Det farligaste en soldat kan göra i en strid är paradoxalt nog att försöka lämna den. De flesta dödas när de flyr, man vänder då ryggen mot sin fiende och kan inte längre försvara sig. Att döda löpande motståndare är ofta lika lätt som det är riskfritt. Det är därför flyende truppers manspillan för det mesta är så kusligt hög. Den vikande partens förlust i form av stupade är alltid stor, och blodbadet bland de rännande ökar den ytterligare. Upplösning och allmän massaker var det hot som alltid låg över den besegrade.

De flesta svenska soldaterna var i denna stund mest intresserade av att komma undan. Huvuddelen av dem var tvingad att söka upp någon av de fyra trånga passagerna som ledde över Ivantjintsibäcken och de olika små kärren och vidare genom Budisjtjenskijskogen. Flykten gick till att börja med i västlig riktning, bort från faran, bort från striden, bort från de ryska trupperna på slätten och de tjutande druvhagelsvärmarna som sopade marken ute på slätten ren. Det var ”fältskräckens” mardrömssyner som nu grep omkring sig bland de svenska soldaterna. Som Stiernhielm beskriver det:

Där kommer fienden och sätter an

den som jag segren unner.

Han skjuter, sticker, hugger, trampar ned,

allt vad han överkommer,

att ingen överblir som buden bär,

och mig bör därför äran.

Skogens defiléer kokade redan av människor och hästar som panikslagna och i stor trängsel och förvirring försökte ta sig bort från slagfältet.

Många togs till fånga eller dödades – eller bådadera: tillfångatogs först varefter de gjordes ned – ute på fältet under flykten. Detta gällde i synnerhet männen från vänstra flygeln. Det var de som börjat löpa först, och de hade också den längsta sträckan att tillryggalägga innan de kunde försvinna in i den gröna skogens bedrägliga trygghet. De flesta flyende som ryssarna hann ikapp verkar ha dödats på stället, det var bara motvilligt de tog fångar under detta skede av slaget. En officiell rysk relation säger att svenskarna förföljdes med värjor, bajonetter och pikar och konstaterar nöjt att de gjordes ned ”som djur”. De förföljande ryska soldaterna drog sig dock för att gå till attack mot större och mer sammanhållna grupper. Största chansen att klara sig hade de som tillhörde ordnade förband som höll samman eller som slöt sig till större avdelningar. Ett trettiotal knektar, med all sannolikhet från Västmanlands regementes I:a bataljon, ledda av överstelöjtnanten Carl Anders Sinclair, en 34-årig göteborgare, tog ställning bakom en av de många gärdsgårdarna. Förskansade bakom den lyckades de förhandla sig till krigsfångenskap och undgick på det viset att massakreras. De högre officerare som rände omkring i hopplösa försök att stoppa de flyende, föll en efter en i de förföljandes händer. Dessa officerare var åtrådda troféer, och dem lyfte man inte sin hand emot. Den som först togs till fånga av dessa var generalmajoren Berndt Otto Stackelberg, en 47-årig estländare som tillhörde generalstaben och som fört befälet över infanteriets tredje kolonn (där hade bland annat östgötarna och upplänningarna ingått). I samma veva togs också Appelgren, östgötarnas sårade chef – mannen som så förtvivlat bönfallit Lewenhaupt att hjälpa honom stoppa sitt flyende folk. Josias Cederhielm, som aldrig fått tag på generalen för att rapportera om vägen runt byn, blev också sårad och tagen till fånga under försök att stoppa flykten.

Ett vanligt öde var uppenbarligen att sablas ned bakifrån av ryskt rytteri när man sprang bort från striden. På 1950-talet gjordes en medicinsk-anatomisk undersökning av några skelettfragment som förts hem från slagfältet. Det var lämningarna efter fyra okända soldater, med all sannolikhet svenskar, och genom dem får vi suddiga glimtar av fyra öden på den krutdimmiga valplatsen. Den förste var en man i 30-årsåldern. Han har först huggits ned bakifrån-uppifrån av upprepade hugg mot huvudet med sabel eller värja. Huggen har inte varit dödande; hans liv har istället ändats av någon som gett honom hans coup de grâce i form av ett skott rakt genom huvudet. Det sannolika förloppet vid hans död är att han hunnits upp av en rysk ryttare som huggit och slagit honom över huvudet tills han fallit, varefter ryssen dragit sin pistol och skjutit honom i den redan svårt sargade skallen. Eller kanske har någon funnit honom sårad senare och då dräpt honom, det vet vi inte. Den andre mannen var i 30–40-årsåldern och har gått ett liknande öde till mötes. Denne man har också huggits ned av en beriden motståndare, han har träffats av ett kraftigt hugg i bakhuvudet som har trängt in djupt och som bör ha haft kraftig chockverkan. Skadan har dock inte varit direkt dödande utan han har antingen förblött eller fått ta emot ytterligare sår. Även den tredje soldaten, en karl mellan 35 och 40 år gammal, har huggits ned bakifrån av en ryttare. Han har fått ett kraftigt hugg uppifrån och från vänster sida, som dock inte haft sådan kraft att det ändat hans liv. Döden har istället orsakats av två tre hugg som gått rakt genom hans vänstra tinning. Kanske har också han avlivats när han legat sårad och hjälplös på marken. Till sist den fjärde mannen: han var 25–30 år gammal och bör ha sett den som tog hans liv. Han har träffats av en pikspets i pannan, en pikspets som trängt in i hjärnan. Mannen har stått vänd mot sin motståndare, kanske för att ge sig, kanske för att värja sig, då denne kört in sitt vapen i hans huvud. Hans baneman var också beriden, troligen en kosack. Fyra för alltid anonyma öden.

Det började bli allt längre mellan muskötsalvorna; det sköts visserligen ännu, men det ihållande dånet från oavbruten skottlossning bröts upp och klingade långsamt ut; det började klarna upp på slagfältet. Under drabbningens hetaste ögonblick hade krutrök och damm bolmat tjockt. Hur klen sikten verkligen var visas av att kungen och hans sällskap inte såg att de svenska trupperna flydde och därför blev kvar, praktiskt taget ensamma på valplatsen. Först när dimmorna skingrades kunde de se att de var bland de sista svenskarna som ännu stod på benen på slätten. Läget för kungen och hans uppvaktning var i ett slag mycket allvarligt: nästan utan att möta något som helst motstånd bredde ryska trupper ut sig över fälten på jakt efter flyende. Och nu tillhörde kungen av Sverige villebråden.

För Karl och hans svit gällde det att ta sig bort från slätten fort. Ryska trupper fanns runt omkring dem, och några av dem började göra sig påminta genom enstaka ströskott med kanon. En av drabanterna, en korpral Christer Henrik d’Albedyhl, sändes iväg en bit för att spana. Han kunde strax bekräfta att alla de trupper man såg omkring sig var fientliga. När kungen fick höra detta gav han order om reträtt; hela sällskapet vände om och började, som de flesta andra svenskar, röra sig mot skogen. När de ryska enheter som gick runt dem började begripa vilken sida den stora avdelningen verkligen tillhörde skulle svenskarna få det hett om öronen. Karl skickade iväg drabanter för att leta rätt på svenska förband i närheten och föra dessa till det kungliga sällskapet, som ytterligare skydd. Förutom folket från hovet, drabanterna och livdragonerna samt diverse löst folk flockades nu även delar av Livregementet till häst kring den vita båren. Man hade redan en kraftig eskort men ville förstärka den så mycket som möjligt.

En av dem som fick order att avbryta sin strid och genast dra sig bort till kungen var Creutz. Jakten på det fientliga rytteri som fallit hans grupp i ryggen då de attackerat den stora fyrkanten, hade fört dem en bra bit från det egentliga slagfältet. Förföljelsen var i sig rätt framgångsrik: flera ryska skvadroner sprängdes och jagades iväg tills de ryska ryttarna försvann in mellan de små husen av lera i Maloje Budisjtje. Creutz skvadroner hade bäst behövts vid fotfolkets huvudstrid, men det var för sent nu. En drabant strax följd av ännu en red till generalmajoren. Med sig hade de ordern att han genast skulle avbryta striden och gå till kungen med sitt folk. Creutz lät omedelbart ge order om halt. Under den hetsiga klappjakten hade förbanden blivit skingrade: i närheten fanns nu bara Norra skånska kavalleriregementet. Längre fram, invid den av ryssarna besatta byn, stod några skvadroner från Hielms dragoner. Terrängen kring byn var rätt oländig, och det fanns gott om ryssar som fortfarande svärmade omkring. En ordonnans sändes iväg från skåningarna för att ge ordern om reträtt till dragonerna invid byn. Det var svårt att få grepp om de kringspridda skvadronerna och Creutz lyckades bara samla en del av sin styrka. Med dessa red han iväg norrut, fram mot fälten. Men där marscherade ryskt infanteri efter huvudstriden. För att nå kungen måste de genom och förbi dessa trupper. Svenskarna beslöt sig för att chansa: de red rakt igenom det fientliga fotfolket utan att dessa reagerade. De måste ha trott att det var eget rytteri.

Ute på slätten, där kropparna efter det slagna svenska fotfolket låg kringströdda i den brännande solen, gick ryssar omkring. Det ryska infanteriet hade dragit förbi, men folk från lägret letade sig nu fram till stridsfältet. De döda, döende och sårade plundrades. Kläderna slets av både levande och döda, och de vapen som låg överallt rafsades ihop av rovgiriga.

Olika troféer som fanor och standar samlades upp och fördes bort i triumf. Hallarts infanteridivision, som stått längst ut på den ryska frontens vänstra flygel, kunde räkna samman 22 fanor, varav sex var vita livgardesfanor och två standar – det ena ett vitt fälttecken från Livregementet till häst och det andra tillhörigt Hielms dragoner (båda förbanden ingick i Creutz grupp). De ryska soldaterna var inte bara sysselsatta med att plundra, de dräpte också. En del överlevande svenskar dödades direkt när ryssarna hittade dem, men de hade också börjat samla ihop fångar. Då ingen enhetlig linje tycks ha gällt i fråga om behandlingen av de överlevande svenskarna, verkar dödandet av fångar i detta skede av drabbningen ha varit enskilda soldaters egna initiativ. I den allmänna villervallan lyckades dock några sårade svenskar komma undan. Den 37-årige majoren vid Skaraborgs regemente Sven Lagerberg, född på Stora Kärr i Västergötland, var en av dem. Under slutstriden hade han fått ett skott rakt genom kroppen och blev liggande kvar. Den avancerande ryska slaglinjen gick rakt över honom, och han blev som många andra sårade trampad av soldaternas fötter. Hans räddning blev en sårad dragon. Dragonen hjälpte honom upp på sin egen häst och förde honom bort från valplatsens mardrömssyner mot trossen. En jämn ström av krigsfångar fördes in i det ryska lägret. Många av dem var helt nakna efter plundring, deras sargade kroppar var blottade, några hånades och förödmjukades.

En av de fångar som utan en tråd på kroppen fick lyssna på de ryska soldaternas begabbelse var Alexander Magnus Dahlberg, en 24-årig sergeant från Holta socken i Bohuslän. Sporrad av sina två äldre bröders exempel hade han som 18-åring sökt sig in vid armén, varit med vid Fraustadt och där bevittnat massarkebuseringarna av ryska krigsfångar. Han var en mild ung man, varmt troende och hänsynsfull. (Dessa egenskaper hade under det föregående året skaffat honom öknamnet ”den polska jordegumman”, när han hade förbarmat sig över en födande bondkvinna som de andra soldaterna slängt ut ur hennes egen stuga då de blivit störda av hennes stönanden. Den kvidande kvinnan hade fått hjälp av Dahlberg, som gjorde det möjligt för henne att föda sitt barn i den kalla förstugan.) Nu var Dahlberg fånge, och han och de andra fick höra att ”de voro uslingar och stackare, som efter en långsam hunger och törst intet kunde tåla de ryska traktamenter, de voro dem förstarke, bröto sig ut i lemmarna och gjorde dem vimmerkante i huvudet; men de skulle giva sig tillfrids, när de kommo till Moskva, varefter de längtat, skulle de väl preparera dem så, att ryska traktamenternas intet skulle incommodera dem; ty där funnos instrumenter av hackor, pikar, spadar, järnstörar, stenbårar och skottkärror, alla inrättade för de svenskas hälsa, att när de dem bruka, skola de intet få tillfälle att klaga över matleda eller sömnlösa.” Det ryska gycklet antydde många av fångarnas framtid.

Några höga svenska officerare red fortfarande omkring på fälten och försökte rädda vad som räddas kunde. Gyllenkrok red ut mot den plats där högra flygeln gått fram; det dova ljudet av trumspel hördes. Vägledd av de rasslande trumvirvlarna red han tills han såg fotfolk i en fyrkant. Han antog att det var egna gardestrupper och red mot dem. När han kom närmare såg han att det var ryska trupper, det var sånär att han hållit på att göra samma misstag som Piper. Gyllenkrok kastade om hästen. Framför sig kunde han se några svenska kavalleriskvadroner som fortfarande dröjde kvar på slätten. Ett av dessa förband var Gyllenstiernas dragoner, som stod väl ordnat med de blå standaren klippande i vinden, och chefen Nils Gyllenstierna själv sittande på häst framför sina ryttare. (Nils var blåblodig, greve ur en adlig ätt av danskt ursprung. Han var 38 år, svårt sårad vid Kalisz 1706 men hade nu återhämtat sig. Porträtten visar upp en man med intensiva ögon under vackert välvda ögonbryn, lång näsa och en liten kysk mun.) På väg mot detta förband fick Gyllenkrok syn på några fotsoldater som stod spridda vid hörnet av ett litet fält. Gyllenkrok skrek åt dem att de skulle ”draga sig tillsamman och ställa sig upp”, men fick till svar att de var sårade. Han lämnade dem och red fram till Gyllenstiernas regemente. I samma veva kom en bataljon ryskt infanteri marscherande i raskt takt alldeles invid dragonerna, svepte förbi deras front på väg västerut, mot skogen. Gyllenkrok vände sig till Gyllenstierna och manade honom att anfalla dem: ”Lät oss gå de där i ryggen.” Dragonöversten svarade ja och ropade ”marsch”. Ryssarna, som dittills måste ha tvekat över dragonförbandets nationalitet, fick nu full klarhet. Den svenska anfallsordern hade knappt hunnit nå ut förrän en stingande salva rämnade från den ryska bataljonens vänstra flygel, bara drygt 50 meter från översten. Mer behövdes inte för att få Gyllenstiernas män på flykten: dragonerna vände om och red bort. Några andra rytteriförband drogs med i den oordnade reträtten, och Gyllenkrok sveptes med.

Strömmen av flyende ryttare tog sin väg över en av passagerna. Trängseln var stor, och vid en smal liten bro vidtog ett vildsint knuffande, puffande och stångande. I villervallan trängdes Gyllenkrok av bron, ned i kärret och fastnade. Allteftersom skräcken blev allt större och utrymmet allt mindre övergick flykten i panik. Nyss sökte man sig till en grupp och fann lugn och trygghet i dess storlek, men när en folkmassa flyr i panik är de andra inte längre ett skydd; det blir en allas strid mot alla. Med stor möda fick den medelålders generalkvartermästaren loss kraken ur moraset och svingade sig upp i sadeln. Ögonblicket efteråt höll han på att trilla av igen. En karl till fots, som uppenbarligen ville få tag på en häst och bestämt sig för att om nödvändigt ta en med våld, grep tag i Gyllenkroks gehäng som värjslidan var fästad vid. Mannen ryckte hårt i gehänget. Generalkvartermästaren kände hur han höll på att dras ur sadeln, men innan fallet hann fullbordas brast dock gehänget som tillsammans med slidan fladdrade av honom. Gyllenkrok red snabbt bort. Det trånga stråket över bron skördade många offer. Det var inte alla av dem som gick ned sig som kunde ta sig upp igen, många blev kvar.

Till desperationen och kaoset bidrog att ryska dragoner börjat nå fram till de trånga passagerna och gjorde försök att blockera dem. Smålands kavalleriregemente var ett av de regementen som nu drog sig bakåt. Enligt skvadronspastorn Johannes Siöman, som var med ut i striden, kunde man då fotfolket besegrats ”slätt intet göra utan tog sin retirad genom skogen”. Pastor Siöman var skräckslagen. Efteråt berättade han att ”man visste intet varest man sig vända skulle, utan kanon- och muskötkulorna flögo som hagel om öronen”. Han trodde att han skulle dö i detta projektilsmattrande Hades: ”Bästa rådet var då att befalla sin själ i Skaparens händer, emedan efter mänskligt utseende inget hopp var om livet.”

I den oreda som uppstod under den flyktartade reträtten blev Smålandsregementet uppbrutet i flera små grupper som var för sig sökte sig bort från slagfältet. En av dessa isolerade avdelningar bestod av 19 man från Livkompaniet. Två av dessa var officerare, kornetten Samuel Lindberg samt regementskvartermästaren Frans Hager. Frans hade en stund tidigare varit mycket nära att dödas då han räddat regementschefen, generalmajor Dahldorf, från att falla i fiendens händer. (Det var möjligen vid det tillfället Dahldorf fick buken uppsprättad av en kosack så att tarmarna rann ut.) Inget skott hade träffat Hager, men en kula från en kanon hade blåst bort hatten från hans huvud. Att han verkligen varit illa ute flera gånger under drabbningen visas av att han innan den nått sitt slut hade fått två hästar skjutna under sig.

Den lilla skaran smålänningar skrittade iväg i riktning söderut och stötte ihop med andra trupper från det egna regementet, nämligen Östra härads kompani. Johan Gyllenpamp, en ryttmästare från Skåne på något över 40, tog befälet över den sammanslagna gruppen. Strax efteråt råkade de i strid. Ryska dragoner försökte spärra en passage över ett kärr invid en redutt. De småländska ryttarna lyckades dock kasta dem över ända och red förbi. För Hager slutade det dock olyckligt: under den fortsatta reträtten föll han i ryssarnas händer och blev plundrad på allt han ägde.

Kungens sällskap rörde sig bort mot skogsbrynet – som låg cirka 800 meter nordost om kyrkan i Maloje Budisjtje – när deras marsch bakåt med ens hotades av en rysk bataljon. Det fientliga förbandet klev fram ur en skogsdunge till höger om svenskarna. Creutz glesnande trupp, som strax innan anslutit till avdelningen, fick order att gå till attack. Skvadronerna rangerade sig för strid och gjorde front mot ryssarna. De ryska infanteristerna höll in stegen, men fick snart mod igen, kanske insåg de hur klent hotet från Creutz styrka egentligen var. De ryska soldaterna fortsatte försiktigt framåt. Med sig hade de regementspjäser som rullades på plats och öppnade eld: nya salvor av karteschskrot fräste genom luften och rev hål i de svenska leden. Det verkar inte ha blivit någon större effekt av Creutz anfall – om det över huvud taget gick av stapeln i elden.

En av dem som åtföljde kungens grupp var överste Conrad von Wangersheim. (Egentligen skulle han ha varit chef för Österbottens regemente men hade inte fått denna utnämning konfirmerad. Han påstod själv att befattningen getts till en annan då han inte betalt Piper hans sportler som tack för tjänsten.) Överste von Wangersheim var oroad, han vände sig till kungen och yrkade på att man inte skulle fortsätta framåt mot det fientliga förbandet. Bataljonens lite räddhågsna beteende trodde han bara var en fint för att locka svenskarna till sig. Kungen ville inte höra på det örat och hävdade att man måste in i skogen. Ordern var otvetydig: man skulle hugga sig igenom till varje pris.

Täten togs av drabanterna mot löjtnant Gjertta i spetsen, samt en skvadron ur Norra skånska kavalleriregementet. Den märkliga processionen av rytteriskvadroner, drabanter, civilister, hovfolk, stabsofficerare, eftersläntrare, sårade och, någonstans i mitten, Karl liggande på sin bår, rörde sig framåt. Man svängde in mellan den fientliga bataljonen och skogen. De ryska soldaterna gjorde höger om, front mot kungens avdelning. Musköterna flög upp i färdigställning, riktades in. En skrällande salva sprack lös från den gröna längan av män. Vasst karteschskrot och muskötkulor fällde både människor och hästar till marken. Projektilerna klippte och rev i vegetationen, från träden regnade avskjutna grenar ned. Någon närstrid var det inte tal om; ryssarna stod på sidan om och släppte lös sitt bly mot de förbimarscherande svenskarna, som på en skjutbana.

Livregementet gjorde en neslig förlust i kulstormen. Som belöning för att förbandet skött sig väl under slaget vid Lund 1676 hade Karl XI skänkt ett par stora pukor av silver. Dessa var med ute i striden, burna på en speciell häst och trakterade av regementspukslagaren Falk. Vid passagen mellan bataljonen och skogen dödades dock både Falk och hans häst av ryska kulor. Under flykten blev silverpukorna liggande kvar invid hästkadavret och pukslagarens genomborrade lik.

Reducerad fortsatte kungens avdelning vidare förbi bataljonen, in i skogen. Ryssarna marscherade strax efter dem. Ett så fett byte ville de uppenbarligen inte släppa i första taget.

Kungens avdelning marscherade mot ett moras. Det gällde nu att komma ur skotthåll. Men den häftiga beskjutningen av dem fortsatte. När man hunnit en bit över det lilla kärret hände det som inte fick hända. Det konungsliga ekipaget kom att fastna.

Ryssarna fick tid att skjuta in sig. Ett kanonskott träffade båren. Kulan slog in alldeles framför kungens skadade fot, den främre hästen stöp. Invid båren stod i det ögonblicket en av stallmästarna. Han hade redan tidigare sårats i högra armen, som nu var förlamad. När kanonkulan sprängde igenom båren yrde en sky av träsplitter genom luften, och några av dessa spetsiga projektiler träffade stallmästaren i sidan och sårade honom svårt. Även den bakre hästen kollapsade. Den vita hästbåren slogs i spillror. Situationen var extremt farlig, för kungen och för alla runt båren. Ryska soldater kom springande. Stående vid moraskanten slängde de iväg kastskott på gruppen av människor som stod ihopklumpad ute i kärret.

En orkan av järn svepte över avdelningen. Människor och hästar träffades hela tiden. Kungen lyftes ur den obrukbara båren. Av de 24 gardeskarlarna återstod bara tre. Med stor möda hjälpte de återstående knektarna upp kungen på en häst som tillhörde livregementsryttaren Bass. En av livgardisterna, Nils Frisk, träffades i samma ögonblick av en kula i huvudet. Kungens nya häst hann bara ta ett par steg framåt så träffades även den: en kanonkula slet bort ett av benen. Ett annat skott sprängde bort ryggen på taffeltäckaren Hultmans häst, den andra för dagen, omedelbart efter det att han svingat sig upp i sadeln. Hultman blev översköljd av blod och fick krångla sig loss från det stympade och förvridna hästkadavret för att med famnen full av kungens silverbägare och hans medikamenter försöka finna en ny krake.

Den lilla truppens flykt höll på att urarta till en ren massaker. Människorna omkring båren sköts ned i drivor; döda och sårade föll på varandra. Det fanns de som liksom taffeltäckaren menade att ”visserligen var det Gud, som beskyddade den salige Konungen ifrån de många styckekulor, som flögo kringom Hans Majestät”. De som emellertid bör ges den största förtjänsten var alla de ryttare, drabanter, officerare och hovfolk vilka hela tiden fylkades kring monarken och med sina egna kroppar tog de projektiler som var avsedda för honom. Runt Karl fanns hela tiden ett levande kulfång av trogna undersåtar. Ett tjugotal av drabanterna stupade. Många andra sårades och togs till fånga av ryssarna, som Johannes Fredrik Rühl, en korpral i 30-årsåldern från Pernau som fick en svår skada i huvudet och tillfångatogs. Av folket från hovet och kansliet var det många som strök med. Registratorn Stephan Hirschenstjerna dödades tillika med kungens kammarherre och historiograf Gustaf Adlerfelt. En kanonkula träffade den bara 28 år gamle Adlerfelt när han stod invid båren – hans stora livsverk om Karl XII:s bragder hade nått en drastisk slutpunkt. Det gick också illa för dem som följt med för att sköta kungens fot: fältläkaren professor Jacob Fredrik Belau blev tagen till fånga, och samma öde drabbade fältapotekaren Viervogel. En annan av läkarna, Gustaf Boltenhagen, träffades av ryska kulor och dog. Norra skånska kavalleriregementet var ett av de förband som deltog i skyddet av Karl. De förlorade mellan 70 och 80 man i slaget. Till de dödsskjutna hörde den medelålders ogifte Johan Galle och majoren Magnus Johan Wolffelt – en karl som börjat karriären i sachsisk tjänst men som återvänt till Sverige vid krigets början.

I den tätt sammanpackade folksamlingen blev de kringstående översköljda av varmt blod när någon träffades. Hultman skriver själv att ”mina kläder, ja, jag blev över allt med blod sprutad av de döende”. Blodiga kroppsdelar slungades omkring. I detta groteska kaos var målet för nästan all aktivitet kungens frälsning. Hans nya häst var obrukbar efter skottet som klippt av dess ben. Kungen behövde snabbt ett nytt ök. Han vände sig mot drabanten Johan Gjertta med en kort befallning: ”Gjertta ger mig häst.” Gjertta som var svårt sårad lyftes ur sadeln, ned på marken, och hans plats intogs av monarken. Karl, klädd i blå kappa med väst, den långa värjan i handen, höger ben klätt med stövel och sporre och det vänstra inlindat i ett söndertrasat bandage varur blodet droppade från det åter öppnade såret, hjälptes upp till tömmarna. Det illa tilltygade och blodsolkade sällskapet gav sig genast av, bort från dödsfällan vid kärret. Gjertta var så illa skadad att han knappt kunde gå. Han lämnades kvar, stödjande sig på en gärdsgård. Enligt kungens reslige hovpredikant, som klarat sig genom kulregnet, var det vid den gärdsgården den blödande löjtnanten ”efter allt anseende skulle avbida sitt sista öde”. Gjertta omringades snabbt av ryska soldater, alltmedan kungen slank iväg på hans häst.

Att få tag på en ny häst var ett akut problem för många under detta skede av drabbningen. Att få sin fyrfota vän skjuten under sig var ett icke alltför ovanligt öde för en kavallerist. Hästen utgjorde en stor målyta och var lättare att träffa än människan som satt uppflugen på den. Man sköt gärna på motståndarnas riddjur då en störtad häst faktiskt mer än en fälld ryttare bidrog till att försvaga en rytterichock. Ett väl tränat kavalleriök löpte för det mesta troget med i ledet trots att dess sadel var tom, men en ryttare utan häst var oskadliggjord även om han själv var osårad. När det gällde att komma undan hade en man till häst helt naturligt ett klart försteg framför en springande. Det ryska infanteriet hade svårt att hinna ikapp en löpande karl: deras framryckningshastighet var som nämnts starkt nedsatt av linjeformeringen. Fientligt kavalleri kanske inte var lika snabbt som flyende rytteri, men hann, även när det var strikt formerat, ikapp en man till fots.

Det var alltså en hel del som drabbats av olyckan att förlora sin springare mitt under striderna, en del även upprepade gånger. De mer välbärgade officerarna hade oftast många hästar, en kavallerimajor skulle enligt plan vara utrustad med fem ridhästar, en ryttmästare med fyra, en kornett med tre och så vidare ned till den menige ryttaren som bara hade en enda. Det säger sig självt att en gemen ryttare aldrig fick samma chans som en officer; förlorade han hästen blev han i regel kvar, strandsatt på slagfältet. Det fanns de som Johan Blum, en ryttmästare i 30-årsåldern från Livland, som i spetsen för sin skvadron från Livregementet till häst under dagens strider förlorat tre hästar. Den Kalmarfödde vicekorpralen vid drabanterna Nils Christer von Baumgarten hade, förutom det svåra krossår han fått i axeln av en kula från en rysk kanon, även fått två hästar skjutna under sig.

Många undgick att bli nedtrampade eller tillfångatagna genom att skaffa sig en ny häst när den gamla störtat. Det förekom att folk tog till våld under sina försök att finna nya riddjur. Andra, liksom kungen, försåg sig med ett nytt ök genom att oblygt rekvirera det från mer eller mindre villiga underordnade. En av de män Lewenhaupt träffat på idogt sysselsatt med att försöka sätta stopp för paniken var generalmajor Axel Sparre. Dennes häst blev skjuten och han behövde genast en ny. Fänriken Bengt Salstéen, 30 år och bördig från Västmanland, klev ned från sin egen häst och gav den åt Sparre. Kanske gjorde han det som han själv påstår ”otvunget” eller möjligen därför att Sparre var hans regementschef och överordnade. Generalmajoren svingade sig upp i sadeln, red bort och lämnade kvar fänriken ”i faran”.

Två män som träffats tillfälligtvis strax före slaget och som råkade ut för snarlika äventyr var Nils Bonde och Carl Roland. Generaladjutanten Bonde fick en kuse skjuten under sig och miste övriga hästar och drängar. Han höll på att bli nedtrampad, men lyckades undvika detta med en hårsmån och fick tag på en annan gångare. Roland tjänstgjorde vid Hielms dragoner, ett av förbanden som deltagit i Creutz anfall mot fyrkanten, och i slutet av striderna stod han plötsligt utan häst. Alla hans kamrater red bort (troligtvis på grund av ordern att avbryta förföljandet av det ryska kavalleriet och istället dra sig till kungen). De lämnade Roland kvar till fots bakom sig. Denne fick nu tillfälle att förbanna att han aldrig haft tid att ta sina extrahästar med sig; en rysk skvadron red rakt emot honom. Det fanns dock en liten chans för honom att rädda sig: framför de fientliga kavalleristerna kom en häst med tom sadel skräcklöpande. Roland lyckades springa upp jämsides, han fumlade in foten i stegremmen, kusen var hög och kraftig, hävde sig upp i sadeln och gav djuret sporrarna. Tusenfotingen av hamrande hovar var honom i nackskinnet. Jakten gick iväg mot ett litet kärr. Roland styrde sin springare ut över den gungande sankmarken, och förföljarna galopperade ivrigt efter. De var emellertid, i motsats till sina travare, stora och välbyggda, och de tungt lastade hästarna gick en efter en ned sig. Det var tur att den häst som Gud eller slumpen sänt i armarna på den unge stockholmaren var så stark att den orkade arbeta sig över kärret trots bördan på ryggen. Ryssarna däremot misslyckades med att korsa kärrplätten, och Roland kunde lämna dem bakom sig. Faran var tyvärr ännu inte förbi.

Efter att ha lämnat moraset och de fastsittande ryssarna bakom sig började han spana efter de svenska trupperna och det egna regementet. Kringirrande fick han ett rytteriförband i ögonsikte och red närmare. Det var svårt att se vilken sida de tillhörde, dammet och krutröken hade slaggat igen Rolands ögon. Avståndet till de okända ryttarna var mycket litet då han såg vad för slags folk det var: ryssar! Han snodde runt med hästen och red bort från de fientliga soldaterna. Efter ännu en stunds förvirrat kringridande stötte han ihop med några ryttare som visade sig vara svenskar. Vådligheterna var över för tillfället och Roland kunde återförenas med sitt förband.

Det fanns även de som skaffade sig en ny gångare genom att lägga beslag på någon annans handhäst. En av dem var generalmajor Lagercrona, vars gångare inte blev skjuten men väl helt utriden och bruten. (Denne man var inte någon speciellt framgångsrik krigare – under det lidna året hade han presterat några verkliga dundermissar: han hade gått vilse med en tilldelad arméavdelning, varefter han till råga på allt fumlat bort ett gyllene tillfälle att inta den strategiskt viktiga fästningen Starodub. Hans styrka låg på den administrativt-ekonomiska sidan, och han åtnjöt visst förtroende hos kungen på grund av sin förmåga att med kort varsel skaffa fram rörligt kapital till härens bruk. Genom sitt burdusa uppträdande och sin förkärlek för processande i stort och smått hade han lyckats skaffa sig många fiender.) Han behövde en ersättningshäst och när en dräng kom förbiridande med en brun häst, monterad och försedd med pistoler och allt, tog han den. Den ägdes av Carl Strokirch, en 30-årig kapten från Nässelsta i Södermanland, som gjorde tjänst vid Livdragonerna, ett av de förband som slutit an till kungens grupp. Lagercrona hejdade drängen och rev åt sig kusen. Därtill tyckte han sig ha rätt: han var en hög officer och behövde den enligt egen uppgift för kungliga ärenden. Vittne till hela incidenten var en av drabanterna, Bror Rålamb. Den egentlige ägaren till den bruna hästen, Strokirch, blev sedermera tagen till fånga, Lagercrona undkom. (År 1731, 22 år efter slaget, skulle Strokirch i Södra förstadens kämnärsrätt i Stockholm komma att stämma Lagercrona för häststölden och till slut få rätt i form av ett skadestånd på 700 daler kopparmynt och 10 daler silvermynt.)

Chefen för drabantkåren, den 35-årige Carl Gustaf Hård från Fogelås, red bort från kungens avdelning för att söka stoppa flyende och mobilisera än mer skydd åt monarken. En av dem han mötte var Lewenhaupt. När han såg generalen bad han om hjälp: ”Herr general, är intet möjligt att man kan få folket något till stånd, de förlåta konungen alldeles.” ”Jag haver gjort mitt bästa men det är mig intet möjligt”, löd Lewenhaupts uppgivna svar, men han tillade frågande: ”Var är Hans Majestät?” Hård svarade: ”Här strax vid var han rätt nunas.” Generalen bestämde sig för att göra ett försök till och red tillbaka ett stycke till strömmen av flyende. Där började han på nytt skrika ut böner och förmaningar: ”Stå i Jesu namn. Låtom oss intet förlåta Konungen, han är här.” Omnämnandet av monarken slog an en sträng hos några infanterister som stannade upp. Någon ropade: ”Är Konungen där, så vilja vi stå.” Det räckte med att några få stannade upp för att den besinningslösa paniken skulle hejdas. Knektar och ryttare runt Lewenhaupt höll in på stegen och stannade upp.