22
Sirpa sätter sig stelt vid skrivbordet för att ta fram uppgifter om andra eventuella övervakningskameror i närheten av macken.
Ett meddelande om tre olästa mejl blinkar i ena hörnet av skärmen och hon öppnar inkorgen. Två av dem är ointressanta gruppmejl som hon omedelbart raderar. Det tredje saknar ämnesrad och är skickat från en adress hon inte känner igen.
Hon öppnar det inte, men ser att det innehåller en länk.
En trojan kanske?
Eller något helt annat.
Det ilar i de trasiga knäna, som en föraning om att något viktigt är på väg att uppenbara sig för henne.
Ur en skrivbordslåda tar hon fram en silverfärgad laptop, kopplar upp sig mot ett öppet nätverk på ett café i närheten och skriver in länkens url.
Hon klickar på den.
Får upp en bildruta mot en svart bakgrund.
En film.
Den startar utan att hon gör något.
Vad är detta?
Filmen är mörk och hon ökar skärmens ljusstyrka till max.
Det är en bur. En bur med metallstänger som står i något slags bergrum med skrovliga väggar.
Men vad är det i buren?
Som om filmens skapare har hört hennes tankar zoomar kameran in mot buren.
Satan också.
Det är en pojke.
Han.
Ismail.
Hon pausar filmen och ropar till sig de andra.
Zack, Deniz och Niklas samlas bakom hennes skärm. Niklas drar fram en stol till Rudolf, och han sätter sig tungt.
Sirpa startar filmen igen.
”Det är du”, viskar Deniz bakom Sirpa.
Pojken sitter i ett hörn av buren, med knäna uppdragna och armarna runt benen, som för att värma sig. Han är klädd i en t-shirt och ett par träningsbyxor med hål på båda knäna, och han stirrar tomt framför sig i dunklet.
Så hörs ett skrapande ljud, och Ismail rycker till och ser rakt mot kameran.
Han tittar och tittar men tycks inte få syn på något. Tårar rinner nerför hans kinder och bildar små mönster i hans smutsiga ansikte.
Rädda mig, skriker han med blicken.
Rädda mig, någon.
Det brinner i Sirpas knän nu, och hon försöker försiktigt sträcka på dem under bordet för att få blodet att cirkulera.
Bakom ryggen hör hon hur Niklas förklarar för Rudolf vad filmen visar.
Kameran zoomar ut en bit, och nästan hela buren blir synlig igen. Den är i stort sett tom, så när som på en hink med lock i ena hörnet. Ismail håller sig i andra änden av buren. Rör sig knappt. Så tittar han uppåt mot någonting, och Sirpa undrar om det är ett fönster som han kan se ut igenom.
Ett takfönster, kanske.
Eller ett högt källarfönster.
Ännu en fängelsehåla för barn.
Så zoomar kameran ut ytterligare och hon ser att det hänger en stor digitalklocka på väggen.
Den räknar neråt.
29:23:59:15
”Så många siffror”, säger Niklas. ”Vad står de för?”
”Dagar, timmar, minuter, sekunder”, säger Sirpa. ”De brukar ha sådana klockor när de räknar ner till OS och andra evenemang.”
Hon backar filmen så långt det går. När den börjar visar klockan på exakt trettio dagar.
”Men vad räknar den ner till?” frågar hon.
Så inser hon vad svaret är.
Motvilligt drar hon markören försiktigt åt höger. Klockan räknar ner dagarna i snabb takt.
”Vänta”, säger Zack. ”Det hände något där.”
Sirpa stannar upp och backar inspelningen en kort bit.
Ismail sitter och äter ur en skål med händerna. Sedan tittar han upp igen och ser skräckslagen ut, som om han får syn på något.
Men bilden blir svart och när buren åter syns ligger Ismail och sover.
”Backa igen”, säger Zack. ”Och titta på klockan.”
Sirpa håller ögonen på klockan denna gång. När bilden blir svart gör nerräkningen ett stort hopp, och räknar ner två och en halv timme på en sekund.
”Inspelningen pausades där”, säger Zack. ”Men varför?”
”För att byta batteri i filmkameran?” föreslår Niklas.
”Eller för att han inte ville synas när han gick in i buren och gjorde något med pojken”, säger Sirpa.
Hon snabbspolar vidare. Hittar flera sekvenser varje dag när nerräkningen gör stora tidshopp. Det tycks ofta ske i samband med att Ismail får mat, och vid något enstaka tillfälle nya kläder.
Eller när han utsätts för övergrepp? tänker Sirpa. Men kroppen hade inga sådana skador.
Ljusförhållandena i rummet ändrar sig under dagen, och de blir alltmer säkra på att ljuset som Ismail då och då tittar upp mot kommer från ett fönster.
Klockan står på fyra dagar och två timmar nu.
Zack, Deniz, Niklas och Rudolf är helt tysta bakom Sirpa.
De anar alla vad som kommer att ske.
De vill inte se, inte höra.
Men de måste.
Sirpa snabbspolar igen.
Två dagar kvar. En.
Fjorton timmar … sju … två.
Fyrtiofem minuter.
Tretton.
Sirpa önskar att hon kunde byta plats med Rudolf. Att hon slapp se.
Tio minuter.
Något händer.
Kameran zoomar ut igen, och ytterligare en dörr blir synlig. En dörr med en liten skjutlucka som fönster.
En stor människa passerar hastigt förbi i bild och Ismail skriker rakt ut.
”Pausa filmen”, säger Zack. ”Och backa försiktigt, så långsamt det går.”
Sirpa backar filmen ruta för ruta, och de ser hur mannen långsamt kommer baklänges in i bild igen.
”Där, stanna.”
Vad är det där för något?
Mannen är klädd i en ljusgul päls, med någon slags kloförsedda tassar på händerna.
De underliga rivsåren, tänker Sirpa. Det var så Ismail fick dem.
Men det är ansiktet som är det märkligaste. Det är dolt under överdelen av ett lejonhuvud, komplett med huggtänder.
”Det där är en sjuk människa”, säger Niklas. ”Vad tänker han göra?”
Lejonmannen går fram till burdörren. Låser upp den.
Ismail är på fötter. Han vrålar nu och försöker klättra upp på burens stänger för att på något sätt komma undan.
Men det finns inget sätt.
Lejonet öppnar burdörren och går sedan lugnt tillbaka mot dörren och försvinner ur bild igen.
Ismail tittar efter mannen, men tycks inte se honom längre. Så småningom slutar han vråla och sjunker ner på huk med ryggen mot gallret och andas snabbt.
Han tittar på burdörren.
Öppen.
Varför då?
Långsamt kryper han fram mot den. Tittar ut. Ser ut att leta efter lejonmannen.
Han ställer sig i burens öppning. Förvånad. Som en burfågel som för första gången ser att luckan har öppnats.
Han håller i stängerna, ser ut att samla mod.
Sedan rusar han i väg.
Och då hörs ett rytande, och på filmen syns hur mannen kastar sig efter honom.
Kameran fortsätter att filma den tomma buren.
Ismail skriker någonstans i närheten.
De hör rörelser. Fötter som springer. Tunga steg som följer efter.
Tystnad.
Nya skrik. Snabba pojkfötter. Lika snabba steg bakom.
Och så plötsligt ett vrål och en smäll.
Utdragna skrik av smärta.
Och dova morranden.
Sedan tystnad.
Sirpa vänder sig om, ser Zacks och Deniz sammanbitna miner, ser Niklas som stirrar på skärmen, ser Rudolf som sitter med knäppta händer och framåtböjt huvud.
Hon vänder sig mot skärmen igen.
Kameran fortsätter att filma den tomma buren.
Så hörs nya ljud, som av steg som närmar sig.
Mannen tittar in i kameran, med huvudet lätt framåtböjt, och det är ett lejon de ser. Ett lejon med stela ögon, svart nos och spetsiga huggtänder.
Mannen spänner upp sitt bröst.
Visar tyst upp de blodiga klorna.