn av Judeen, riddaren Pontius Pilatus.