25
Häktesvakten låser upp celldörren. Långsamt, som om det fanns ett farligt djur där inne.
Zack blinkar åt honom innan han går in i cellen tillsammans med Deniz. Hon klarade sig helskinnad ur förhöret med interna. Fick behålla sitt vapen. Åke Blixt och Gunilla Sundin hade varit oväntat mjuka mot henne, nästan trevliga. Som om Douglas Juste hade gett dem förhållningsorder.
Danut Grigorescu sätter sig sömndrucken upp ur sängen när dörren öppnas. Överläppen är rejält svullen och han har svårt att öppna ena ögat. När han ser vilka som sätter sig på var sin stol framför sängen rycker det i hans ena mungipa, de förstörda tandfasaderna skymtar fram som hastigast, och sedan försöker han anlägga samma uttråkade min som i förhörsrummet.
”Hur var det här då?” frågar Deniz artigt, utan att låtsas om nattens brutala förhör.
Han fnyser till svar.
På sängbordet i cellen står en oäten portion rotmos med fläskkorv. Zack skjuter undan den och gör plats för en Ipad.
”Du ska få se en film”, säger han. ”Ingen Emil i Lönneberga tyvärr, utan en film om ett av de barn du tänkte sälja.”
Han vänder Ipaden mot rumänen och trycker i gång de sista minuterna av filmen.
Först tycks Danut Grigorescu inte reagera. Han har sett värre saker än ett barn i en bur.
”Känner du igen honom?” frågar Zack.
Rumänen svarar inte.
”Det är Ismail, pojken som rymde. Vi har sett videon från macken”, säger Zack.
Danut Grigorescu tittar på honom och slår ut med händerna.
”Du ser. Talade jag inte sanning, va?”
”Du är en jättefin människa. Titta vidare nu.”
Danut Grigorescu försöker fortfarande se uttråkad ut när burdörren öppnas och Ismail försvinner ur bild.
Sedan börjar skriken, och då sitter han som fastnitad framför tiotumsskärmen.
När ljuden dör ut vänder han sig till Zack och Deniz.
”Var det så han dog?”
”Ja”, säger Deniz. ”Han fick halsen avskuren, efter att först ha blivit riven och biten över hela kroppen.”
Rumänen vänder blicken mot skärmen igen. Ser den öppnade buren. Hör de allt svagare skriken. Och ser sedan mannen i lejondräkten visa upp sina blodiga klor för kameran.
”Jag svär. Jag trodde inte att det handlade om så sjuka saker”, säger Danut Grigorescu.
”Men vad förväntar du dig när du säljer barn till mördare och pedofiler?” frågar Zack. ”Att de ska sitta och spela Xbox?”
”Hoppas du tycker att det var värt pengarna”, säger Deniz.
”Men vi sålde inte den där pojken, har jag ju sagt. Han rymde. Ni har själva sett det.”
”Men ni fick väl tag i honom igen?”
”Nej, jag svär. Vi letade hela kvällen. Åkte runt överallt. Men han var borta. Hur den där mannen hittade honom har jag ingen aning om.”
”Men ni hade väl en köpare till Ismail? Någon som bara väntade på att få utnyttja honom?”
”Nej. Vi låter dem titta på barnen först.”
Zack ser på Danut Grigorescu. Försöker hitta någon slags skam i hans ögon. Eller ånger.
Men där finns ingenting.
”Den här mannen kommer att döda fler barn”, säger Deniz. ”Och om inte vi hade stoppat er kunde det ha varit ni som sålde honom hans nästa offer.”
Rumänen ser henne i ögonen.
”Okej. Så här är det. Jag kallas ibland för Lejonet. Men det är på grund av mitt hår. Det här på filmen är något helt annat. Jag skulle aldrig kunna göra något sådant.”
”Men det gör du”, säger Deniz. ”Du säljer barn.”
”Ja, men jag gör inget med dem.”
”Men du vet vad de kommer att utsättas för.”
”Ja, men det är ändå … vad ska jag säga. Det är bara affärer.”
Danut ler nu, ett spräckligt leende och bakom de trasiga tandfasaderna syns de svarta tänderna.
Deniz ser ut att vilja flyga på honom igen, men Zack lägger sin hand på hennes arm.
”Vi behöver ett namn”, säger han. ”På den som hjälpte dig på asylboendet.”
Rumänen skrattar torrt och skakar på huvudet.
”Inte?” säger Zack. ”Okej, då har jag en annan idé.”
Han lutar sig fram så att hans ansikte bara är någon decimeter från Danut Grigorescus.
”Du är formellt sett redan död, eller hur? Jag menar, enligt alla register omkom du när Estonia sjönk.”
Danut Grigorescu tittar bort.
”Det innebär”, säger Zack lugnt, ”att om vi dödar dig nu så kommer ingen att sakna dig. Vi rättar helt enkelt bara till en liten arkiveringsmiss. Ser till att de döda hamnar bland de döda, och inte bland de levande.”
Rumänen tittar upp på honom. Försöker se om Zack bluffar.
”Ni skulle aldrig …”, säger han osäkert.
”Jo, det vore till och med logiskt. Kom igen, sätt dig in i vår situation för en sekund. Här har vi en identitetslös rumän som under alla sina år i Sverige inte har sysslat med något annat än brottslighet, och som för tillfället livnär sig på att sälja barn. Och vi har dessutom chansen att bli av med honom för gott. Utan att det märks. Utan att det kostar något. Håll med om att det är lockande.”
Danut Grigorescu flackar med blicken, tittar först på Zack och sedan på Deniz.
”Nå?” säger Zack.
Rumänen säger fortfarande inget.
Zack reser sig upp och knackar på celldörren.
”Vi är redo att ta med oss honom nu.”
”Okej”, hörs det från andra sidan dörren, ”jag ska bara gå och radera honom ur datorn först.”
”Vänta lite”, säger Danut Grigorescu. ”Vart ska vi?”
Utanför dörren skramlar häktesvakten med nycklarna.
Danut Grigorescu håller upp händerna framför sig, som för att köpa sig lite mer tid.
”Okej”, säger han. ”Ni ska få ett namn.”