21
Zack är försenad och skyndar på stegen från omklädningsrummet till hissen samtidigt som han masserar sina tinningar.
Huvudet spränger. Ändå stannade han hemma i natt, lät kemikalierna vara.
Det hjälpte inte.
I timmar låg han och vred sig i sängen. Tänkte på barnen. På Ismail.
Om Danut Grigorescu talade sanning vet de fortfarande inte vem som mördade honom. Eller om det finns fler barn där ute som riskerar att dö.
Men varför skulle han tala sanning?
Han tänkte på förhöret också.
Hur han höll fast Danut Grigorescu så att Deniz kunde slå honom.
Två mot en.
En med fastlåsta händer.
Inte särskilt hjältemodigt.
Men Danut Grigorescu handlar med barn. Är han värd något annat än sämsta möjliga behandling? Inte ens Douglas verkar tycka det. Han har redan låtit dem förstå att de inte behöver vara oroliga. Inspelningen av förhöret kommer att försvinna.
Men Zacks minne raderas inte lika lätt.
När väckarklockans irriterande signal väckte honom kändes det som om han nyss hade somnat.
Han låg i fosterställning, och något vasst tryckte mot hans bröstkorg. När han drog undan täcket såg han att det var mappen med utredningen om mordet på hans mamma.
Han hade hållit om den som barnen i källaren höll om sina gosedjur.
Hissdörrarna går upp.
Han tänker på sjukhusjournalerna han begärt ut, är nyfiken på innehållet. Men det skulle dröja en vecka innan de dyker upp.
Kommer han att se annorlunda på sin mamma när han läst dem?
Han försöker åter att minnas ett sjukhus, en läkare som behandlar hans brutna arm. Men inget finns där. Vad minns en femåring, och hur?
Jag kanske inte vill minnas, inte egentligen.
Hissen stannar på andra våningen och en ung kille från vaktmästeriet kliver in. En vikarie, betydligt gladare och trevligare än den svettluktande gubbe som vanligtvis hasar runt i polishuset och delar ut post och paket.
”Du jobbar på Särskilda, va?” frågar killen.
”Ja.”
”Kan du ta med det här paketet in? Det kom med ett varubud alldeles nyss.”
Killen sträcker fram ett vältejpat stort kuvert.
”Visst”, säger Zack.
Han går in på kontoret och kämpar så intensivt med den bruna packtejpen att han knappt ser Niklas som kommer gående mot honom med öppen famn.
”Snyggt jobbat i går”, säger han. ”Har du sett tidningarna? Riktiga hyllningsrubriker, och det är helt välförtjänt. Det har redan ringt tre reportrar och frågat efter dig, så jag gav dem ditt nummer.”
Zack backar undan och stirrar på honom.
Niklas skrattar åt hans min.
”Jag skojar bara med dig. Jag hänvisade dem till informationsavdelningen.”
Zack skrattar lättat.
”Vad har du där?” frågar Niklas och tittar på paketet.
”Jag vet inte riktigt”, säger Zack och sliter upp det sista av tejpen och plockar ut en videokassett med en post it-lapp på.
”Killen vi förhörde sent i går kväll påstår att Ismail rymde när de tankade vid Järva krog. Det här är övervakningsfilmen från macken.”
”Vi kan kolla på den nu”, säger Niklas. ”Douglas har meddelat att han blir sen, så vi har en stund på oss innan mötet börjar.”
”Börja rigga videospelaren, du. Ta med dig Rudolf också. Jag ska prata lite med Deniz först.”
Hon sitter vid sitt bord och ser blek och hålögd ut. Det tjocka, mörkbruna håret är slarvigt uppsatt i en hästsvans. Zack gissar att hon inte har sovit mycket i natt.
”Hur är det med dig?” frågar han.
Hon rycker på axlarna.
”Okej.”
”Har du varit hos interna än?”
”Nej, jag ska dit om en timme. Sedan kanske vi båda är utan vapen.”
”Jag ögnade igenom tidningarnas nätupplagor i morse. Det är för jävligt att de inte nämner dig med ett ord.”
Deniz tittar förvånat upp.
”Tycker du? Jag är snarare tacksam. De där hyenorna kan du få behålla för dig själv. Jag har inte den minsta lust att bli igenkänd av buset.”
Zack skrattar.
”Följer du med in till mötesrummet? Det är dags att syna Danut Grigorescus påstående om att Ismail rymde.”
Niklas har just fått i gång filmen när de kommer in i rummet. Svartvita, ljudlösa och suddiga bilder av pumpstationerna. Bilar som stannar och åker, kunder som går in och ut.
Niklas snabbspolar förbi händelselösa partier men stannar upp vid varje ny bil som dyker upp i bild. Hittills ingenting.
Det är kyligt i rummet även denna dag, och från de slarvigt tätade fönstren letar sig ännu kallare luft in, som en gengångares andedräkt mot deras nackar.
Zack drar upp sin stickade tröja högre i halsen och tittar ut. Ser Rådhusets fasad mot den fortfarande mörka himlen.
Kommer jag någonsin att befinna mig på fel sida där inne?
På de anklagades bänk.
Han tittar ner på de såriga knogarna.
Det skulle inte vara oförtjänt.
”Nu händer det något”, säger Niklas.
Zack tittar upp. En Skoda Octavia har stannat vid ena pumpen. Den ser mörkt grå ut på den svartvita filmen och nummerplåtarna är dolda för kameran.
En man kliver ur bilen för att tanka.
”Det är han”, säger Deniz. ”Han som jag sköt i benet. Var det Karolinska i Huddinge de tog honom till?”
”Jag tror det”, säger Zack.
”Vi måste se till att höra honom så fort det bara går.”
Mannen börjar tanka bilen. En annan man kliver ur på passagerarsidan. Det blonda håret fladdrar lite i vinden när han går i väg mot macken.
Danut Grigorescu.
Mannen som tankar tar upp en telefon och börjar läsa något på skärmen.
Då öppnas en av de bakre passagerardörrarna långsamt och en liten kille smyger ut.
”Det är Ismail”, säger Zack och Deniz samtidigt.
Ismail tittar hastigt på mannen som tankar, men han är vänd halvvägs bort från honom och har fortfarande all koncentration riktad mot mobilen.
Ismail tar några försiktiga steg bort från bilen och börjar sedan springa. Han rundar macken och försvinner ur bild.
Så det var sant ändå, tänker Zack.
Du stack i väg, du modige lille kille.
Tjugo sekunder senare har mannen tankat färdigt. Han tittar in i bilen och börjar sedan planlöst rusa runt och leta efter pojken.
Danut Grigorescu kommer ut från macken och de två männen börjar genast gräla. Sedan hoppar de in i bilen och kör i väg.
Niklas pausar videon.
”Frågan är vart Ismail tog vägen sedan”, säger han.
”De måste ha fått tag på honom”, säger Deniz. ”Kanske var det därför han torterades och dödades. Som straff för att han försökte fly.”
”Eller för att avskräcka andra från att göra samma sak”, säger Zack.
Men varför spänna upp honom i en skorsten? tänker han sedan. Och varför i Stocksund i stället för i Södertälje? För att skicka ett meddelande till någon? Men till vem? Det går inte ihop.
Deniz tar ett djupt andetag innan hon säger:
”Men nu får Koltberg se till att hitta spår efter Ismail, antingen i villan eller på rumänernas kläder. Annars kommer den här videon att fria dem från mordet i stället för tvärtom.”
”Låt oss inte misströsta”, säger Rudolf, och Zack skäms för att de inte har återgett för honom vad de såg på videon. Men han har heller inte bett om det.
Rudolf är skärpt. Han har sannolikt fått ihop hela bilden med hjälp av deras kommentarer.
”Vi vet lite mer nu”, fortsätter Rudolf. ”Och det betyder att vi rör oss framåt, även om det inte känns så.”
Niklas har spolat tillbaka filmen och de tittar på sekvensen när Ismail öppnar bildörren en gång till.
Pojken är för tunt klädd för den svenska vintern. Men den stränga kylan hade ännu inte dragit in då, tänker Zack. Om han sprang skulle han ha kunnat hålla värmen. En stund i alla fall.
På videon smyger Ismail bort från bilen igen.
Vad hade du fått reda på som gjorde att du ville fly? tänker Zack.
Såg du något i bilen som gjorde dig misstänksam? Något som fick dig att förstå att de vuxna i det här landet är lika jävliga som de du flydde ifrån tidigare.
Deniz har ögonen på tv:n, men det ser inte ut som om hon tittar på filmen.
Zack undrar om hon i sina tankar är kvar i Södertälje. Eller om hon tänker på sin lillebror när hon ser Ismail springa ut ur bild.
Ut ur de levandes värld.