Konstnären Boris Grigorjevs tavla med den neutrala titeln »Främlingen« föreställer utan tvivel Majakovskij. Den är målad 1916, då den visades på en utställning anordnad av gruppen Konstens värld. 26
ETT MOLN I BYXOR 1915–1916
Du som stulit mitt hjärta,
lämnat det öde och plundrat,
och sen lagt min själ i ruiner,
mottag denna dikt, jag undrar
om den inte blir den sista jag skriver.
Vladimir Majakovskij, Ryggradsflöjten
»Majakovskij ändrade inte ställning en enda gång«, mindes Lili. »Han såg inte på någon. Han jämrade sig, var upprörd, gycklande, pockande, hysterisk och gjorde uppehåll mellan avsnitten.
Efteråt sitter han vid bordet och ber med konstlad ledighet om te. Jag skyndar mig att hälla på ur samovaren, jag är tyst medan Elsa triumferar ›Vad var det jag sa!‹«
Elsa hade lyckats i sitt uppsåt. »Detta var vad vi så länge drömt om, vad vi väntat på«, mindes Lili senare: »På senaste tiden hade vi inte haft lust att läsa någonting.«
Den som först fattade sig var Osip, som förklarade att Majakovskij var en stor poet om han så inte skrev en rad till. Han tog ifrån Majakovskij anteckningsboken med »Ett moln i byxor« och lämnade inte ifrån sig den på hela kvällen. När Majakovskij till sist bad att få den tillbaka var det för att förse dikten med dedikationen »Till Lili Jurjevna Brik«. Det var första gången som hennes namn stod över en dikt av Majakovskij, men inte den sista: innan det hela var över skulle han tillägna Lili vartenda band i sina samlade verk.
Lili och Osip var av allt att döma de första som fick höra den färdiga versionen av »Molnet«. Dessförinnan hade Majakovskij läst versioner av dikten för bland andra Maxim Gorkij, litteraturkritikern Kornej Tjukovskij och konstnären Ilja Repin, och alltid med samma omtumlande effekt. Maxim Gorkij, till exempel, föll i gråt och blev »både skrämd och rörd« av författarens sätt att »brista ut i snyftningar som en kvinna«. När han sade till Majakovskij att han gick »en stor men mycket svår framtid till mötes« svarade denne dystert att han ville »ha framtiden i dag« och tillade: »Utan glädje vill jag inte ha någon framtid och någon glädje känner jag inte.« Han talade, mindes Gorkij, »liksom med två röster, än som en ren lyriker, än skarpt satiriskt«: »Det verkade som om han inte kände sig själv och var rädd för något… Men det var tydligt att han var en människa med ett särpräglat känsloliv, mycket begåvad och – olycklig.«
DEN TRETTONDE APOSTELN
Vad var det som fick Gorkij att börja gråta och Lili att hälsa »Ett moln i byxor« som något nytt och efterlängtat i litteraturen? För den som kände till Majakovskijs tidigare dikter var »Molnet« oväntat »ofuturistisk«. Den innehåller visserligen ett djärvt bildspråk och en rad språkliga nybildningar men är inte en formellt svår experimentdikt av det slag som han var beryktad för. Nej, det nya låg i budskapet och tonläget, som var mer expressionistiskt än futuristiskt.
Gorkijs ord om Majakovskijs »två röster« var på kornet. Några veckor efter läsningen hos Lili och Osip publicerade Majakovskij artikeln »Om olika sorters Majakovskij«, som inleds med att han presenterar sig som han tror sig uppfattas av publiken: en fräck cyniker, körkarl och reklammakare »vars största nöje är att utspökad i en gul blus kasta sig över människor som nobelt värnar sin försynthet och anständighet bakom korrekta syrtuter, frackar och kavajkostymer«. Men bakom den fräcke cynikern, körkarlen och reklammakaren på tjugotvå år döljer sig, förklarar han, en annan person, »den helt okände poeten Vladimir Majakovskij« som skrivit »Ett moln i byxor« – varpå han anför en rad citat ur dikten som vittnar om en helt annan sida av hans personlighet.
Tre år senare, efter revolutionen, skulle Majakovskij beskriva budskapet i diktens fyra avsnitt med följande paroller: »Ner med er kärlek«, »ner med er konst«, »ner med ert system«, »ner med er religion«. Någon dylik systematik eller symmetri finns inte i dikten, men om man byter ut det ideologiskt motiverade pronominet »er« mot första person singularis kan beskrivningen sägas vara korrekt: »Ett moln i byxor« handlar om dessa ting, men inte om »er« – det vill säga, det kapitalistiska samhällets – utan om min, Majakovskijs, smärtfyllda, obesvarade kärlek, min estetiska golgatavandring, mitt uppror mot orättvisorna, min kamp mot en grym och frånvarande gud.
»Molnet« är en enda lång monolog där poeten i jagform vänder sig till – och oftast mot – världen utanför, allt det som är »icke-jag«. Den inleds med att Majakovskij på whitmanskt vis uppkäftigt prisar sig själv:
Hos mig finns ingen gubbsjuk trånad
och på min själ växer inga gråa hår.
Världen har jag med röstkanonader bedånat,
här kommer jag – en vacker ung man på tjugotvå år.
Redan här, i prologen, förbereds läsaren på de tvära kast mellan olika känslolägen som genomsyrar dikten:
Om ni vill
blir jag bara en kropp som kreverar
– i en annan tonart än himmelens lyror –
om ni vill
kan jag uppträda lugnt och belevat
– inte en karl utan ett moln i byxor!
Diktens första avsnitt handlar om kärleken till en ung kvinna, »Maria«, för vilken Maria Denisova var en av förebilderna. I väntan på att hon skall komma till det avtalade mötet hör Majakovskij en nerv hoppa ut, »som en sjukling ur sängen«, och börja flänga runt »med en annan nerv / i en ursinnig dans«, så våldsam att takputsen faller ner i våningen under på hotellet där han väntar på henne:
Nerverna –
små,
stora,
allihop!
dansar
tills benen viker sig under nerverna
i en vansinnig galopp!
När Maria till slut dyker upp och förklarar att hon skall gifta sig med en annan är Majakovskij »fullkomligt oberörd, / som pulsen / på ett lik«. Men lugnet är tillkämpat, inom honom finns en annan person som vill bryta sig ut ur hans trånga »jag«. Han är »underbart sjuk« – det vill säga förälskad – och hans hjärta står i lågor. När brandmännen kommer farande manar Majakovskij dem att »klättra försiktigt på ett brinnande hjärta« och försöker själv släcka elden genom att pumpa »tunna efter tunna / full med tårar«. När han inte får stopp på den klättrar han »nerför revbenens stegpinnar«, men stegen brister: »Man kan inte hoppa från ett hjärta som brinner« – man kan inte bli fri från sin eviga längtan efter kärlek: »Jag står här och vrålar till kommande sekler: / Jag brinner!«
I det andra följande avsnittet är stämningsläget ett helt annat: den förtvivlade poeten vars hjärta stått i brand framträder nu i rollen som futuristisk rebell och »stämplar ordet ›nihil‹ / över allt som har gjorts«:
Läsa?
Jag har aldrig läst nånting!
Böcker?
Vad ska man med böcker till?
Tiden är förbi för författare som kokar »soppa på kärlek och näktergalar« medan »gatan vrider sig i konvulsioner / med avskuren tunga och inte kan tala«. Det moderna livet, den moderna staden, kan bara besjungas av den nya tidens poeter, »som skapat den hymn som stiger / dånande som eld ur fabriker och oratorier«. Men Majakovskijs väg är törnbeströdd. Futuristernas turné 1913–14 framställs som en golgatavandring, där det
inte fanns en enda
som inte gapa’:
»Korsfäst
korsfäst den satan!«
Majakovskijs poetiska gåva avvisas, samtiden »flabbar« åt honom som »en lång och skabrös anekdot«. Men framtiden är hans, och i en messiasprofetia ser han »genom tidens berg någon komma hitåt / som ingen annan ser«. Han ser »ett år« nalkas, »smyckat i revolutionernas törnekrona«*:
Och när
frälsaren kommer annonserad av uppror
ska jag
slita själen ur mitt bröst för er
och trampa på den
tills den blir stor!
och överräcka den som ett blodigt banér.
Det tredje avsnittet utvecklar teman från tidigare delar, men upprorstematiken är tydligare. Molnen liknar »skaror av vita arbetare / som förklarat en vredgad strejk mot hela himlavalvet« och Majakovskij manar »alla hungriga / svettiga / förtvivlade« att göra uppror. Men hans känslor är motstridiga, trots att han sett »någon komma hitåt« kommer, säger han, »ingenting att ske«: »himlen har igen blivit alldeles iskariotsk / med en handfull silverstjärnor bestänkta av förräderi«. Han trycker ihop sig i ett hörn på krogen där han »dränker in själen och duken med vin«. Från en ikon på väggen sprider en annan Maria, gudsmodern, ljuset från sin gloria över krogrumlarna: historien upprepas, än en gång föredrar man Barabbas framför hennes son, det vill säga Majakovskij:
Kanske bär jag avsiktligt i människomassan
ett ansikte inte nyare än andras anletsdrag.
Kanske
är den vackraste
av alla dina söner
just jag.
[…]
Kanske är jag som diktat om engelska imperier
och om maskiner som aldrig rostar
i det vardagligaste av alla evangelier
den trettonde aposteln.
Även om Majakovskijs protest inte saknar sociala dimensioner är det i grunden fråga om ett uppror av djupare slag, ett existentiellt uppror riktat mot tiden och den världsordning som gör människans liv till en tragedi. Det framgår med än större tydlighet av diktens sista avsnitt, där Majakovskijs bön om kärlek återigen avvisas, i rader vilkas profetiska innebörd författaren var lyckligt omedveten om: »till maj har vi aldrig levat jag och mitt hjärta, / i det liv vi har levt / finns bara hundratals april«.
Den som bär ansvar för Majakovskijs olyckliga, omöjliga kärlek är ingen annan än Gud Fader, som försett människan med armar och ben och »huven som pratar och lyssnar«, men som inte kunnat »komma på nåt / som gör att vi utan att plågas / kunde kyssas och kyssas och kyssas«:
Jag trodde du var en dundergud allsmäktig med evigt liv
men du är bara en ynklig halvbildad gudsputtefnask.
Se jag böjer mig ner
och drar fram min skomakarkniv
ur mitt stövelskaft.
Din bevingade skojare!
Kryp ihop i ditt paradis!
Ligg där med dina skrämda fjädrar och flaxa!
Ditt rökelseosande kräk, jag ska sprätta upp dig
härifrån till Alaska!
Kärleken driver människan till vansinnets och självmordets brant men rymden är stum och inget ansvar kan utkrävas. Världsordningen kan inte rubbas, upproret är förgäves och möts med tystnad: »Universum sover, / det väldiga örat är lutat mot tassen / med gnistrande stjärnklor.«
»Ett moln i byxor« är en ungdomlig, rebellisk monolog som fick Pasternak att associera till Dostojevskijs unga upproriska romanhjältar och Gorkij att utbrista att »ett sådant samtal med Gud hade han bara läst i Jobs bok«. Trots vissa svagheter i komposition och struktur är dikten med tanke på att Majakovskij bara var 20–21 år när den skrevs en imponerande prestation. Med sin emotionella laddning och sitt halsbrytande bildspråk intar den en central plats i hans författarskap och är dessutom ett utmärkt kompendium över alla viktiga teman i hans verk, både före och efter. Flera av dessa teman – vansinnet, självmordet, gudskampen, människans existentiella utsatthet – finns pregnant formulerade redan i pjäsen Vladimir Majakovskij, skriven två år tidigare, ett expressionistiskt, nietzscheanskt drama med genrebeteckningen »tragedi«. Vladimir Majakovskij var talande nog inte namnet på författaren utan pjäsens titel. »Konsten kallades tragedi«, kommenterade Pasternak: »Det är precis vad den borde kallas. Tragedin hette ›Vladimir Majakovskij‹. Titeln dolde en genial upptäckt – att poeten inte är skaparen av utan föremålet för en lyrik som vänder sig till världen i första person.« När Majakovskij fick frågan varför pjäsen bar hans namn svarade han: »Det är namnet på poeten i pjäsen som är dömd att lida för alla.« Poeten är syndabock och förlösare – ensam, förkastad av mängden, tar han på sig denna börda just därför att han är poet.
När ett utdrag ur »Molnet« trycktes i futuristkalendern Skytten i februari 1915 var det med genrebeteckningen »tragedi«, och i artikeln »Om olika sorters Majakovskij« refererade Majakovskij till dikten som sin »andra tragedi«. Därmed etablerade han ett direkt samband mellan dikten och pjäsen, ett samband som blev så mycket tydligare som »Molnet« ursprungligen hade titeln »Den trettonde aposteln«, som inte var någon annan än Majakovskij själv. När författaren av censurskäl tvingades ändra titeln valde han »Ett moln i byxor«, en annan av hans inkarnationer. I alla tre fallen – Vladimir Majakovskij, Den trettonde aposteln, Ett moln i byxor – var titlarna således synonyma med författarjaget, ett grepp som var helt naturligt för en poet vars hela verk var djupt självbiografiskt.
EN FÖRFÄRLIG HULIGAN
Trots att auktoriteter som Maxim Gorkij och Kornej Tjukovskij uttryckt sin uppskattning av »Molnet« hade Majakovskij haft svårt att finna en förläggare för dikten. När Brik fick höra detta erbjöd han sig att finansiera tryckningen och bad Majakovskij undersöka vad det skulle kosta. Futuristpoeterna var fattiga och ständigt på jakt efter sponsorer, och i början såg Majakovskij också Osip som en potentiell mecenat. Han uppgav därför ett högre tryckpris än det verkliga och stoppade mellanskillnaden i egen ficka. När han många år senare fick veta att Lili och Osip känt till att han lurat dem skämdes han som en hund.
Snart nog insåg Majakovskij dock att Osip inte var en vanlig krösus utan att hans intresse för honom och futurismen var äkta. Men det var nyväckt. Bortsett från sitt enda tidigare personliga möte med Majakovskij hade Lili och Osip bara sett honom en gång i offentliga sammanhang. När symbolistpoeten Konstantin Balmont i maj 1913 återvände till Ryssland efter flera år i exil anordnades en välkomstafton till hans ära. Bland dem som framträdde var Majakovskij som välkomnade Balmont »å hans fienders vägnar«. Han blev utbuad av publiken och bland dem som buade var Lili och Osip.
Nu, 1915, hade Majakovskij visserligen rykte om sig som en lovande poet, men han var ännu okänd i vidare kretsar. De få dikter han skrivit hade bara publicerats i tidningar eller obskyra futuristutgåvor och när Vladimir Majakovskij uppfördes i Petersburg hösten 1913 bodde Lili och Osip i Moskva. I själva verket var det få som kände till Majakovskij annat än som en futuristisk skandalmakare.
Läsningen av »Molnet« blåste med en gång bort Osips och Lilis skepsis. I september 1915 utkom Ett moln i byxor, med den slutgiltiga dedikationen »Till Dig, Lilja« på titelsidan, förlagsnamnet OMB – Osips initialer – på omslaget och en ny genrebeteckning: inte »tragedi« utan »tetraptyk« – en komposition i fyra delar, med associationer till en tredelad ikon, en triptyk. Upplagan var 1 050 exemplar. Flera sidor, som censuren uppfattade som blasfemiska eller politiskt känsliga, hade ersatts med punkter. »Vi kunde ›Molnet‹ utantill«, mindes Lili, »väntade på korrekturen som på kärleksmöten och fyllde i de censurerade partierna för hand. Jag älskade det brandgula omslaget, typografin, dedikationen, och lät hos den bästa bokbindaren binda in mitt exemplar i dyraste möjliga läderband med guldtryck och bländvitt försättsblad av moaré. Något sådant hade Majakovskij aldrig tidigare varit med om och han gladde sig omåttligt.« Försäljningen gick dock trögt, enligt Majakovskij därför att »de flesta diktkonsumenter var fröknar och damer, som inte kunde köpa boken på grund av titeln« – vars erotiska undermening förstärktes av den semantiska mångtydigheten hos det ryska ordet för »byxor«, sjtany, med dess biklang av underbyxor.
»Väldigt tråkigt att Du inte tyckte om Majakovskijs bok«, skrev Osip till Oleg Frölich, »men jag tror att Du helt enkelt inte har läst den ordentligt. Eller så skräms Du kanske av den grova stilen och den lapidariska formen. – Själv har jag i fyra månader inte gjort annat än att läsa denna bok; jag kan den utantill och anser den vara ett av världslitteraturens mest genialiska verk. […] Majakovskij är hos OSS dag och natt och har visat sig vara en kolossal personlighet, även om han naturligtvis inte är färdigformad än: han är bara 22 år och en förfärlig huligan.«
»Briks hänfördes av dikterna och förälskade sig i dem en gång för alla« och Majakovskij »förälskade sig en gång för alla i Lili«, sammanfattade, som vi sett, Elsa läsningen av »Molnet«. Som lillasyster hade hon alltid stått i skuggan av Lili och ibland, som i fallet Harry Blumenfeld, till och med ärvt hennes passioner. Men den här gången var det tvärt om: från och med nu hade Majakovskij ögon enbart för Lili.
METAMORFOSEN
Före läsningen hemma hos Lili och Osip hade Majakovskij tillbringat sommaren i Finland, på Karelska näset, där många petersburgare hade sina datjor. I Mustamäki hade Gorkij sitt hus, och i Kuokkala, inte långt därifrån, bodde Ilja Repin och Kornej Tjukovskij. Direkt efter mötet med Lili förklarade Majakovskij för Tjukovskij att han skulle börja ett nytt liv eftersom han hade träffat en kvinna som han skulle älska till döddagar, »den enda«. »Han sade det så högtidligt att jag genast trodde honom«, mindes Tjukovskij, »fast han var 22 år och fast han vid en ytlig blick föreföll så ombytlig och utsvävande.«
Tanken var att Majakovskij efter besöket i Petrograd skulle återvända till Kuokkala. Men det gjorde han inte – i stället hyrde han ett möblerat rum på Palais Royal på Pusjkin-gatan vid Nevskij prospekt, ett hotell där han brukat ta in under sina besök i Petersburg och som låg nära Lilis och Osips lägenhet. Där bodde han till början av november, då han flyttade till Nadezjdin-gatan, som låg ännu närmare, på bara fem minuters gångavstånd.
Kontrasten är stor mellan »huliganen« på Boris Grigorjevs tavla och Majakovskij som han såg ut bara några månader efter det att han blev bekant med Lili. 27
Majakovskij och Lili började träffas, i hans lägenhet eller på något maison de rendez-vous; han tyckte om den ovanliga inramningen, den röda plyschen, de förgyllda speglarna… De var oskiljaktiga, de for ut till öarna i Nevadeltat, promenerade på Nevskij prospekt, Majakovskij i cylinder, Lili i en stor svart hatt med fjädrar. På nätterna brukade de vandra längs kajerna. Lili var en kvinna som fick alla andra kvinnor han träffat att framstå som ointressanta och kärleken till henne förändrade hans tillvaro i ett slag.
Efter år av hårt och fattigt bohemliv fann Majakovskij hos Lili och Osip Brik den gemenskap som han sökt sedan faderns död nio år tidigare, en värld av vuxna som accepterade honom och skänkte honom trygghet. Ändå var de så olika, hade så olika bakgrund. De var rika, han var fattig; de var uppvuxna i Moskvas centrum, han i provinsen (och dessutom i en avlägsen del av riket); de hade högre utbildning och var verserade och belästa, han hade nästan ingen, hans beläsenhet var rudimentär och osystematisk och han hade svårt med rättstavningen; de hade rest runt i Europa sedan de var små och talade flera främmande språk, han hade aldrig varit utomlands och talade förutom ryska bara georgiska.
Lili och Osip insåg genast Majakovskijs storhet som poet men hade svårt med hans ohyvlade sätt, som stod i så bjärt kontrast mot deras egna visserligen okonventionella men i grunden solitt borgerliga manér. Detsamma gällde Osips mor, som hade lika svårt för Majakovskij som Lilis. En gång när Polina Jurjevna kom på besök till Lili och Osip hade hon med sig en stor korg från Jelisejev, Petrograds finaste delikatessaffär, med kaviar, konfekt, frukt och en stor melon. »Vi var i färd med att öppna den«, mindes Lili, »när Volodja kom in, fick syn på melonen och med segerropet ›Jösses, det kallar jag melon!‹ satte i sig den själv i ett enda svep. Polina Jurjevna släppte inte Volodja med blicken […] och hennes ögon glödde av indignation.«
Majakovskij var okonstlad som ett barn och omåttlig i allt han företog sig. I själva verket var han, som en vän uttryckte det, »inte alls en människa i Lilis stil« och hon ansträngde sig för att »göra om honom«. Hon såg till att han klippte sitt långa hår och lade bort sin gula blus, och tandläkare Dobryj fick tillverka nya tänder åt honom. Metamorfosen är tydlig på det första fotografiet av Majakovskij och Lili tillsammans, där han är iklädd kravatt och engelsk ulster. Om förändringen tilltalade Lili fanns det andra som uppfattade den som ett ingrepp i hans identitet. »Jag minns väl att när jag fick se hans jämna tandrad, kavajen och kravatten så tänkte jag att allt gjorts för Lilis skull«, kommenterade Sonja Sjamardina: »Av någon anledning stördes jag av detta. Jag kunde inte låta bli att tänka på hans mun med de dåliga tänderna – så starkt förknippad var för mig denna mun med hela hans poetiska gestalt…«
Samtidigt som Lili gjorde vad hon kunde för att stila om Majakovskij skedde en anpassning också åt andra hållet. Majakovskij introducerade Lili och Osip för sina vänner. Vasilij Kamenskij, David Burljuk, Velimir Chlebnikov, Boris Pasternak, Nikolaj Asejev och andra unga poeter började frekventera lägenheten på Zjukovskij-gatan – liksom konstnärer som Pavel Filonov och Nikolaj Kulbin. Pasternak, som snart skulle lämna futuristkretsen, stod under dessa år under ett närmast hypnotiskt inflytande av Majakovskij, inför vilken han tyckte sig sakna »både mening och värde«.
Det var dock inte bara futurister som hälsade på i den lilla tvårummaren, som snart utvecklades till en litterär salong, om än i miniatyrformat. En annan välkommen gäst var poeten och kuplettmakaren Michail Kuzmin, som brukade framföra sina populära sånger på den brikska flygeln. Till Lilis och Osips vänner hörde också en av samtidens främsta dansöser, Jekaterina Geltser – balett var en gammal vurm hos både Osip och Lili. Den förre hade länge intresserat sig för den ur ett teoretiskt perspektiv och i slutet av 1915 började Lili ta lektioner hos Alexandra Dorinskaja, som före kriget hade dansat med Nizjinskij i Djagilevs ryska balett i Paris.
Lili älskade balett och började i slutet av 1915 ta lektioner hos Alexandra Dorinskaja, som före kriget hade dansat i Djagilevs ryska balett i Paris. 28
Lägenheten var liten och tycktes ännu mindre på grund av den stora flygeln, som kröntes av Osips kortbyggen. På en vägg hängde en stor pappersrulle där gästerna lämnade sina visitkort i form av skämtverser eller teckningar. Med sin charm och särartade skönhet var Lili salongens naturliga mittpunkt. Hon var en »dam« – väluppfostrad, beläst, stilfull – men samtidigt totalt fördomsfri och oförutsägbar i sina reaktioner och repliker; hon lämnade ingen oberörd. Nikolaj Asejev beskriver sitt första intryck av henne på följande sätt:
Jag fördes [av Majakovskij] in i en lägenhet som inte liknade någon annan, skimrande av handmålade tyger, klingande av dikter, nyskrivna eller nyligen deklamerade, och en värdinna med klart lysande, intensiva ögon och förmågan att övertyga och förvåna med aldrig tidigare hörda åsikter, sina egna, inte hämtade utifrån eller lånade av auktoriteter. Vi – jag, Sjklovskij och, om jag minns rätt, Kamenskij – förtrollades av dessa ögon, dessa kommentarer, som för övrigt aldrig tvingades på en utan alltid fälldes liksom i förbigående, men alltid träffade rätt, mitt i prick.
BRÖD!
I början av september 1915, kort innan »Molnet« kom av trycket, skedde en annan stor förändring i Majakovskijs liv: han inkallades till militärtjänst. Liksom de flesta andra författare, futuristerna inbegripna, hade Majakovskij dragits med i den nationella yra som utbröt i augusti 1914. Enligt den blivande nobelpristagaren Ivan Bunin klättrade han samma dag som kriget utbröt upp på monumentet över den ryske generalen Skobeljev och läste patriotiska verser, och enligt poeten Vladislav Chodasevitj skulle han till och med ha hetsat en hatisk pöbel att gå till attack mot tyska affärer i Moskva. Men när Majakovskij anmälde sig som frivillig avslogs hans ansökan på grund av hans »politiska otillförlitlighet«. Sitt patriotiska behov tillfredsställde han i stället med att skriva dikter och agitationsverser som han gjorde teckningar till och som trycktes som affischer och vykort – en sorts illustrerade skillingtryck som på ryska kallas lubok. Elsa minns hur han brukade vanka fram och tillbaka i rummet och mumla verser medan hon övade på pianot, och Ida Chvas har berättat om hur de traskade runt i Moskva och samlade in pengar till sårade soldater.
För Majakovskij var kriget inte bara en kamp på det militära slagfältet utan också en estetisk utmaning – och möjlighet. Vid sidan av sina krigsdikter skrev Majakovskij under några korta höstveckor 1914 ett tiotal artiklar där han hyllade kriget som ett reningsbad ur vilket en ny människa skulle födas. »Kriget är inte meningslöst mördande utan en dikt om en befriad och upplyftad själ«, skrev han: »Rysslands mänskliga grundval är förändrad. Framtidens starka män är födda.« Nu gör »en helt ny cykel av idéer entré i världen« och det som hittills betraktats som poesi »bör i krigstid förbjudas precis som kabaréer och försäljning av rusdrycker«. Kriget har visat att »framtidens starka män«, det vill säga futuristerna, hade rätt: det gamla språket duger inte för att beskriva en ny verklighet. Att tro att det räcker med att rimma ord som »kulspruta« eller »kanon« för att gå till historien som samtidspoet är en illusion. »Det viktiga för poeten är inte vad utan hur«, förklarade Majakovskij med en karaktäristisk formulering – »ordet är ett mål i sig.«
Om det var Majakovskijs glödande patriotism som fick myndigheterna att ändra uppfattning om hans »politiska otillförlitlighet« är okänt, men hösten 1915 blev han således inkallad. Tack vare sina nya vänner fick han möjlighet att göra Osip sällskap på motorkompaniet; enligt vissa uppgifter skall Gorkij ha hjälpt honom, men det är inte en alltför djärv gissning att skrivaren Ignatiev också hade ett finger med i spelet. Eftersom Majakovskij var utbildad konstnär fick han tjänst som ritare. Men han hade fortfarande ont om pengar och tvingades be sin mor om vinterkläder och bidrag till uniformen.
Även om tjänstgöringen innebar vissa inskränkningar kunde Majakovskij bo kvar på Palais Royal och umgänget med Lili, Osip och andra vänner fortsatte med nästan oförminskad intensitet. Under hösten samlade han och Osip ihop material till en futuristisk kalender, Vzial, som utkom i december. Titeln är det ryska verbet »taga« i förfluten tid, »tog« eller »tagit«, och syftar på en formulering i kalendern: »Futurismen har tagit Ryssland i ett järngrepp.« »Volodja hade länge velat ge någon detta namn: en son eller en hund«, mindes Lili, »nu blev det en tidskrift i stället.« Förutom Majakovskij medverkade bland andra Pasternak, Chlebnikov och Viktor Sjklovskij, en ung student vid universitetet i Petrograd med revolutionerande nya idéer om litteraturen. I Vzial gjorde också Osip sin kritikerdebut, med artikeln »Bröd!«, i vilken han beskriver den ryska samtidspoesin – som han själv för inte så länge sedan dyrkat! – som sliskiga bakverk (»Bloks snöbouchéer«, »Balmonts goda éclairer« med mera) vilka dessutom är bakade i utländska ugnar. Annat är det nu! –
Gläds, skrik högre: vi har åter bröd! Lita inte på tjänstefolket, gå själva och ställ er i kö och köp Majakovskijs bok »Ett moln i byxor«. Sprätta upp sidorna försiktigt, så att ni – likt en svulten som inte vill gå miste om en enda smula – inte missar en enda bokstav i denna brödbok. Men om ni är så förgiftade att sund föda inte kan bota er, då kan ni lika gärna dö – dö av er egen sockersjuka.
FLÖJTEN
»Molnet« hade en tryckt dedikation till Lili men det var inte hon som hade inspirerat dikten. Från och med nu var det hon som var den enda hjältinnan i Majakovskijs dikter. Under hösten 1915 arbetade Majakovskij på ett nytt poem, »Ryggradsflöjten«. »›Flöjten‹ skrevs långsamt, varje avsnitt följdes av högtidlig högläsning«, mindes Lili: »Först lästes den för mig, sedan för Osia och mig tillsammans, därefter för alla andra. Så var det hela tiden med allt som Volodja skrev.« Just i förmågan att lyssna låg en av Lilis största talanger – hon ägde ett utsökt poetiskt gehör och var slösande generös mot alla med kreativ begåvning. Boken utkom i februari 1916 under förlagsnamnet OMB och med den tryckta dedikationen »Till Lili Jurjevna Brik«.
Att Majakovskij dyrkade Lili råder det inga tvivel om, det framgår av hans kärleksdikter från dessa år: »Ryggradsflöjten«, »Lilitjka!« och en dikt med den opoetiska titeln »Till hela boken«. Gemensamt för dessa dikter är den våldsamma pendlingen mellan eufori och djupaste förtvivlan, mellan glädjen som kärleken skänker och känslan av att den inte är besvarad. Utan Lili, skriver han i »Lilitjka!«, finns varken hav eller sol, och den enda klang som skänker honom glädje är klangen av hennes »älskade namn«. I »Ryggradsflöjten« besjunger han »en sminkad kvinna med eldrött hår«, han lägger sina »brännheta kinders Sahara« under hennes fötter och skänker henne en krona i vilken hans ord »skimrar som en regnbåge av kramper«:
Min första befallning när jag utnämnts till tsar:
»Prägla på alla solgnistrande mynt
hennes anletsdrag!«
Där floderna styrs av nordanvindens vilja
och hela världen bleknar till tundra
ska jag på mina bojor rista namnet Lilja
och kyssa dem tills de går sönder.
Men poeten har hädat, han har ropat att Gud inte existerar, och den älskade kvinnan visar sig i själva verket vara Guds straffdom, ty hon är gift och älskar honom inte:
I dag när jag kom till er
greps jag genast av skräck –
allt var inte som det skulle i huset.
Du dolde något i klänningens sidenveck,
och doften av rökelse ringlade i luften.
Är du glad?
Och du svarar kallt:
»Oerhört.«
I travar staplar jag min förtvivlan, brinnande feberhet
tills förnuftets spärrar krossas av upprördhet.
Hör på,
liket kan du ändå inte
göra dig av med.
Låt de hemska ordens lava välla ut!
Alla dina muskler
trumpetar ändå
som högtalare:
allt är slut, allt är slut, allt är slut!
Svara nu,
jag är trött
på alla lögner!
Avslutningen är högstämt patetisk:
Du som stulit mitt hjärta,
lämnat det öde och plundrat,
och sen lagt min själ i ruiner,
mottag denna dikt, jag undrar
om den inte blir den sista jag skriver.
Även om man inte utan vidare kan jämställa diktens verklighet med livets råder det inget tvivel om att diktraderna är starkt självbiografiska: det var så Majakovskij upplevde relationen med Lili. »Kärlek, svartsjuka, vänskap var hos Majakovskij känslor av hyperbolisk styrka«, skrev Lili: »Han talade ogärna om det«, men »skrev hela tiden, oavbrutet, dikter där all hans smärta gestaltas oförspilld.«
Men Lili då? Hur upplevde hon Majakovskijs känslomässiga anstormning? När Ryggradsflöjten var färdigskriven bjöd Majakovskij henne hem till sin lilla enrummare på Nadezjdin-gatan. Med pengarna från en spelvinst och ett tidskriftshonorar hade han köpt rostbiff hos Jelisejev, mandelbakelser hos De Gourmet, tre pund spritinlagda körsbär och choklad hos Kraft, blommor hos Eilers. Han hade putsat skorna och tagit på sig en vacker slips. När Lili efter uppläsningen förklarade hur mycket hon tyckte om honom utbrast han: »Tycker om? Inte mer än så? Varför älskar du mig inte?« Lili förklarade att hon naturligtvis älskade honom – men innerst inne tänkte hon: »Det är Osia jag älskar.«
Skildringen är hämtad ur ett memoarfragment där Lili skildrar sig själv i tredje person. Det har drag av fiktion men bygger på hennes dagböcker och kommer den psykologiska sanningen mycket nära. Hon fortsätter med att beskriva hur Majakovskij följer henne hem, så sammanbiten och betryckt att Osip undrar vad som hänt:
I poemet Ryggradsflöjten skrev Majakovskij: »Min första befallning när jag utnämnts till tsar: / ›Prägla på alla solgnistrande mynt / hennes anletsdrag!‹« Så här »präglade« han själv Lili, i en teckning från 1916, samma år som nästa foto är taget. 29, 30
Majakovskij snyftade, skrek till och kastade sig med hela sin längd på soffan. Den enorma kroppen låg på golvet, han begravde ansiktet i kuddar och höll händerna för huvudet. Han storgrät. Lilja lutade sig konsternerad över honom. »Sluta, Volodja, gråt inte. Du är helt slut efter att ha skrivit sådan poesi från morgon till kväll.« Osia rusade ut i köket efter vatten. Han satte sig på soffan och försökte lyfta upp Volodjas huvud. Volodja lyfte på ansiktet, vått av tårar, och tryckte sig mot Osias knän. Genom snyftningarna skrek han: »Lilja älskar mig inte!« Han slet sig loss, kom på benen och sprang ut i köket. Där stönade och grät han så högt att Lilja och Osia tryckte ihop sig längst inne i sovrummet.
De första åren av Majakovskijs och Lilis liv tillsammans var således svåra för dem bägge. Majakovskij »krönte« Lili i sina dikter, men hon blev trött och irriterad på hans överspända känslor. Uppvaktningen var så intensiv att hon upplevde den som »rena överfallet«: »I två och ett halvt år hade jag bokstavligen inte en lugn minut.« När Majakovskij skrev ännu en lång dikt om plågad kärlek, »Don Juan«, fick Lili nog: »Jag visste inte att Volodja höll på med den. Han läste helt oväntat upp den för mig när vi var ute och promenerade, hela dikten utantill. Jag blev arg – än en gång om kärlek, vad trött jag var på det! Volodja slet upp manuskriptet ur fickan, rev sönder det och släppte det för vinden på Zjukovskij-gatan.«
Även om manuskriptet revs sönder är det troligt att fragment av texten kom till användning i andra dikter, möjligen denna:
Med brutalt mord smutsade du inte dina händer.
Du undslapp
dig bara:
»I den mjuka sängen
han,
på nattygsbordets handflata – frukter, vin.«
Kärlek!
bara i min
inflammerade hjärna
fanns du!
Citatet kommer från dikten »Till hela boken«, det lyriska företalet till Majakovskijs första samlingsvolym Enkelt som ett råmande, vars titel i sin tur är ett citat ur tragedin Vladimir Majakovskij. Som introduktion till en diktsamling är »Till hela boken« ett märkligt val, i synnerhet som dikten – och, genom dikttiteln, hela boken – är dedicerad till Lili. Raderna inom citationstecken har en konkret biografisk bakgrund och syftar på Lilis och Osips bröllopsnatt såsom Lili skildrat den för Majakovskij. Volymen utkom i oktober 1916. Hur platoniskt förhållandet mellan Lili och Osip än var vid den här tiden upplevde Majakovskij ändå Osip som en rival i kampen om Lilis gunst och som ett hinder för etablerandet av en stadig relation med henne; förmodligen använde Lili också äktenskapsargumentet för sina egna syften, för att hålla honom på avstånd.
»Jag insåg genast att Volodja var en genial poet, men jag tyckte inte om honom«, skrev Lili i en text som blev känd först efter hennes död. »Jag tyckte inte om högljudda människor – utåt högljudda. Jag tyckte inte om att han var så stor att man vände sig efter honom på gatan, jag tyckte inte om att han lyssnade på sin egen röst, jag tyckte inte ens om hans namn – Majakovskij – så bullrigt och så likt en pseudonym, en vulgär pseudonym dessutom.« Det var framför allt ett samtal som stötte bort henne. En våldtäkt hade ägt rum och Lili menade att mannen borde skjutas, men Majakovskij sade att »han förstod honom, att han själv skulle kunna våldta en kvinna, att han förstod att det kan finnas tillfällen då man inte kan hålla sig, att om han var med en kvinna på en obebodd ö etc.«. Lili reagerade med avsky: »Jag minns naturligtvis inte hur orden föll, men jag ser, jag ser hans ansiktsuttryck, ögonen, munnen. Jag minns känslan av vämjelse. Om Volodja inte hade varit en sådan poet så hade vår bekantskap slutat där.«
Hur vi än värderar styrkan i Lilis känslor för Majakovskij var det inte att vänta att hon skulle förändra sin syn på kärlek och sexualitet i och med att han trädde in i hennes liv. Precis som tidigare hade hon flera kavaljerer och gjorde ingen hemlighet vare sig av dem eller av sin outsläckliga kärlek till Osip. En av dem som uppvaktade Lili under många år var Lev (»Ljova«) Grinkrug, som hon kände från Moskva och som kom på besök till Petrograd så gott som varje helg. Grinkrug tillhörde en av de få adliga judiska familjerna i Ryssland – hans far var läkare och hade förlänats ärftligt adelskap för sina insatser under det rysk-turkiska kriget 1877–78. Själv hade Lev Alexandrovitj juristutbildning och arbetade på bank. Trots att han var en diskret kavaljer och inte någon donjuan plågades den extremt svartsjuke Majakovskij fruktansvärt av hans närhet till Lili.
För Osip var allt annorlunda. Han hade aldrig visat svartsjuka och de fysiska relationerna mellan honom och Lili hade upphört redan innan hon träffade Majakovskij. »Det skedde av sig själv«, uppgav Lili, med tillägget att hon och Osip »älskade varandra för djupt för att fästa någon vikt vid det.« Förklaringen är väl rationalistisk; rimligen låg det andra och djupare motiv bakom den fysiska nedtrappningen av deras relation. Kanske var det helt enkelt så att Osip och Lili inte matchade varandra på det sexuella planet. Men hon älskade honom djupt, minst lika djupt som Majakovskij älskade henne, och kunde inte tänka sig att leva utan honom – kanske just på grund av den känslomässiga distans som han visade.
BENEN VIKER SIG UNDER NERVERNA
Majakovskij och Elsa hade umgåtts i cirka ett år innan han förälskade sig i Lili. Men hur innerlig och intim Elsa än försökte framställa deras relation i sina memoarer var den av ett helt annat slag än den mellan Majakovskij och hennes storasyster. En väninna till systrarna Kagan menar att hon »blåste upp« förhållandet – när Majakovskij kort efter det att han förälskat sig i Lili fick frågan om han också varit kär i Elsa svarade han »Nej, nej«. Enligt en av dem som kände Elsa allra bäst, Roman Jakobson, kännetecknades relationen av »broderlig ömhet«.
Elsas framgångsrika försök att övertyga Lili och Osip om sin väns poetiska storhet fick det omedelbara och paradoxala resultatet att Majakovskij och hon nästan helt upphörde att träffas. »Det är svårt att tro, men nu är det en gång för alla så att Lili och jag inte har några gemensamma vänner«, skrev Elsa till honom i september 1915 och fortsatte: »Om ni bara visste hur trist det känns! Jag som blivit så fäst vid er och så är ni plötsligt en främling.« Majakovskij svarade med att skicka henne Ett moln i byxor med dedikationen »Till söta och rara Elitjka från hennes tillgivne V<ladimir> V<ladimirovitj>«. Elsa tackade för boken men sade sig vara övertygad om att det var Lilis idé att skicka den. »Själv skulle ni aldrig ha kommit på tanken«, tillade hon förnärmat.
Systrarna konkurrerade om det mesta, inte bara om Majakovskij, och sågs inte så ofta. Lili var gift i Petrograd, Elsa bodde tillsammans med modern i Moskva, där hon studerade arkitektur, och dessutom var det krig, vilket försvårade umgänget. Men den 31 december 1915 träffades de på en »futuristisk nyårsfest« hemma hos Lili och Osip. Granen kläddes med Ett moln i byxor och Majakovskijs gula blus tillverkad av papper. Eftersom lägenheten var så liten hängdes granen upp och ner i taket. Gästerna satt hoppressade längs väggarna och maten serverades över deras huvuden, direkt från dörröppningen. Alla var utklädda: Lili i kilt med röda strumpor, bara knän och markisinneperuk, Majakovskij var »huligan« med röd halsduk och knogjärn i handen, Viktor Sjklovskij var matros, Vasilij Kamenskij hade målat en halv mustasch på överläppen och en liten fågel på kinden och sytt fast brokiga tygbitar på kavajen. Elsa hade en håruppsättning i form av ett torn, i vars topp det satt en fjäder som nådde ända upp till taket. Kvällen, eller natten, slutade med att Kamenskij friade till Elsa, som blev glatt överraskad men tackade nej.
Lev (»Ljova«) Grinkrug var under en period Lilis kavaljer och hennes trogne vän livet ut. Han dog i Moskva 1987, nittioåtta år gammal. 31
Enligt Lili var det första gången någon friat till Elsa, som saknade Lilis attraktionskraft och ofta var olyckligt kär. »Den som jag tycker om tycker inte om mig och tvärt om«, skrev hon till Majakovskij i oktober 1916. Under sommaren höll hon på att ta gift, meddelade hon, men nu var livet bara motbjudande i största allmänhet. Brevet var Elsas svar på Enkelt som ett råmande, som Majakovskij hade skickat henne. »Förutom att det känns roligt i största allmänhet påminner den mig om så mycket«, skriver hon. »Nästan på varje sida möter jag en gammal kär bekant. Jag minns allt, var, när jag hörde det av dig.« Hon vill väldigt gärna träffa Majakovskij och undrar om han tänker komma till Moskva. »Jag skriver ofrivilligt som om du skulle svara. Är det alldeles otänkbart för dig? Jag skulle bli så glad!«
Till hennes förvåning svarade Majakovskij: »Mycket ledsen att jag inte inom en nära framtid kan komma till Moskva, tvingas därför tyvärr uppskjuta min obevekliga önskan att hänga dig för ditt dystra humör. Det enda som kan rädda dig är att snarast resa hit och personligen utbe dig min förlåtelse. Elik, kom hit genast, på allvar. JAG RÖKER. Härtill inskränker sig min samhälleliga och privata verksamhet.« (Tydligen hade Majakovskij försökt sluta röka – förmodligen på Lilis begäran.)
Under de följande två och en halv månaderna utväxlar Majakovskij och Elsa inte mindre än elva brev utan att Majakovskij en enda gång yppar något om sina känslor. Elsa är tacksam över att över huvud taget få höra av honom men undrar vid ett tillfälle varför han inte skriver något om sig själv. »Förmår du inte?« frågar hon och berör därmed ett viktigt personlighetsdrag hos denna utåt så »högljudda« person: hans »enastående inbundenhet«, med Lilis karakteristik. »Majakovskij tyckte aldrig om att berätta om sig själv«, kommenterade David Burljuk med en formulering som upprepades av Ida Chvas, med tillägget: »till och med modern och systrarna pratade han sällan om.« Att Majakovskij i brev eller samtal aldrig berörde sina känslor eller kärleksbestyr bör således inte förvåna.
Fastän Elsa bodde i Moskva var hon givetvis medveten om att det ofta gnisslade i relationerna mellan Majakovskij och systern: hon kände Lili, hon kände Majakovskij, hon läste hans dikter och visste hur han plågades. Och hon såg sin chans att locka honom tillbaka. Trots att hon väl visste hur känslig Majakovskij var för varje omnämnande av andra män i Lilis närhet underblåser hon hans svartsjuka. Lev Grinkrug är, berättar hon, »på melankoliskt humör«, och hon undrar om det möjligen kan bero på att Lili är »dum mot honom«. Elsas brev är långa och personliga, Majakovskijs korta och intetsägande. Men den 19 december 1916 får hon ett brev som gör henne rädd:
Kära fina Elik!
Kom genast!
Förlåt att jag inte skrivit. Det betyder inget. Just nu är du nog den enda människa som jag tänker på med kärlek och ömhet
Jag kysser dig hårt hårt
Volodja
»Benen viker sig redan under nerverna«
Svara genast
jag ber dig
Den sista meningen är präntad med stor stil tvärs över första brevsidan. »Du gjorde mig så orolig med ditt brev att jag beslöt att resa omedelbart«, svarade Elsa den 21 december med vändande post. »Jag vill absolut träffa dig! Jag känner något i luften som inte borde finnas där och tanken på dig är hela tiden förknippad med en känsla av oro.« Oron var framkallad av raderna »Benen viker sig redan under nerverna« ur Ett moln i byxor. »Jag var nitton år«, mindes Elsa, »och utan mors tillstånd hade jag dittills aldrig rest någonstans, men den här gången meddelade jag henne helt enkelt, utan att förklara orsaken, att jag skulle resa till Petrograd.« Redan följande dag satt hon på tåget.
De träffades i Majakovskijs rum på Nadezjdin-gatan. Elsa mindes: en soffa, en stol, ett bord, på bordet en flaska vin. Majakovskij sitter vid bordet, kliver runt i rummet utan att säga ett ord. Hon sitter på soffan i hörnet och väntar på att han skall säga något, men han bara tiger, stoppar något i munnen, vankar omkring, timme efter timme. Elsa förstår inte varför hon rest dit över huvud taget och vill gå. Nere vid porten väntar en manlig bekant.
– Vart ska du ta vägen?
– Jag ska gå.
– Våga bara inte!
– Våga inte säga »våga inte« till mig!
Vi började gräla. Volodja var rasande och höll mig kvar med våld. Jag slet mig loss, jag tänkte inte stanna på några villkor! Jag störtade mot dörren, slet åt mig pälsen och rusade ut. Jag var på väg nerför trapporna när Volodja dånade förbi: »Pardon, madame…« och lyfte på hatten.
När jag kom ut på gatan satt Volodja redan i släden, bredvid Vladimir Ivanovitj, som suttit och väntat på mig. Fräckt och ogenerat förklarade Majakovskij att han hade för avsikt att tillbringa aftonen med OSS, och han började omedelbart skoja med mig och driva med Vladimir Ivanovitj, som naturligtvis inte kunde ge svar på tal. Vem kunde tävla i denna sport med Majakovskij? Och vi tillbringade verkligen kvällen tillsammans alla tre, superade och gick på någon varieté… både skratt och tårar! Men vilken svår och tungsint människa Majakovskij var.
Vad Elsa inte berättar är att den veckolånga vistelsen i Petrograd ledde till att relationen med Majakovskij återupptogs. Direkt efter hemkomsten skriver hon ett brev till honom där hon berättar att hon gråtit på tåget hem och varit alldeles tröstlös och »mamma visste inte vad hon skulle göra med mig« – »Och allt är ditt fel, din otäcking!« Majakovskij har lovat att komma till Moskva och hon väntar otåligt på honom: »[Jag] älskar dig mycket, älskar du mig fortfarande?« När hon inte fått något svar den 4 januari 1917 skriver hon ännu ett förtvivlat brev: »Du kommer inte, jag vet det! […] Skriv åtminstone att du älskar mig lika mycket som förr.« Men Volodja kom: samma dag som Elsa avsände brevet från Moskva fick han tre veckors permission från motorkompaniet och for till Moskva. Där träffade han sin mor och sina systrar – och, naturligtvis, Elsa. Det är inte svårt att föreställa sig den känsla av triumf som måste ha uppfyllt henne – hon hade ju lyckats locka bort Majakovskij från Lili, om så bara för en tid…
Det som Elsa fruktade när hon läste raderna om benen som vek sig under nerverna var att Majakovskij skulle ta livet av sig. Just tiden kring nyåret 1917 var ett »dramatiskt skede« i Majakovskijs liv och han var »mycket tungsint«, mindes Roman Jakobson. Till den här perioden hänför sig flera självmordsförsök eller självmordshot. »Hur ofta hörde jag inte ordet ›självmord‹ från Majakovskij«, mindes Lili: »Det var rena terrorn.« En tidig morgon väcktes hon av ett telefonsamtal: »Jag skjuter mig. Farväl, Lilik.« Hon störtar iväg till hans rum på Nadezjdin-gatan. Majakovskij öppnar. På bordet ligger en revolver. »Jag sköt«, sade Majakovskij, »men revolvern klickade. Andra gången kunde jag inte bestämma mig utan väntade på dig.« Uppskärrad tar Lili med sig Majakovskij hem till Zjukovskij-gatan. Där tvingar han henne att spela preferens. De spelar ursinnigt och han mattar ut henne genom att hela tiden deklamera Anna Achmatovas diktrader »Vad har din älskade gjort med dig, / Vad har din älskade gjort«. Lili förlorar det första sticket och sedan, till hans stora glädje, alla övriga…**
»När han blev så där hysterisk försökte jag antingen lugna honom eller så blev jag arg på honom och bönföll honom att inte skrämma och plåga mig.« Lili överdrev inte: tanken på självmord löper, som vi skall se, som en röd tråd genom Majakovskijs liv och författarskap.
ORDET ÅTERUPPSTÅR OCH EN NY SKÖNHET FÖDS
Om relationerna med Majakovskij var komplicerade kunde Elsa trösta sig med uppvaktningen från en gammal barndomsvän – samme Roman Jakobson som vittnade om Majakovskijs »tungsinne« vid den här tiden. Familjerna Kagan och Jakobson bodde bara några kvarter från varandra vid Mjasnitskaja-gatan i Moskva och umgicks nära. Liksom familjen Kagan tillhörde Jakobsons den judiska eliten i Moskva, fadern var en framstående grosshandlare med öknamnet »riskungen«. Elsa och Roman var exakt jämngamla och mödrarna brukade under havandeskapet skämta att om de fick en pojke och en flicka så skulle de gifta sig med varandra. Med Lili hade Roman aldrig haft någon närmare kontakt – åldersskillnaden var för stor – men Elsa och han hade tillbringat mycken tid tillsammans, inte minst därför att de hade samma fransklärarinna, mademoiselle Dache. Men de hade inte setts på många år när de i slutet av 1916 förenades i vad Jakobson senare beskrev som en »djup, intensiv vänskap«.
En dag i januari 1917 skulle Roman och Elsa gå på teatern. I väntan på att hon skulle klä om satt han och bläddrade i ett par böcker som hon hade satt i händerna på honom. Den ena var Ryggradsflöjten, den andra en volym med uppsatser om det poetiska språket, båda utgivna av Osip Brik. Roman Jakobson studerade språkhistoria, dialektologi och folkloristik vid Moskvas universitet, han var bara tjugo år men hade redan rykte om sig som snille. Redan 1913 hade han författat sina första brådmogna litterära manifest under intryck av de mest radikala futuristerna, Krutjonych och Chlebnikov, och följande år uppsöktes han av den sjutton år äldre konstnären Kazimir Malevitj som hört talas om hans teorier (trots att de inte publicerats) och ville diskutera dem med honom. Två år senare, vid arton års ålder, var Jakobson med om att grunda Moskvas Lingvistiska Cirkel och blev dess första ordförande.
När Jakobson nu läste artiklarna i den av Osip publicerade volymen slogs han av likheterna med hans egna funderingar kring det poetiska språket. »Kort efter det att jag fått dessa båda böcker i min hand for jag till Petrograd, i mitten av januari 1917. Elsa gav mig ett brev till Lili. Zjukovskij-gatan, där de bodde, låg inte så långt från stationen och jag gick direkt hem till dem och stannade om jag minns rätt fem dagar. Man vägrade släppa iväg mig«, mindes han: »Allt var synnerligen bohemiskt. Bordet var dukat dagen lång med korv, bröd, ost och – hela tiden – te. Samovaren bars in med jämna mellanrum.« När han återvände till Moskva noterade Elsa uppgivet i sin dagbok: »Roman har återvänt från Petrograd, också han tillhör tyvärr redan Briklägret.«
I mitten av februari reste Jakobson återigen till Petrograd. Det var maslenitsa, fettisdagen eller »pannkakedagen«, och Lili bjöd på blinier med smör. Bland övriga gäster fanns litteraturvetarna Boris Eichenbaum, Jevgenij Polivanov, Lev Jakubinskij och Viktor Sjklovskij. Mellan tuggorna och skålarna grundades OPOJAZ, »Sällskapet för studiet av det poetiska språket«. Det var en pannkakedag med oanade konsekvenser för den ryska litteraturvetenskapens utveckling.
Den drivande kraften var Viktor Sjklovskij, som ofta var på besök hos Briks. Han var jämngammal med Majakovskij, student vid Petersburgs universitet och betraktades allmänt som ett underbarn. Redan 1914 hade han väckt uppmärksamhet med broschyren Ordets återuppståndelse. I denna skrift attackerade Sjklovskij de föråldrade litteraturteorier som hävdade att litteraturen var en spegling antingen av livet (realismen) eller av en högre verklighet (symbolismen). Han hävdade att litteraturforskningens objekt i stället borde vara »litteraturen i sig«, det som gör litteratur till litteratur: rimmen och språkljuden i poesin, kompositionen i prosan och så vidare. »Konsten är alltid fri från livet, och dess färg har aldrig reflekterat färgen på flaggan över stadens fästning«, skulle han senare något tillspetsat formulera sitt credo.
Sjklovskij var i sina teoretiska resonemang påverkad av den futuristiska poetikens idéer om det »självtillräckliga ordet«, »ordet i sig«. De gamla formerna är utslitna, »automatiserade«, har förlorat sin verkan och förnims inte längre. Vad som krävs är nya former, »godtyckliga« och »härledda« ord. Futuristerna skapar nya ord ur gamla rötter (som Chlebnikov), »glödgar dem med rimmet« (Majakovskij) eller ändrar betoningen med hjälp av versrytmen (Krutjonych). »Nya, levande ord föds«, skriver Sjklovskij i Ordets återuppståndelse, och »urgamla ordbriljanter återfår sin gamla lyster. Detta nya språk är obegripligt, svårt, det går inte att läsa som man läser ›Börsnyheterna‹. Det liknar inte ens ryska, men vi är alltför vana att ovillkorligen kräva av det poetiska språket att det ska vara begripligt.« När nya estetiska riktningar nu börjar skönjas, är det inte teoretikerna utan konstnärerna som skall visa vägen.
Elsas och Roman Jakobsons mödrar brukade under havandeskapet skämta att om de fick en pojke och en flicka så skulle de gifta sig med varandra. Det gjorde de inte, även om Roman gärna hade velat det. På det här fotografiet från 1903 syns sjuåringarna Roman (till vänster) och Elsa (med krulligt hår) tillsammans med Lili och Romans kusiner. 32
Från sommaren 1914 hade Kornej Tjukovskij en gästbok där besökarna, däribland Majakovskij, lämnade hälsningar i form av dikter, teckningar med mera. Boken kallades »Tjukokkala«, en kontamination av hans efternamn och badorten på Karelska näset där han bodde, Kuokkala. Den som kom på benämningen var konstnären Ilja Repin, som hade sin ateljé i Kuokkala och som lämnat många spår i »Tjukokkala«, bland annat denna teckning av den tjugoettårige Viktor Sjklovskij, som besökte Tjukovskij i juni 1914. 33
En sådan konstnär var Majakovskij, och när Ett moln i byxor kom ut var Sjklovskij en av de första recensenterna. Hos Majakovskij har »gatan«, skriver han i kalendern Vzial, »som tidigare saknat konstnärligt uttryck, funnit sina ord, sin form«. Den nya människa som Majakovskij representerar »hukar inte« utan »skriker«. »En ny skönhet är på väg att födas och ett nytt drama skall födas som skall spelas på torgen.«
Den andra recensionen av Molnet skrevs som framgått av Osip, som efter mötet med Majakovskij greps av ett brinnande intresse för den futuristiska poesin. »Vi gillade bara poesi«, mindes Lili, »vi var som berusade. Jag kunde alla Volodjas dikter utantill, och Osia bet sig helt fast i dem.« Genom bekantskapen med Sjklovskij drogs Osip in i kretsen av unga filologer och litteraturvetare som syftade till samma revolution på sina områden som futuristerna inom poesin, och i augusti 1916 gav han ut den volym som så skakade om Roman Jakobson där han satt och väntade på att Elsa skulle klä om till teatern.
Osip hade ingen litteratur- eller språkutbildning men satte sig in i frågeställningarna med imponerande snabbhet. Redan i den andra volymen med uppsatser om det poetiska språket, som utkom i december 1916 (också den under förlagsnamnet OMB), presenterade han en teori om konsonantiska »ljudupprepningar« i poesin som var epokgörande. »Han hade en exceptionell begåvning«, mindes Roman Jakobson, »allt var som korsord« för honom. Trots att han bara kunde några ord forngrekiska kom han snabbt fram till slutsatser om grekisk vers som enligt en specialist var »häpnadsväckande«.
Lika frapperande som hans snillrikhet var ett annat karaktärsdrag hos Osip: hans »brist på ärelystnad«, med Roman Jakobsons ord, eller »bristande vilja att göra något färdigt« – med Sjklovskijs. Han kläckte idéer på löpande band men var aldrig särskilt intresserad av att slutföra dem. I stället delade han generöst med sig till vänner och kolleger i samtal och diskussioner. Men var det verkligen bara fråga om »brist på ärelystnad«? »Mig tyckte han om«, mindes Jakobson, »men när jag kom och berättade för honom att jag hotade att klassas som desertör svarade han: ›Du är varken den förste eller den siste.‹ Och gjorde ingenting.« Var avsaknaden av ambition i grunden uttryck för något annat? En överdriven försiktighet? Den ryske judens nedärvda instinkt att inte sticka ut hakan i onödan? Likgiltighet? Enligt Viktor Sjklovskij var Brik en »undanglidande och frånvarande person«. Ett exempel på det var hans sätt att hålla sig undan militärtjänsten. Och han var ytterligt rationell: »Om Brik fick benen avkapade, skulle han försöka föra i bevis att det är bekvämast så.«
KRIGET OCH VÄRLDEN
Samtidigt som den brikska tvårummaren sjöd av diskussioner om den moderna poesin sjöd gatan av social oro. Sedan fronten nära nog kollapsat sommaren 1916 hade krigslyckan vänt och följande sommar kunde den ryska armén till och med gå till offensiv – men hemmafronten visade allt fler tecken på missnöje och missmod. Det rådde svår brist på livsmedel och andra varor och inflationen var tre gånger så stor som löneökningarna. Inflationen berodde dels på fattigdomen i landet (inkomsten per capita var bara en sjättedel av den i England), dels på sjunkande skatteintäkter, bland annat sedan produktion av vodka förbjudits efter krigsutbrottet – alkoholskatten hade svarat för en fjärdedel av statens skatteintäkter! Samtidigt trycktes rubler upp i allt snabbare takt utan täckning i guldreserven.
Inflationen och nöden drabbade nästan uteslutande stadsbefolkningen, framför allt invånarna i storstäderna Petrograd och Moskva som låg långt från jordbruksområdena. Bönderna däremot tjänade stort på de stigande priserna på spannmål, boskap och hästar som rekvirerats av kronan, och var krigets ekonomiska vinnare. Hösten 1916 varnade polisministeriet för att situationen började påminna om 1905 och att ett nytt uppror kunde vara på gång. Orsakerna var dels tsarregimens oförmåga att ta itu med de ekonomiska problemen, dels spänningen mellan stad och landsbygd. Samtidigt började missnöjet sprida sig också inom armén, som dittills varit lojal mot regimen: deserteringarna antog masskaraktär och kring årsskiftet 1916/17 hade mer än en miljon soldater kastat sina uniformer och begett sig hem.
Demonstrationerna i Petrograd, som till en början var ekonomiskt motiverade, ändrade mot slutet av 1916 karaktär och blev mer uttalat politiska. Krav på politiska reformer fanns också i det ryska parlamentet, duman, men vann inget gehör hos tsar Nikolaj II. Den tyskfödda kejsarinnan Alexandra Fjodorovna ansågs allmänt ha ett skadligt inflytande på sin gemål, och i kulisserna agerade munken Grigorij Rasputin. Eftersom man inte kunde göra sig av med kejsarinnan beslöt en grupp högermän, i en konspiration som omfattade en medlem av tsarens egen familj (prins Wilhelms tidigare svåger Dmitrij Pavlovitj), att röja Rasputin ur vägen. Natten mellan den 16 och 17 december mördades han i furst Jusupovs palats i Petrograd.
Två dagar senare skrev Majakovskij sitt »nervbrev« till Elsa. Varken här eller i brev till andra personer från den här tiden finns några referenser till världen utanför den egna, privata. Det är som om han levde i en värld befolkad enbart av honom själv och hans känslor. Även om flera brev förmodligen har förstörts eller förkommit finns så många bevarade från andra tidsperioder att det går ett skönja ett tydligt mönster: den politiska, sociala verkligheten kommenteras så gott som aldrig.
Händelserna i samhället gick emellertid inte spårlöst förbi, krigets plågor reflekterades – liksom kärlekens – i poesin. Vid sidan av alla satirverser och agitationsdikter författade Majakovskij åren 1916 och 1917 ett nytt stort poem, Kriget och världen. I denna dikt, vars titel är en parafras på Tolstojs Krig och fred – »värld« och »fred« är samma ord på ryska – har Majakovskijs tidigare tämligen primitiva syn på kriget ersatts av en existentiell begrundan över dess vansinne och fasor. Skulden är kollektiv och poeten, Vladimir Majakovskij, inte enbart syndabock utan också medskyldig. Han ber därför mänskligheten personligen om förlåtelse – kanske som botgörelse för de propagandistiska överdrifter han gjort sig skyldig till i krigets inledningsskede: »Mänskor! / Mina kära! / För Kristi skull, / för Kristi skuld, / förlåt mig!«
Samtidigt ser han en ny tid randas. Uppfattningen att den gamla världen var dömd till undergång var allmänt spridd i Ryssland kring förra sekelskiftet, inte minst hos författarna. Precis som i Ett moln i byxor balanseras hos Majakovskij insikten om människans universella utsatthet av en messiansk övertygelse om att en ny och mer harmonisk världsordning är i antågande:
Och han,
den fria människa
som jag orerar om –
han kommer,
tro mig, tro mig!
* Dessa rader ströks av censuren. I den ocensurerade utgåvan från 1918 ersatte Majakovskij det vaga »ett [visst] år« med »år nittonhundrasexton«. Han var angelägen att visa att han förutspått revolutionen men ville samtidigt inte framstå som misstänkt exakt i sin profetia …
** Enligt Lilis memoarer ägde episoden rum 1916, men mycket tyder på att den inträffade året efter, då vi kan läsa i Majakovskijs anteckningsbok: »18 juli 8.45. Helt plötsligt ingenting att leva för. 11 oktober 4.30. Slut.« I ett brev från 1930 talar Lili också om Majakovskijs självmordsförsök »för tretton år sedan«.