12

Niklas Svensson sitter på kanten av Lukas säng och stryker försiktigt sin son över håret, vidare ner över den varma kinden. Lukas ligger på rygg med öppen mun och andas tungt. Han ser fridfull ut, behagligt utslagen efter en intensiv dag med skola, fritids och innebandyträning.

Niklas känner fortfarande hur pulsen dunkar efter mardrömmen.

Vet att drömmen kommer att finnas med honom så länge han lever.

Han hade varit med Douglas Juste uppe i ett mörkt torn och letat efter något i en säck, och när Niklas knöt upp säcken och tittade ner i den var det inte en okänd pojke han såg, utan Lukas som stirrade upp på honom med en stelfrusen grimas.

Hans ansikte hade varit täckt av ett tunt lager klarblå is, och när Niklas tittade närmare hade Lukas ögon rört sig där under.

Han hade desperat börjat försöka få upp sin son ur säcken, men då var de i stället ute på en sjö, och isen hade börjat spricka. Mörkt, iskallt vatten hade sipprat upp när isen jämrade sig och gav vika, och säcken började sjunka neråt. Niklas slet och slet i säcken och Lukas tittade vädjande upp på honom när han försvann ner i djupet.

Rädda mig, pappa.

Men han kunde inte hålla emot. Han kunde inte.

Han hade vaknat med ett skrik. I alla fall trodde han det. Men Helena hade lugnt sovit vidare, så kanske hade han bara skrikit i drömmen.

Han hade satt sig upp, inte kunnat ligga kvar i de svettiga lakanen. Han måste se så att Lukas verkligen var okej.

Så nu sitter han här på sonens sängkant, och stryker honom över håret och kinderna.

Det här är den riktiga världen, tänker han. En värld som doftar nytvättad bomull och varma barn. Där skrik bara finns i mardrömmar.

Du, Emma och Tim.

Vad gör jag om någon försöker ta er eller skadar er?

Hur långt är jag beredd att gå?

Klockan är kvart över fyra på morgonen när Zack låser upp dörren till sin lägenhet på Kungsholms strand.

Varje muskel värker men han är klar i huvudet, och han går till hörnet bredvid byrån för att ta fram mappen om mamma.

Men vad fan?

Den tidigare löstagbara hörnbiten av plastmattan är igenhäftad. Med minst tjugo häftklamrar.

Hans eget desperata försök att hålla sig ren.

Men hur kunde han vara så korkad att han inte tog ut mappen först?

Han hämtar en skruvmejsel i verktygslådan och börjar mödosamt bända upp alla klamrar. När han till slut får upp den svarta mappen ur lönnfacket är han svettig, och han hämtar en burk Cola innan han sätter sig på golvet med ryggen mot sängen och slår upp den.

Hans olösta fall.

Det viktigaste av dem alla.

Anna Herry, knivskuren till döds den 4 september 1992.

Zack var bara fem år när det skedde.

Alldeles för liten.

Men stor nog för att lova sig själv att hitta hennes mördare.

Han hade börjat rota i fallet redan under sin första vecka som polisaspirant. Hade snabbt lyckats lägga några nya pusselbitar på plats.

Sedan dess har det gått trögt, trots hundratals timmar av efterforskningar och intervjuer. De sista två åren har han inte kommit framåt alls.

Ändå vet han att svaret finns här någonstans i mappen. I den här stan.

Det måste göra det.

Mamma.

Han har alltid kunnat höra hennes röst.

Men numera hör han också hur hon skrek.

När hon blev rasande. När hon vräkte saker i golvet och skrek, och skrek.

Och slog.

Med öppen handflata.

Hårt, över kinden.

Sedan med knuten näve. Ännu hårdare.

Så många slag.

Blodfläckar på pyjamasen.

Men varför? Vad hade jag gjort?

Han minns inte.

Men han minns hur han låg på sin säng.

Vänd mot väggen, för att hon inte skulle se att han gråtit.

Mamma.

Varför slog du mig?

Kanske hände det bara någon enstaka gång? Han kanske hade gjort något dumt?

Nej, det var flera gånger.

Han ser sig själv som pojke i sin säng igen, nej, på köksgolvet, och han gråter högljutt. Det gör ont någonstans. Fruktansvärt ont. Men var?

Han blundar, lägger sig ner på golvet, kryper ihop, försöker minnas.

Han ligger på trasmattan i köket, det luktar vidbränd mat och det känns som om det brinner i vänsterarmen. Han stirrar på den. På den konstiga vinkel den har fått.

Slog hon så hårt?

Zack sätter sig upp.

Om hon verkligen misshandlade mig så svårt måste det finnas dokumenterat. Jag måste ha varit hos läkare någon gång.

Han sluter ögonen igen. Försöker minnas sjukhus, vita rockar, gips om armen, starka lampor, en doft av rengöringsmedel, men inget kommer till honom.

Det måste finnas ett annat sätt.

Så kommer idén till honom, lika enkel som självklar.

Jag ska begära ut mina journaler.

Få de svar jag kanske inte vill ha.

Kocksgatan på Södermalm ligger öde, hopklämd mellan höga fasader som reser sig som en oöverstiglig mur i den sena vinternatten.

En svart Saab glider långsamt fram över den isknöliga asfalten och efterlämnar diffusa spår i det flortunna täcket av nysnö.

Vid en blå byggcontainer bromsar bilen in och stannar. Två män kliver ut, lämnar dörrarna på glänt för att inte orsaka onödiga ljud, och öppnar sedan bagageluckan så tyst de kan.

De kämpar för att få upp den välfyllda, svarta sopsäcken och bär den mödosamt till containern där de hivar i den bland wellpapp, gipsskivor och uttjänta vattenledningsrör.

Några snöflingor landar mjukt på sopsäcken. Smälter av värmen.