Reträtten

1.  Den svenska hären avmarscherar från samlingsplatsen vid Pusjkarjovka på kvällen den 28 juni.

2.  Härens tät når sent på natten till Novie Senzjary. Meijerfelt sänds på morgonen den 29:e iväg på sitt förhandlingsuppdrag. Hären fortsätter söderut.

3.  Samma dag får Gyllenkrok i Kobeljaki information om ett övergångsställe vid Dnepr. På morgonen den 30:e får svenska eftertrupper vid samma plats stridskontakt med förföljande ryska styrkor. Reträtten går vidare.

4.  Framemot eftermiddagen den 30:e börjar den svenska hären nå fram till övergångsstället vid Tasjtajka. Ingen bro är färdigställd och bara få båtar finns tillgängliga.

Den svenska armén befann sig på marsch bort från slagfältet. Avtåget fick ske ostört utan något som helst förföljande från rysk sida. Det var en stor lättnad för svenskarna att deras fiende inte tagit tillfället i akt. Läget hade förbättrats rätt avsevärt i och med den helt ostörda avmarschen. Bara de inte kom att fördröjas alltför mycket i sin reträtt skulle ryskt fotfolk aldrig hinna ikapp dem, och en förföljare utan fotfolk skulle vara handikappad i en eventuell strid. (Det var bara ogärna som rytteri ensamt red chock mot fientligt fotfolk, i princip behövde man infanteri för att slå infanteri.) Den flyende armén hade fått en respit, men den skulle inte komma att vara länge.

Svenskarna var inriktade på att hinna så långt som möjligt innan det blev mörkt. Det första etappmålet var Novie Senzjary, 3,5 mil söderut, där man avsåg att ta nattkvarter. Det gällde att marschera så snabbt som möjligt: order utfärdades om att rulla på; man förbjöds att göra halt för att invänta folk som kom efter eller laga vagnar som gick sönder. Avdelningar sändes också i förväg för att förbättra vägen framför hären.

Inledningsvis gick det undan rätt bra, men dagen var sen och med nattmörkret kom svårigheterna. Marschdisciplinen började upplösas i dunklet, det skedde i synnerhet vid vissa avdelningar i trossen. Den unge skadade fänriken Gustaf Abraham Piper som färdades med bagaget säger att ”ingen lydde den andra, och var marscherade efter eget behag, den Gud kärast, som först kom”. Vid byn Federki uppstod en besvärlig stockning vid ett oländigt moras, som måste passeras på en enda dålig bro. Trupperna fick i samband med detta passera virrvarret av vagnar så att de marscherade framför dem. Sist gick fortfarande Kruses arriärgarde. Efter ännu en ryckig, knyckig halvmil blev det definitivt stopp. Bagaget måste avbryta sin marsch. Man hade inte kommit längre än till Starie Senzjary, två mil söder om Poltava.

För den svenska ledningen var det en besvikelse. För att inte bli helt och hållet stående beslöt man att låta bagaget göra halt så länge, för att under skydd av Upplands tremänningsregemente till häst och Karelska kavalleriregementet invänta den första gryningen. Artilleriet, kassavagnarna och trupperna fortsatte söderut mot Novie Senzjary. När artilleriet och medföljande träng gick förbi Starie Senzjary passade man på att ge dem en förstärkt eskort: en avdelning ur Meijerfelts dragoner anslöt till de 300 infanterister som fram till dess utgjort den hela täckstyrkan. I detta kritiska läge var det trupperna, artilleriet och kassavagnarna som var viktigast att sätta i säkerhet.

Under resten av natten gick marschen i stort sett planenligt, infanteriet och kavalleriet marscherade mycket hårt. Artilleriet och trupperna nådde i omgångar Novie Senzjary, där man stannade upp. Artilleriet kom fram någon gång efter midnatt, trupperna framemot dagningen. Kungen nådde Novie Senzjary strax före trupperna, någon gång kring halv två på natten. Kungen var helt utmattad och bars in i en stuga, där han snart somnade, omgiven av några höga officerare som låg avdomnade på bara golvet.

Vilan blev inte lång. Vid gryningen kom rapporter om att ryssarna närmade sig. Kvällen innan hade tsaren sänt iväg Semjonovskij-infanteriregementet under furst Golitsyn och tio dragonregementen under Bauer för att förfölja svenskarna. Den ryska styrkans marsch gick raskt. Tsaren hade manat sina krigare att ”med största iver bemöda sig om att söka rätt på svenske konungen”, den som infångade Karl XII utlovades ”generalsgraden och därutöver en belöning på 100 000 rubel”. Det svenska artilleriet avmarscherade från Novie Senzjary tidigt på morgonen den 29 juni, flera timmar före trupperna. Artilleriet åtföljdes som tidigare av kassavagnarna, men nu också av de kärror som tillhörde kansliet, hovet och drabanterna. De vid Novie Senzjary samlade krigarna fick inte sova många timmar. Man mönstrade bagaget, spände loss hästarna från de mest överflödiga kärrorna och satte de frigjorda krakarna för vagnar som var lastade med sårade och sjuka. Allt infanteri gjordes nu också beridet, och det överblivna bagaget gick upp i rök. Mellan klockan 6 och 7 återupptogs marschen, som närmast riktades mot Bjeliki. Meijerfelts dragonregemente som stått vid denna ort ryckte ut och anslöt. I samband med uppbrottet vidtog den svenska ledningen två åtgärder. Först sändes Meijerfelt norrut för att söka kontakt med tsaren. Sedan red Gyllenkrok söderut, för att i förväg finna ett överfartsställe vid Dnepr.

Syftet med Meijerfelts resa var att sinka förföljarna. Med sig hade han viktiga instruktioner: den fångne Piper skulle bemyndigas att inleda underhandlingar med tsar Peter om fred och utväxling av fångar. Detta var dock bara en fint avsedd att få ryssarna att – åtminstone temporärt – avbryta sin förföljelse. Dessutom räknade kungen med att Meijerfelt redan nästa natt skulle kunna vända åter till hären med värdefulla underrättelser om ryssarnas styrkor och planer. Bara efter att ha tillryggalagt en dryg halvmil på vägen norrut mötte Meijerfelt ryssar. Först stötte han på en styrka på runt 8 000 man anförd av Bauer, en grupp som strax följdes av Golitsyns trupper. Efter det att Meijerfelt informerat dem om sina direktiv gjorde de ryska trupperna halt i avvaktan på nya order från tsaren. Tsaren lät sig dock inte luras: Meijerfelt hölls kvar i det ryska högkvarteret, och den tsaristiska ledningen vägrade blankt att ställa in förföljandet. Meijerfelts uppdrag blev ur den synpunkten ett misslyckande. I stort sett uppnåddes dock syftet: under ett par viktiga timmar blev de förföljande ryska trupperna stående. Bauers och Golitsyns styrkor återupptog förföljandet först framemot eftermiddagen. Svenskarna vann liten men kostbar tid.

Vid samma tidpunkt red Gyllenkrok med ett uppbåd kvartermästare mot söder. Hans uppdrag var att hitta en passage över Dnepr. Denna ritt var en improvisation som tvingats fram av ryssarnas snabba förföljande. Egentligen skulle det ha varit chefen för detachementet i Bjeliki, överstelöjtnant Funck, som skulle stå för den livsviktiga informationen om var man kunde finna en överfart. Redan på kvällen den 28 hade man kallat Funck till kungen i Novie Senzjary. Budet nådde dock fram till Funck alldeles för sent, och denne hade aldrig fått tid att infinna sig.

Gyllenkrok visste själv om ett möjligt övergångsställe. Tidigare vid Poltava hade han av en av Mazepas karlar hört talas om att det invid Koleberda – en ort drygt tre mil väst uppströms från den förstörda lilla staden Perovolotjno – fanns ett vad, där man vid lågt vattenstånd kunde köra över Dnepr med vagn. Men olyckan hade varit framme, och han hade tappat bort mannen som kände till vadet och inte lyckats återfinna honom. När Gyllenkrok nådde fram till Bjeliki, som låg halvannan mil från Novie Senzjary, mötte Funck honom strax utanför stadsporten. Generalkvartermästaren ville att man skulle försöka få reda på en övergång med hjälp av stadsinvånarna. Fann man någon som kände till det beramade Koleberdavadet ”eller någon annan passage så bjud penningar över penningar, så högt I vill”, manade Gyllenkrok desperat, ”jag responderar för dess betalning”. Funck misströstade dock över möjligheten att få någon sådan information ur de sura och fientligt sinnade Bjelikiborgarna. Det hade han redan förgäves försökt. En besviken Gyllenkrok bestämde sig för att rida vidare till Kobeljaki, två mil bort, där Silverhielm stod med sin grupp. Kanske visste han om någon passage.

Det var framför allt bagagets och artilleriets tröga förflyttning som underlättades av den frist man vunnit genom Meijerfelts lilla manöver. Den 29 juni utgjorde infanteri- och rytteritrossen en självständig marschgrupp och gick under större delen av dagen framför både artilleriet och trupperna. Hären följde fortfarande Vorsklas lopp. Man var inte säker på att det fanns möjlighet att korsa Dnepr och ville sannolikt därför ha nära till det andra alternativet (det vill säga en övergång av Vorskla för vidare marsch mot Krim). De ryska förföljarna hade på morgonen bara varit en halvmil bort, svenskarna var jagade. Och under ytan låg paniken på lur. Kolonnerna rullade i största möjliga hast genom sommarhettan mot söder. Fordon gick sönder, hästar tröttnade och hela tiden kunde man se hur vagnar övergavs, slogs i bitar eller stacks i brand. Inför de halvsvultna krigarnas ögon gick förråd av proviant till spillo, förstördes till ingen nytta. Och hela tiden hetsades man på från arriärgardet, upprepade maningar om att skynda på rann genom de framrullande kolonnerna, ”emedan fienden trängde hårt på”. Arriärgardet hade visserligen inte direkt stridskontakt med förföljarna, men ryssarna var ändå för nära för att situationen skulle vara behaglig. Detta var ingen reträtt, detta var en flykt.

En fjärdedels mil utanför Kobeljaki mötte Gyllenkrok chefen för posteringen, Silfverhielm. Denne sade de förlösande ord som Gyllenkrok måste ha längtat efter att höra hela dagen; på frågan om han kände till någon passage över Dnepr svarade han att ”han dageligen varit där neder, och känner var buske, och försäkrade att han skulle skaffa armén över”. Platsen hette Tasjtajka och låg strax väst uppströms om staden Perovolotjno nere vid Dnepr. Där var visserligen flodens vattenstånd rätt högt, och en övergång krävde en pontonbro och/eller båtar. Men överstelöjtnanten lovade att han kunde ”skaffa fram så mycket båtar” som Gyllenkrok ville ha. Allt detta bekräftades av en underofficer i Silfverhielms svit. Det var ju helt perfekt! Man fortsatte vidare fram till Kobeljaki, där Silfverhielms drygt 500 karlar anslöt. Allt lutade nu åt en övergång av Dnepr, men Gyllenkrok ville ha kungens godkännande. Om hela armén skulle korsa Dnepr behövde man bygga en bro och Gyllenkrok skrev därför ett brev till Lewenhaupt och begärde två saker. För det första ville han få kungens slutgiltiga beslut i frågan: skulle man gå över Dnepr? Eftersom tiden var knapp ville generalkvartermästaren genast börja förbereda en överfart. För det andra ville han därför omedelbart få sig tillsänt timmerkarlar och artillerifolk – det var detta vapenslag som ansvarade for ingenjörsarbeten – samt material till broslagningen: linor, spik och ankare. Manskapet skulle marschera till Perovolotjno där det fanns ett stort timmerupplag. Där skulle pråmar och flottar tillverkas för vidare transport till Tasjtajka. Gyllenkrok begav sig därefter själv till Kisjenka vid Vorskla, där man fann åtta stora pråmar som fördes vidare till Perovolotjno.

Arméns marschkolonner nådde sent på eftermiddagen den 29 juni Kobeljaki. Någon längre halt verkar inte ha skett där. Kungen själv gjorde ett kort uppehåll, åt en liten måltid och fortsatte vidare mot Sokolki, som låg cirka två mil bort. Allt som allt var det drygt fyra mil kvar till Dnepr. Trossen fortsatte stadigt sin marsch, och under eftermiddag och afton kröp dess långa kolonner förbi byn. Trupperna stod emellertid kvar, uppställda på en stor äng ett stycke utanför Kobeljaki. De var beordrade att stå kvar till första gryningen; man ville ge hästarna en chans till ordentligt bete, samtidigt som det också måste ha varit en ytterligare gardering mot de förföljande ryssarna.

Gyllenkrok fick inget svar från sina överordnade. Framemot kvällen anlände emellertid 14 timmerkarlar, ett tecken på att hans förfrågan kommit fram, men de var bara utrustade med yxor och saknade både ankare och spik. Vid det här laget hade Gyllenkrok börjat få kalla fötter. Han hade nu själv fått se platsen där överfarten var tänkt att ske och hade insett att den skulle bli betydligt mer komplicerad att utföra än han antagit från början. Floden var ordentligt bred. Gyllenkrok hade planerat att bygga en bro och till den behövde han många farkoster som skulle tjäna som pontoner. Han hade litat på Silfverhielms tvärsäkra löfte att han kunde skaffa fram så många båtar som behövdes. Tyvärr verkade denne ha varit alltför optimistisk, än så länge hade man bara fått tag på ett litet antal. Det var svårt att tillverka nya båtar i en handvändning då man led brist på materiel. Det fanns nämligen mycket litet skog mellan Perovolotjno och Tasjtajka, terrängen var platt och stäppartad med endast en del smärre buskage och träddungar som växte vid de små kärr som låg kringspridda här och var. När nu den eftersända arbetsstyrkan visade sig vara ytterligt liten och den dessutom inte hade med sig den materiel som krävdes för att bygga en pontonbro började Gyllenkrok tvivla på att man verkligen skulle kunna ta sig över Dnepr. Gyllenkrok skickade en officer och 30 man till Kisjenka strax norr om Perovolotjno, där det fanns ett vad över Vorskla. De fick till uppgift att stoppa armén och kungen när de nådde fram och inte låta dem gå ned till Dnepr innan generalkvartermästaren själv hunnit dit för att konferera med kungen. Syftet var uppenbarligen att Gyllenkrok ville informera kungen om svårigheterna vid Tasjtajka och låta denne fälla det slutliga avgörandet huruvida man skulle fortsätta med försöken att korsa Dnepr eller istället gå över Vorskla i riktning mot Krim. För den händelse att trupper skulle anlända till Kisjenka före majestätet skulle dessa genast sättas att riva alla byggnader av trä som fanns där och börja bygga flottar. Gyllenkrok ville inte förlora någon tid om kungen fortfarande skulle vilja chansa på en Dneprövergång, och trots sina tvivel fortsatte alltså Gyllenkrok målmedvetet att förbereda en övertransport. Timmerkarlarna sattes i arbete för att göra flottar av virkesupplaget vid Perovolotjno. Till sin hjälp fick de 150 man från Silfverhielms grupp. Resten av styrkan marscherade iväg till Tasjtajka. När svenskarna nådde fram såg de att flodens vattennivå hade stigit. Simkunniga karlar sändes ut i vattnet för att märka ut det minsta vattendjupet med stänger. Svenskarna försökte också hitta flodens smalaste ställe. Det jäktade arbetet fortsatte in i den mörka natten.

På morgonen den 30 juni hade förföljarna kommit allt närmare. I gryningen lät Creutz trupperna vid Kobeljaki förbereda sin avmarsch. Man började med att göra vissa omdispositioner i marschordningen: det svaga Livdragonregementet som egentligen skulle gå längst bak ersattes av delar av Livregementet till häst. Trupperna förbereddes också för rangering i en ordre de bataille ifall det skulle bli strid. Creutz måste ha förstått att ryssarna var nära.

De långa kolonnerna av män och hästar sattes i rörelse; de paraderade av från den stora äng där de haft sitt nattläger och arbetade sig upp över en höjd. Efter ett tag kom bud från kön: ryssar! Fientliga förband hade dykt upp och stod redan på de nyss övergivna lägerplatserna. Det var ett kinkigt läge för svenskarna då det mellan den punkt de befann sig på och Perovolotjno skulle finnas minst tre defiléer och de stod inför en av dessa just nu. Skulle ett ryskt anfall träffa dem just när de höll på att krångla sig igenom en av dessa flaskhalsar skulle de få problem med att ställa upp trupperna. Under skydd av avsuttet infanteri, som tog upp eldställningar bakom en häck strax utanför byn, samt delar av Smålands kavalleriregemente som spärrade av infarterna till själva Kobeljaki, drog sig truppkolonnerna bakåt. Ett litet anfallsförsök utfört av en del kosacker blev avvärjt med hjälp av det avsuttna fotfolkets salveld. På samma sätt passerade man även den andra defilén, en djup sänka vid ett kärr. En del skottlossning uppstod mellan svenskarna och förföljarna, men ingen större skada orsakades. Ryssarna höll sig för det mesta på avstånd och visade ingen överdriven vilja att gå på. Sannolikt uppmuntrad av detta och i ett försök att ge trossen ytterligare tidsfrist lät Creutz trupperna göra halt, sitta av och låta hästarna beta. Bakom sig kunde de svenska ryttarna se hur stora dammoln hängde i skyn, ett tecken på att stora ryska styrkor var på väg.

Någonstans framför dem fortsatte trossen och artilleriet sin marsch i riktning mot Dnepr. Trossen hade stora problem i de olika defiléerna på vägen till Perovolotjno, och mycken tid spilldes medan de långa och förvirrade kolonnerna av fordon trasslade sig förbi. Hastigheten i tåget var stundtals mycket låg. Precis som under det föregående dygnet blev en hel del vagnar och förråd kvar längs vägen på grund av att fordonen gått sönder eller dragdjuren knäckts. Och även denna dag slogs dessa vagnar i regel i småbitar eller eldades upp. Längs vägen kunde man se de rykande och sotsvarta vraken av trasiga vagnar, utspillda förråd och ruinerad materiel, övergivna dragoxar och brutna hästar, döda människor – sårade som dukat under i värmen och som vräkts ur kärrorna – och allsköns saker som folk helt sonika kastat bort för att lätta på lasten och få en större chans att komma undan. En man beskriver det hela som ”en mycket penibel marsch”. Tillgången på mat var dålig, och många svalt sedan flera dagar. Marschen gick över de torra och ödelagda fälten genom en ”gruvelig hetta och törst, så att man ville försmäkta”, berättar en annan deltagare, den unge Piper.

Tidigt på morgonen den 30 juni hade Gyllenkrok skickat iväg folk både till Perovolotjno och till posteringen vid Kisjenka för att höra om man sett någon skymt av armén. Från båda platserna kom nekande svar. Arbetet på att förbereda överfarten gick vidare. En gammal kyrka revs av svenskarna för att användas till brobygget. Mannarna försökte transportera en del av timret uppströms mot övergångsstället men strömmen slet sönder repen och förde bort stockarna. När man inte hörde av armén blev Gyllenkrok fundersam men vid niotiden på morgonen kom en liten pojke över fälten och berättade att ”armén var i marsch”. För att säkra överfarten sändes då ett trettiotal soldater över Dnepr till andra stranden, där de spreds ut av Gyllenkrok. Han höll på att sätta ut ett par poster på en höjd vid stranden, när han i fjärran, på flodens östra sida, kunde se några ryttare komma ridande. Armén var i antågande.

Det dröjde dock fortfarande ett tag innan folket vid Dnepr fick kontakt med hären. Truppernas uppehåll bortanför Kobeljaki varade i drygt två timmar, sedan fortsatte också de marschen. Det ryska irreguljära rytteriet gjorde ytterligare några försök att falla över eftertruppen, men även dessa avvisades. Därefter nöjde de sig med att på ett par kilometers avstånd, jämsides med svenskarna, hovsamt följa efter. Den svenska marschen var i stort sett fri från förluster, men några enstaka eftersläntrare föll i förföljarnas händer. En del togs till fånga när de dristat sig vända åter längs marschvägen för att hämta saker ur kvarlämnade trossvagnar. Marschen rullade vidare, nu sporrad av rykten om att Dneprövergången redan var klar. Mot eftermiddagen började den svenska hären nå fram till Perovolotjno och Dnepr. Trossen följde inte Vorskla ända ned till de nedbrända ruinerna efter staden Perovolotjno utan tog en genväg genom att en bit längre norrut böja av åt vänster och rulla mot Tasjtajka. När Creutz trupper nådde fram till trakterna kring Perovolotjno kom rapporter om att överfarten var säkrad, vilket eggade dem ytterligare, och han och hans folk jagade snabbt vidare mot Tasjtajka.

Det var vid middagstid som Gyllenkrok fick syn på de första svärmarna med ryttare komma ridande från Perovolotjnohållet. De följdes strax i spåren av en syndaflod av vagnar och kärror. En generaladjutant Gyllenclou red upp till och beordrade honom att komma till kungen som strax skulle vara framme. Bestört frågade Gyllenkrok ”om armén ej blir ståendes vid Kisjenka?” Det visste inte generaladjutanten, och när Gyllenkrok frågade vidare om officeren vid posteringen vid Kisjenka inte hade talat med kungen, svarade Gyllenclou att det hade han visserligen gjort, men Hans Majestät hade då svarat att han själv ville tala med Gyllenkrok. I samma stund kom kungen själv fram mot Gyllenkrok. Armén hade inte alls gjort halt vid Kisjenka utan fortsatte huvudstupa, utan att tänka, ned mot Tasjtajka, mot vad de trodde var en färdig överfart. Det var tveksamt om den någonsin skulle bli det.