NYA REGLER 1926–1927
Vi måste leva tillsammans, resa – tillsammans.
Eller också måste vi skiljas, en gång för alla.
Lili till Majakovskij
Med vilka känslor var det som Majakovskij lämnade den amerikanska kontinenten? Under de fyra månaderna i Mexiko och USA hade både agitatorn och lyrikern inom honom kunnat tillfredsställa sina behov – den förra i dikter och framträdanden, den senare på det privata planet. Vid sidan av kärleksaffären med Elly Jones hade resan också bjudit på stora doser nostalgi i form av David Burljuk, som Majakovskij umgicks med så gott som dagligen. Burljuk var med om att organisera flera av hans framträdanden och gjorde illustrationerna till två av hans dikter som gavs ut som separata böcker under New York-vistelsen.
Men hur politiskt »progressiv« Burljuk än var pratade de gamla vännerna naturligtvis inte bara, eller ens främst, politik. Dikterna som Burljuk illustrerade var heller inte några propagandastycken utan »En ovanlig tilldragelse…« (Majakovskijs samtal med solen; se … och ljusa) och en annan opolitisk dikt, »Christofer Columbus«. Burljuk var inte bara »den ryska futurismens fader« utan också i viss mening Majakovskijs, det var han som hade upptäckt dennes poetiska talang och gjort honom till författare. Tillsammans hade de på tiotalet kämpat för futurismens estetiska ideal och, efter revolutionen, för konstens frigörelse från staten. Burljuk var en av Majakovskijs närmaste vänner och de hade oerhört mycket gemensamt. Var det någon han kunde lätta sitt hjärta för var det för honom. När han under New York-vistelsen anförtrodde Burljuk att han »haft det tråkigt i sju år« kan orden därför inte viftas bort som uttryck för trötthet, depression eller tillfällig sinnesförvirring. Uttalandet rimmar dessutom väl med en formulering i »dagboken« som Majakovskij skrev under separationen från Lili vintern 1923, där han talar om »en fasa som sträcker sig från 1917 fram till i dag och som nu inte kan delas med någon«.*
Majakovskijs kluvenhet, motsägelsefullheten i hans attityd till sitt författarskap och sitt hemland, tränger fram med full kraft i dikten »Hemåt!«, som han började arbeta på under båtresan från New York. Dikten är en hyllning till det kommunistiska uppbyggnadsarbetet och Majakovskij understryker att poetens bidrag till revolutionen är minst lika viktigt som arbetarens, fast de har närmat sig kommunismen från olika håll:
Proletärerna
kommer till kommunismen
från botten –
från botten av gruvschakt,
skäror
och hötjugor,
medan jag
kastar mig in i kommunismen
från poesins himlar,
för utan den
finns för mig
ingen kärlek.
Precis som i Om det där ser Majakovskij det nya kommunistiska samhället som en förutsättning för äkta kärlek. Samtidigt utvecklar han ett annat tema från tidigare dikter: att poesin måste underordnas politiken och poeten verkställa det som samtiden kallade för »social beställning« (se vidare Kejsare och sabotörer). Han känner sig som »en sovjetisk fabrik / som producerar lycka«, han vill att Statliga Planeringskommissionen skall ge honom årliga uppdrag, att »tidernas kommissar« skall »befalla över hans tankar«, att verkmästaren skall »försegla hans läppar / med lås« när arbetet är slut, att »pennan skall jämställas / med bajonetten« och att Stalin på politbyråns uppdrag skall hålla föredrag om »produktionen av dikter«. (Att Stalin och inte någon annan utsågs till föredragshållare berodde inte på någon särskild sympati för Lenins efterträdare som partiledare utan på att Majakovskij behövde ett bra rim på »stali«, stål; Stalin var ju inte känd för att uttala sig i litterära frågor.)
Så långt i självutplånande förnekelse av poesin hade Majakovskij aldrig gått tidigare. Och det skrämmande är att han gjorde det utan yttre tvång, från officiellt håll fanns inga krav på någon sådan ortodoxi. Impulsen kom inifrån: Majakovskij visste med vilken misstänksamhet han betraktades i många kretsar och programförklaringen var ett sätt att visa att han inte var någon medlöpare utan mer kommunistisk än partiet självt.
Ändå förefaller Majakovskij innerst inne ha tvivlat på effekten av sin lojalitetsed, den politiska korrektheten till trots. Med sitt starka behov av att känna sig förstådd och uppskattad fruktade han att reaktionen kunde bli den motsatta, vilket framgår av diktens avslutande strof:
Jag vill bli förstådd av mitt land,
men om jag inte blir förstådd –
än sen?
Jag får dra förbi mitt hemland
vid sidan om,
precis som ett snett regn.
Lika intressant som Majakovskijs tvivel på att hans poesi hade någon plats i det nya samhället är det faktum att han senare strök dessa rader – på inrådan av Osip, som menade att en poet »för vilken målet med hela hans arbete, med hans liv, är att till varje pris bli hörd och förstådd av sitt land« inte kan skriva så. Trots att Majakovskij var fäst vid raderna gick han med på att stryka dem. Härmed upphävde han också den kontrastverkan mellan ambivalenta känslor som är så utmärkande för hans bästa dikter. (Samma motsägelsefullhet speglas för övrigt i diktutkasten, som visar att poeten i strofens fjärde rad tvekat mellan två diametralt motsatta epitet – »hemland« och »främmande land«.)
MAJAKOVSKIJS OFULLBORDADE
Det som Majakovskij på ett djupare plan gav uttryck för i »Hemåt!« är det utanförskap som alla poeter känner, oberoende av vilket land de lever i, och som Marina Tsvetajeva formulerade med orden: »Varje poet är i grund och botten en emigrant, också i [sitt eget hemland].« Men när Majakovskij skrev dikten fanns det vid sidan av detta existentiella utanförskap också mycket konkreta orsaker till att han inte kände sig uppskattad i hemlandet. »Efter ett kort uppehåll i Paris skyndar V. V. Majakovskij till Moskva, där han måste ta itu med utgivningen av sina Samlade verk«, meddelade den ryska New York-tidningen Russkij golos (Rysslands röst) samma dag som Majakovskij lämnade New York. Trots att han hade levererat manuskriptet till första bandet innan han lämnade Moskva fem månader tidigare hade det aldrig gått till sättning. Och trots att kontraktet hade undertecknats efter stora eftergifter från Majakovskijs sida ville förlagets marknadsavdelning riva upp det med argumentet att det rådde »bristande efterfrågan« på Majakovskijs böcker, som fanns i »stora restlager«. Majakovskij kunde visa att detta berodde på dålig marknadsföring men tvingades efter hemkomsten ändå omförhandla kontraktet och gå med på längre utgivningstider, vilket innebar att det första bandet utkom först tre år senare, i december 1928.
Trots motsättningarna med Gosizdat skrev Majakovskij direkt efter hemkomsten kontrakt på fyra nya böcker, bland annat reportage från Amerikaresan. Bland böckerna fanns också en roman på drygt fyrahundra sidor som han lovade ha klar i april 1926. »Skriver du på romanen?« frågade Lili i ett brev till Mexiko. Det gjorde han uppenbarligen: i en artikel i en rysk New York-tidning uppgav Burljuk att Majakovskij var i färd med att skriva en roman men inte ville säga vad den handlade om. Enligt Burljuk, som »lyckats få lyssna« till den, skulle den skildra livet i Ryssland men också innehålla något om Amerika. Romantanken var inte ny hos Majakovskij utan kan spåras tillbaka åtminstone till 1923. Efter hemkomsten från USA dök det upp notiser i pressen som meddelade att romanen tilldrar sig i Moskva och Petersburg under åren från 1914 »till våra dagar« och skildrar »det litterära livet och vardagslivet [byt], kampen mellan olika skolor etc.« Men boken blev aldrig skriven. »Jag skrev klart den i huvudet«, förklarade Majakovskij senare, »men förde inte över den på papper eftersom jag under processen greps av hat mot det fiktiva och började kräva konkreta namn, fakta etc.« I stället funderade han på att skriva om samma saker i form av en »litterär biografi«. Men inte heller det blev av. Varför? Den troligaste förklaringen är att hans temperament och livsstil inte tillät ett så tidsmässigt krävande projekt. Sina dikter skrev Majakovskij i huvudet innan han fäste dem på papper, men en tjock roman krävde andra arbetsmetoder. Majakovskij var van att arbeta snabbt och se snabba resultat. Hur skulle en person som var så otålig att han nästan aldrig läste färdig en bok (enligt Lili) eller bara åt urbenad fisk eftersom det tog för lång tid annars (enligt systern Ljudmila) kunna finna ro att skriva en tjock roman?
ÄLSKLING, JAG SKA INTE PLÅGA DIG MER
»Låt OSS träffas någonstans utomlands och inte i Moskva«, skrev Lili den 26 juli till Majakovskij, som då ännu befann sig i Mexiko. Hon hade inte haft något emot att hälsa på Majakovskij i USA men de planerna frös som framgått inne. »OM DU INTE SKICKAR VISUM RESER JAG ITALIEN I SEPTEMBER«, telegraferade hon den 13 augusti. Hon hade visserligen hämtat sig efter den gynekologiska operationen och sade sig vara »frisk på alla sätt«, men eftersom »italienarna« lovat henne visum kände hon sig förpliktigad att åka till gyttjebaden i Salsomaggiore. Den 22 september meddelade hon Majakovskij att pappren var i ordning. Tanken var att Majakovskij skulle sälla sig till henne i Italien. »DRÖJER HÄR BARA FÖR VISUM«, telegraferar han Lili en månad senare med en inte helt sanningsenlig formulering.
Majakovskij fick dock lämna New York utan något italienskt visum på fickan. Kort efter det att han anlänt till Paris den 6 november fick han ett brev från Lili där hon meddelade att hon skulle resa till Rom för att försöka skaffa honom visum där. »Telegrafera om du har pengar. Jag ser ut som en riktig trashank – är alldeles trådsliten. Man skall handla i Italien, det är mycket billigare. Vore fint om du kunde få visum, för då kunde du komma hit och hämta mig! […] Jag har längtat så otroligt efter dig! Vi kunde resa runt i tio dagar till Venedig och andra ställen och sedan hem! Jag har förberett en fantastisk present åt dig i Moskva.« Men visumhanteringen skulle, visade det sig, ta flera veckor och Lili och Majakovskij möttes i stället i Berlin den 14 november. De hade då inte setts på nästan sex månader.
Majakovskij anlände först till den tyska huvudstaden. När Lili steg av tåget var han så sinnesrörd att han tappade käppen. Han hade ställt i ordning hennes rum på Kurfürstenhotel och när hon kom in möttes hon av blomkorgar och blomvaser och ett helt träd med blommande kamelior. Överallt låg presenter från Mexiko: träleksaker, en fågel gjord av riktiga fjädrar, en färggrann matta, en låda med olikfärgade cigarretter från Havanna. Här fanns också en amerikansk nymodighet som ett hopvikbart resestrykjärn. Lili i sin tur skänkte Majakovskij en iransk elefant med bronsinläggningar.
De gladdes åt att träffas igen, över presenterna, över uppmärksamheten som presenterna vittnade om. Lili tog på sig en violett dräkt och tände en violett cigarrett. De pratade oavbrutet. Allt var således som förut. Eller? De hade som vanligt skilda rum på hotellet. Efter middagen kom Majakovskij över till Lili. Enligt vad hon senare berättade kom han inte in i rummet utan lutade sig mot dörrposten och sade mjukt: »God natt, älskling, jag ska inte plåga dig mer.« Han hade insett att Lili skulle lämna honom för gott om han fortsatte att tränga sig på henne mot hennes vilja. Efter tio år kände Majakovskij Lili så väl att han visste att deras relation helt dikterades av Lilis känslor och vilja, inte av hans. Repliken innebar det definitiva slutet på deras fysiska relation.
Han kände henne också så väl att han visste att hon inte skulle reagera med någon upprördhet över hans historia med Elly. I den kodex som styrde deras gemenskap ingick att de höll varandra underrättade om sina respektive »affärer«. Att Majakovskij berättade för Lili om Elly kan det därför inte råda något tvivel om. När han anonymt gjorde ett Wassermann-prov på Institut für Medizinische Diagnostik i Berlin för att få veta om han hade syfilis kan man vara övertygad om att det skedde med Lilis kännedom, kanske på hennes initiativ; Majakovskijs obefintliga tyska utesluter hur som helst att han skulle ha kunnat genomföra läkarbesöket på egen hand. Svaret var negativt.
När Majakovskij kom tillbaka från Amerika samlades hans vänner för att hälsa honom välkommen hem. På bilden syns, stående från vänster: Majakovskij med sin present från Lili, bulldoggen Bulka, Osip, Boris Pasternak, Sergej Tretiakov, Viktor Sjklovskij, Lev Grinkrug, Osip Beskin och Pjotr Neznamov, Lefs sekreterare. Sittande: Elsa, Lili, Raisa Kusjner, Jelena Pasternak, Olga Tretiakova. 81
Efter fyra dagar i Berlin reste Lili och Majakovskij hem till Moskva, via Litauen. På stationen möttes de av Osip och Elsa, som minns att Lili klev ner från järnvägsvagnen iklädd en jacka av ekorrskinn; efter en månad i utlandet var hon inte längre »trådsliten«… Efter henne följde Majakovskij, som när de kom ut till Sokolniki kunde glädja sig åt skallet från Lilis »fantastiska present« – bulldoggen Bulka.
Hemkomsten bjöd dock inte bara på glada överraskningar. Om Majakovskij inte insett det tidigare så kunde han nu övertyga sig om att spelreglerna för deras »äktenskapskartell« var definitivt förändrade. Det som fick honom att inse det var inte så mycket Lilis flyktiga passion för förlagsmannen Osip Beskin – som hon bodde hos ett tag i början av 1926 – som den mer omvälvande förändring som ägt rum i Osips liv. Denne hade i januari 1925 blivit bekant med en ung kvinna, den tjugofemåriga Jevgenija (»Zjenja«) Sokolova, gift med filmregissören Vitalij Zjemtjuzjnyj. I den libertinska kultur som rådde i Moskvas kulturkretsar på tjugotalet utgjorde Osip ett undantag. Trots att Osip och Lili inte hade haft några intima relationer på över tio år innebar det faktum att en ung bibliotekarie lyckades gjuta liv i hans slumrande sexualitet en svår chikan för Lili – i all synnerhet som Zjenja var en kvinna av ett helt annat slag än de som brukade umgås i den brikska salongen, tyst och tillbakadragen. »Jag kan inte förstå vad han hittar att prata med henne om«, löd hennes irriterade kommentar om Zjenja, vars brist på »elegans« också upprörde henne. Lili, som alltid med framgång lyckats domptera sina »odjur« till lydnad – och aldrig haft några synpunkter på Majakovskijs kvinnoaffärer – tvingades nu acceptera att Osip, som hon älskat sedan barnsben, funnit en kvinna som förlöste hans känslor. För Osip var mötet med Zjenja inget mindre än ett »mirakel«, som han skrev i en vershyllning till henne på tjugoårsdagen av deras första möte – hade han trott på Gud så skulle han ha fallit på knä för honom för att han lät deras vägar korsas…
VI MÅSTE LEVA TILLSAMMANS!
Hur svårt Lili till en början än hade att acceptera Osips nyväckta känsloliv underlättades det hela av att Zjenja aldrig flyttade in i »familjen«. Deras liv på tre man hand kunde alltså fortsätta som förut. Och det var det som var det väsentliga.
Relationen mellan Lili, Osip och Majakovskij hade aldrig varit något »ménage à trois« i fysisk mening och var nu inte längre ens ett »ménage à deux«. Det råder inget tvivel om att Lilis teorier om fri kärlek åsamkade Majakovskij bottenlöst lidande, men grunden för deras liv tillsammans var ändå en gemenskap av ett mycket djupare slag. Hur förtvivlad Majakovskij än var över Lilis alla affärer så visste han att ingen uppskattade hans poesi som hon. Och hur trött Lili än kunde bli på Majakovskijs barnsliga framfusighet, svartsjuka och omöjliga krav visste hon vilken central roll hon spelade för hans kreativitet. Vad Osip beträffar, hade hon älskat honom hela sitt liv – på samma sätt som hon beundrade Majakovskij för hans poesi såg hon upp till Osip för hans beläsenhet och intellektuella briljans.
Det tredje ledet i ekvationen, Majakovskijs förhållande till Osip, präglades av ömsinthet och djup vänskap. Det var Majakovskij som hade väckt Osips intresse för poesi och därmed styrt in hans liv på nya banor. Osips snille, som dittills varit inriktat på juridik och koraller, kom hädanefter att fokuseras på litterära och litteraturteoretiska frågor och under tjugotalet utvecklades han till en av landets ledande kulturideologer. Inspirationskälla för hans teoribyggen var i första hand Majakovskij och hans poesi. Samtidigt som Majakovskij med Lilis ord »förändrade Osias tänkande« hade Osip en kolossal betydelse för Majakovskijs utveckling. Majakovskij läste litet och osystematiskt medan Osip var en storläsare som varje dag gick sin antikvariatsrunda och med tiden samlade på sig ett betydande bibliotek. Majakovskij hade totalt förtroende för Osips smak och kompetens i estetiska frågor. Det var en samvaro av sällsynt slag, baserad på vänskap, tillgivenhet, humor, gemensamma intressen och en politisk övertygelse om att de var på väg att skapa en bättre värld.
Om Majakovskij var poeten och Osip kulturteoretikern var det Lili som var chefsideolog i frågor som gällde hur de skulle leva sina liv. Här var hon lika mycket påverkad av revolutionens idéer om jämlikhet mellan könen och kvinnans frigörelse som av sitt medfödda frihetsbehov. För att gemenskapen skulle fungera bestämde hon att de skulle få göra vad de ville under dagarna men att de skulle försöka tillbringa kvällarna och – om möjligt – nätterna under samma tak. Någon gång efter separationen 1923 formulerade Lili sina idéer i ett brev till Majakovskij:
Vi kan inte leva som vi gjort hittills. Jag kommer inte att göra det, inte för allt i världen! Vi måste leva tillsammans, resa – tillsammans. Eller också måste vi skiljas, en gång för alla.
Vad är det då jag vill? Vi måste stanna i Moskva nu; ta itu med lägenheten. Vill du verkligen inte leva som en människa och med mig?! Sedan får vi se hur livet blir – och bestämma resten. […]
Allt detta måste påbörjas genast, om du vill förstås. Jag vill det hemskt gärna. Jag tror det blir både roligt och intressant. Jag skulle kunna tycka om dig nu, skulle kunna älska dig, om du var med mig och fanns till för mig. Tänk om vi, oavsett var vi har varit och vad vi har gjort under dagen, tänk om vi då på kvällen eller natten kunde ligga bredvid varandra tillsammans i en ren mjuk säng; i ett rum med frisk luft; efter ett varmt bad!
Inte sant? Du tror väl att jag konstrar och är nyckfull igen.
Tänk allvarligt på det, som en vuxen. Jag har tänkt länge och för min del har jag bestämt mig. Jag skulle vilja att du också blev glad åt det jag vill och det jag har bestämt och inte bara lydde!
Jag kysser dig, din Lilja
Brevet är märkligt för att komma från en kvinna som beskyllde Majakovskij för att ge efter för det borgerliga livets frestelser. Men det är intressant som programförklaring. Relationen mellan Lili, Osip och Majakovskij var ett exempel på en modern familjebildning, ett sätt att leva som motsvarade Tjernysjevskijs revolutionära ideal. Denna familjekonstruktion hade vid det här laget börjat anta en närmast emblematisk status och fick inte rubbas, hur stora påfrestningar den än utsattes för i form av Lilis behov av erotisk och intellektuell stimulans och Majakovskijs svårtyglade svartsjuka. Genom att alla »affärer« sköttes utanför hemmet kunde »familjen« hållas intakt. Det var en konstruktion på Lilis villkor, ett sätt att garantera att den frihet som hon alltid sett till att bevilja sig inte hotades. Det visste Majakovskij, och han visste också att om han inte accepterade den var relationen mellan honom och Lili slut för alltid.
CHANGEZ VOS DAMES!
»Äktenskapskartellen« mellan Lili, Osip och Majakovskij må ha varit ett av tidens mest omtalade exempel på modern familjebildning, men fria kärleksrelationer var ingenting ovanligt i den första arbetarstaten, framför allt inte inom författar- och konstnärskretsar. Osip Mandelstam levde tillsammans med sin fru och med poetissan Maria Petrovych i en relation som applåderades av hans hustru, som i denna treenighet bara såg något positivt. Maxim Gorkij var gift men levde öppet med skådespelerskan Maria Andrejeva och senare med baronessan Maria Budberg. Under de år som Nikolaj Punin levde tillsammans med Anna Achmatova åt de varje kväll middag med Punins förra hustru. Listan kan göras längre och kompletteras med 1800-talets stora förebilder Tjernysjevskij, Turgenjev och Nekrasov. »Den moraliska och sexuella aspekten av sådana förbund störde mig inte det minsta«, kommenterade Emma Gerstein, en nära vän till paret Mandelstam: »Vi levde i den sexuella revolutionens epok, vi var fritänkande, unga, med en naturlig och frisk sinnlighet […] Det enda kriteriet för hur man skulle bete sig i privatlivet var för OSS den individuella smaken – man fick göra som man ville.«
Beteendet hade sin grund i den allmänna frigörelse från konventionerna som ägt rum sedan mitten av 1800-talet (se kapitlet »Lili«) och som efter revolutionen gavs officiell sanktion genom nya äktenskapslagar. Den första, som antogs 1918, innebar att enbart civiläktenskap erkändes, inte kyrkliga äktenskap, att det blev lätt att skiljas och att »äkta« och »oäkta« barn jämställdes inför lagen. I nästa äktenskapsbalk, från 1926, liberaliserades lagstiftningen till den grad att det var juridiskt betydelselöst om äktenskapet var registrerat eller inte; det väsentliga var att en man och en kvinna som levde tillsammans själva betraktade sig som gifta. Skilsmässoförfarandet förenklades ytterligare, det räckte med att den ena parten förklarade att han eller hon ville skiljas, den andra behövde inte ens vara närvarande, än mindre ge sitt samtycke. I denna äktenskapsbalk lagfästes också den fria aborten.
Den nya lagstiftningen byggde på idéer med rötter hos marxismens klassiker, framför allt Friedrich Engels. Den äktenskapliga och sexuella friheten var en del av den allmänna frihet som skulle förverkligas i det nya samhället och de som förespråkade fri kärlek drog gärna paralleller mellan det privata ägandet i det gamla samhället och monogami (det vill säga ägandet av kvinnan) och det kommunistiska samhällets offentliga ägande och fria individers fria kärlek. Under det första årtiondet efter revolutionen var kommunistpartiet också angeläget om att inte lägga sig i medborgarnas privatliv. Folkbildningskommissarien Lunatjarskij förklarade 1923 att statlig reglering av individens liv »hotade kommunismen« och att »det kommunistiska samhällets moral kommer att gå ut på att det inte finns några rättesnören; det kommer att vara moralen hos en totalt fri individ«. Det får, inskärpte han, inte finnas »något tryck från den allmänna opinionen, det får inte finnas något comme il faut!«
En av dem som starkast propagerade för fri kärlek – eller, rättare, fri sexualitet – var kommunistveteranen Alexandra Kollontaj, enligt vars »vattenglasteori« människan i ett samhälle befriat från borgerliga moralprinciper bör kunna tillfredsställa sina sexuella behov lika lätt som hon dricker ett glas vatten; sexuell promiskuitet var en rättighet för såväl man som kvinna.
Vilken spridning Kollontajs »vattenglasteori« hade är svårt att säga, men den omhuldades främst av de intellektuella och bland ungdomen. En ungkommunist uppgav till exempel att han inte längre besökte prostituerade eftersom han nu kunde ligga med vilken ung flicka som helst! Och när studenterna vid tio högskolor i Odessa 1927 fick svara på frågan »Finns kärlek?« gav bara 60,9 procent av kvinnorna och 51,8 procent av männen ett positivt svar.
Kollontajs och andras radikala sexualteorier var logiska slutledningar av marxismens idéer om den fria – eller befriade – människan i det kommunistiska samhället, visserligen extrema men svåra att bemöta med marxistiska argument. Eftersom kommunism och sexuell frihet ansågs gå hand i hand (liksom den gamla sexualmoralen och det borgerliga samhället) uppfattades all opposition mot den »nya moralen« som fördomsfull och reaktionär.
Tio år efter revolutionen hade Anatolij Lunatjarskij, som i början hade prisat den sexuella friheten i den »naturliga människans« namn, intagit en betydligt nyktrare hållning och när han i ett föredrag 1927 sammanfattade den »marxistiska« synen på relationerna mellan man och kvinna gjorde han det med en ironisk parafras:
Make, hustru, barn – en man och en hustru som föder och uppfostrar barn, det är något borgerligt. En kommunist med självrespekt, en sovjetmänniska, en ledande medlem av intelligentsian, en äkta proletär måste vara på sin vakt mot sådana borgerliga ting. »Socialismen«, säger sådana »marxister«, »för med sig nya typer av relationer mellan man och kvinna, nämligen fri kärlek. En man och en kvinna träffas, de lever ihop så länge de tycker om varandra, och när de inte längre tycker om varandra skils de. De är tillsammans en relativt kort tid och sätter inte permanent bo. Både mannen och kvinnan är fria i denna relation.« […] »En äkta kommunist, en sovjetmänniska måste«, säger de, »undvika paräktenskap och försöka tillfredsställa sina behov genom changez vos dames [byt damer], som man säger i den gamla kadriljen, genom en definitiv förändring, en frihet i de ömsesidiga relationerna mellan makarna, mellan hustrur, män och barn, så att man inte kan säga vem som är släkt med vem och hur nära. Sådant är en social konstruktion.«
Hur ironisk Lunatjarskij än var, stämde beskrivningen rätt väl överens med de ideal som Lili hyllade och som hade stöd i den sovjetiska lagstiftningen – än så länge: 1936 års äktenskapsbalk innebar en revansch för den traditionella synen på äktenskap och familj.
ATT DÖ IDETTA LIV ÄR INGET SVÅRT
Morgonen den 28 december 1925 vaknade Ryssland till en fruktansvärd nyhet: poeten Sergej Jesenin hade hittats död på Hôtel d’Angleterre i Leningrad, trettio år gammal. Han hade hängt sig i hotellrummets vattenledningsrör.
Sergej Jesenin var i mycket Majakovskijs motsats. Om Majakovskij var storstadens och revolutionens poet var Jesenin den bortdöende ryska landsbygdens diktare. Deras kontakter under åren inskränkte sig också mest till polemik, främst under den period i början av tjugotalet då Jesenin ett tag lierade sig med futuristernas motståndare »imaginisterna«. När Majakovskij under USA-resan fick frågan hur han ställde sig till Jesenin svarade han att Jesenin är »talangfull men konservativ« och att han »begrät den gamla storbondslandsbygdens död samtidigt som Sovjetrysslands kämpande proletariat tvingades slåss mot denna landsbygd eftersom storbönderna gömde undan bröd och inte levererade det till de svältande städerna«. Vid ett tillfälle lät han undslippa sig ett skämt om Jesenins alkoholvanor som var lågsint men inte saknade täckning. Jesenin levde ett utsvävande liv, inte minst under det korta äktenskapet med den expansiva och excentriska irländska dansösen Isadora Duncan. Deras europeiska rundtur i Duncans femsitsiga Buick kantades av uppträden, sönderslagna restauranginteriörer och Jesenins fyllor.
Sergej Jesenin tog sitt liv genom att hänga sig i vattenledningsröret på Hôtel d’Angleterre med hjälp av en elsladd. 82
Hösten 1925 var Jesenin så nedgången att han drabbades av delirium tremens och hallucinationer, och den 26 november togs han in på en psykiatrisk klinik i Moskva. Tillståndet förvärrades av en epilepsi (som liksom alkoholismen tycks ha varit ärftlig) och en melankoli så djup att den genererade självmordstankar – dörren till hans rum på sjukhuset hölls därför hela tiden öppen. Den 21 december avbröt Jesenin ensidigt behandlingen och lämnade kliniken – kanske därför att han fått höra att han bara hade ett halvår kvar att leva. Ett par dagar senare reste han till Leningrad, där han tog sitt liv.
Hos Majakovskij, som ständigt bar självmordet som ett alternativ inom sig, utlöste Jesenins död en rad försvarsmekanismer. Flera stora poeter hade dött under de senaste åren: Gumiljov, Blok, Chlebnikov – men ingen av dessa förluster ledde till samma plågade reaktion hos Majakovskij som Jesenins självmord. Trots att han enligt Lili »av principiella skäl aldrig gav uttryck för sin positiva inställning« till Jesenin betraktade han honom som »djävulskt begåvad« och dessutom som något av en själsfrände, lika sårbar, lika häftig och ojämn i humöret som han själv, lika rastlöst sökande, lika desperat om man så vill. Jesenins första fru, skådespelerskan Zinaida Reich, senare gift med Vsevolod Meyerhold, sade sig »inte känna någon skillnad« mellan Jesenins och Majakovskijs själstillstånd: »en inre våldsam oro, en otillfredsställdhet och skräck inför ungdomens borttynande berömmelse«.
När Jesenin tog sitt liv blev identifikationen ännu starkare, särskilt som Majakovskij knappast var okunnig om att detta inte var hans första självmordsförsök. Det framgick om inte annat av Jesenins dikter, där självmordsmotivet är lika vanligt som i hans egna. Precis som Majakovskij var Jesenin, med poeten Anatolij Marienhofs definition, »manisk« i sina självmordstankar.
Innan Jesenin hängde sig skar han sig lätt och skrev i sitt eget blod en avskedsdikt som slutade med raderna: »Att dö i detta liv är inget nytt, / men nytt är heller ej att leva.« Dagen efter självmordet trycktes dikten i alla tidningar. »Efter dessa rader blev«, kommenterade Majakovskij, »Jesenins död ett ›litterärt faktum‹.« Det var bara genom att förvandla Jesenins självmord till litteratur, genom att objektivera det, som Majakovskij kunde hantera sina känslor. I slutet av januari gav han sig iväg på en tre månader lång uppläsningsturné i södra Ryssland. Självmordet är ständigt närvarande, både hos honom själv och hos publiken, och när han under ett framträdande i Charkov får en fråga om Jesenin svarar han irriterat: »Efter hans död ger jag fan i monument och hyllningskransar … Var rädda om era poeter!«
För att kunna bearbeta Jesenins självmord försöker han skriva om det, men arbetet går trögt. Trots att han tänker på temat »varje dag« under den långa turnén kan han »inte komma på något vettigt«, det enda som tränger sig på är »en massa djävulskap i form av blåa ansikten och vattenledningsrör«. Anledningen till att han inte kan skriva är, uppger han, »den alltför stora likheten mellan tematiken och min privata belägenhet. Samma hotellrum, samma rör och samma påtvingade ensamhet.« Även om Majakovskij här syftar på de yttre likheterna – den resande poeten i ett ensamt hotellrum – är det uppenbart att Jesenins självmord väckte tankar hos honom som han helst velat slippa. Det inträffade vid en tid då villkoren för hans eget liv hade förändrats i grunden och framtiden var osäker. Han skulle leva tillsammans i samma lägenhet som Lili men inte längre som hennes man. Hur skulle hans liv gestalta sig, och vem skulle fylla det emotionella tomrum som Lili lämnat?
Efter att i tre månader ha försökt skriva någonting levererade Majakovskij i slutet av mars dikten »Till Sergej Jesenin« till tryckeriet. Den fick ett enormt genomslag och spreds i avskrifter redan innan den publicerats. »Det stod genast klart hur många vacklande personer som [Jesenins] starka vers – just vers – skulle locka till snaran eller revolvern«, skrev Majakovskij i essän »Hur man gör vers«, som till stor del handlar om hans arbete med Jesenindikten: »Och denna vers kan inte upphävas med några tidningsanalyser eller artiklar. Denna vers måste och kan man bekämpa med vers och bara med vers.« Syftet med Majakovskijs dikt var att »på ett genomtänkt sätt paralysera Jesenins sista versrader, göra Jesenins slut ointressant«, med hans egna ord, »eftersom […] den arbetande mänskligheten […] kräver att vi hyllar livsglädjen, glädjen i den svåra marschen mot kommunismen«.
Majakovskijs sätt att »göra Jesenins slut ointressant« var att parafrasera de sista raderna i Jesenins dikt:
Att dö
i detta liv
är inget svårt.
Det är betydligt svårare
att bygga liv.
Raderna är ett svar inte bara på Jesenins dikt utan också på den djupt kända smärta som Majakovskij ger uttryck för i diktens inledning:
Ni har försvunnit,
sägs det,
till en annan värld.
Tomhet…
Ni flyger,
tränger er in bland stjärnorna.
Där finns varken förskott
eller ölhak.
Nykterhet.
Nej, Jesenin,
detta
är inte något hån.
I strupen
stockar sig sorgen –
inte skrattet.
Jag ser framför mig
hur ni med den uppskurna armen
sätter
säcken
med era ben i gungning.
Den som formulerade tanken att Jesenins självmord kunde locka vacklande personer »till snaran eller revolvern« visste mycket väl att han själv tillhörde denna skara; om det var något som dikten »Till Sergej Jesenin« var tänkt att »upphäva« var det självmordstankarna hos Majakovskij själv. Ännu ett år senare, under ett besök i Leningrad, bad han kusken att ta en omväg förbi Hôtel d’Angleterre – han orkade inte med anblicken av byggnaden där Jesenin tagit sitt liv.
GENDRIKOV
För att Lilis vision av hur de borde leva skulle kunna förverkligas krävdes en annan och större lägenhet. Så länge de bodde så trångt som de gjorde kunde bara delar av programmet genomföras: man tillbringade kvällarna tillsammans, vid spelbordet eller ute, men Majakovskij övernattade för det mesta i rummet i Lubjanka-passagen.
Alldeles efter hemkonsten från USA, i december 1925, fick Majakovskij sig tilldelad en lägenhet i Gendrikov-gränden i stadsdelen Taganka, ett stycke från Moskvas centrum. Den var inte stor – tre sovrum på vardera tio kvadratmeter, ett vardagsrum på fjorton, ett litet kök – men det var inte en flerfamiljslägenhet utan deras egen. Det skulle bli deras nya gemensamma bostad, där Lilis teorier kunde översättas i praktik. Men dessförinnan måste lägenheten renoveras och ställas i ordning, vilket tog nästan ett halvår.
Huset i Gendrikov-gränden. Majakovskijs och Briks lägenhet låg en trappa upp. Rummen var små och utrymmet måste utnyttjas maximalt, varför Majakovskij lät konstruera ett klädskåp med spegel och utfällbart toalettbord (bild 85). Nästa bild visar vardagsrummet. 83, 84, 85
Det var för att finansiera renoveringen som Majakovskij i januari gav sig ut på sin uppläsningsturné. Före avresan bad han Lunatjarskij – för vilken gång i ordningen?! – att ingripa så att han inte skulle bli av med sin bostad, denna gång i Gendrikovgränden. Det gick bra, och genom ett beslut av Moskvasovjeten lyck- ades han också avvärja hotet om »förtätning«. I stället »förtätade« han lägenheten som han själv ville, genom att se till att också Lili och Osip skrevs där.
I Majakovskijs frånvaro var det Lili som skötte det praktiska arbetet med att ställa lägenheten i ordning. »Min kära solstråle«, skriver han från Baku den 20 februari, »jag tycker väldigt synd om dig att du ensam ska behöva hålla på med lägenheten. Och jag är avundsjuk, för det är roligt att hålla på med sånt där.« Han skickar henne pengar allt eftersom han tjänar in dem. Pengarna behövdes, lägenheten var i erbarmligt skick, bakom tapeterna kröp lössen – allting måste bytas ut, göras om. Och eftersom rummen var så små måste möblerna specialbeställas. Lili skötte allt, hon reste runt på verkstäderna, beställde bokhyllor och skåp, diskuterade form och storlek med snickarna. Till ytterdörren beställdes en skylt med namnen BRIK. MAJAKOVSKIJ. Steinway-flygeln måste säljas, den fick inte plats, och böckerna som inte rymdes i Osips rum placerades i två specialgjorda, hänglåsförsedda bokskåp på den kalla trappavsatsen utanför dörren. »Formgivningsprincipen var densamma som när ›Molnet‹ gavs ut, ›inget överflödigt‹«, mindes Lili. »Inget pynt – mahogny, tavlor, prydnadsföremål. Allt var nytt, till och med knivar och gafflar, och vi hade bara det allra nödvändigaste. Väggarna var kala. Bara över V.V:s och O.M:s ottomaner hängde tygstycken från Mexiko och över min ottoman en gammal pärlbroderad matta med jaktmotiv som Volodja hade med sig till mig från Moskva på den tiden vi bodde i Petrograd. På golven färggranna ukrainska mattor för värmens skull, och i Vladimir Vladimirovitjs rum hängde två fotografier av mig som jag gav honom i födelsedagspresent samma år som vi träffades.«
Elsa och Lili på datjan i Sokolniki 1925, då Elsa besökte Moskva för första gången sedan flykten 1918. 86
I slutet av april, samtidigt som dikten Till Sergej Jesenin utkom som separat bok med omslag av Alexander Rodtjenko, kunde Majakovskij, Lili och Osip flytta in i den nyrenoverade lägenheten. Elsa, som varit i Moskva sedan föregående sommar och bott omväxlande i huset i Sokolniki och hos Majakovskij i Lubjanka-passagen, hade då återvänt till Paris efter åtta månader i hemlandet. Under tiden hade hon debuterat som författare, med den fiktionaliserade reseberättelsen På Tahiti, som kom ut i Leningrad 1925 med de skämtsamma diktraderna av Roman Jakobson som motto (se kapitlet »Drang nach Westen«). Det privata och det litterära gick inte att hålla isär: i den självbiografiska Smultronet, som kom ut 1926, förvandlade hon Romans passion för henne till litteratur (se kapitlet »Engagemang med förhinder«), på samma sätt som Sjklovskij gjort med sina känslor för Elsa i Zoo.
DOTJKA
Flytten hade kostat på ekonomiskt för Majakovskij, som samma vår dessutom åkte på en rejäl skattesmäll. Myndigheterna ville beskatta honom på samma sätt som privata småföretagare och hantverkare, och eftersom Majakovskij inte förde kassabok tvingades han utförligt motivera sina avdrag – för resor, kontorsmaterial, maskinskrivningshjälp etcetera – i flera inlagor till skattekontoret. Han gjorde det också i versifierad form, med dikten »Samtal med skattefogden om poesi«, där han visar att poeten till skillnad från andra »alltid / står i skuld till universum / och betalar / procent / och böter / på sin sorg«. Till slut fick han igenom avdrag på 50 procent för »produktionskostnader« (och för underhåll till modern), varför bruttoinkomsten på 9 935 rubel för sex månader reducerades till en beskattningsbar inkomst på 4 968 rubel.
Samtidigt som Majakovskij ständigt hade stora utgifter, för sig själv och andra, hade han en mycket lättsinnig inställning till pengar. Han var både generös och slösaktig och kunde utan vidare sätta stora summor på ett kort, eller ett parti biljard. New York Times uppgav att han var »en av de rikaste« poeterna i Ryssland. Men hur mycket pengar tjänade han egentligen? Majakovskijs inlagor till skattekontoret gör det möjligt att skapa sig en ungefärlig uppfattning om hans inkomster. Enligt honom själv var inkomsten på 9 935 rubel för fjärde kvartalet 1925 och första kvartalet 1926 3 000 rubel högre än normalt eftersom han under den perioden hade sålt sina Samlade verk till Gosizdat. Hans normala intäkter för sex månader låg således kring 6 000 rubel, det vill säga 12 000 per år. Det skall jämföras med årslönen för en industriarbetare, som var cirka 900 rubel. Majakovskij tjänade alltså drygt tretton gånger mer. Som en annan jämförelse kan nämnas att båtresan New York–Le Havre kostade 400 rubel.
Om renoveringen av lägenheten hade tömt Majakovskijs plånbok, hade den tömt Lili på krafter, och kort efter flytten for hon på några veckors semester till Svarta havet. När hon kom hem var det Majakovskijs tur att resa söderut, denna gång för uppläsningar på Krim; han lämnade Moskva den 19 juni. I Jalta fick han ett brev från Lili, som rapporterade om hur hon och Osip tillbringade sina dagar: »hemma hos OSS samlas på måndagarna gräddan av det litterära, konstnärliga, politiska och ekonomiska Moskva«, »på söndagarna åker vi till hästkapplöpningarna«, »de andra dagarna brukar Osip vara hos sina kvinnor« [!] och själv åker hon och hälsar på några »höjdare«, däribland Alter, i datjaområdet Serebrjanyj bor. »Du skall bara inte vara avundsjuk«, uppmanar hon Majakovskij.
Enligt de regler som Lili hade satt upp var alla tre familjemedlemmarna fria att ägna sig åt sina respektive förhållanden, bara det inte rubbade deras gemensamma liv. Osip umgicks allt mer med Zjenja och Lili hade möjligen fortfarande kontakt med Krasnosjtjokov, som hösten 1925 hade återvänt från sanatoriet på Krim och sommaren 1926 började arbeta som ekonom inom Jordbrukskommissariatets bomullskommitté. Samma år kom hans hustru och son på besök från USA, men förhoppningarna om en återförening kom på skam – efter bara en och en halv månad i Moskva reste de tillbaka till New York, där Gertruda fick anställning vid Amtorg. I samband med att Krasnosjtjokov fick ett nytt arbete tilldelades han också en bostad i Moskva, dit han flyttade med dottern Luella.
Naturligtvis var Majakovskij svartsjuk, hur Lili än uppmanade honom att inte vara det. Men när han fick hennes brev, i mitten av juli, hade hans liv berikats – och komplicerats – av en händelse som i viss mån ställde sådana bekymmer i skuggan. Den 15 juni hade Elly Jones i New York fött honom en dotter som döptes till Helen Patricia och kallades Elly som modern. Nyheten kom inte som någon överraskning för Majakovskij, som visste eller misstänkte att Elly var gravid – förmodligen var det det som formuleringen i hans nyårstelegram syftade på: »SKRIV ALLT. ALLT. GOTT NYTT ÅR.« Men Elly skrev inte, av rädsla för att informationen skulle snappas upp av den sovjetiska brevcensuren. När hon den 6 maj till slut underrättade Majakovskij om den förestående nedkomsten och bad om ekonomisk hjälp gjorde hon det i allmänna ordalag, utan att nämna vad pengarna skulle användas till: »Jag måste betala sjukhuset $600 om tre veckor. Om ni kan, skicka till följande adress: […] Jag tror att ni förstår min tystnad. Om jag dör – all right, om inte så kommer vi att träffas.« Majakovskij svarade med ett telegram där han meddelade att »objektiva omständigheter« förhindrade honom att skicka pengar, hur gärna han än ville.
Trots att han måste vara maximalt försiktig tog Majakovskij kontakt med Elly så snart han hade fått reda på att han blivit far. »Jag blev så glad över Ert brev, min vän! Varför, varför har ni inte skrivit tidigare?« undrade hon förebrående den 20 juli. »Jag är ännu mycket svag. Kan knappt gå. Skriva mycket orkar jag inte. Jag vill inte tänka på min mardrömslika vår för då blir jag bara ledsen. Jag lever ju. Snart blir jag frisk. Förlåt att jag gjorde Er ledsen med mitt dumma brev.« Hon hade länge väntat på brev från honom, fortsätter hon, men kanske blev de liggande i skrivbordslådan? »Ack, Vladimir, minns ni verkligen inte den kära tassen? Ni är lustig, ni. En dag borde vi kanske gå och hälsa på Freud båda två.«
Majakovskijs reaktion på händelsen finns bara lakoniskt registrerad i en av hans anteckningsböcker från 1926, där han skrev ner ordet dotjka, »en liten dotter«, på en i övrigt tom sida. Av Ellys brev till honom framgår dock att han hade planer på att besöka New York. »Jag är övertygad om att vi kan ordna visum åt er. Telegrafera om ni slutgiltigt bestämt er för att komma.« Den som skulle hjälpa till med formaliteterna var precis som förra gången juristen Charles Recht.
Men Majakovskij kom aldrig iväg. De »objektiva omständigheter« som hade förhindrat en penningöverföring till USA var än mer »objektiva« beträffande hans egna transportmöjligheter. Hur skulle han ha kunnat motivera en sådan resa, och så plötsligt? Det verkliga motivet kunde han inte uppge för vare sig de sovjetiska eller de amerikanska myndigheterna, eller ens för sina vänner. Det skulle dröja drygt två år innan Majakovskij fick se sin dotter (som officiellt hade George Jones som far).
Lili och Majakovskij i badorten Tjair på Krim i augusti 1926. 87
Under tiden fick han utlopp för sina faderskänslor genom att skriva för barn, något som han enligt egen uppgift vid den här tiden ägnade sig åt »med särskild entusiasm«. Kort efter dotterns födelse skrev han ett filmmanus, »Barn«, om en svältande amerikansk gruvarbetarfamilj, där modern heter Elly Jones och dottern Irma – vilket tyder på att han ännu inte fått veta hennes riktiga namn. Skildringen är fylld av klichéer om kapitalismens omänsklighet, men när Majakovskij låter Irma bjudas till Sovjetunionen för att träffa ryska pionjärer är det inte ideologen som talar utan fadern som drömmer om att en gång få träffa sin dotter.
Ett mått på styrkan i Majakovskijs ångest över att inte ha kontakt med sitt barn är en händelse som ägde rum följande år i Prag. När den ettårige sonen till folklivsforskaren Pjotr Bogatyrjov kom inrusande i rummet skrek Majakovskij irriterat: »Ta ut honom!« Roman Jakobson, som skildrat episoden, tolkade den aggressiva reaktionen som ett uttryck för Majakovskijs ovilja mot barn, som han enligt Jakobson betraktade som en »fortsättning på dagens byt«. Det är möjligt att Jakobson hade rätt. Men han visste inte att Majakovskij hade en dotter i USA och att skriket lika gärna kunde ha varit ett skrik av förtvivlan.
Lili visste att Majakovskij hade haft en affär med Elly, men när fick hon kännedom om att han blivit far? I slutet av juli kom hon till Krim, där hon fått arbete som regiassistent vid inspelningen av Judarna på jorden, en film om försöken att inrätta judiska jordbrukskolonier på Krim efter ett manus av Sjklovskij. Efter inspelningen tillbringade Lili fjorton dagar tillsammans med Majakovskij på pensionat Tjair på Krim. Möjligen var det då som hon fick veta att Elly hade fött Majakovskij en dotter.
JAG FAR RUNT SOM EN TÄTTING
Trots att de just hade flyttat in i en ny lägenhet var både Lili och Majakovskij detta år extremt mycket borta från Moskva, Majakovskij i hela fem månader. Efter att ha återvänt från Krim i slutet av augusti gjorde han flera resor ute i landet under hösten. Ett brev till Lili från Krasnodar i Ukraina ger en bild av det hektiska liv han förde:
Jag far runt som en tätting. Har redan haft uppläsningar i Voronezj, Rostov, Taganrog, i Rostov igen, i Novotjerkassk och så ytterligare två gånger i Rostov. Nu sitter jag i Krasnodar. I kväll kan jag inte läsa mer – bara kraxa. Jag bönfaller arrangörerna att de inte ska föra mig till Novorossijsk, men arrangörerna bönfaller mig att jag ska åka till Stavropol också.
Det är jobbigt att läsa. Jag läser varje dag: i lördags t.ex. läste jag i Novotjerkassk från 8.30 på kvällen till 12.45 på natten och dessutom bad de mig att läsa klockan 8 på morgonen på universitetet och 10 på kavalleriregementet men jag måste tacka nej eftersom jag reste till Rostov klockan 10 där jag läste från 13.30 till 4.50 hos [proletärförfattarorganisationen] RAPP. Klockan 5.30 var jag redan på Leninverken och det gick inte att säga nej till: för arbetarna och gratis!
Resorna fortsatte under vintern och hela 1927, då Majakovskij var borta från Moskva hela 181 dagar, besökte fyrtio städer och hade över hundra uppläsningar. »Jag fortsätter den avbrutna traditionen från trubadurerna och mästersångarna«, uppgav han. Framträdandena innebar en enorm anspänning, de varade i genomsnitt tre timmar och följdes av frågor och häcklanden från publiken. Under samma år skrev Majakovskij dessutom sjuttio dikter, tjugo artiklar och essäer, tre filmmanus och ett långt poem, Bra!, till tioårsjubileet av oktoberrevolutionen. Det var imponerande, men det tog hårt på hans krafter.
Det som fick honom att axla denna närmast omänskliga arbetsbörda var en kombination av flera faktorer. För det första ville han möta sin publik och sprida sina dikter och estetiska budskap; han var en boren estradpoet och detta var hans livsluft. För det andra behövde han tjäna pengar. Och för det tredje var arbetet ett sätt att förtränga tankarna på det liv som Lili levde i Moskva – medan han själv inte hade det »något vidare med [tillvarons] romantiska och andliga sida«, som han klagade för henne i ett brev.
Men inte heller Lili höll sig i Moskva hela tiden; utlandet lockade som vanligt, och den 16 januari 1927, samma dag som Majakovskij gav sig iväg på en av sina uppläsningsturnéer, denna gång i städerna vid Volga, tog Lili tåget till Wien. Ingenting är känt om hennes vistelse eller om hennes eventuella ärenden i Österrike, utom att hon träffade Elsa, som rest till kurorten Franzensbad i Tjeckoslovakien för att kurera en reumatism som hon ådragit sig på Tahiti och arbeta på sin nya bok Kamouflagefärg. De enda vittnesbörden om den tre veckor långa vistelsen i Wien är några telegram där hon ber Majakovskij och Osip att skicka pengar. För att göra det krävdes myndigheternas tillstånd och den 3 februari kunde Majakovskij meddela att han skickat 205 dollar till Arbeiterbank i Wien och skulle skicka resten »i dagarna«.
BREV TILL MAXIM GORKIJ
Sedan början av 1925 hade gruppen kring Majakovskij saknat språkrör för sina estetiska idéer. Lef hade dött sotdöden: det sjunde och sista numret utkom i januari 1925; ett planerat, åttonde, publicerades aldrig. Uppmuntrade av partiresolutionen om skönlitteraturen, som helt ignorerade futurismen och Lef, hade Gosizdat tyckt sig kunna upphöra med utgivningen. Att indragningen av Lef sammanföll med förlagets beslut att skjuta på Majakovskijs Samlade verk var säkert ingen tillfällighet.
Om ordet »futurism« redan tidigare haft ett tvivelaktigt reklamvärde i den sovjetiska kulturdebatten var det nu rent kontraproduktivt. Under ett framträdande i New York i oktober 1925, när det redan stod klart att Gosizdat ville bryta kontraktet om de samlade verken, förklarade Majakovskij:
Futurismen hade sin plats och har gjort sig odödlig i litteraturhistorien, men i Sovjetryssland har den spelat ut sin roll.
Sovjetunionens strävan och arbete speglas inte i futurismen utan i Lef, som inte besjunger den nakna kaotiska tekniken utan den rationella organisationen. Futurismen och det sovjetiska uppbyggnadsarbetet […] kan inte gå hand i hand. Från och med nu […] är jag mot futurismen; från och med nu skall jag bekämpa den.
Detta var verbalt hårklyveri; det viktiga var inte vad »futuristerna« kallade sig, det viktiga var inriktningen på litterär innovation, och den förblev oförändrad. Vintern 1926 uppvaktade Osip och tre poeter (Asejev, Pasternak och den futuristerna närstående »konstruktivisten« Ilja Selvinskij) Lev Trotskij för att klaga över svårigheterna för experimentella författare att publicera sig. Även om Trotskij tillhörde oppositionen inom partiet var hans position i kulturfrågor tillräckligt stark för att motivera en uppvaktning, i all synnerhet som Brik vid det här laget sade sig »inte stå ut« längre utan själv stödde oppositionen. Majakovskij, som ju haft flera kontakter med Trotskij tidigare, var inte närvarande, förmodligen därför att mötet ägde rum medan han var på resa. Möjligen var det påtryckningar från Trotskij (som omedelbart kallade till ett sammanträde med ledande kulturfunktionärer) som ledde till att lefarna i september 1926 kunde sluta ett avtal med Gosizdat om utgivningen av en ny månadstidskrift, Nya Lef, med en upplaga på 1 500 exemplar. Omfånget var bara tre tryckark, 48 sidor, vilket var betydligt mindre än »gamla Lef«, som visserligen utkom oregelbundet men ibland omfattade flera hundra sidor.
I ledaren till det första numret, som utkom i januari 1927, motiverades initiativet med att läget inom kulturen på senare år förvandlats till ett »träsk som hotar att nå förkrigsnivå« och att Lef var »en sten som kastas i detta livets och konstens träsk«. Den avslutas med en uppmaning till andra kulturarbetare att ställa upp till försvar för den revolutionära estetiken: »Vår ständiga kamp för kvalitet, industrialism, konstruktivism (d.v.s. ändamålsenlighet och ekonomi i det konstnärliga uttrycket) är i dagens läge en parallell till de grundläggande politiska och ekonomiska parollerna i landet och bör locka alla utövare av den nya kulturen till OSS.«
Direkt efter ledaren trycktes en dikt av Majakovskij där denne kritiserar Maxim Gorkij för att hålla sig utomlands i stället för att återvända till hemlandet och delta i arbetet på att »bygga morgondagens värld«. Att »Brev från författaren Vladimir Vladimirovitj MAJAKOVSKIJ till författaren Alexej Maximovij GORKIJ« publicerades på så prominent plats var en medveten utmaning eftersom dikten tidigare hade refuserats av Izvestija, vilket i sin tur innebar att Majakovskij slutade publicera sig i regeringsorganet.
Som ledande symbol för en frihetlig socialism hade Gorkij lämnat ett stort tomrum efter sig när han flyttade utomlands 1921. »Jag vet inte vad som blivit kvar av revolutionen för mig, eller var dess sanning hade legat, om inte ni hade funnits i den ryska historien«, skrev Pasternak till honom. »Hela Sovjetryssland tänker ständigt på er«, meddelade Jesenin Gorkij kort innan han tog sitt liv, och prosaförfattaren Michail Prisjvin smickrade honom skämtsamt med att hans betydelse var så stor att han helt enkelt inte kunde komma hem eftersom han då »skulle slitas i stycken«.
Om Jesenin eller Prisjvin möjligen kunde ha övertalat Gorkij att återvända hem så var Majakovskijs chanser minimala. Relationerna mellan honom och Gorkij var lika urusla som någonsin sedan bråket kring Majakovskijs påstådda syfilis. Majakovskij var en av de få författare som den flitige brevskrivaren Gorkij aldrig växlade ett brev med. Och trots att Gorkij noga följde och kommenterade den litterära utvecklingen i Sovjetunionen nämnde han aldrig Majakovskijs författarskap med ett ord (vilket med tanke på Majakovskijs ställning var en imponerande prestation).
Majakovskijs »Brev« var heller inte så mycket en uppmaning som en förebråelse. För honom var Gorkijs bortavaro från hemlandet ett svek lika stort som Jesenins självmord. Efter några år i Tyskland bodde Gorkij sedan 1924 i Sorrento, inte långt från det Capri där han tillbringat sju år i exil 1906–13. »Det är tråkigt, kamrat Gorkij / att ni / inte syns / på våra dagars bygge. / Tror ni / att sikten är bättre / från Capris klippor?« Men kritiken motiverades inte bara av politiska motsättningar. De gamla såren var inte läkta, det framgår av diktens inledningsrader:
Alexej Maximovitj,
som jag minns
utbröt det
nånting i stil med slagsmål
eller gräl
emellan OSS.
Jag gick min väg
i mina
blankslitna byxor
och ni fördes bort
i internationella järnvägsvagnar.
Majakovskij kunde aldrig förlåta Gorkij vare sig hans inblandning i hans privatliv eller det som han uppfattade som ett politiskt svek. När han läste »Brevet« hemma hos Roman Jakobson i Prag i april 1927 och Sovjetunionens ambassadör Antonov-Ovsejenko tog Gorkij i försvar invände han irriterat: »Vad sitter han då där och häckar för?« Varpå han enligt Jakobson utgöt sig om Gorkij som en »i princip omoralisk företeelse«.
Att animositeten var ömsesidig framgår av att Nikolaj Asejev under ett besök hos Gorkij i Sorrento på hösten samma år inte ens vågade nämna Majakovskij vid namn. I sin ambition att försöka försona de båda författarna läste han dikter av Majakovskij utan att nämna vem som skrivit dem men avbröts hela tiden av Gorkij med olika förevändningar; Majakovskijs stil var omisskännlig. »I stället för att försona Gorkij med Majakovskij lyckades jag vända Gorkij mot mig«, konstaterade Asejev uppgivet. Hade han känt till Gorkijs reaktion på Majakovskijs »Brev« – »Majakovskij har alltid varit en huligan och kommer av allt att döma att förbli det tills han dör« – hade han nog aldrig vågat sitt försoningsförsök.
HUR STÅR DET TILL?
Under hösten och vintern 1926/ 27 förvandlades lägenheten i Gendrikov-gränden till lefarnas »stabslokal«. Varje vecka anordnades »lef-tisdagar«, som besöktes av alla som stod gruppen nära – Asejev, Tretiakov, Pasternak, den unge poeten Semjon Kirsanov, Sjklovskij, teaterregissören Meyerhold, filmregissörerna Sergej Eisenstein, Vitalij Zjemtjuzjnyj och Lev Kulesjov. Hade det inte varit för vardagsrummets storlek och ordets doft av svunnen epok hade företeelsen kunnat kallas »salong«.
Enligt Lefs nya teorier förväntades den moderne författaren bruka genrer som grundade sig inte på en imaginär verklighet utan på fakta: reportage, tidningsskisser, memoarer och biografier. I enlighet med denna estetik framhölls fotografiet och filmen som föredömliga konstformer. En som intresserade sig särskilt för filmen var Osip, som vid den här tiden medarbetade i flera filmtidskrifter, där han propagerade just för den typ av »etnografisk journalfilm« som Judarna på jorden var exempel på.
Också Majakovskij, som tidigt fängslats av »kinemo« (se kapitlet »Engagemang med förhinder«), hakade på det nya intresset för filmen, möjligen inspirerad av Lilis medverkan i Judarna på jorden. Inom loppet av ett drygt år skrev han inte mindre än nio scenarier, av vilka dock bara två filmatiserades – »Barn« dök upp på bioduken våren 1928.
Till de filmmanus som aldrig förverkligades hörde en ny version av Fjättrad av filmen med titeln »Filmens hjärta« och ett helt nytt manus, »Hur står det till?«, som båda tillkom hösten 1926. Rytmen i Majakovskijs författarskap stipulerade att Vladimir Iljitj Lenin skulle följas av ett lyriskt verk. Så blev det också, men den här gången var det inte i en dikt utan i ett filmmanus som Majakovskijs innersta känslor kom till uttryck. »Hur står det till?«, som skildrar »24 timmar i en människas liv« i »fem filmepisoder«, ansluter nära till hans lyriska poem Människan och Om det där, både till tematik och bildspråk. Precis som i dessa verk bär huvudpersonen, »en människa/en man«, författarens eget namn. Den självbiografiska bakgrunden understryks ytterligare av texten på dörrskylten: BRIK. MAJAKOVSKIJ. Även om Majakovskij också i sina propagandadikter ofta vände sig till världen i första person, var han när han klev ur agitatorsrollen mer ohöljt personlig och självutlämnande än någonsin.
»Hur står det till?« är en variation på två av ledmotiven i hans verk: känslan av att inte vara uppskattad och älskad och självmordet som alternativ utväg. Majakovskij är en poet – en »fabrik utan skorstenar och rök« – som skriver poesi som ingen vill ha. »Jag har inget behov av era dikter«, förklarar en tedrickande familjefar med grisansikte som plötsligt förvandlas till orangutang – bilden är som hämtad ur Om det där. De enda som intresserar sig för poesi är arbetarna, i scenariot representerade av några ungkommunister. När Majakovskij kommer upp till tidningsredaktionen för att sälja en dikt utspelar sig följande scener:
38. Majakovskij går in i redaktörens rum. På väg in växer han och uppfyller till sist hela dörramen.
39. Redaktören och mannen skakar hand. Mannen förminskas till redaktörens storlek. Redaktören är en tidningsbyråkrat. Ber honom läsa.
40, 41, 42. Redaktören, som är lika lång, blir mindre och mindre och blir till slut alldeles liten. Majakovskij attackerar honom med sitt manuskript, växer till enorma mått, blir fyra gånger större än redaktören. På redaktörsstolen sitter redan en liten schackpjäs.
43. Poeten läser med ett auditorium i bakgrunden.
44. När redaktören lyssnat klart sträcker han på sig, tittar igenom manuskriptet, gör en arg min och går till attack mot poeten. Majakovskij blir liten. Redaktören blir kolossal, fyra gånger så stor som poeten. Poeten står som en liten schackpjäs på en liten stol.
45. Redaktören kritiserar med orangutangfamiljen i bakgrunden.
Det hela slutar med att redaktören ger Majakovskij ett förskott på 10 rubel, men kassan är stängd och han får inte ut några pengar.
Scenen är en förtätad beskrivning av den förnedring som Majakovskij ständigt tyckte sig utsättas för från tidnings- och förlagsredaktörernas sida. Även om hans sårbara psyke ofta blåste upp konflikterna till orimliga proportioner var motståndet från kulturbyråkratin högst reellt. »Jag minns när han en gång kom från Gosizdat, där han hade väntat på någon, köat vid kassan och försökt bevisa något som inte behövde bevisas«, berättade Lili. »När han kom hem kastade han sig på ottomanen i hela sin längd och började bokstavligen att stortjuta: ›Jag orkar inte… mer…‹ Då brast jag i gråt av medömkan och fruktan för hans skull och han glömde sig själv och störtade fram för att lugna mig.«
Lili fruktade för Majakovskijs liv. I »Hur står det till?« är det dock inte Majakovskij som begår självmord utan hans tidigare flickvän. Han läser om självmordet i tidningen:
122. Tidningen vecklas ut, förvandlas till en vinkel, likt en enorm skärm.
123. Ur tidningens mörka vinkel stiger en flickgestalt fram, hon lyfter i förtvivlan handen med en revolver, revolvern riktas mot tinningen, hon rör vid avtryckaren.
124. Majakovskij kastar sig genom tidningen, som en hund som sliter sönder pappret i ett tunnband på cirkus, och rusar in i rummet som formats av tidningen.
125. Han försöker få tag i handen med revolvern och styra bort den, men det är för sent – flickan faller till golvet.
126. Mannen tar ett steg tillbaka. Hans ansikte uttrycker fasa.
Tanken på självmord var närmast tvångsmässig hos Majakovskij och en av de dikter som han helst läste under sina framträdanden vid den här tiden var »Till Sergej Jesenin«. Men i filmmanuset var det skuggan av en annan självmördare som förföljde honom: Antonina Gumilina, som 1918 tog sitt liv för hans skull, en händelse som han aldrig lyckades förtränga (se kapitlet »Kommunistisk futurism«).
ETT LEJON I MENAGERIET
»Hur står det till?« var ett beställningsarbete. Lev Kulesjov skulle ha regisserat filmen och hans hustru Alexandra Chochlova spelat rollen som flickan som tar livet av sig. Scenariot filmatiserades inte men förverkligades på sätt och vis ändå: Kulesjov och Lili blev intensivt förälskade i varandra och romansen höll på att få fatala följder.
Lev Kulesjov var tjugoåtta år gammal och således åtta år yngre än Lili. Trots sin ungdom hade han sysslat med film i många år och var en av dem som bidrog till den revolutionerande utveckling inom filmkonsten som ägde rum i Sovjetunionen på tjugotalet. Till hans elever hörde regissörer som Dziga Vertov (Filmögat), Sergej Eisenstein (Strejken, Pansarkryssaren Potemkin) och Vsevolod Pudovkin (En moder). Själv slog Kulesjov igenom 1924 med Mister Wests märkliga äventyr i bolsjevikernas land, efter ett manus av Asejev och med hustrun i en av rollerna.
Kulesjov var tokig i Lili, han skrev henne madrigaler, gjorde ett fint fotoporträtt av henne och skänkte henne en brosch efter egen skiss som föreställde ett lejon (på ryska »Lev«). Lili var lika bländad av Kulesjov, som var stilig på ett sätt som förde tankarna till en Hollywoodstjärna. Han jagade, älskade sport och körde runt i Moskva på sin motorcykel, gärna med Lili i sidovagnen.
Om motorcyklar var sällsynta i Sovjetunionen på tjugotalet var privatbilar en så gott som helt okänd – och ideologiskt tvivelaktig – lyx. Men Kulesjov – och Lili – ville väldigt gärna ha en bil och när Majakovskij den 15 april 1927 reste utomlands fick han vid sidan av de vanliga beställningarna på kläder och parfym därför ännu ett uppdrag, att köpa »en liten automobil«: »Vi har funderat mycket över vilken och bestämt att det bästa är en liten Ford. 1) Den är bäst för våra vägar, 2) det är lättast att skaffa reservdelar till den, 3) den är inte lyxig utan proletär, 4) den är lättast att köra, och jag vill absolut köra själv. Men du måste absolut köpa en Ford av senaste modell med förstärkta ballongdäck, med fullständig uppsättning av alla instrument och så många reservdelar som möjligt.«
»Vi« som hade »funderat mycket« var naturligtvis Lili och Kulesjov, till vars motorcykel hon också bad Majakovskij »köpa allt« som hon skrev upp på den lista han fick med sig: »Vi åker väldigt mycket med den.« Inte heller Kulesjovs skådespelande hustru glömdes bort, till henne ombads Majakovskij att köpa smink för tänderna.
Majakovskijs utlandsresa förde honom denna gång till Warszawa, Prag, Berlin och Paris. Under den dryga månad han var borta telegraferade han sällan till Moskva och skrev bara ett brev – ett svar på Lilis instruktioner om Forden, som nådde honom när han anlände till Paris den 29 april. »Så fort jag störtat in på Istria kom de genast med ditt brev«, meddelade han, »jag hann inte ens ta av mig hatten. Jag blev vild av glädje och har i fortsättningen levt helt enligt dina föreskrifter – har tagit hand om Elsa, tänkt på automobilen m.m. m.m.« Han fortsatte med att beklaga sig över sitt liv som var »helt motbjudande och otroligt trist« och förklarade att han skulle göra allt för att förkorta sin vistelse »i dessa förbaskade utländer«.
Den unge lefaren Vasilij Katanjan och hans hustru Galina hade olika uppfattningar om den moral som hyllades på datjan i Pusjkino. Tio år senare skilde sig Vasilij Katanjan från Galina och flyttade ihop med Lili. 88
Brevet skrevs aldrig färdigt och avsändes inte, men Forden (av sportmodell) inköptes och levererades till Moskva. Majakovskij var oerhört generös och återvände alltid från sina utlandsresor med koffertarna fulla av presenter. »Hur omtänksam han var, hur han alltid uppfyllde alla önskemål!« mindes Rodtjenko, till vilken Majakovskij hade med sig kameratillbehör från Tyskland som han också gjort sig besväret att skaffa importlicens till – något som han också måste göra till Kulesjovs Ford. Inköpet av bilen speglade dock inte bara hans allmänna generositet utan också hans önskan att ständigt vara Lili till lags. Det är inte svårt att föreställa sig vad denna strävan kostade honom i just detta fall, inte bara i form av självövervinnelse utan förmodligen också i reda pengar.
För Lili var det naturligt att leva ut relationen med Kulesjov helt öppet; det var också ett sätt att visa Majakovskij att deras kärleksförhållande var definitivt slut. Majakovskij tvingades spela med, den förhatliga svartsjukan fick inte segra! Sommaren tillbringades således som vanligt i Pusjkino, om än med avbrott för resor: i början av juli for Lili och Kulesjov på två veckors semester till Kaukasus och några veckor senare gav sig Majakovskij själv iväg på en sex veckors lång uppläsningsturné. Men när de var i Pusjkino tillsammans umgicks de som om det var det naturligaste i världen: man plockade svamp, spelade mahjong, ett spel som Lilis mor haft med sig från London, och pingpong, en nymodighet som introducerats av Kulesjov och som Majakovskij insisterade på att denne skulle lära honom spela. De spelade ett helt dygn, om pengar, Majakovskij förlorade i början »astronomiska summor« men det hela slutade med att han vann tillbaka allting och litet till.
Att »kissemissfamiljen« hade kompletterats med en lejonhanne var något som Majakovskij hade svårt att se charmen med, särskilt som det var känt att Kulesjovs sexuella preferenser var minst lika »oanständiga« som de som Harry Blumenfeld en gång i tiden hade utsatt Lili för i München. Den 14 november 1927 noterade Alexander Rodtjenkos fru konstnären Varvara Stepanova i sin dagbok att Majakovskij var »mycket dålig« och »alldeles slut i nerverna«: »Han har börjat se illa, doktorn har skrivit ut glasögon. Orsaken är nerverna.« Även om Majakovskij hade ett oerhört krävande program i samband med revolutionsjubileet är det svårt att inte se hans mentala kollaps också som ett resultat av andra faktorer än fysisk utmattning.
Han var dock inte ensam om att lida. Den öppna promiskuitet som hyllades av Lili och Osip var svårsmält också för Kulesjovs hustru, som kom från ett »fint« hem: på fädernet stammade hon från den kända läkarfamiljen Botkin och på mödernet från den familj som grundat Tretiakov-galleriet i Moskva. Hennes man och Lili ägnade sig helt ogenerat åt sin passion inför hennes ögon. När Vasilij Katanjan, en ung lefare från Tiflis, och hans hustru Galina i slutet av juli för första gången besökte datjan i Pusjkino slogs de av de »välklädda, eleganta kvinnorna och männen« som satt på terrassen. Galina mindes:
Kulesjov och Chochlova kom på besök. Lili och Kulesjov gick genast upp en trappa och blev kvar där rätt länge. Samma sak hände när Zjemtjuzjnyj kom dit med Zjenja. Osia försvann omedelbart upp med Zjenja, som rodnade av förlägenhet och glädje. Chochlova samtalade oberörd med damerna på terrassen, medan Zjemtjuzjnyj, som tydligen inte hade samma träning, gick ensam och dyster fram och tillbaka i trädgården. Jag var aningen störd av det jag sett och på hemvägen frågade jag Vasia vad det var fråga om. Vasia funderade ett tag och förklarade för mig att moderna människor måste vara höjda över svartsjukan, att det är småborgerligt att vara svartsjuk.
Lili och Osip med Alexander Rodtjenko och hans fru Varvara Stepanova vid middagsbordet i Gendrikov-gränden, 1926 eller 1927. Under andra hälften av tjugotalet var garçon-frisyren på modet hos lef-fruarna och Lili lät för första och enda gången i livet klippa sig. Osip var emot det eftersom han – enligt Varvara Stepanova »en känd reaktionär när det handlar om kvinnor« – ansåg att »kortklippta kvinnor genast ser ut som fnask«. 89
Chochlovas »oberördhet« var tillkämpad, för inte heller hon ville verka »småborgerlig«. I själva verket led hon oerhört och försökte vid ett tillfälle ta sitt liv. Hon »hejdades på tröskeln till självmord«, berättade Lili, »bokstavligen när hon var i färd med att bära hand på sig«. Rollen som Alexandra Chochlova inte fick spela i filmen fick hon således spela i livet – med samma man i regissörsstolen. Lili hade svårt att förstå Chochlovas reaktion, som för henne var ett uttryck för rena »stenåldersseder«. Osips bidrag till familjedramaturgin var »Kleopatra«, ett filmmanus med Kulesjov som regissör och Chochlova i huvudrollen som lika litet som »Hur står det till?« någonsin nådde bioduken.
Lef-gruppen höll sig med en egen estetik och moral och var så tätt sammansvetsad att man nästan kan tala om en sekt. »Vid sidan av [lefarna] kände jag nästan ingen«, kommenterade Lili. »Andra människor träffade jag på spårvagnen, på teatern. Men lefarna växte upp inför varandras ögon. Lef började, utan att använda det namnet, redan 1915, med ›Ett moln i byxor‹, med Volodjas uppläsningar och utvecklade sig via Kom-Fut och ›Kommunens konst‹. […] Det var en sammanslutning av likatänkande begåvade sovjetiska människor.« Förenade av gemensamma idéer och gemensamma fiender umgicks man med varandra dygnet runt. När man inte diskuterade konst, litteratur eller film satt man vid spelbordet. »Mahjong är en av lefarnas favoritsysselsättningar«, noterade Varvara Stepanova i sin dagbok: »Alla spelar. Det finns två grupper: de passionerade – Volodja, Kolja [Asejev], Lilja – och de klassiska – Vitalij, Osia, Ljova. Rodtjenko har en speciell spelstil – individuell. De spelar till 6–7 på morgonen, ibland 17 timmar i rad.« Samma information ges i Lilis dagböcker – lefarna sitter uppe och spelar nätterna igenom. På samma sätt som det fanns en lef-estetik och en lef-moral utbildades med åren en bestämd lef-livsstil.
NATASJA
Scener som den som Galina Katanjan beskriver gjorde Majakovskij vansinnig av svartsjuka, men just den dagen då Katanjans besökte Pusjkino var Majakovskij inte där utan på sin uppläsningsturné i Ukraina, Krim och Kaukasus. Den 25 juli möttes han och Lili på stationen i Charkov, Lili på hemväg till Moskva från semestern med Kulesjov. När Majakovskij bad henne stanna en dag i Charkov så att han fick läsa upp en ny dikt för henne kastade hon snabbt ut resväskan genom vagnsfönstret innan tåget fortsatte. Majakovskij blev utom sig av lycka – vad Lili än hade för sig med Kulesjov eller andra män var han helt beroende av hennes öra, av hennes uppskattning. »Från hotellet minns jag den traditionella vattenkaraffen och glaset på bordet som vi satt vid – och genast, samma natt, läste han upp de just färdigställda kapitlen 13 och 14 ur poemet Bra!«
Bra! var Majakovskijs hyllning till tioårsjubileet av oktoberrevolutionen, en dikt lika omfattande som Vladimir Iljitj Lenin. Kapitlen som han läste upp för Lili på hotellet i Charkov handlade om deras gemensamma liv i Poluektov-gränden den hungriga vintern 1919/20:
Tolv kvadrat-arsjiners
bostadsyta.**
Fyra
i rummet –
Lilja,
Osia,
jag
och hunden
Sjenik.
Det var en lycklig tid, trots alla umbäranden, trots att »svältens böld« förvandlat Lilis strålande ögon till »kisande springor«:
Om
jag
har haft något att skriva,
om
jag
har haft något att säga
är det dessa
ögon-himlar som bär skulden,
min
älskades
ögon.
Mandelbruna,
runda,
brinnande
som eld.
Han minns hur han lyckades komma över två morötter som han gav Lili så att hon skulle få vitaminer och hennes igensvullna ögon öppnas igen. Han har, skriver han, varit »mycket i varma länder« –
Men först
denna vinter
förstod jag
betydelsen
av värmen
i kärlek,
vänskap,
familj.
Denna oreserverade kärleksförklaring till Lili – och Osip – skrevs under en av de dittills värsta kriserna i Majakovskijs liv, när Lili öppet levde med en annan man. Var det ett uttryck för självövervinnelse eller speglade det hans verkliga känslor? Svaret är: bådadera.
Om Kulesjov var med på tåget får man anta att han fortsatte till Moskva utan Lili. Sedan också Lili rest vidare for Majakovskij efter några uppläsningar till Jalta på Krim. Samma dag skickade han ett iltelegram till Moskva: »MOSKVA. GOSIZDAT. BRJUCHANENKO. LÄNGTAR. RES TRETTONDE MÖTER SEVASTOPOL. KÖP BILJETT I DAG. TELEGRAFERA DETALJER JALTA HOTELL ROSSIJA. KOLOSSAL HÄLSNING. MAJAKOVSKIJ.«
Mottagaren av telegrammet var Natalja Brjuchanenko, en tjugoettårig studentska som arbetade på Gosizdats bibliotek. Att Majakovskij skickade ett iltelegram för att be henne att komma elva dagar senare berodde dels på att tågbiljetterna måste köpas tio dagar i förväg, dels på att iltelegram var den impulsive och otålige poetens naturliga kommunikationsform. När Natalja inte lyckades köpa en biljett samma dag fick hon två dagar senare ett nytt iltelegram: »VÄNTAR TELEGRAM ANKOMSTTID DAG. KOM SNARAST. HOPPAS VARA TILLSAMMANS HELA ER SEMESTER. LÄNGTAR REJÄLT. MAJAKOVSKIJ.«
Majakovskij hade lärt känna den långa och stiliga Natalja – Natasja, som hon kallades – på Gosizdat våren 1926 och genast tagit med henne till ett kafé där han skulle träffa Osip. Med barnslig omedelbarhet pekade han på Natasja och sade: »En sån här stor och vacker kvinna är precis vad jag behöver.« När Osip gått bad han henne följa med till Lubjanka-passagen, där han bjöd på champagne och konfekt och läste sina dikter – med låg, nästan viskande röst. »Sedan gick han fram till mig, löste plötsligt upp mina långa flätor och började fråga mig om jag skulle kunna tycka om honom.« När Natasja förklarade att hon ville gå gjorde Majakovskij inga invändningar. Våningen under bodde en venereolog och på väg ner varnade Majakovskij Natasja för att vidröra räcket eftersom hon inte bar handskar.
Natasja var besviken över att en så »ovanlig poet« visat sig vara en så »vanlig människa« och när de kom ut på gatan sade hon det till Majakovskij. »Vad hade ni väntat er? Att jag skulle ha målat magen med guld som Buddha?« svarade han med en gest som om han målade magen.
Episoden ger OSS Majakovskij i blixtbelysning: hans hypokondri, hans otålighet och impulsivitet, hans behov av omedelbar bekräftelse, de plötsliga, ofta bryska kasten mellan olika känslotillstånd. Allt eller inget – och nu, inte senare! Majakovskijs oförmåga att kontrollera sina känslor skrämde lätt bort människor, särskilt kvinnor, och gjorde att han trots sin stora ömhetsreserv hade svårt att få sitt eget behov av ömhet och kärlek tillfredsställt. Det var på detta sätt som han elva år tidigare hade »överfallit« Lili, som svarade med att hålla honom på avstånd i flera år.
Natasja blev rädd och de sågs inte förrän ett drygt år senare, i juni 1927, då Majakovskij kom upp på förlaget för att hämta femte bandet av sina Samlade verk (som var det första som kom ut). När han fick syn på Natasja förebrådde han henne för att hon flytt från honom »utan att ens vifta med tassen«. »Samma dag bjöd han mig på middag«, mindes hon: »Jag tackade ja och lovade att aldrig fly från honom mer.«
Det andra mötet med Natasja ägde rum när Lilis romans med Kulesjov gick på högvarv och Majakovskij i än högre grad än året innan var i behov av en »stor och vacker kvinna«. »Från den dagen träffades vi mycket ofta, så gott som varje dag«, mindes Natasja. Majakovskij avskydde att vara ensam, ensamheten gjorde honom deprimerad. Man skulle kunna tro att hans maniska sällskapsbehov skulle göra det svårt för honom att arbeta, men så var det inte. Till skillnad från de flesta författare arbetade han inte på sin kammare och på bestämda tider. Han arbetade jämt, under promenader, ensam eller i sällskap, och slog takten med sin tjocka promenadkäpp; ibland plockade han fram en anteckningsbok och skrev ner något rim. Den tjeckiske konstnären Adolf Hofmeister frapperades av att Majakovskij »inte kunde vara sysslolös en sekund« utan drack och rökte och tecknade hela tiden, och Natasja mindes att han i väntan på maten fyllde pappersduken på restaurangbordet med den ena teckningen efter den andra… Det var bara när han läste korrektur eller ägnade sig åt något annat mindre kreativt arbete som han satt vid sitt skrivbord – men också då ville han helst ha någon vid sin sida.
Natasja Brjuchanenko 1927, då hon och Majakovskij smidde planer som fick Lili att dra åt sig öronen. 90
Natasja hade gått med på Majakovskijs villkor och nu kallade han henne alltså till Jalta. När hon anlände till stationen i Sevastopol klockan sju på morgonen väntade Majakovskij på perrongen, solbränd, klädd i en grå skjorta med röd sammetsslips och gråa flanellbyxor.
De tillbringade en månad tillsammans, hela Natasjas semester och litet till. Hon är med på hans uppläsningar i olika städer på Krim – och senare i Kaukasus – och de umgås hela tiden. En gång när de åkte buss till Jalta beställde Majakovskij tre sittplatser så att det inte skulle bli för trångt. Samma generositet – eller hyperbolism – visade han på Natasjas namnsdag. Redan när hon vaknade fick hon en bukett rosor som var så stor att den bara fick plats i en hink. Och när de promenerade på kajpromenaden gick Majakovskij in i varje affär och köpte flaska efter flaska av den allra dyraste eau-de-colognen. När de inte kunde bära mer och Natasja bad honom att sluta gick Majakovskij i stället fram till en kiosk och började köpa blommor. När hon påminde honom om att det redan stod en hel hink på hotellrummet svarade han: »En bukett är ingenting. Jag vill att ni ska minnas att ni inte fick en bukett utan en hel kiosk med rosor och all eau-de-cologne i hela Jalta!«
Majakovskij smusslade inte med sitt förhållande med Natasja. Hon besökte honom inte bara i hans arbetsrum utan också i Gendrikovgränden och i Pusjkino. Och under semestern på Krim och i Kaukasus vek hon som framgått inte från hans sida. Men om Osip träffat Natasja åtminstone vid ett tillfälle hade Lili aldrig sett henne, av rena kalenderskäl: när romansen med Natasja inleddes var Lili på resa med Kulesjov. Men Lili höll sig väl underrättad om det mesta och visste naturligtvis att Majakovskij var förälskad. Redan några dagar efter Natasjas ankomst till Krim skickade hon honom ett långt brev som efter en rad mer eller mindre triviala upplysningar (om Bulka och hennes valpar, lägenhetsreparationer och olika förlagsärenden) avslutas med en uppmaning som trots det skämtsamma anslaget andas djupt allvar:
Jag älskar dig oerhört mycket. Var snäll och gift dig inte på allvar, alla försäkrar mig att du är hemskt kär och absolut tänker gifta dig. Vi är alla tre gifta med varandra och att gifta OSS mer är för OSS en synd.
Majakovskij svarar med ett telegram som inleds med instruktioner för tryckningen av hans »Oktoberpoem« – som här får sin slutgiltiga titel »Bra!« – och avslutas med följande hälsningsfras: »KYSSER MIN ENDA KISSEMISSFAMILJ.« När Majakovskij och Natasja återkom till Moskva den 15 september möttes de på järnvägsstationen av Lili – och Rita. »Det var första gången jag såg Lili«, mindes Natasja, men »bara för en sekund, eftersom jag genast drog mig undan och åkte hem.« Det faktum att Lili tagit Rita med sig tyder på att hon inte fann situationen helt lätt att hantera.
Majakovskij och Natasja fortsatte att träffas, de tog promenader och gick på bio och såg Eisensteins Oktober (»Tio dagar som skakade världen«). På sin födelsedag den 28 november fick hon ett lyckönskningstelegram från Majakovskij, som återigen befann sig på resa, och en postanvisning på 500 rubel. Tidigt nästa morgon ringde Natasja Lili för att få reda på Majakovskijs adress så att hon kunde tacka honom. Lili sov men ställde inga frågor utan sade bara: Rostov, hotell så och så. Hon reagerade med andra ord så som hon hade förväntat sig att Kulesjovs hustru skulle reagera, med förståelse och inte med svartsjuka. Att den unga bibliotekarien inte utgjorde något hot mot den majakovskij-brikska treenigheten stod säkert redan klart för henne. Genom att se Lili som en förtrogen och inte som en rival agerade Natasja också enligt Lilis regelbok. Kanske anade hon redan nu vad hon senare skulle tvingas inse, nämligen att det bara fanns en kvinna som Majakovskij verkligen älskade.
* I maskinutskriften som jag haft tillgång till står »något«, inte »någon«, men det är med största säkerhet ett skrivfel antingen av Majakovskij själv eller av den som skrivit av brevet.
** En arsjin motsvarar 0,71 meter.