10
Låga kvällsmoln stryker som vålnader över den mörka himlen och temperaturen har sjunkit till tjugo minusgrader när Zack och Deniz kliver ur bilen på Bergstigsvägen i Upplands Väsby.
Zack gissar att de ser ut som två vilsna marsfarare där de går i sina bylsiga jackor längs den isiga gången till tegelvillans dörr.
Deniz ringer på.
Klockan har hunnit bli halv elva, men enligt Douglas hade kvinnan inget emot ett sent besök.
En skugga skymtar förbi på andra sidan ytterdörrens frostade blå glas och en mager kvinna i sextioårsåldern öppnar.
Hon har tjockbågade glasögon och axellångt, mörkbrunt hår.
”Margareta Svensson?” frågar Zack.
”Hej, kom in i värmen”, säger hon med hes stämma innan de hinner presentera sig.
Huset luktar inpyrd rök och är möblerat i akademikerstil: Louis Poulsen-lampor, en Laminofåtölj, affischer från Moderna museet på väggarna.
De slår sig ner i vardagsrummet och Margareta Svensson tar genast fram ett paket Blend smooth menthol och skakar fram en cigarett.
”Ni har inget emot att jag röker, va?” säger hon.
Hon tänder innan de har hunnit svara, drar ett djupt bloss och hostar i armvecket.
”Min man dog i lungcancer för tre år sedan. Vi rökte som borstbindare, och det håller inte i längden. Men nu när han är borta orkar jag inte sluta. Det får gå som det går”, säger hon och askar i ett runt askfat av grönfärgat glas.
Zack tittar på henne. Ansiktet är grått och inrökt, men ögonen vakna.
Deniz tar fram ett utskrivet foto och lägger det på bordet.
”Vår chef, Douglas Juste, sa att du känner igen den här pojken.”
”Ja, visst gör jag det. Ismail Dakhil heter han. Han kommer från norra Irak. En snäll och blyg liten kille, intelligent. Han plockade upp språket fort, särskilt orden för siffror. Han har ett imponerande sifferminne. Och ett jävla humör. Om något av de andra barnen försökte ta ifrån honom en leksak, då … oj, oj, oj.”
Hon börjar skatta hest, men skrattet övergår genast i ett hostanfall.
”Vad är det han har gjort”, säger hon sedan andfått, ”eftersom ni vill ha tag i honom?”
”Vi återkommer till det”, säger Zack. ”När kom han till Sverige?”
”Ja du, det måste ha varit i våras någon gång. Han kom i alla fall till oss på Solskenet tidigt i juni. Vi hade en tolk på plats den dagen, som tur var. Eller tur och tur. Ibland önskar man att man ska slippa höra om alla jävligheter de här barnen har varit med om.”
Hon tar ett djupt bloss innan hon fortsätter:
”Ismail är yazidier, en av de folkgrupper som mördarna i IS har inriktat sig på. Det är lika jävligt som i Rwanda där uppe i bergen. De högg ihjäl Ismails pappa med machete framför hans ögon. Och hans mamma …”
Hon askar igen och tittar på Zack och Deniz.
”Har ni hört talas om uttrycket ’jihad al-nikah’?”
De skakar på huvudet.
”’Nikah’ betyder äktenskap. En imam viger paret under enkla former och står sedan utanför tältet medan mannen våldtar kvinnan. Sedan skiljer han dem, och då är hon redo för nästa äktenskap och nästa skilsmässa. De här kvinnorna tvingas gifta sig med flera olika män varje dag.”
”Vedervärdigt”, säger Deniz.
”Kan man lugnt säga. Men det var det som blev Ismails mammas öde. Ismail lyckades fly till Italien tillsammans med fyra andra barn. Några av dem försökte sedan ta sig vidare norrut, och han ensam lyckades ta sig ända till Sverige.”
”Hur då?”
”Ismail sa att ’vänliga’ människor hjälpte honom.”
Hon gör citattecken med händerna för att förstärka ironin.
”Det låter som att du inte tror på att de var vänliga”, säger Zack.
Margareta Svensson drar ett nytt bloss och blåser ut rök ur ena mungipan.
”Jag har jobbat med flyktingar i femton år. Är det något jag har lärt mig så är det att det är ont om vänliga flyktingsmugglare.”
Hon fimpar cigaretten i askkoppen och tar genast fram en ny ur paketet.
”Man kan tycka att han hade varit med om nog med jävligheter för en hel livstid, eller hur? Men det tyckte inte Sverige. O nej, vårt fina Migrationsverk tycker inte att det finns några hinder för att skicka tillbaka barn till norra Irak, så i höstas fick Ismail avslag på sin ansökan om asyl.”
”Vad gjorde han då? Rymde han?” frågar Zack.
”Vi hittade honom på toaletten en dag med uppskurna handleder. Sedan åkte han ut och in på BUP några gånger, innan hans humör plötsligt vände uppåt igen. Helt oväntat.”
”Vad hände?”
”Vi vet inte. Han försvann tre dagar senare, och sedan gick det nästan två veckor innan jag hörde från honom. Han ringde mig från ett dolt nummer i slutet av november och sa att allt var bra. Att han var med en snäll människa igen. Jag försökte fråga ut honom om detaljer, men hans svenska var fortfarande på en väldigt basal nivå, och det kändes nästan som om han missförstod mina frågor med flit för att slippa berätta. Sedan dess har det varit tyst.”
”Lät det som om han ringde under hot?”
”Nej.”
”Vilket datum försvann han?”
”Ja du, det borde ha varit i mitten av november. Ni kan hitta exakt dag i loggboken på Solskenet.”
”Hans försvinnande måste ha anmälts”, säger Deniz. ”Kunde inte polisen spåra telefonnumret som Ismail ringde ifrån?”
Margareta Svensson tittar på Deniz. Sedan skrattar hon.
”Kära du. Ni struntar i de här barnen. Särskilt om de har försvunnit frivilligt och som i Ismails fall, ringt och sagt att de har det bra. De efterlyses visserligen formellt i två månader, men utan att polisen lyfter ett finger, sedan skrivs ärendet av.”
Zack och Deniz tittar på varandra.
Det var därför Sirpa inte hittade Ismail i registret över barn som anmälts som saknade, tänker Zack. Han är redan avskriven.
”Det finns bara en typ av flyktingbarn som ni bemödar er att leta efter”, fortsätter Margareta Svensson. ”Vet ni vilken?”
”Nej.”
”Det är barnen som har fått ett utvisningsbeslut från Migrationsdomstolen. Då jäklar blir det fart på er, och då utökar ni efterlysningstiden till arton månader.”
Deniz tittar ner i golvet. Det blir tyst i vardagsrummet, och Zack hör för första gången tickandet från en gammal väggklocka med pendel som sitter på ena väggen.
”Nåväl”, säger Margareta Svensson. ”Ismail hade ännu inte fått något utvisningsbeslut, så jag antar att något otäckt har hänt honom eftersom ni är här.”
Deniz tittar på Zack, som nickar.
”Ismail hittades mördad på en industritomt i går”, säger hon.
Margareta Svensson är på väg att dra ett nytt bloss, men stelnar till med cigaretten halvvägs mot munnen.
Hon letar i deras ögon efter någon förklaring. Sedan trycker hon ner cigaretten hårt i askfatet och lutar sig tillbaka i soffan. Hon tar av sig glasögonen, gnuggar sig i ögonen, och ser gråare och tunnare ut än röken som slingrar sig upp mot taket.
”Har du någon aning om vem som kan ha velat Ismail illa?” frågar Deniz.
Margareta Svensson tittar ut genom vardagsrumsfönstret, ut mot den annalkande natten.
”Världen är full av människor som gör hemska saker mot barn”, säger hon, ”men det du undrar är om jag känner till någon som skulle vilja göra just Ismail något ont, eller hur?”
”Ja.”
Hon fortsätter att titta ut och skakar stilla på huvudet.
En tunn hinna av frost har redan spridit sig över vindrutan när Zack och Deniz återvänder till bilen.
Zack letar fram en fönsterskrapa bland gammalt godispapper i passagerardörrens sidoficka och börjar skrapa rutan ren.
Deniz blir stående en stund i mörkret, som om bristen på ljus och värme skulle göra det lättare att tänka klart. Hon drar in den kalla luften i lungorna, känner kylan tränga vidare inåt, in i märgen.
Känslan får henne att minnas vintrarna i Kurdistan. Hur snön vräkte ner och blockerade vägarna i månader. Hur den piskade henne i ansiktet när hon dag efter dag stod på taket av lera och halm och skottade för att förhindra att vatten skulle läcka in i huset.
Hon tänker på sin lillebror Sarkawt och undrar om han är där nu.
Vid huset.
Hon undrar om hans händer fortfarande får svidande sprickor i den torra kylan, som de fick när han var barn. Om IS:s styrkor har nått deras hemby också. Om han ligger mördad någonstans. Ensam, stelfrusen. Vuxen nu, precis som hon, och hon vill inte tänka mer på sin bror, vill inte veta vad som hänt med byn.
Kanske är Sarkawt död. Kanske var hans död våldsam.
Som Ismails.
De kör inåt stan. Deniz vill diskutera fallet med Zack, men han svarar enstavigt och frånvarande. Sitter på sina händer, stirrar ut mot ingenting.
Hon släpper av honom vid Fridhemsplan.
Snö har börjat falla i lätta flingor som virvlar bort i vinden.
”Jag hämtar upp dig klockan åtta i morgon bitti. Gå hem och sov nu”, säger hon.
Han kliver ur bilen, ser på henne och säger:
”Jag ska bara ta en burgare först.”
Hon ser den destruktiva glöden i hans ögon.
Hon vet att han inte kommer att gå hem. Och hon vet inte vad hon ska göra åt det.