Infanteriets genombrytning
1. Dalkarlar och västerbottningar under Roos befäl stormar den första redutten. Dalkarlarna intar därefter den andra.
2. Lewenhaupts bataljoner på högra kanten får ökat utrymme. En allmän rörelse åt höger äger rum bland fotfolket.
3. En rad bataljoner – i slutändan sex stycken – försöker förgäves storma den tredje redutten.
4. Understödda av kavalleri tränger bataljonerna på högra kanten förbi den bakre reduttlinjen.
5. Västmanlänningarna stormar en redutt och passerar linjen.
6. Lewenhaupt låter sina bataljoner marschera upp för en attack mot lägret, men får kontraorder om återsamling.
7. De svenska styrkorna som tagit sig igenom reduttlinjen återsamlas i en sänka väst om det ryska lägret.
I samma ögonblick som den bländande morgonsolen spräckte horisonten och skilde natt från dag gick det svenska infanteriet till anfall. Allteftersom den ena bataljonen efter den andra satte sig i rörelse framåt stegrades redutternas eldgivning till raseri. De dånande knallarna från kanonerna kom så tätt att det lät som eld från musköter.
En av männen i Jönköpings regemente, ett förband som stått längst bak i första kolonnen, skrev ett par år efteråt en dikt som mycket väl kan bygga på hans intryck från denna dag. Den är inget märkvärdigt stycke lyrik men illustrerar fint bland annat drabbningens början; dikten hjälper oss att ana det larm som fyllde luften, från vapen, vagnar, människor och djur:
Ett buller, ett gny och ett skri, ett dån ett tumult och ett larmande
Höres av vagnar och häst, av rustande väpnade härar
Möts nu på slätterna om morgonen arla i dagning,
Tecken gives här till strid med knallande, dundrande stycken,
Salvor begynna nu att gå, som hagel flyga nu kulor,
Tändas granater nu an, kastas ut bland modigste trupper.
Det rådde förvirring i de svenska leden vid anfallets start. Man hade råkat i akut tidsnöd, främst genom kavalleriets felridningar, och ledningen hade in i det sista tvekat om man verkligen skulle gå till attack. Det hade till råga på allt rått oklarhet om förbandens formering, och alla bataljoner hade inte slutfört sina formeringsrörelser när allt brakade loss.
Lewenhaupt hade fått order att ställa upp sitt folk efter ordre de bataille, men på den högra flygeln stod man så pass nära Jakovetskijskogens bryn att utrymmet var alltför litet för att alla bataljonerna på den kanten skulle få plats att rangera sig i linje. Att ställa upp till ett slag var en komplicerad affär, och bristen på tid och utrymme gjorde att rangeringen i linje ej blev helt klar.
Än värre var att alla inblandade chefer inte hade någon klar bild över vart dessa inledande operationer syftade. Ordern om att attackera sändes ut i all hast till de olika kolonnbefälhavarna, som sedan sände den vidare till sina underlydande regementsoch bataljonschefer. Tidsbristen medgav med all sannolikhet inte några detaljerade ordergenomgångar, vissa av de underlydande fick bara grova instruktioner som säkert inte var helt lätta att tolka. Siegroth red med attackordern till chefen för den tredje kolonnen, generalmajor Roos; hans trupper skulle anfalla de närmast liggande redutterna. Strax därpå ilade även Stackelberg, chefen för kolonn nummer två, som stod till höger om Roos mannar, förbi och bekräftade att man skulle anfalla. När den grova ordern passades vidare till underlydande befäl skedde någon förvrängning – ungefär som brukar ske i leken ”ryktet går”. En del uppfattade uppgiften som att man skulle angripa och slå allt man träffade på, andra menade att det visserligen gällde att attackera linjen med skansar, men när man fann en öppning måste alla gå förbi genom den; de fientliga befästningarna skulle bara passeras. Tanken bakom de två mittkolonnernas attack var troligtvis att neutralisera den farliga flankerande eld som denna del av reduttlinjen hotade med. Det övriga infanteriet – kolonnerna ett och fyra samt de bakre bataljonerna i kolonnerna två och tre – skulle då, hjälpta av detta avlastande anfall, kvickt nå den bakre reduttlinjen och antingen helt undvika den eller slå sig genom. Anfallet mot redutterna var i allra högsta grad en bisak. Redutterna var ett hinder som skulle passeras på väg mot det riktiga målet för anfallet, det ryska lägret. Det var inte alla chefer som visste om detta och det var en lapsus som skulle stå svenskarna mycket dyrt.
Mittkolonnernas anfall var oredigt från första början. Bataljonerna kom snabbt att skiljas från varandra, men trots detta gick förbanden i täten raskt framåt. Den närmsta redutten, som inte var färdigbyggd, låg uppe på en svag ås intill ett buskage. Befästningen angreps från två håll av fyra svenska bataljoner. De fick hjälp av Livdragonregementets fyra skvadroner, som troligtvis gick till attack mot den mindre ryska styrka som stod i mellanrummet till nästa skans. De svenska anfallsvågorna sköljde utan att hejdas fram över redutten. Besättningen, som säkert till största delen bestod av arbetsmanskap, nedgjordes snabbt till sista man. De enda som undkom levande var de som i skräck och panik lyckades kasta sig över vallen och springa över mot nästa redutt. Man tog inga fångar. Alla ryssar som föll i svenskarnas händer sköts, stacks eller slogs ihjäl.
Angreppet rullade vidare genom elden och de böljande rökmassorna. Man lämnade den tagna skansen bakom sig, obesatt. Dalregementets två bataljoner stötte vidare in i skanssystemet. En lång blå häck, krönt av glimmande bajonetter och svajande pikspetsar stampade fram över den sandiga jorden. Den närmade sig nästa redutt. Redan nu gjorde sig förvirring bemärkt; de olika bataljonerna började glida isär från varandra i det dånande stridslarmet. De två gardesbataljonerna längs bak i Roos kolonn vek av åt höger. På sin regementschef Carl Magnus Posses order slöt de an till de andra gardesbataljonerna i den närstående fjärde kolonnen. Denna kolonns bataljoner sökte att helt undgå redutterna. Västerbottens regemente, som tagit den första redutten tillsammans med Dalregementet, förlorade strax kontakten med detta förband. Västerbottningarna ryckte istället fram direkt mot den bakre linjen av redutter, tillsammans med bataljonerna i första och andra kolonnen. Roos begrep inte hur hälften av hans kolonn helt plötsligt kunnat försvinna.
Kungen med sin talrika uppvaktning och generalstaben befann sig ute på den högra flygeln. Karl låg i hästbåren med en besporrad stövel på den osårade foten; med sin långa värja i handen kommenderade han de närstående trupperna på sitt kraftfulla vis. Här på slagfältet var kungen i sitt rätta element. Han var en skicklig och karismatisk härförare med en enorm utstrålning; det skedde nästan en total förvandling av den unge blyge monarken när det var dags för strid, en förvandling som var både märklig och skrämmande och som på ett nästan magiskt vis kunde slå eld och stridsvilja i de förband som såg och hörde honom. En av krigsdeltagarna, ryttmästaren Peter Schönström, skrev senare att kungen hade ”när han satt för sin armé till häst och drog sin värja ut, en hel annor min än i det andra sitt umgänge, ja en min, som var nästan övernaturlig att inplanta courage och lust att fäkta, ja hos dem som man kunde hålla för de modstulnaste”. Karl begrep mycket väl exemplets makt, och han tvekade sällan att våga sitt eget liv i strid. Med avsikt kunde han klä sig och äta torftigt för att, som Schönström uttryckte det, ”de gemena skulle vara så mycket tåligare”. Mycket av hans asketism synes ha varit ett väl genomtänkt spel för gallerierna, ett medel att manipulera soldaterna att tyst och tåligt acceptera svält och umbäranden. Man förstår vilket högt värde denne underlige kung hade i sina bussars ögon när man hör historierna bland dem om hur han var både oövervinnerlig och fysiskt osårbar. En krigare sade att manskapet trodde att de inte kunde förlora när kungen var med dem; för dem var Carolus som en segerbringande fetisch. Man förstår då också varför budskapet om att han sårats ett par veckor tidigare väckt så mycken oro i armén.
Den högra flygelns trupper ämnade kringgå hela reduttlinjen. De avancerade snabbt fram i det mjuka morgonljuset utan att ta någon större notis om den tjutande och väsande ryska elden som redan fällde folk i leden. På sidan om sig kunde de se hur den första redutten stormades av Roos män och ryssar som flydde för livet. De ryska kanonerna i skansarna sköt oupphörligt. Solida kulor av järn slog blodiga fåror genom de svenska leden. Nu borde det svenska artilleriet ha öppnat eld och svarat, men det framryckande infanteriet fann sig istället stå utan dylikt tungt understöd. Då detta stod klart hände enligt Lewenhaupt det att ”för våra gemena soldater begynte modet att falla, när de förnummo sig av inga kanoner soutinerade vara”. I sin framryckning kunde man efter ett tag se hur skogen till höger gav vika för flat mark; sluttande ängar bredde ut sig. Vidgningen av fältet såg ut att ge ökat utrymme för en kringgående rörelse. Lewenhaupt ville försöka utnyttja detta och drog hela sin styrka än mer åt höger. Rörelsen gick snabbt, och generalen förstod att de övriga bataljonerna nog inte skulle hinna med, man skulle kanske förlora kontakten med dem om man inte hejdade sig. Därför ville han stanna upp och ordna trupperna på det vidgade fältet öster om den utskjutande reduttlinjen. Rehnsköld kom ridande förbi, och Lewenhaupt vande sig till honom och anhöll om att få göra halt: ”Eders excellence”, sade han, ”vi hava dragit oss till höger och marschera för fort, det är omöjligt att vänstra flygeln kan hinna efter, om vi intet göra någon halt.” Fältmarskalken ville dock inte vänta mer utan avslog hans begäran: ”Inte, inte, man måtte intet giva fienden någon tid.” En av kolonnbefälhavarna, generalmajor Stackelberg, red ensam förbi och instämde i Rehnskölds bedömning och sade på tyska att man inte fick ge motståndaren någon tid. Bataljonerna fortsatte därför sin marsch mot den bakre reduttlinjen och, någonstans bortom den, det väntande ryska lägret.
Under sin framstöt genom den utskjutande skanslinjen nådde Dalregementet redutt nummer två. Även den attackerades. Denna var bättre förberedd än den första och den attackerande styrkan var något mindre, varför detta andra anfall blev både mer besvärligt och mer förlustrikt än det första. Oaktat detta intogs redutten, och som förra gången slaktades alla i den som inte lyckades fly. Anders Pihlström, en 32-årig ordinarie fänrik vid Orsa kompani som betraktades som en solid och pålitlig karl, berättar att man ”nedgjorde vart ben där uti var”.
Detta brutala maner, att man utan nåd dödade allt och alla och vägrade ta fångar, var rätt vanligt. Förhållandet mellan svenskar och ryssar var ibland mycket förbittrat. Dessutom fanns det ingen tillstymmelse till Genèvekonvention; det fanns ingen rätt till fångenskap. Att till exempel hota med total massaker om inte en belägrad fästning gav upp var allmän praxis på bägge sidor, utan att någon verkar ha grubblat alltför mycket över det oetiska i saken. Krig var krig. (Kanske såg de svenska krigarna i denna stund på redutterna som ett slags fästningar som vägrat ge upp och vars folk man därför hade rätt att slakta ned till sista man.) Det skedde ofta massakrer i samband med slag och träffningar. Trupperna löpte då amok och vägrade helt sonika att ta fångar. Man tycks ibland ha gripits av ett vilt rus under striden, och när det sedan var dags att hålla upp och börja ta fångar fortsatte man att dräpa av bara farten. Ofta verkar det helt enkelt ha handlat om en törst efter hämnd. Man talar om det som ”förbittring” eller ”revange”. Det ryska fälttåget hade till yttermera visso blivit alltmer fult, fegt och smutsigt, och olika typer av övergrepp blev allt vanligare på båda sidor. Vid Holowczyn hade svenskarna massakrerat nästan samtliga ryssar som försökt ge sig. Efter slaget yrkade dessutom en del officerare på att man skulle slå ihjäl de få fångar man trots allt tagit, då de ansåg att vaktandet av dessa bara slet onödigt på manskapet. Vid striden vid Dobroje dödades också fångar; en hög svensk officer hade gett en rysk överstelöjtnant pardon för att försöka få information ur honom, men en finsk knekt rusade fram och skrek ”Intet kvarter, Herre, nog av det slaget, goa Herre”, och drev sin värja rakt igenom den försvarslöse mannen.
Om man söker vaska fram vilken syn krigarna hade på sin fiende kan bilden verka motsägelsefull. Även om fiendskapen stundtals verkar ha svämmat över alla bittra bräddar, så fanns det även tendenser i motsatt riktning. I regel var nog förhållandet mellan officerare på olika sidor bättre än förhållandet mellan de olika arméernas manskap. Vissa ansåg att det inte gick att låta gement folk från olika sidor av frontlinjen mötas under stillestånd, då de var ”benägna till slagsmål”. Det var något annorlunda för befälen. Att skaffa sig vänner på motståndarsidan var alls ingen omöjlighet. Officerare kunde ses under belevade former för artigt pladder i ingenmansland, gemensamma middagar eller utbyte av gåvor. Den chevalereska förfiningen kunde följa med ända in på de rökiga slagfälten. Bilden av fienden var en annan än vår, det antyds av sådant som att man kunde låna ut läkare till varandra, ge motståndarna förfriskningar eller till och med bedriva handel över frontlinjerna. Befälet hade i regel något som soldaterna saknade: en möjlighet till kommunikation genom att de för det mesta kunde samma språk, tyska eller franska. De hade även en naturlig beröringspunkt i sin klass: de allra flesta var adelsmän. De hade dessutom en stor värdegemenskap i sin militära professionalism – de var alla i en eller annan betydelse ett slags legoknektar. (Denna militära tradition av professionell gemenskap över frontlinjerna levde kvar mycket länge. Som ett berömt exempel kan man nämna fraterniseringen på västfronten julen 1914. Denna händelse har gärna tolkats som ett utslag av kärlek mellan folken och spirande pacifism men var lika mycket ett högst traditionellt uttryck för officerarnas enkla yrkesmässiga gemenskap.)
Under tiden som dalkarlarna stormade den andra redutten och gjorde ned folket i den, gick trupperna till vänster (sammanlagt sju bataljoner) fram mot den bakre linjen. När nu högra flygeln började dra sig än längre mot höger – för att utnyttja fältet man nått – följde den vänstra flygeln med i denna rörelse. Detta fick till resultat att de drogs rätt mot redutt nummer tre i den utskjutande linjen. Denna var en stor och väl bestyckad triangulär skans, omgiven av en vallgrav och en spärr av spanska ryttare. I den väntade en rysk infanteribataljon ur Aigustovs brigad (en 500–600 man utrustade med artilleripjäser) under befäl av sin överste på det svenska anfallet. Skulle de inte lyckas med att avslå de blå vågorna skulle de utan tvekan röna samma obarmhärtiga öde som folket i de redan tagna verken.
Den första bataljonen ur Närke-Värmlands regemente, ledda av överstelöjtnanten Henrik Johan Rehbinder, en 37-årig södermanlänning, gick till attack mot redutten. Tillvägagångssättet var väl indrillat under många ändlösa pass med exercis. Bataljonschefen gav ordern ”Gör eder färdiga”. De fyra kompanierna på drygt 150 man vardera var ordnade i en enda lång linje, fyra man djup och med en bredd av 150 man, vilket gav en front på ungefär 130 meter. I mitten på varje kompani stod pikenerarna, ett femtiotal karlar som när ropet om att göra sig färdiga kom svingade upp sina fem meter långa pikar i högburet läge; de tog ett fast grepp om pikens nedre ände och lät den, stödd mot axeln, peka rätt upp mot skyn. På var sida om pikenerarna stod musketerarna, runt 100 man per kompani. I händerna höll de sina drygt fem kilo tunga flintlåsmusköter, ett mer funktionssäkert vapen än föregångarna – det fungerade bland annat bättre i regn – men som ändock klickade vid ungefär vart nionde skott. Det hade dessutom en högre eldhastighet än tidigare musköter: en väl tränad skytt kunde ladda, lägga an och ge fyr på drygt 30 sekunder. Den praktiska skottvidden var på 150 meter. Kalibern var stor, 20 millimeter, och tillsammans med den stora krutladdningen ledde det till en mycket häftig rekyl. När man sköt ansattes kolven i regel mot den högra delen av bröstet istället för mot axeln, då det annars fanns risk för att slå armen ur led. Längst ut på kompaniflyglarna stod ett litet antal grenadjärer i sina egendomliga höga mössor. De bar dessa höga, spetsiga hattar istället för den vanliga breda trekantsmössan som var i vägen då de kastade sina handgranater. Granaterna var små ihåliga kulor av gjutjärn, bly, lergods eller glas med en diameter av cirka 8 centimeter och en vikt på mellan 1,5 och 2 kilo, försedda med en sprängladdning och ett brandrör som tändes före kastet. Dessa granater var av rätt litet värde på öppen mark; deras största bruk var vid strid i befästningar. Grenadjärerna var även som ett slags livvakter för det kommenderande befälet samt fungerade som prickskyttar. På var sida om avdelningarna med pikenerare och musketerare stod underofficerare med korta pikar, så kallade bardisaner eller kurtzgevär. Dessa vapen var av ringa värde i strid men dög bra för att hålla rättningen i leden och ge dagsedlar åt meniga som inte höll sin plats. Strax framför varje kompani stod spelet – trumslagare och pipare – föraren, kompanichefen samt fänriken, som bar fanan. Ovanför varje kompani klippte och slog en fana i den varma vinden; blodröda fanor med två gula pilar i kors innanför en grön krans. Soldaterna och befälet bar den blå karolinska enhetsuniformen, fast med röda kragar, foder och uppslag. De menigas strumpor var röda, underofficerarnas blå: den långa linjen av män, vapen och vindsmekta fandukar lyste av färger.
Närkingarna rusade till anfall. Luften sprack av dånet från musköter och kanoner. Den stora skansen spydde projektiler. Genom röken och elden nådde de vallgraven. De spanska ryttare som kantade den vräktes undan. Bataljonen vällde ned i vallgraven. Flodvågen av människor mötte där en vägg av kulor och piskande skrot, studsade och spolades tillbaka. Närkingarna strömmade bort i förvirring och oreda. I den stunden gick Jönköpings enda bataljon, som sänts till förstärkning, också till attack mot redutten. De flyende mötte de framryckande och kolliderade: smålandssoldaternas väg framåt stängdes. Klockan var omkring halv fem.
Närke-Värmlands regemente kom vid denna oreda att splittras i två delar. Medan den första bataljonen gick till storms slank bataljon nummer två raskt förbi den stora skansen på dess östra sida, för att så småningom sluta an till Lewenhaupts grupp.
Närkingarnas första bataljon ordnade sina led. Det gjorde också Jönköpingsregementets drygt 300 man. Därefter slog man ut ett gemensamt anfall. Även denna attack blev kastad tillbaka, med svåra svenska förluster som enda resultat. På den sandiga marken kring redutten och i vallgraven låg redan många döda och sårade svenska soldater kringströdda och sammanvräkta.