23
”Ni ser ut som att ni har sett döden själv”, säger Douglas när han kommer in på kontoret.
Hans blå slips är hårt knuten i halsen och den tjocka, mörkgrå flanellkostymen verkar perfekt för kylan.
Ingen svarar. I stället berättar Sirpa kort om filmen.
”Visa mig den”, säger Douglas.
”Jag går och sätter mig och jobbar”, säger Deniz. ”Jag orkar inte se den igen.”
Zack och Niklas nickar instämmande och återvänder till sina skrivbord.
Zack loggar in på datorn men kan inte koncentrera sig. I sitt huvud hör han fortfarande Ismails skrik och mannens morranden, och det är inte särskilt svårt att sätta ihop ljuden med bilderna av den sargade kroppen de hittade ovanpå skorstenen.
Pojken blev riven av klor, trots allt.
Djurklor på en människohand.
Han ser framför sig hur mannen sliter sönder pojkens hud med sina kloförsedda händer.
Hur han biter honom.
Hur han skär upp pojkens hals.
Men med vad?
Enligt Koltberg använde han en skalpell.
Han kan ha haft den dold i dräkten.
Men hur får man tag i ett lejonskinn?
Zack öppnar webbläsaren, googlar på ”lion skin for sale” och inser genast att det inte är svårt.
1,4 miljoner träffar. Och mängder av bilder på prydnadsmattor av äkta lejonskinn med det gapande huvudet intakt.
Men den här mannen skulle inte ha det som en matta.
Han ville bli ett lejon själv.
Borta i Sirpas dator har Ismail börjat skrika igen.
Zack vill hålla för öronen eller sätta i Iphonelurarna och spela tung tribal house på högsta volym.
Han ringer Jeanette Vrejnes nummer i stället, kvinnan som var i tjänst på Solskenet kvällen då Ismail försvann.
Mobilen är påslagen, men ingen svarar, precis som tidigare då han försökt nå henne. De får se till att åka hem till henne vid ett lämpligt tillfälle.
Borta vid Sirpas dator har Ismails skrik övergått i gnyenden. Douglas står med händerna bakom ryggen och tittar på filmen, utan att röra en min. Så lägger han armarna i kors i stället, och Zack ser att hans knogar är vita.
Bredvid Douglas sitter Rudolf kvar på sin stol. Kanske försöker han hitta ledtrådar bland ljuden, tänker Zack.
Douglas telefon ringer.
Han ignorerar den.
Men den ringer igen och igen och till slut tar han samtalet och ber Sirpa pausa filmen.
Douglas lyssnar en lång stund på någon i andra änden innan han till slut säger:
”Svaret från Polismyndigheten måste bli nej. De får inte visa den. Nej, jag vet att vi inte kan hindra dem, men vi kan väl vädja till deras förnuft i alla fall. Hur sa? Nej, inte stillbilder heller. Vi har fortfarande inte kunnat klargöra om pojken har några anhöriga i livet.”
Douglas lägger på och ropar till sig Zack, Deniz och Niklas.
”Det var Petersén, presschefen. Filmlänken har skickats till medierna också. Expressen, Aftonbladet och Svenska Dagbladet har redan ringt och frågat om det är en svensk film och om de kan visa delar ur den.”
”Men inte kan de vara så dumma att de publicerar den?” säger Niklas. ”Det är ju en pojke som dör på filmen, på riktigt. Som blir mördad.”
”Det vet inte medierna ännu, även om de förstås borde kunna dra den slutsatsen av ljuden som hörs i slutet”, säger Douglas.
”Om mördaren har skickat runt den där länken till tidningarna så vill han att den ska visas”, säger Deniz. ”Om de publicerar den får han precis den bekräftelse han söker, vilket kan trigga honom att göra det igen. Kan du inte ringa redaktionscheferna och säga det? Vädja till deras ansvarskänsla.”
Douglas nickar.
”Jag går ner till Petersén. Vi får ringa runt.”
Zack börjar scanna av de stora tidningarnas sajter. Det dröjer ungefär tio minuter, sedan är nyheten ute.
Expressen är först.
”Här hålls pojken fången i tortyrburen”, vrålar rubriken.
Och så det klickvänliga tillägget på raden under: ”Obs! Varning för starka bilder.”
Zack vill rusa till Expressenredaktionen och slå chefredaktörens huvud i närmaste datorskärm.
Han ropar till de andra i kontorslandskapet:
”Expressen har lagt ut den nu.”
”Är det sant?” hör han Niklas säga.
Intill rubriken finns en kraftigt uppförstorad närbild av Ismail hopkrupen i ett hörn av buren.
De har blurrat hans ansikte. Alltid något.
Zack startar webb-tv-klippet. Det är knappt tre minuter långt. Redaktionen har valt ut sekvenser där det händer något, där Ismail äter, går runt i buren eller gråter högt.
Zack tittar på hela det redigerade inslaget. Inga av dödsskriken finns med, och klippet tar slut innan mannen i lejonklädnaden kommer i bild.
Trycket i hans huvud lättar lite.
Han läser den korta artikeln längre ner. Den innehåller kittlande hänvisningar till det som läsaren inte får se, men säger i övrigt ingenting.
Så hör han Sirpa ropa:
”Nu är hela filmen ute, oklippt.”
”Va? På någon av kvällstidningarnas sajter?” frågar Deniz.
”Nej, jag är inne på Liveleak, en slags ocensurerad variant av Youtube”, säger Sirpa. ”Flashback länkar till den. Och filmen ligger tydligen uppe på någon arabisk sajt också, en jag aldrig har hört talas om.”
Inom sig ser Zack hur människor i Tokyo, Nairobi och Miami sitter och tittar och lyssnar på hur en liten pojke mördas någonstans i Stockholmsområdet.
Nu kan de bara hoppas på att de goda krafterna börjar jobba på nätet, och ser till att filmen tas bort, eller i alla fall blir svårare att hitta. Det har hänt förr, efter IS:s halshuggningar.
Men han vet att det finns andra tittare också.
De som sparar ner filmen på sina hårddiskar.
För att titta på den igen.
Och igen.