Jag har inte träffat dig på en vecka. Vi har korsat en osynlig gräns, och jag måste tänka mig för. Du gav mig Rebecca för en natt, och strängt taget har du bara gjort vad du har föresatt dig. Men någonting har förändrats mellan oss. Du tar din uppgift på allvar, och det är berömvärt, men jag är inte säker på att jag vill vara med och leka längre. Jag kommer ihåg något du sa när vi älskade första gången. Jag hade skrupler, dåligt samvete, jag skämdes, och du sa:
»Sex är bara hud mot hud. Resten är kultur.«
Det är den lärdom livet har inpräntat i dig, och du har givetvis rätt. Men ingen av oss kan slippa undan kulturen, vi är inlemmade i den, jag kan inte frigöra mig, och det kan inte du heller. Du har skapat din egen fristad, men det är svårare för mig. Jag har kapacitet för njutning, det vet jag nu, men min skam är tiofaldig, och ja, skam är begärets följeslagare, men för mig är priset eventuellt för högt.
Jag kommer aldrig att ångra min natt med Rebecca, men upplevelsen för mig bort från dig och kanske också från mig själv. Det är inte Rebeccas fel. Om jag ska dra saken till dess spets är hon bara ett stycke rekvisita i det spel du spelar med mig. Även om en människa aldrig kan bli till rekvisita, inte för mig och inte för dig heller, det är jag säker på. Men din cynism ligger på lur under dina fina manér, och jag tvivlar på om du kan sträcka dig utanför dig själv och älska. Mig, livet, världen, våren, Rebecca för den delen. Om inte alla dessa manövrer är en omväg, ett sätt att frigöra dig från mig, igen, innan det är för sent att komma undan. Om du inte har spelat spelet så många gånger att det är ett mål i sig, ditt modus vivendi, och att du är fångad i dess skoningslösa regler.
Jag kan spela med en tid, men det är inte min arena. Jag vill ha allt eller inget, jag vill ha dig helt och fullt och inte den ena maskeraden efter den andra. Jag vill inte dela dig med andra, jag har sagt det förut, men det är sannare nu än någonsin.
Men jag vet inte vad du vill.
Det är tidigt på förmiddagen, jag sitter i soffan med en kopp te när du ringer. Jag har sjukanmält mig, det vet du naturligtvis inte, men jag behöver som sagt tänka.
Jag är glad att höra din röst, den är mjuk och i djupt tonläge, i balans, och jag känner din närvaro, jag blir varm i kroppen, och vi samtalar obesvärat. Du säger att du är medveten om att du går för långt ibland, att det är din natur, men du saknar mig och kan vi inte ses, nu, har jag något för mig, jag är väl inte sjuk på riktigt, och har jag inte lust att komma hem till dig? Jo, det har jag. Mitt tungsinne lättar, och när vi lägger på är jag åter optimismen personifierad. Det ska säkert gå bra.
Jag duschar, gör mig i ordning och är ute genom dörren inom en timme. Det här är inte i första hand ett kärleksmöte, så jag är en dämpad version av mig själv, min makeup är diskret, och jag har på mig en enkel sommarklänning, svarta underkläder och de högklackade skorna som du känner igen och uppskattar. Taxin kommer efter fem minuter. Jag sitter i baksätet och låter staden passera för min blick. Vi kör över Langebro, där cyklisterna rullar i en ström mot Amager, vi tar till höger strax efter bron och fortsätter längs Bryggen. Snett upp till vänster ligger DR Byen, och med hamnen på min högra sida kör vi förbi lägenhetskomplex av stål och glas, gamla lagerlokaler som har förvandlats till exklusiva bostäder och hamninloppets glittrande vatten som bländar mig.
Vi stannar utanför Gemini Residence, två gamla silor nere på kajen som med svängda arkitektoniska linjer förenas till en mjuk åtta. Du har sagt att det står Hernandez på din porttelefon, och när du har släppt in mig befinner jag mig i en gigantisk hall där takhöjden sträcker sig genom hela byggnaden, jag får svindel när jag böjer nacken bakåt. Självklart bor du i taklägenheten, ingenting mindre är tänkbart, och jag tar hissen upp till byggnadens översta våning.
När du öppnar för mig är även du mer ledigt klädd än jag har sett dig förut. Din skjorta är öppen i halsen, den hänger utanpå dina jeans men är som alltid av dyrt snitt.
Du kysser mig i dörröppningen och håller mig tätt intill dig. Du viskar i mitt öra att du har saknat mig, och ett ögonblick är allt som förut, det är oskuldens år, och ingenting kan drabba oss och det vi har tillsammans. Du tar mig i handen och leder mig genom våningen, som smyger sig längs åttans konturer, allt exploderar i ljus från de nära tjugo meter av fönster som sträcker sig utmed hela lägenhetens bredd och vetter ut mot hamninloppet i en gnistrande båge. Utsikten får mig att tappa andan, staden breder ut sig för mina fötter i ett storslaget panorama, åt vänster Ørstedsværkets fyra industriskorstenar, små fickor av förfallna hamnplatser, men även bankers och försäkringsbolags imposanta huvudkontor och några nybyggda hotell, om jag tittar åt höger landar min blick på den massiva graniten från den sluttande Sorte Diamant.
Du står bakom mig och håller om mig medan jag låter intrycken sjunka in, du vilar läpparna mot min hals och säger »gillar du det?«, det är antagligen en retorisk fråga, och jag tystar dig med en kyss.
Sedan tar du min hand igen och leder mig in bakom diskbänken av stål, allt är av stål här, och du tar fram en flaska champagne och öppnar den med en smäll. Du häller upp åt oss, vi skålar, och jag tar en klunk, bubblorna pärlar mot min gom medan du ler mot mig, »kom«, säger du, och vi går in i sovrummet, din säng är enorm, du sätter dig med en stor kudde bakom ryggen, jag sitter mellan dina ben, du har knäppt upp skjortan och lagt ena armen om mig, och jag är på väg att bli en smula berusad. Jag lägger mig på mage, häver mig upp på armbågarna, och med huvudet vilande i ena handen och champagneglaset i den andra ser jag dig i ögonen och frågar dig:
»Hur känner du Rebecca?«
»Jag känner henne inte. Hon är eskortflicka, och jag ringde till firman, förklarade hur saker och ting låg till, och sedan skickade de henne till hotellet.«
Det finns inte en tillstymmelse till svek i dina ögon eller i ditt ansikte, och jag tror dig på ditt ord.
»Jag träffade henne bara när jag skulle betala för hennes tjänster.«
Du gillar att hålla mig på sträckbänken, det ser jag på dig.
»Jag ville se om du föredrar henne framför mig.«
Du retas med mig.
»Dessutom blev jag upphetsad vid tanken på att du var ihop med en tjej.«
Nu är du på hemmaplan, du är den överlägsne förföraren, och du har fått mig dit du vill. Men jag har lärt mig ett och annat, och jag tänker visa dig.
Jag ställer champagneglaset bredvid sängen, och med huvudet fortfarande vilande i handen ser jag dig i ögonen och för min andra hand över dina jeans, över din mandom, jag befinner mig på första parkett, och du reagerar som du ska. Du växer under min hand, och jag blundar till hälften medan jag öppnar ditt bälte, knäpper upp knappen och drar ner blixtlåset i dina byxor. »Lyft lite på rumpan«, säger jag, och du gör som du blir tillsagd, jag drar ner dina byxor och smeker dig utanpå kalsongerna. Nu ska du få se vad jag kan. Jag släpper ut din kuk, och den är hård och varm, dess ådror ringlar sig i sicksack upp längs skaftet, du är stor, och jag gnider din kuk upp och ner, rytmiskt, medan jag fortsätter att se dig i ögonen och öppnar munnen en aning, min tunga väter mina läppar, jag drar din förhud fram och tillbaka, sedan lägger jag ena handen runt din pung och klämmer försiktigt, jag nyper i den ömtåliga huden, och du reagerar omedelbart med ett litet ryck av njutning, jag tar tag runt roten på din kuk och kramar den hårt, leker med din resta lem, och en liten droppe balanserar på toppen av ditt ollon, lika trögflytande som en droppe honung och lika läcker, och jag slickar av den med tungspetsen. Medan jag håller kvar greppet om din penisrot slickar jag dig upp längs skaftet, låter den ena av dina pungkulor rulla i min mun, jag slickar uppåt igen, och sedan vill jag genast ha dig i munnen, jag sluter läpparna om spetsen på din kuk och glider uppåt och nedåt med munnen. Dina safter smakar salt och aromatiskt, och du är stor och svällande, jag vill bli helt uppfylld av dig, jag vill ha dig ända ner i svalget. Jag låter dig långsamt glida ner i min hals, och du tar tag om mitt huvud och trycker på lite, jag är en skicklig svärdslukare, och du bör uppskatta mina konststycken. När du är nästan nere reagerar min sväljreflex, munnen fylls med magsyra, men det hejdar mig inte, jag vill ha dig ända ner, det har jag bestämt, och jag försöker slappna av i halsen tills jag känner att du är nere, du knullar mig försiktigt med små stötar från höfterna, men det har effekt, du sväller i mig, och jag drar mig tillbaka, hostar lite, min saliv rinner nedför ditt skaft, jag använder den som smörjmedel, jag tillfredsställer dig med min hand, och när jag känner att du är nära att komma tar jag dig i munnen, du suckar, dina höfter pressar uppåt mot mig, och du tar tag i mitt hår när jag känner din säd pumpa ut i min mun, över mina läppar, jag drar ut dig, gnider dig med handen och ser ditt vita sekret landa på din mage, i naveln, ja, ända uppe på bröstet. Din sperma rinner ner över min hand och blänker ett ögonblick på min vigselring.
Du har lagt huvudet bakåt, dina ögon är slutna. Jag tar dig i munnen igen, jag sväljer din säd, den är min och inget ska gå till spillo. Den smakar salt i min mun, och jag sväljer den med slutna ögon, jag låter min tunga spela i din navel, den är våt av dina safter, och med tungan slickar jag upp dem, jag drar ett kladdigt spår över dina magmuskler ända fram till där ditt hjärta bankar, och sedan trycker jag min mun mot din, du ska kyssa din egen säd från mina läppar, så vill jag ha det.
Du håller på att somna. Själv är jag dåsig. Jag är stolt över mig själv, och jag hatar mig själv. Jag är beräknande och lättsinnig. Det var en olympisk prestation, men det var bara en prestation. Ett paradnummer utfört med högsta betyg. Det var en uppvisning, jag spelade min roll till perfektion, men den var instuderad in i minsta detalj. Det var det jag ville lära mig. Det var så jag trodde att det skulle vara. Inuti är jag underligt tom.
Men när jag lägger huvudet på ditt bröst och känner ditt hjärta slå är jag trygg.
»Benedicta?« säger du.
Ja.
»Jag vill gärna att du stannar.«
Men det kan jag inte. Det börjar bli eftermiddag, om ett par timmar kommer Mark hem. Det säger jag till dig. När jag reser mig rullar du in dig i täcket, ditt huvud vilar på kudden, och din hand ligger på det vita lakanet. Din vackra hand.
Jag tar mina skor i handen och smyger ut ur sovrummet. Sedan skjuter jag glasdörren åt sidan och går ut på balkongen, vinden är sval, den kommer långväga ifrån, och till och med här, mitt i staden, har den Östersjön i sig. Den rufsar om mitt hår, och jag måste hålla det från ansiktet med ena handen. Jag tänder en cigarrett som jag hittade på ditt soffbord, drar röken djupt ner i lungorna och skickar sedan ut den på himmelsfärd över räcket. Jag är lätt i kroppen, men jag bär också på en tyngd som jag inte kan bli av med. Du är där, inne i lägenheten bakom mig, du sträcker dig efter mig, men jag vet inte om jag kan ta emot dig.
Jag går tillbaka till sovrummet, jag lägger min hand ovanpå din, låter mina fingrar följa linjerna i dina, sedan böjer jag mig fram och kysser dig i nacken. Ute i hallen tar jag på mig skorna, lyfter ner min handväska från kroken, den hänger ovanpå din kavaj. Driven av en plötslig impuls sticker jag in handen i din kavajficka och tar fram din plånbok. Under ett körkort med en bild av en yngre version av dig hittar jag en bunt likadana visitkort. Jag tar fram ett av dem. Färgerna går i guld och rött. Framsidan pryds av en kvinnas sensuella ben i nätstrumpor och stilettklackar. Jag vänder på kortet, och på andra sidan står en webbadress, cph-erotica.dk. Jag lägger tillbaka det i plånboken.
Jag sitter som förstenad i taxin på väg hem.
Jag går in i mitt arbetsrum och öppnar min Mac. Jag skriver in adressen, och en sida med namnet »Copenhagen Erotica Escort« tonar fram. Mekaniskt klickar jag på menykommandot »Tjejerna«, och när jag scrollar ner bland lättklädda, yppiga unga kvinnor hittar jag snabbt den jag letar efter. Rebeccas ansikte har retuscherats bort, men jag är säker när jag ser hennes röda hår. Jag sitter kvar ett ögonblick, min kropp är iskall. Jag tvekar en kort stund, men sedan gör jag det jag vet att jag måste göra. Jag klickar på menykommandot »Killarna«. Där finns bara en.
Han heter David.
Men jag känner dig under namnet Julian.
När Mark kommer hem ursäktar jag mig. Jag går ut i trädgården, sätter mig på bänken med ryggen mot huset. Långt borta är det någon som klipper gräs. I den smala passagen mellan husraderna går någon förbi med en hund. Jag skulle vilja gråta, men jag kan inte.
Mark somnar snabbt. Hans arm ligger över mig, och jag smeker den lätt. Resten av natten ligger jag och tittar ut genom takfönstret medan himlen skiftar från mörkblå till svart och till sist ljusnar i nyanser av orange.