Det var inte alla kavallerienheter som börjat fly. En del av förbanden på den högra flygeln gick till nya motanfall. Hielms dragonregemente lyckades bryta in i den gröna muren. Tre stridsformerade skvadroner ur dragonregementet Taube, ett rätt nytt värvat förband, svängde också upp för att rida chock. När de såg sig omkring kunde de inte upptäcka några andra skvadroner i ordning, de skulle vara tvungna att gå till attack ensamma. Befälhavaren för den första skvadronen var kaptenen Didrik Celestin von Sternbach, en 30-årig tysk född i Stettin. Chef för den andra var den 26-årige stockholmaren Marcus Tungelfelt. Hans ett år äldre bror Anders, som genom åren blivit sårad nära 20 gånger, hade gjort tjänst vid samma regemente till 1707, men just nu befann han sig ute på slätten, någonstans i de hårt pressade livgardesbataljonerna. Den tredje skvadronen kommenderades av Carl Magnus De Laval, en 28-årig kapten född på Foxerna i Västergötland. Hans trupp, som till en början utgjort reserven bakom livkompaniet, räknade runt 60 dragoner i ledet. De tre plogformade flockarna av män och hästar rusade med klippande standar fram mot en sträcka av den ryska fotfolkslinjen. Två dånande salvor mötte dem. När De Laval i spetsen för sin skvadron sökte bryta in i de fientliga leden fick de sådana salvor ”i näsan”, som han själv uttryckte det, att det misslyckades. Återigen visade det sig hur verkningslöst ett kavallerianfall kunde vara mot ett rätt formerat infanteri som försvarade sig med välavvägd eld. I krutdiset framför det ryska fotfolket kom skvadronen att skingras, men snart nog hade De Laval samlat den igen. Tillsammans med de två andra skvadronerna gav man upp attackerna mot den gröna muren. Man mötte istället en ny fara. Ryska skvadroner hade börjat svepa in på stridsfältet. Skulle de nå de flyende hotade ett blodbad. Det ryska infanteriet var bundet i sina strama linjeformeringar och kunde därför inte hålla steg med de rännande svenskarna. Det ryska kavalleriet däremot kunde hinna ikapp dem och skulle kunna rida ned dem i drivor med minimal ansträngning. De tre skvadronerna gjorde vad de kunde för att uppehålla sina anryckande motståndare, vilket också i stort sett lyckades.

Det fram till dess så passiva och avvaktande ryska kavalleriet hade trätt i aktion även ute på den vänstra svenska flygeln. Befälet över de svenska styrkorna ute på denna flygel fördes av generalmajor Hamilton, som också var östgötaryttarnas chef. En av hans adjutanter var en 18-årig löjtnant, Wilhelm Ludvig Taube från Örebro. Ytterst på denna flygel, med uppdrag att skydda arméns flank, stod de Skånska ståndsdragonerna samt Åbo läns och Östgöta kavalleriregementen, en icke föraktlig styrka på runt 2 000 värjor. Dessa förband hade också nåtts av ordern att hjälpa infanteriet, men kunde inte åtlyda den då det fientliga kavalleriet genom sin förnyade framryckning hotade att falla dem i ryggen. Sannolikt gick både Bauers och Volkonskijs avdelningar fram mot det svenska rytteriet på platsen. Volkonskijs folk hade som nämnts sin utgångsposition kring byn Tachtaulova och kunde från den punkten lätt överflygla sina motståndare. Manövern ryssarna utförde var snarlik den som de strax innan utfört på den högra flygeln, då de fallit Creutz i ryggen och på så sätt avvärjt hans chock mot det egna infanteriet. När nu de ryska dragonerna red an mot den vänstra svenska kavalleriflygeln hindrade man också förbanden där från att undsätta det egna fotfolket. De svenska ryttarna ute på kanten fick nu istället koncentrera sina krafter på att rädda sina egna skinn.

Skåningarna höll den mest utsatta positionen. De stod allra längst till vänster med sin ena flank helt blottad. Redan den första ryska attacken satte förbandet i ett nödläge. De omringades och i handgemänget som utbröt lyckades ryssarna slita åt sig ett av regementets standar. Denna förlust fick regementschefen, prins Maximilian – mannen som under morgonen sagt nej till den kosackbefälhavare som velat gå över till svenskarna – att omedelbart ge order om ett motanfall.

Fanor och standar var viktiga på flera sätt. De var som nämnts ett medel att leda och hålla samman trupperna i strid. I allmänhet hade varje infanterikompani en fana och varje rytteriskvadron ett standar. (Standaren var betydligt mindre och lätthanterligare än de oftast lakansstora fanorna.) Fälttecknen fungerade också som igenkänningstecken och underlättade identifikationen av förband på stort håll. De hade dock inte sin största vikt som taktiskt hjälpmedel, deras största betydelse fanns på ett mer symboliskt plan. Man slogs hårdnackat om dem; att erövra en av dessa vackert broderade sidendukar var en ståtlig bragd och ett viktigt tecken på framgång. Att ta ett fientligt fälttecken gav också regelmässigt utdelning i form av klingande mynt eller befordran för våghalsen som lyckats med detta, ett nog så viktig faktum som kunde sporra till stordåd. Blodiga dueller om standar och fanor var regel.

Under medeltiden var det vanligt att kyrkliga potentater välsignade fanorna, och denna religiösa koppling fanns kvar och kan förklara en del av den stora betydelse de hade i krigarnas ögon. Under fredstid förvarades också fälttecknen i regel i kyrkan på hemorten. Överlämnandet av nya fanor eller standar var ett starkt ceremoniöst och känslomässigt laddat tillfälle då förbandet fick svära tunga och blodfyllda eder. Fanbäraren – i infanteriet fänriken och i kavalleriet kornetten – fick lova att försvara den med sitt liv. (Faneden var viktig, vissa ansåg att knektar inte var bundna av den militära lagen innan de avlagt den. Vissa bekymmer kunde därför uppstå innan nyuppsatta förband fått sina fälttecken.) Till en del av ritualen hörde också att varje soldat i kompaniet skulle hjälpa till att slå i de många nubbarna som höll fast duken vid stången. Att förlora sin fana eller sitt standar var en skam och katastrof; ofta rev man duken av stången för att förhindra att den togs av fienden. Förutom att förlusten av fälttecknet gjorde ett förbands manövrar i strid så mycket svårare, kunde det även leda till hårda straff för de ansvariga och till och med upplösningen av enheten i fråga. Fälttecknen användes som symboler för seger eller förlust; tillsammans med kanoner var de de mest åtrådda troféerna och fanns alltid med i sluträkningarna efter slagen. De gav de stridande något påtagligt att slåss om och för. Dessa tygstycken fick förkroppsliga kampens mål i en tid då de egentliga målen kunde vara nog så innehållsfattiga och dunkla för den enskilde.

En styrka ur ståndsdragonerna red beslutsamt till motattack och bröt in i de ryska leden. Ryttarna nådde en fientlig kornett och lyckades slita standaret ur hans händer. På så sätt ansåg man sig ha gottgjort sig för den nyss lidna förlusten. Episoden är intressant då den belyser stridens form av duell, för att inte säga spel. Det finns något som påminner om en idrottstillställning i det som sker; ryssarna tar ett standar, svenskarna kontrar och tar ett av motståndarna – oavgjort. Handgemänget – eller matchen – gick vidare och inom kort tid tog de svenska dragonerna ytterligare fyra ryska fälttecken. Regementschefen Maximilian gjorde anspråk på att egenhändigt ha tagit ett av dessa. Regementets läge var dock fortfarande kritiskt. De var omringade av ryskt kavalleri vilka, som en av de överlevande från förbandet, löjtnanten Joachim Lyth, säger i sin dagbok, ”som en frusande ström å alla sidor anföllo”. Östgöta kavalleriregemente stod strax intill skåningarna; de kämpade förtvivlat men led stora förluster. Tillsammans avslog de två förbanden upprepade ryska attacker, och de lyckades genom sitt tjuriga motstånd lägga hinder i vägen för ett effektivt ryskt förföljande av de flyende förbanden på denna kant. Deras läge försämrades dock i takt med de stigande förlusterna. En av de dödade östgötarna var löjtnanten Hans Litner, några andra officerare såg honom stjälpa av hästen. Hans vän, furiren Erich Björck, som träffat honom senast dagen innan, på söndagen, glad och munter, kommenterade hans död lite cyniskt, att ”därmed så vore alla hans utlånta penningar av vänner och bekanta komne till ända”.

Ryssarna som svärmade kring dem och framför dem blev stadigt allt fler, också kosacker började dyka upp, men när även fientligt infanteri sällade sig till angriparna blev läget verkligen desperat. Dessa kunde åstadkomma stor skada bland de svenska ryttarleden med salveld på nära håll. Detta skruvstäd av hästar och bajonetter skulle kunna pressa sönder de två förbanden. Maximilian konfererade med sina officerare och beslöt sedan att man skulle slå sig ut och försöka ansluta till huvudstyrkan. Man sprängde hål i inringningen och red bort, förföljda av sex ryska dragonregementen och ett stort antal ”kosacker, kalmucker och tartarer”, till ett skattat antal av 2 000 man. Det var bara en liten del som verkligen lyckades ta sig ur säcken. Den unge flygeladjutanten Wilhelm Ludvig Taube berättar att de ”å alla sidor blevo kringrände så att ganska få undkommo, som icke slagne eller till fånga tagne blevo”. Själv tillhörde han dem som, tillika med flygelbefälhavaren Hamilton, togs till fånga under kampen. Östgötarna hade praktiskt taget plånats ut. (Deras förluster var så höga att de senare måste helt och hållet nyrekryteras.) Skulle den lilla spillra som nu flydde över fälten komma undan eller skulle de två förbanden krossas helt?

Ett rykte om att kungen dödats hade bidragit till den allmänna demoraliseringen bland kavalleriet. Denna ominösa hörsägen hade runnit som kvicksilver genom leden och skapat en atmosfär av handfallenhet; den redan vacklande stridsviljan föll än mer. Västmanlänningen Peter Schönström som tjänstgjorde som kapten vid Svenska adelsfanan, ett av förbanden som vaktade trossen, menade efteråt – apropå rytteriets klena prestationer – att det ”höggs intet över allt så troligen in, som kanske skett om konungen varit frisk”. Kungens väl och ve hade otvivelaktigt inverkan på den svenska stridsmoralen.

Kungen var inte död, inte ännu i alla fall. Det kungliga sällskapet med sin bastanta eskort stod på sin lilla kulle en bit bakom den högra fotfolksflygeln. En del fientliga trupper gick till anfall mot den stora gruppen, men avvisades utan större problem och försvann bort. Rehnsköld kom ridande fram till kungen och rapporterade om vad som hänt: ”Nådige Herre, det går galit, det går galit, vårt infanteri löper!” Kungen svarade med ett klentroget och frågande: ”Löpa de?” Fältmarskalken hade dock inte tid till någon mer utförlig explikation av läget utan kastade om sin ljusgrå häst, slängde ett: ”Kära Gossar, tagen väl vara på Herren!” över axeln till de kringstående och försvann bort i full fart. Nederlaget var ett faktum.

Större organiserade strider rasade ännu i stort sett bara ute på fältet kring det inneslutna svenska fotfolket. Det var deras dödskamp. Bataljonerna var fångade i en fälla; de pressades samman, kvävdes, nöttes ned av en flerfaldig överlägsenhets tyngd. En väldig flodvåg av muskötmynningar, bajonetter och pikar sköljde in bland de blödande och instängda skarorna. Som en rad sandslott ertappade av tidvattnet vittrade de sönder och föll ihop.

Det förband som gick det mest tragiska ödet till mötes var Upplands regementes två bataljoner. De hade inringats då ryssarna gått till motanfall, och resultatet blev ingenting annat än en grym massaker. Under trycket från en förödande överlägsen fiende maldes regementet till marken. Regementschefen Gustaf Stiernhöök stupade tillsammans med överstelöjtnanten Arendt von Post, majoren, regementskvartermästaren, adjutanten, praktiskt taget samtliga kompanichefer och nästan hela manskapet. Hur totalt vissa kompanier utplånades antyds av att vid exempelvis livkompaniet och överstelöjtnantens kompani dödades tio av tolv officerare, och de enda två som överlevde var båda sårade. Drygt hälften av de officerare som föll i fångenskap var också sårade, många av dem svårt, bland annat Rasbos kompanis chef Nils Fehman, löjtnanten i Sigtuna kompani Fredrik Hanck (som också förlorade sin bror i slaget) och den 25-årige Jakob Sneckenberg, en löjtnant vid Bälinge kompani, som var döende. En annan som tillfångatogs svårt sårad var Fredrik Hancks kompanikamrat Lars Forsman, en veteran som varit med sedan landstigningen i Danmark år 1700. Forsman fick som så många andra finna sig i att bli grundligt utplundrad, till och med hans blodsölade skjorta lirkades av hans illa tilltygade kropp. Alla var de fångade i samma kvävande grepp, och utgången kunde bara bli en: människorna dog i hundratal, på hundratals olika sätt. Bara en handfull lyckades, mest av en slump, undgå den svepande lien. Soldaterna såg sina kamrater falla och måste ha vetat att det snart skulle vara deras tur att dö. De bleknade fanorna med riksäpplet försvann en efter en ur vinden.

En i det rökiga stridsvimlet var Georg Planting, en 26-årig kapten som studerat vid Uppsala universitet och varit page hos den rike reduktionsmannen Fabian Wrede. Han hade gått till armén, utnämnts till fänrik – av Karl XII personligen – på slagfältet vid Düna 1701 och hade sedan dess sett många strider och fått många sår: en svårt sönderhuggen hand, en krossad axel och en karteschkula i ena benet. Efter det att livet slagits ur chefen för Hundrade härads soldater, Georg Zacharias Grissbach, tog Planting befälet över en av de sista grupperna och ledde ett sista tröstlöst motstånd. Det kunde bara få ett slut: en kula genomborrade hans högra lår, och han föll i ryssarnas händer. Flodvågen av stål sköljde in och vräkte omkull de sista upprättstående. Enligt Georg Planting blev regementet ”till underofficerare, spel, korpraler och gemena, totaliter på platsen”. En mindre grupp som undkom detta ragnarök var de runt 70 man som dagen innan kommenderats till trossen. I övrigt undkom ytterst få. Upplands regemente som gått nära 700 man starkt ut i striden fanns inte mer. När man ett par dagar senare räknade samman de överlevande kunde man bara finna 14.

Då striden tagit slut började slakten. En 37-årig gardeskapten vid namn Lars Tisensten från Västergötland låg med avskjutet ben en bit bort från den plats där upplänningarna utkämpat sin sista strid. Han kunde se hur ryssarna i ett vansinnigt raseri gick löst på resterna av regementet med sina blanka vapen. I sitt ursinne vräkte de sina klingor och bajonettspetsar genom alla svenska soldater, oavsett om de var levande eller döda. Ett vimmel av pikar och värjor lyftes och sänktes: både sårade och redan stupade blev huggna, stuckna och hackade. Tisensten kunde se ett ohyggligt svallande, sprattlande berg av kroppar, kanske etthundra människor, kanske mer, som låg på och om varandra, och som innehöll både levande och döda svenskar. Fenomenet är känt från andra slag. Det verkar som om en grupp av människor i extrem dödsskräck pressar sig samman, att de klumpas ihop i formliga högar i ett sista desperat försök att få skydd. Som om de i dödskampens sista svidande pulsslag kastas tillbaka till sina första barnaår, skrikande efter sin mor och kurande ihop under andra kroppar för att få trygghet, trygghet en sista gång. I detta fasansfulla monument av levande och döda stötte och stack ryska soldater urskiljningslöst med sina blodklibbiga vapen. Tisensten såg hur upplänningarna ”lågo i en hop och som på varannan fallne eller i hög kastade, var i fienden med pikar, bajonetter och värjor ivrigt slaktade och allt vad han kunde massakrerade, oansett icke observeras kunde vad dött eller levande var”. Många hade undgått eldstormens kulor bara för att gå en förfäad död till mötes.

De fångna bataljonerna till höger om upplänningarna mötte liknande öden. En del små klungor av soldater lyckades slå sig fria i villervallan och slinka iväg – röken och dammet som skymde sikten och dolde uniformsfärgerna borde ha underlättat detta – men de var i klar minoritet. Större delen av den drygt 500 man starka Skaraborgsbataljonen förvandlades till lik, ältades ut och blev ett med den sandiga jorden. Det var bara drygt 40 man som återvände levande: en major, två kaptener, fem löjtnanter, fem fänrikar och 27 soldater. De flesta av dessa var skadade. En efter en övermannades bataljonerna. De kvarvarande soldaterna i III:e Livgardesbataljonen fann sig plötsligt vara allena, både till höger och vänster om dem var de svenska trupperna kastade över ända. Greppet hårdnade alltmer om allt färre; några livgardister stod för ett sista utsiktslöst motstånd. Till slut stod var och en ensam, utan undanflykt, utan hopp, utan tröst. De levande snubblar några ögonblick över sina döda kamraters kroppar tills de också är döda. Sedan är allt över. Fåren var offrade.