9

Pizzan ligger som ett stycke härdad betong i magen. Ändå har Zack bara ätit halva sin capricciosa. Resten står kvar i kartongen på soffbordet bredvid två urdruckna burkar Cola och en skål med intorkad müsli från förra veckan.

Jag lever som en pundare, tänker Zack.

Han vrider sig rastlöst runt i soffan i sin lilla etta utan att kunna hitta en bekväm ställning. Han skulle behöva ut och springa en mil eller köra ett stenhårt pass i träningslokalen, men han orkar inte resa sig.

Han borde ta fram mappen om mordet på mamma. Finnas där för henne. Men han orkar inte. Vill inte. Vågar inte?

Han vrider sig ännu ett varv.

Du vet vad du behöver.

Nej. Så fan heller.

Men hans blick dras dit ändå. Till hörnet bredvid byrån, där den gula plastmattan går att vika upp.

Där under finns lönnfacket med lådan. Hans eget lilla apotek.

Och i dag föreskriver doktorn en rejäl dos benso.

”Nej!” skriker han rakt ut och reser sig ur soffan.

Jag måste finnas där för pojken.

Måste hålla mig borta från skiten.

Han öppnar garderoben, drar ut sin pappas gamla verktygslåda av plåt och letar fram häftpistolen. Sedan ställer han sig på knä framför lönnfacket och skjuter ner häftklammer på häftklammer i golvmattan.

Bam, bam, bam.

Tio stycken, tjugo.

Så där, nu sitter du fast, mattjävel.

Han ställer sig upp och betraktar sitt verk. Det ser för jävligt ut. Häftklamrar överallt. Som om en treåring hade gjort det.

Men lönnfacket är i alla fall förseglat.

Han lägger sig i soffan igen. Tar upp telefonen, skickar ett sms till Mera och säger att han jobbar sent och att de inte kan ses i kväll. Slår sedan på tv:n och zappar runt bland kanalerna. Bara skit. Kockar, antikhandlare och repriser av eländiga realitysåpor.

Han vill slita upp häftklamrarna.

Men håller emot.

På golvet ligger några månadsmagasin och två böcker han lånade från biblioteket senast han var där med Ester. Han tar upp den ena. En amerikansk självhjälpsbok om vägen till inre frid. Det var Ester som valde den åt honom.

”Jag tror att den skulle passa dig”, hade hon sagt.

Han bläddrar i den på måfå. Börjar läsa en sida mitt i ett kapitel, får nog av flosklerna efter bara fem rader och slänger ner boken på golvet igen.

Ester.

Hon försöker hjälpa honom.

Det borde vara tvärtom.

Han önskar att hon ville knacka på nu och be om hjälp med läxorna. Ge honom något att hålla fast vid.

Han hämtar ytterligare en Cola ur kylen och sätter sig i soffan igen, just som signaturen till ”Veckans brott” rullar i gång.

En kvart in i programmet visas bilden av deras pojke upp i rutan och programledaren uppmanar tittarna att ringa in om de har sett honom eller vet något om honom.

Telefonerna går varma i bakgrunden i tv-studion.

Kom igen, tänker Zack. Låt detta ge oss något.

Programledaren går över till nästa brottsfall och Zacks telefon vibrerar i fickan.

Det är Douglas Juste.

”Vi har en kvinna som säger sig kunna identifiera pojken. Hon arbetar på asylboendet Solskenet i Upplands Väsby. Kan du ta med dig Deniz och åka dit?”