Jag har aldrig träffat dig förut, men du har de brunaste ögon jag någonsin sett. Täta, lätt hopklistrade ögonfransar som skymmer och skyddar din blick. Det finns en avgrund i de där ögonen. En tunnel in till en annan verklighet som jag skulle vilja besöka. Så minns jag det. Men det är självfallet först långt senare som jag kan erinra mig den sortens detaljer. I detta ögonblick faller jag bara. Ut ur mitt liv, min kropp och den köpenhamnska tunnelbanan. In i en oviss men gyllene framtid. Ett morfinrus av liv, där alla konturer är vaga, suddiga och gudomliga. Som att komma till paradiset.
Jag vet inte varför det är just de bilderna du manar fram, för de ligger så långt ifrån det vi ska uppleva tillsammans som man över huvud taget kan komma. Vår tid med varandra är skarp, brutal, direkt och allt annat än vag i konturerna.
Men det vet jag ingenting om när du sitter mitt emot mig på tunnelbanan. Då är du bara ett nu. En längtan som jag inte kan sätta ord på.
Jag känner att jag rodnar, ända från halsen och upp över kinderna, när jag möter din blick. Du ser mig rakt i ögonen, »skamlöst« är det ord som faller mig in. Själv slår jag genast ner blicken igen och är plågsamt medveten om mig själv, som en räv fångad i skenet av ett par bilstrålkastare. Helt upplyst, avslöjad, på avvägar. Kan du se på mig vad jag känner? Tiden snabbspolas inom mig, och den ena tanken avlöser den andra i oförutsägbara språng, lite som en nära döden-upplevelse, föreställer jag mig, där livet enligt klichén passerar revy medan man virvlar ner i dödens spiral.
Jag tittar bort, ner, och fingrar nervöst på handtaget till min väska, på min kappa, på min vänstra örsnibb, som jag har för vana att göra i sådana situationer, även om jag inte är van vid sådana situationer.
Jag tar mod till mig och ser dig i ögonen. Du tittar fortfarande rakt in i mina. Jag har samlat mig en smula och ser att du ler. Inte brett men i samförstånd, bara som ett litet tecken mellan oss två.
»Hej«, säger du.
»Hej«, säger jag.
Ingenting mer.
Och först nu kan jag se närmare på dig.
Du är yngre än jag, tror jag.
Du är mörk. Med en sydländsk lyster i hyn. Du är nyrakad, men med en skugga över käkben och haka, som om du aldrig kan hålla din skäggväxt helt i schack. Jag ertappar mig själv med att undra hur det skulle vara att känna din kind rispa mot den mjuka huden på insidan av mina lår. Det hugger till i magen igen, och jag minns att jag hinner undra om rädslan är lustens följeslagare? Som en föraning i kroppen, som är mer alert än min hjärna. Det är min kropp som tänker. Du är inte snygg. Dina anletsdrag är grova, och ditt hårfäste kryper bakåt. Men ditt hår är tjockt, svart, nästan blålila. Jag minns att jag tänker att du är sydamerikan. Kanske argentinare. Av någon anledning ser jag dig framför mig på en häst, långsamt och majestätiskt skrittande fram över Pampas. I en vit skjorta, med tygeln löst hängande i ena handen och en rak hållning som är nedärvd och en självklarhet. Din vandring på jorden är en självklarhet. Du har rätt att vara här, och du bestämmer själv. Jag vet inte varför jag tänker så. Kanske en ungflicksfantasi. Schablonbilden av den varmblodige, latinske älskaren. Men det är sådan du verkar. Det är det du utstrålar.
Jag vet inte hur du ser på mig. Jag vet bara att du håller kvar min blick. Och att jag inte kan slippa undan.
Dina händer är stora, kraftiga, starka. Och det är din egentliga skönhet.
De vilar avslappnat på dina lår men bär på ett löfte. Om beröringar på onämnbara ställen.
Men just nu är du bara en främling som har låst fast dina ögon vid mina.
Till sist slår du ner blicken. Det känns som en lättnad. Och som ett svek.
Du sticker ner handen i din portfölj som står på sätet bredvid dig. Du tar upp ett anteckningsblock och en reservoarpenna och klottrar ner något. Du river ut sidan, räcker den till mig och reser dig.
Ett kort ögonblick drabbas jag av panik vid tanken på att du lämnar mig när jag just har träffat dig. Du kastar en sista blick på mig och ler ditt nästan omärkliga leende, sedan är du bara en rygg bland andra ryggar i den fulla tunnelbanevagnen, och du försvinner ut på perrongen. Sedan är du borta. En drömsyn.
Först nu går det upp för mig att jag har papperslappen i handen. Jag ser på den. Där står ett telefonnummer.
Resten av dagen känns som ett undantag, trots att det är mitt liv. Mitt liv sådant det gestaltar sig. Jag gör min plikt. Jag talar med mina kolleger. Jag tar emot klienter och ger dem råd. Jag är professionell, effektiv och verkar vara det jag egentligen är. En normal kvinna på jobbet. En modern kvinna med koll på sitt liv. Jag gör det som förväntas. Ingen kan se på mig att allt är förändrat. Och om jag berättade det skulle alla skratta mig rakt upp i ansiktet. Vad har förändrats? Jag har sett en man i ögonen på tunnelbanan på väg till jobbet. Han har gett mig sitt telefonnummer. Det är en obetydlig händelse, en minimal förskjutning i universums balans. Det betyder ingenting. Det förändrar ingenting. Ingen vet att det förändrar allt. Ingen har sett skredet inom mig, det skred som kan utlösa naturkatastrofer. Ingen vet att jag är redo. Att jag har väntat på det här i månader. Att jag har fruktat det och önskat det. Att jag är redo.
När jag är på väg hem med tunnelbanan är jag hyperkänslig. Alla mina sinnen är inriktade på dig. Jag vänder mig konstant om för att se om du är där. Jag svettas lätt i handflatorna och fingrar på den förbaskade örsnibben. Men du är inte där. Du kommer inte. I stället tänker jag på Marks händer, som är små, feminina, avvaktande. Uppmärksamma och ivriga, men ändå på sin vakt och rädda för sig själva. Vad de kan göra, vad de inte kan göra, vad de inte klarar av, om de kommer att tas emot. Hans händer avslöjar honom och hans vanmakt, och jag behöver händer som vet vad de vill, händer som kan hitta mig och den jag är. Jag blir medveten om en aggressivitet inom mig, en vrede gentemot Mark och den han har blivit. Och en förlägenhet över att det är mitt fel att han har blivit den han är. Kanske är det bara så det går. Vi närmar oss varandra med de bästa avsikter, men det slutar med att vi suger all kraft ur varandra. Och sedan behövs det så lite för att vi ska slungas ut i universums maskhål, virvla bort. Men det behövs uppenbarligen lika lite för att väcka oss igen. Jag överväldigas av akut illamående och avsmak inför mig själv. Vad fan har jag tänkt mig? En man ser mig i ögonen, och jag är redo att svika det som är jag. Vad är det som händer med mig?
Det sista jag tänker på när jag går gatan fram mot vårt hem är om jag har gömt lappen från dig tillräckligt väl, så att Mark inte hittar den. Den ligger i det lilla facket i min handväska, ett ställe där ingen någonsin letar. Det är där jag gömmer dig. I en avlägsen vrå av mig själv, dit jag aldrig går och dit Mark inte heller går. Jag tar mig i kragen, som man säger, när jag viker in på trädgårdsgången. Det slår mig som hastigast att bedrägeriet kan bli en del av mig, att jag har det i mig, och att det faller sig enkelt för mig och ger mersmak. Sedan öppnar jag vår ytterdörr.
Mark är hemma och kommer emot mig i hallen. Jag slänger ifrån mig nyckeln på den lilla rangliga byrån, ett stycke arvegods som jag insisterade på att behålla även sedan vi fick råd att handla i de dyra designerbutikerna.
»Hej, älskling«, säger han och kysser mig hastigt på munnen. Han ser glad ut. Av någon anledning hade jag föreställt mig att han skulle kunna se det på mig. Men så långt ifrån varandra har vi alltså kommit. Hela min tillvaro står på spel, för första gången sedan vi gifte oss är jag redo att offra allt för att få känna en annan mans händer på min kropp, och Mark märker ingenting.
Under resten av kvällen anstränger han sig. Han öppnar en flaska vin, han häller upp åt mig så snart mitt glas är tomt, och han pratar i ett kör, med iver och entusiasm. Det passar mig utmärkt, för jag har ingenting att ge. Jag kan inte samla tankarna, och hans ord går rakt igenom mig utan att fastna. Jag tänker bara på en enda sak: en främmande mans ögon. På det som de ögonen gör med mig, trots att jag mötte dem så flyktigt.
Först sent på kvällen uppstår en spricka i Marks forcerade munterhet. Vargtimmen, då älskande kan vara som allra längst ifrån varandra, tidpunkten då man ska gå och lägga sig och sex är en möjlighet men båda vet att det är för sent. Man kan inte nå varandra. Det verkar så enkelt. Kroppen är där bredvid en, man känner dess värme. Man kysser varandra god natt. Man behöver bara sträcka ut en hand. Men man kan inte.
Jag besparar oss båda två den smärtan och säger att jag stannar uppe en stund till, jag har en del arbete som jag måste titta på till i morgon.
»Okej«, säger Mark. Han låtsas inte om något. Det ingår i spelet. När han böjer sig fram över mig för att kyssa mig god natt anar jag en tvekan. Bara ett kort ögonblick, medan möjligheten fortfarande finns där. Jag känner en övergående värme i mitt sköte när hans läppar trycks mot mina, hans mjuka tungspets som hastigt möter min, stannar upp men sedan drar sig tillbaka. Han ser mig inte i ögonen utan vänder sig om och säger god natt. Hans kropp avslöjar honom, exponerar vårt misslyckande, men han tänker säkert samma sak om mig. Vi är lika goda kålsupare. Antagligen har han inte ens uppfattat att ögonblicket var en möjlighet, att han hade kunnat nå mig om han hade velat. Eller också var det bara en bedräglig glimt som inte betyder något, en automatisk reaktion som dog bort lika snabbt som den uppstod.
När det är tyst på övervåningen går jag in i arbetsrummet och sätter på min Mac. Jag är ensam i ljuskäglan från bordslampan, och min bärbara dator kastar ett kallt sken över rummet och mina fingrar på tangentbordet. Jag går in på Eniro och slår upp ditt telefonnummer. Abonnenten okänd. Surprise. Vad hade jag föreställt mig? Att jag bara kunde hitta ditt namn och din adress och se din välskötta villaträdgård på Google Earth? Du är säkert en utstuderad vaneälskare som sopar igen spåren efter dig och har en särskild skrivbordslåda för alla dina erövringar. En telefon för livet där hemma med troféhustru och välkammade barn, och en extra mobil till älskarinnorna. Sjaskiga hotellrum på olika adresser och en förpackning med kondomer på arbetet, så att din lilla fru inte kan avslöja ditt hemliga liv. Ditt lilla ynkliga liv. Så ofattbart naiv jag är, och så lätt det är att lura en kvinna med slumrande lust och längtan efter romantik.
Jag fäller ner locket till datorn med en smäll. Får lust att slänga bort lappen med ditt nummer, eller bränna upp den i vasken, rituellt, som en symbol för hur löjlig jag är. Men jag lägger tillbaka den i facket på min väska.
Jag går upp. Tar av mig alla kläderna, utom trosorna, och lägger de hopvikta plaggen på den vitmålade stolen i korridoren utanför sovrummet. Det är en överenskommelse vi har, Mark och jag, så att vi inte ska väcka varandra om vi går och lägger oss vid olika tider. Vi visar hänsyn.
Golvet är svalt mot mina fötter ute i badrummet. Jag tittar mig själv i spegeln. Ett ögonblick ser jag en annan. Jag ser mig själv som andra skulle se mig om de kunde se mig ordentligt. De välvda, plockade ögonbrynen. Mitt långa, ljusa hår kammat i mittbena. Och ett par rådvilla, blå ögon. Jag ser bedrägeriet innanför dem. Men jag ser också en vilja till liv.
När jag kryper in under täcket till Mark ligger han med ryggen mot mig. Han är varm, sömnvarm. Jag makar mig närmare honom, lägger mig tätt intill honom så att jag omsluter hans lemmar. Jag har fortfarande trosorna på mig. Han är naken och andas regelbundet, men energin i rummet säger mina sinnen att han inte sover. Vi låtsas båda två som ingenting. En kort stund senare glider jag in i sömnen.