Trossen i Pusjkarjovka med alla dess tusen och åter tusen vagnar, kärror och fordon, alla sjuka och sårade, drängar, hantlangare, civiltjänstemän, kosacker, kvinnor och barn, hade nästan inte alls berörts av striderna. Den styrka som lämnats kvar till skydd, tre kavalleriregementen och fyra dragonregementen, var rätt svag och räknade endast strax över 2 000 värjor. Där fanns också huvuddelen av det svenska artilleriet: 31 pjäser i en mängd olika kalibrar, från små 3-pundare till stora 16-pundiga haubitser, alla förda av en grupp på 150 man. Dessutom befann sig de flesta av de ukrainska och zaporogiska kosackerna på denna plats. De bemannade bland annat ett bröstvärn med kanoner som satts upp till trossens skydd.

Alla dessa trupper såg till en början ut att inte få något att göra. Soldaterna kunde höra ljudet av eldgivning som fördes i vinden ned till dem, ett ljud som småningom försvagades – ett gott tecken. Efter en tid kunde de emellertid höra nya salvor, närmare och ”oförlikneligen långa”. Strax efteråt dök ryskt kavalleri upp på slätten utanför Pusjkarjovka. Dessa gjorde en del ansatser att gå till anfall mot trossen, så svenskarna lät täcktrupperna, både rytteri och zaporogiskt fotfolk, stiga fram och ställa upp sig till strid. Efter att ha fått ett par brummande kanonprojektiler avskjutna mot sig synes ryssarna ha insett att motståndet var litet för starkt och de hade drypt av, i riktning mot Budisjtjenskijskogen.

Strax efteråt hade de första flyktingarna kommit, och ur dem bubblade förvirrade berättelser om massakrer och nederlag.

Axel Gyllenkrok nådde som en av de första officerarna trossen. I full karriär sprängde han in bland täcktrupperna; det gällde att få fram maximal styrka för att kunna undsätta de flyende. Han mötte chefen för Upplands dragoner, Anders Wennerstedt, en 59-årig prästson från Gristad i Östergötland. Gyllenkrok gav honom ordern att genast låta sitt regemente på 300 man sitta upp och marschera iväg för att hjälpa de ankommande. Wennerstedt sade sig vilja göra det och försvann bort, lämnande generalkvartermästaren bakom sig, som började ropa till de officerare som stod runtomkring att de skulle ”draga tillhopa allt sitt folk och ställa upp sig”.

Artilleriets gruppering var inte helt lyckad. Visserligen hade några pjäser placerats i ett bröstvärn, men de flesta av dem stod helt oskyddade på flata marken utan vare sig frontskydd eller betäckande infanteri. På Gyllenkroks anmodan lät artilleriöversten Niklas Rappe släpa fram vagnar och bygga en liten vagnborg runt pjäserna. Man lyckades också stampa fram en del friskt fotfolk, troligtvis genom att slå samman en del små grupper från olika regementen som sänts till trossen under söndagen. Runt 300 infanterister trampade iväg till batterierna för att ge dem ytterligare skydd.

Flyende började nu anlända i allt större mängd, en del ännu bärande några av de troféer de lyckats ta i stiderna. Resterna av Livgardets I:a bataljon bar sina fyra erövrade fanor, folk från Skånska dragonregementet några standar. Skvadroner i oordning rann fram över slätten. De nervösa täcktrupperna hade ibland svårt att avgöra om de trupper som red mot dem var svenska eller ryska, och en del misstag var oundvikliga. Några spända zaporoger i ett bröstvärn öppnade eld med sina pjäser, två skott hann braka loss innan de märkte att de sköt på svenskar och eld upphör kommenderades.

Trupperna som nådde trossen var i allmänhet i ett bedrövligt skick: chock och skräck var de dominerande känslorna, paniken låg endast ett andetag bort. De var märkta av en ångestvärlds förvridna grin: andan var bruten, krossad under tyngden från högar av egna döda. När de av fasa och förfäran uppfyllda soldaterna vällde förbi betäckningen in i trossen var det helt naturligt att stämningen av skräck även spred sig bland dem som inte varit med i slaget. Detta gav upphov till än mer upplösning, och trossen var snart i ett tillstånd av stark oordning. Luften kokade av rykten, och det var stundom svårt att få folket att lyda order.

Svenskarna kunde inte andas ut bara för att de flesta av de överlevande nått trossen. Säkerheten där var högst bedräglig, läget var ännu kritiskt. Ryssarna skulle utan tvekan inleda ett mer beslutsamt förföljande av de flyende, nå trossen och gå till attack. Om attacken skulle drabba de svenska trupperna i deras nuvarande tröstlöst förvirrade tillstånd skulle det gå illa. Betäckningen var svag, och även de hade som sagt börjat smittas av nederlagsstämningen. Mot ett kraftfullt ryskt anfall skulle de stå sig slätt. Bataljonspredikanten Sven Agrell som befann sig vid trossen, var mycket svartsynt: om ryssarna gick till storms trodde han att ”icke ett ben” skulle komma levande därifrån.

Det var av mycket stor vikt för den svenska ledningen att de fick kontroll över sina trupper; de måste uppbåda alla tillgängliga krafter för att möta den väntade ryska förföljelsen. Kaleschen med kungen rullade in i trossområdet någon gång före klockan två på eftermiddagen. Hans ankomst verkar ha blåst visst liv i den förtvinade svenska stridsviljan.

När kaleschen stannat till invid ett av hovstatens tält var kungen matt av blodförlusten och den kvava värmen, men han inledde trots detta genast arbetet med nästa steg. De högre officerarna kallades till honom och de närmaste rådgivarna Rehnsköld och Piper efterfrågades gång på gång av monarken, men man var alltjämt ovetande om deras öden. När officerarna så småningom började samlas kring kaleschen var atmosfären tryckt, ingen visste något att säga. Några laddade ögonblick rann förbi under en spänd, chockad tystnad. Nederlag kändes ovant för dessa krigare, kuggar i en segermaskin som gång på gång slagit hela Europa med häpnad, men som nu fått se sig slagna i bitar av en nation och en armé som de själva föraktfullt sett på som ett slags halvbarbarer. Den som först bröt tystnaden var den 27-årige monarken själv. Han lät höra ett skratt och sade, i ett genomskinligt försök att repa mod åt de församlade och sig själv, att det skedda inte behövde betyda så mycket. Det är inte troligt att någon trodde honom.

Så mycket som möjligt av det kringspridda flyktande rytteriet drogs samman och ställdes upp framför trossen. Poster sändes ut på slätten för att spana; de skulle kunna ge varning när det ryska anfallet sattes in.

Alla trupper måste samlas i Pusjkarjovka i avvaktan på nästa steg i operationerna. Den enda betydande detacheringen i närheten var de enheter som fanns i belägringsverken och som nu slogs för sina liv mot överlägsna ryska förband. När Gyllenkrok stegade fram till kungen sade denne: ”Vad säger I?” Generalkvartermästaren beklagade och tillade att han inte visste om han gjort väl eller illa, men han hade sänt bud till trupperna vid Poltava att de skulle dra sig till trossen. Kungen svarade: ”Det är väl gjort, jag har låtit befalla det samma.” Men man var inte helt på det klara med var Poltavaavdelningen egentligen befann sig i detta ögonblick, Gyllenkrok hade strax innan frågat ut en dragonofficer, som fört befäl över en postering uppe vid staden, om fotfolket där ännu befann sig kvar i löpgravarna. Det enda officeren visste att säga var att de i alla fall inte kommit till trossen. Därefter hade generalkvartermästaren, ovetande om att kungen gjort samma sak, sänt bud till belägringsverken att ”de alla draga sig i flygande hit till bagaget”.

Frågan var bara vad man skulle göra härnäst. Att stanna kvar var naturligtvis ogörligt, man måste ge sig av. På en direkt fråga sade kungen mycket riktigt att man skulle marschera iväg. Han hade en grov plan färdig i huvudet. Dess första steg var att armén skulle gå i sydostlig riktning mot Starie Senzjary vid Vorskla och sedan följa flodens lopp nedåt, förbi Novie Senzjary till Bjeliki, en sträcka på cirka fyra mil. (På detta vis skulle man under marschen kunna dra till sig de detachement som stod utspridda på olika platser längs Vorskla: vid Novie Senzjary dragonregementet Meijerfelt på runt 1 000 värjor, vid Bjeliki en sammansatt grupp på 300 man under överstelöjtnant Thomas Funck. Ännu ett detachement, Silfverhielms på drygt 500 man, stod att finna ytterligare två mil längre ned längs flodfåran, vid Kobeljaki.) Sedan var frågan vart hären skulle gå därnäst. Beträffande slutmålet hade man tre klara alternativ: antingen att gå till de vänligt sinnade tartarerna på Krim, eller till Turkiet, eller att marschera direkt tillbaka till Polen. Det sista alternativet var kanske det svåraste, då det skulle innebära att man skulle tvingas slå sig igenom de ryska och fientligt sinnade polska trupper som fanns i södra Polen, samtidigt som förföljande ryska styrkor skulle finnas i ryggen. På så vis var både Turkiet och Krim bättre val: om man styrde kosan till någon av de trakterna skulle man inte behöva slå sig fram; vägen skulle vara mer eller mindre fri. Dessutom fanns det bakom dessa alternativ alltid potentiella nya allianser. Av dessa två torde Turkiet ha varit den svenska ledningens förstahandsval; från turkiskt land var kommunikationerna till Polen mycket goda. En reträtt till Turkiet betydde att armén måste ta sig över Dnepr. Den vägen var betydligt kortare än det andra alternativet, det vill säga att gå över Vorskla och följa Dnepr på dess östsida ned mot Krim. Det var emellertid osäkert huruvida det fanns någon passage tillgänglig över Dnepr. Det yttersta vägvalet, Turkiet eller Krim, var beroende av detta; utan möjlighet att gå över Dnepr måste man gå till krimtartarerna. Huruvida armén skulle gå till Krim eller till Turkiet var ett avgörande kungen sköt upp tills man fick kontakt med de svenska detachementen vid den nedre delen av Vorskla, Funcks och Silfverhielms posteringar. De borde nämligen veta om det gick att korsa Dnepr. På Gyllenkroks fråga vart man var på väg uttryckte Karl det sålunda: ”När vi komma till Funken först, så få vi se oss om vidare.”

Det var Gyllenkrok som fick uppdraget att organisera avmarschen. Han föreslog att man skulle gå med det värdefulla och trögrörliga artilleriet i täten, eskorterat av 300 man, något som kungen genast godkände. Generalkvartermästaren red bort för att sätta igång förberedelserna.

Striderna kring belägringsverken vid Poltava hade satt igång i samma ögonblick som överste Cronman sagt nej till det ryska erbjudandet om kapitulation. Kampen var växlingsrik. Ryssarna bytte anfallsförband tid efter annan. Attack efter attack slogs ut mot svenskarna. Stundtals gjorde ryssarna ett smärre avancemang, bara för att strax bli drivna tillbaka av en motstöt. I cirka en halv timme vältrade stormvågorna fram och åter över de krutdimmiga löpgravarna innan den ryska anfallskraften var slut och lugnet åter lade sig. En paus i striderna inträdde, de båda sidornas soldater kunde sträcka på sig och såg nyfiket bort mot varandra.

Någon gång framemot eftermiddagen avbröt svenskarna striden. På Cronmans order drog sig trupperna ur belägringsverken, ned i den bakomliggande ravinen där de haft sitt läger. Samtidigt kom den 24-årige dragonkaptenen Carl Gustaf von Trautwetter sprängande med order från kungen. Förbanden skulle, invid en viss angiven gård, förena sig med en grupp livgardister på 200 man som haft sin postering drygt tre kilometer söder om fästningen, vid Nizjnyi-Mlini. Tillsammans skulle de sedan marschera till bagaget vid Pusjkarjovka. Cronman och hans män bör vid det här laget ha förstått att den nervöse parlamentärens tal om att den svenska armén blivit slagen inte alls var en listig lögn utan en oundviklig sanning. När de marscherade iväg förföljde ryssarna dem inte. Av de två regementen som burit huvuddelen av stridens börda hade södermanlänningarna lidit de största förlusterna, men även kronobergarna hade tappat mycket manskap och befäl, och bland deras döda räknades även regementsprästen Abraham Imberg. En del svenskar som tagits till fånga under kampen hade dessutom massakrerats. Allt som allt låg nära 160 döda svenskar kvar i löpgravarna, i körsbärslundarna och nedanför Poltavas palissader.

Näste man som inställde sig hos kungen var Lewenhaupt. Han hade anlänt till trossen vid ungefär samma tidpunkt som kungen, troligtvis i följe med den större grupp hoprafsat fotfolk som följt Karl över slätten. Efter att ha letat reda på sina vagnar och stoppat i sig lite bröd och vatten letade han upp majestätet, som fortfarande satt i kaleschen. Kungen fortsatte att oroligt fråga efter Piper och Rehnsköld. En hel rad rykten om deras öden var i omlopp, och personer som påstod sig veta vad som hänt blev eftersända och utfrågade. En ryttmästare visste att berätta om Rehnskölds tillfångatagande, men när det gällde Piper fanns ingen klarhet att få. Man enades om att han antingen var död eller fånge.

Pipers grupp bestod av krigsfiskalen Kaspar Lampa, kanslisten Dittmar, hovpredikanten Jöran Nordberg, sekreteraren von Düben och några officerare och tjänare, och de var alla vägledda av major Behr. De hade råkat ut för äventyrligheter under sin ritt mot trossen. Möjligen ledde Behr gruppen vilse, men när man red upp ur en liten buskbevuxen dalsänka fann man fältet framför sig vara fyllt av kringsvärmande ryskt irreguljärt rytteri. Nerverna svek dem; att ta sig till Pusjkarjovka skulle kräva att de slog sig genom ryttarhoparna. Hellre än att falla i kalmuckernas händer enades man om att istället söka sig till fästningen för att där ge sig fångna; kosan styrdes mot Poltava. De blev väl mottagna av Poltavas kommendant Kelen, som mötte dem med all den sirliga hövlighet som infångandet av en förste minister och greve kunde kräva.

En annan högre svensk dignitär som saknades var statssekreteraren Olof Hermelin. Hermelin var borta för att aldrig mer ses i livet. Rykten om vad som hänt kom snart i svang, hans försvinnande kom att egga de efterlevandes fantasi. Några visste att berätta att han tagits till fånga under striderna. Då han förts inför tsaren skall Peter ha farit ut i ursinniga förebråelser över Hermelin och hans fräcka och äreröriga penna som legat bakom så många propagandistiska och antiryska manifest och pamfletter. Därefter skall tsaren – i ett utbrott av det despotiska österländska vansinne som hela tiden låg honom så nära – ha låtit hugga ned honom, rätt under markisen till sitt tält. Andra påstod att han deporterats till ett munkkloster i Astrakan där han isolerats. Till stöd för teorierna att han tillfångatagits androgs att tsar Peter nämnt honom som en fånge i de brev som han sände ut denna fatala måndag. Troligtvis beror dessa uppgifter på ett missförstånd. Det mest sannolika är att Hermelin, som så många andra, dödades i striderna; det fanns folk som med bestämdhet hävdade detta, och det fanns även präster som sade sig ha varit med om att begrava hans kropp på slagfältet efteråt.

De som var borta var borta. Nu gällde det resten av armén och vad man skulle göra härnäst. I den frågan hade Lewenhaupt bestämda åsikter – man skulle göra som han gjorde efter nederlaget vid Lesna året innan: förstöra all trögrörlig tross, göra fotfolket beridet och sedan dela ut så mycket ammunition och proviant till var och en som hästarna kunde föra. Allt för att möjliggöra en snabb reträtt undan de ryska förföljare man visste skulle komma. Det var en radikal lösning som kungen reste invändningar emot: ”Vart skola då styckena och artilleriet bliva?” Dem fick man ta med sig så gott det gick, menade Lewenhaupt, men i nödfall fick man förstöra även dem. Kungen satt tyst ett slag och funderade på förslaget. I princip hade Karl dock redan bestämt sig. Gyllenkrok var vid det här laget i full gång med att förbereda arméns avmarsch, med bibehållen tross. Troligtvis i ett försök att på ett taktfullt sätt bli av med den talföre och påstridige generalen sände han iväg denne för att samla ihop alla kassavagnar och föra dem till artilleriet.

Generalens propåer hade dock inte lämnat monarken helt kall. Det stora problemet var mycket riktigt den gigantiska trossen. De tusen och åter tusen vagnarna, en del dragna av sävliga oxar kunde – det visste man från tidigare – dra ned marschhastigheten högst betydligt. Och detta i ett läge då hög marschhastighet var helt avgörande för arméns räddning. Det var ett dilemma. Det fanns skäl för att behålla så stor del av trossen som möjligt. Många, speciellt de högre officerarna, förde med sig stora mängder eget krigsbyte och personliga ägodelar lastade på egna vagnar. Att förstöra trossen skulle innebära att allt detta måste prisges, något som inte skulle vara populärt. Ännu ett skäl som talade mot ett förintande av större delen av trossen var rent underhållstekniskt. Oavsett vart man till slut skulle söka sig – mot Polen, Turkiet eller Krim – skulle marschen gå genom stora sträckor ödeland, där litet eller intet underhåll skulle kunna fås och där all proviant som för närvarande fanns lagrad i trängen skulle behövas väl. Utan vagnar skulle man tvingas att lämna kvar det mesta av dessa förnödenheter.

Resultatet blev en kompromiss. Order sändes ut att de fordon som var uppenbart onödiga skulle gallras ut och förstöras (det gällde framför allt de stupades vagnar). Det är dock högst osäkert om dessa direktiv åtlyddes till punkt och pricka. Vissa förband synes – som väntat – ha strävat efter att få med sig så mycket som möjligt vid avmarschen.

Timmarna gick under det febrila förberedelsearbetet inför avmarschen. Det bestämdes att de olika förbandens kassavagnar skulle gå i lag med pjäserna, kulvagnarna, rustvagnarna och hantverkarkärrorna. Kassavagnarna hade brutits ut ur förbandens ordinarie tross av säkerhetsskäl. På så vis skulle de hamna längst fram i marschen, så långt bort som möjligt från en förföljande fiende. Dessutom skulle de då åtnjuta direkt skydd och övervakning från artilleriets eskort. Det blev sen eftermiddag. Skräcken och paniken lade sig en aning, den svenska ledningen fick en viss kontroll över trupperna och situationen. Man fann tid att utspisa middagsmålet bland de hungrande soldaterna, en välkommen och nödvändig åtgärd då de flesta inte ätit på drygt ett dygn.

Ute på slätten, framför trossens virrvarr av vagnar, tält, människor och djur, stod täcktrupperna och artilleriet ännu redo. De väntade på det ryska förföljandet, på den attack som, om den utfördes med kraft, skulle ge den upprivna svenska hären nådastöten. Även för dem gled timmarna förbi. En del smärre strödda skaror fientligt rytteri lät se sig, men dessa vände om när de såg de välordnade svenska linjerna. Var var det ryska anfall som alla väntade på med ängslan?