Bland många överlevande spirade länge bitterhet och misstro. En av de otaliga som fick se år efter år förrinna i krigsfångenskap var löjtnanten Georg Henrik von Borneman. Han hade tillhört Norra skånska kavalleriregementet, tagit del i slaget och sedan fallit i ryska händer då regementet kapitulerat nere vid Perovolotjno. Nyåret 1711 skrev han en dikt där han uttryckte sin längtan hem till Sverige, sin önskan om fred och sina tvivel över kriget. I den kunde man läsa en kraftfull anklagelse mot makthavarna:
Vad är, O kungar, I så stora krig om fören,
Förhärjen riken, folk, och många land förstören,
Utgjuten människors blod, begån så grymma mord?
En hand full utav stoft, en näve full av jord.
Georg Henrik kom aldrig hem igen. Samma år dikten skrevs blev han, 25 år gammal, ihjälslagen under ett flyktförsök.
Det var inte många av dem som till slut återvände. Av de 23 000 som blev krigsfångar vid Poltava och Perovolotjno kanske endast drygt 4 000 återsåg hemlandet. Av vissa regementen som tusenhövdade gått ut i fälttåget återkom ibland bara ett tiotal. Ännu så sent som 1729, åtta år efter krigsslutet och tjugo år efter slaget, kom fortfarande svenska krigsfångar hemresande. En av de absolut sista var gardessoldaten Hans Appelman, som återvände år 1745 efter 36 år i fångenskap.
De få som till slut kom hem återvände till ett förändrat Sverige. Det land de en gång lämnat hade varit en stormakt och ett av de mäktigaste i Europa. Det land de återvände till var stympat och besegrat, återbördat till den andrarangsposition det en gång intagit.
Slaget vid Poltava och den efterföljande kapitulationen innebar en definitiv vändpunkt i kriget. När freden sent omsider slöts så betydde den slutet för det svenska stormaktsväldet, samtidigt som det också – framför allt – innebar den slutliga bekräftelsen på att en ny europeisk stormakt fötts: Ryssland. Detta rike skulle bli allt större och allt mäktigare; ett rike vars mörka slagskugga svenskarna skulle få lära sig att leva under. Ett folk lämnade den världshistoriska scenen och satte sig på åskådarplatsen.
Allt skulle väl kunna verka som en ond dröm, om det inte var för att man ännu vid grävarbeten i Poltavatrakten oförmodat kan stöta på någon glömd massgrav, full med sargade människoben. Och gräsets tunna fingrar släpper sitt grepp om kranium med märken av värjhugg och karteschskrot, en kilskrift ristad i ben, ett oläsligt budskap från en annan värld.