»Benedicta, du är en fin flicka. Kom ihåg det.«
Så sa min mamma alltid till mig.
Men jag har varit en dålig flicka. En mycket dålig flicka.
Jag har varit gift med Mark i 13 år. Vi firade kopparbröllop i fjol. Som så många andra i vår fina, städade, borgerliga krets. Vänner från studietiden och nya bekanta som vi har lärt känna här på gatan. Men kanske är det siffran 13. Den senaste tiden har jag inte haft någon ro i kroppen.
Jag lever ett alldeles vanligt liv. Mark och jag har materiellt sett allt vi skulle kunna önska oss. Ett radhus i ett lugnt område, där andra alldeles vanliga familjer lever sina liv lika inrutat och stillsamt som vi. Vi har var sin bil. Hans är förstås större än min, men det föll sig helt naturligt fastän vi tjänar lika mycket. De obligatoriska storstadssemestrarna i New York och Berlin ett par gånger om året. Vi tycker om rödvin, men inte för mycket. Utan att det har varit meningen har måttfullheten smugit sig på oss. Vi knullar också med måtta. På den fronten tycks måttfullhet betyda en gång i veckan, max, och trots att alla avskyr att vara en kliché är det vad vi är. Det sker till och med i missionärsställningen.
På senare tid har vi börjat prata om barn. På ett rationellt, oundvikligt sätt. Som om en tröghet större än vi själva blint förde oss med sig.
Jag trodde att det var så det var.
Så det skulle vara.
Men jag har varit en dålig flicka. En mycket dålig flicka.